Vår fotograf och skribent Patrik Lark i sällskap med Alexander Johanson och Thomas Hulteberg levererar en liverapport från Amphi Festival som i år arrangerades på Lanxess Arena utanför tyska Köln den 25-26 juli

Foto: Patrik Lark (OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten med resterande bilder!)

Huvudrapport: Thomas Hulteberg

Konsertrapporter: Patrik Lark, Thomas Hulteberg och Alexander Johansson

Blåst på konfekten

Den första Amphi festivalen gick av stapeln 2005 i Gelsenkirchens amfiteater och fick sitt namn efter platsen, redan året efter flyttades festivalen till Tanzbrunnen i Köln och huserade där mellan 2006 och 2014. Tyvärr behövde Tanzbrunnen renoveras i år och därför var festivalen flyttad till Lanxess Arena och det rådde ingen tvekan om att besökarna var besvikna. Jag hörde mig för bland besökarna som varit på festivalen tidigare och de flesta var mycket besvikna på Lanxess Arena, en besökare hävde arg ur sig att det inte gick att få någon stämning i en så opersonlig betongkoloss. Tyvärr var det inte bara den nya arenan som arbetade emot festivalen utan även en veckolång stormvarning som utfärdats av lokala myndigheter och det blåste stundtals rejäla vinda. Detta ledde till att två scener, alla matställen, merchandise och ölserveringar som låg utomhus hölls stängt under festivalens första dag, arrangörerna försökte desperat boka om banden till inomhusscenen men bland annat Neuroticfish uteblev helt och X-RX spelade ett förkortat set dagen efter. Andra dagen gav myndigheterna grönt ljus till utomhusaktiviteter och det lyfte stämningen avsevärt.

Rabia Sorda

En av festivalens absoluta höjdpunkter för mig personligen. Som långvarigt fan av Hocico så har jag stundtals haft svårt för medlemmarnas solo utflykter, men efter senaste albumet “Hotel Suicide” har jag blivit övertygad om Rabia Sordas storhet. Setlisten saknade tyvärr både atmosfäriska “Misery” och det senaste videospåret “Heart Eating Crows” när bandet hade valt att fokusera mer på kraft än stämning. Tyvärr drabbades spelningen också av diverse tekniska problem; Erks mikrofon slutade helt plötsligt att fungera och keyboardisten Fabians stativ lade av att fungera vilket i sin tur resulterade i ett sönderslaget keyboard. Rabia Sorda är ett fantastisk liveband och bevisar det när man levererar låtar som “I’m Tragedy”, “Die in Berlin” och “Indestructible”.

Thomas Hulteberg

DAF

Oldschool-EBM gör sig väldigt illa på stora scener. Närheten till publiken och känslan av samhörighet försvinner fullständigt när det är mer än tre meter mellan bandet och publiken. DAF’s monotona och stundtals minimala EBM drunknar bort i arenans tomhet. Bandet är taggat och spelar sig igenom 19 låtar från hela karriären, tydligen är detta deras avskedsturné vi får väl se hur det blir med den saken, de flesta band har svårt att hålla sig borta från rampljuset någon längre tid. Hade DAF spelat på en av de mindre scenerna hade jag säkert njutit mer av den fantastiska setlisten som innehöll bland annat “Der Mussolini”, “Ich Will”, “Muskeln”, “Alle Gegen Alle” och “Der Räuber und der prinze” som extranummer. Publiken är stor och visar bandet oändlig uppskattning.

Thomas Hulteberg

Combichrist

Jag förstår att många oldschool-fans blev besvikna på Combichrists spelning. Bara en av de tolv låtarna, “Blut Royale”, var hämtad från genombrottsalbumet “Everybody Hates You”. Fokus på det nyare och gitarrbaserade materialet har blivit normen för Combichrist både på förra årets We Love You-turnè och på årets festivalspelningar. Med en full sättning bestående av; bas, gitarr, trummor, keyboard och sång som genomfört ett hundratal spelningar tillsammans är Combichrist det bästa livebandet att se just nu. Andy LaPlegua har publiken i sin hand och dompterar oss som han vill och manar till allsång och röj. Om jag fick ändra en enda sak hade det varit att skippa låtarna från albumet “No Redemption” och slänga in en äldre låt istället. De starkaste låtarna den här kvällen var “Maggots at the Party”, “Never Surrender” och “Get Your Body Beat”.

Thomas Hulteberg

Agonoize

Det här var utan tvekan den bästa Agonoize-spelningen jag hittills sett. Trots lite strul med mikrofoner levererade bandet ett väldigt tight set i princip utan mellansnack och blodsorgier. Tidigare tillfällen när jag sett bandet har väldigt mycket energi och fokus placerats på ritualer och låtsasblod vilket verkligen inte tilltalar mig, det är nästan förolämpande att ett band med så många starka låtar som Agonoize skulle behöva sänka sig till “gwar”-nivåer för att chockera. Setlisten är en blandning av gammalt och nytt och levereras med pondus och inlevelse. “Staatsfeind”, “Nekropolis” och “Korprolalie” är fantastiska låtar som får hela publiken i Lanxess Arena att gunga, dansa och svettas. Hade Agonoize spelat den senaste singeln “Ich Spreche Deutsch” hade det här varit helt perfekt!

Thomas Hulteberg

S.P.O.C.K.

Tre herrar klädda i stilrena vita uniformer gör entré på stora scenen strax efter lunch och möts av ett hav av människor. Redan under första låten “Borg (Resistance is Futile)” står det klart att den enorma publiken inte har gått fel eller är där för att det saknas annat att göra; de är här för att njuta av dansant synthpop med Star Trek-tema. Känslan av att de flesta svenskar på festivalen tagit sig dit för att stötta “hemmalaget” är ganska påtaglig och det vajar ett antal skånska flaggor i publiken, men vad gör det när S.P.O.C.K. är bättre än någonsin, mer än 25 år in i karriären. Mr Android (Alexander Hofman) dansar, spexar, flörtar med publiken och bjuder in oss alla till S.P.O.C.K.n’ Roll familjen och när den sista tonen av “Never Trust A Klingon” tystnar har den antagligen största publiken i bandets historia fått uppleva en makalöst bra konsert.

Thomas Hulteberg

VNV Nation

Jag tror jag sett VNV Nation tio gånger vid det här laget och jag tycker alltid att de levererar. Det gjorde de även i Globenstort format. Det känns som om Ronan Harris arbetat mer med sin röst i samband med “Resonance” med Babelsbergs Symfoniorkester, ett klassiskt projekt han länge velat genomföra, och att detta arbete också stärkt hans röst som aldrig lät brölig på årets Amphi. VNV Nation var tillsammans med Front 242 ensamma om att ha videokonst och ljusshow för en så stor arena som Lanxess Arena stage. Det var snyggt, mäktigt och professionellt, men samtidigt en bit från den utlevelse jag erfarit på t ex Rotundan när de spelat vid Stockholms universitet, på Kolingsborg, DAS BOOT eller i Arvika. Hursomhelst, väl godkänt. Topparna var slutnumret “Nova (Shine a Light On Me”), med fint samspel från publiken, och “Standing”.

Alexander Johansson

Front 242

Front 242 spelade högst och fetast och hade den i särklass häftigaste videoshowen på hela Amphi. De var tillsammans med VNV Nation ensamma om att ha material och show att fylla ut hela Arena stage inuti Lanxess Arena och det var en upplevelse att äntligen få se dem på en riktigt stor scen med utmärkt ljud (som vi som satt högt på läktaren hade – nere på golvet var ljudet av mer av Friendskvalitet har jag förstått). Front 242 inledde med en blytung “Commando Mix” med helikopterstridsscener värdiga Apocalypse Now. Bakgrundsvideon till “U-Men” med brandgula japanska Akira Kurusawa-stridsscener var enormt imponerande. Två absoluta konstverk i egen rätt. “Take One” var den enda hitten de framförde och med den var spontandansen på läktaren ett faktum. Det var också helt rätt, modigt och konstnärligt förtjänstfullt att utelämna “Headhunter”, “No Shuffle”, “Quite Unusual” etc. På Amphi ställde sig de halvlåtsasengelskmuttrande belgiska farbröderna bredvid de tio år äldre gentlemännen i Kraftwerk och visade att de har mycket lite med pop att göra – Front 242 gör konst. Det förstod jag först på Amphi den 25:e juli 2015.

Alexander Johansson

X-RX

X-RX bjöd på Amphis bästa adrenalinkick helt i klass med vinhörnans plastglas med sekt. En injektion av hård och dark trance rätt in i halsvenen. Amphi brottas med hela synthscenens nostalgiproblem så det är ju alltid ljuv musik med hårt rockande band som försöker modernisera och förnya scenen (även om vi i o f s har hört åtskilligt i denna genre i ungefär ett decennium vid det här laget). Pascal “Cyrex” Beniesch och Jan “Sine-x” Teutloff gjorde sitt bästa för att growla och vara hårda och lyckades med den äran, trots att deras material inte är bättre än vad det är, de visade t o m upp en del charm, jag menar: “One, two, three, feel the beat. One, two, three, fuck me!” Det är sånt man får ur sig stridsropet Arvika till vid mer än ett tillfälle när man byter svett med andra sköna svartalfer från resten av världen på parketten.

Alexander Johansson

Henric de la Cour

Henric de la Cour såg inte lika nervös ut som när jag såg honom senast på Uppsala Konsert och Kongress då han var förband till Kite. Precis som då körde han en del playback men han gör det ytterst snyggt. Gitarristen Camilla Karlsson sjöng “Shark” starkare och bättre än någonsin. Inramningen på Amphis minsta scen, “Orbit stage”, med ett milt strilande regn och tåg och pendeltåg som for fram bakom Henric med band fungerade helt perfekt – smart, melodiös depprock har aldrig varit vackrare. Vi svenskar på plats känner ju till Henrics världsklass men stora delar av (den sannolikt mest tyska) omgivningen stod hänförda inför det blodiga hjärta (och anlete) Henric visade upp. Sound the alarm, mütterfickers! Nu vet ni.

Alexander Johansson

Patenbrigade: Wolff

Patenbrigade: Wolff gjorde om stora scenen till en gul- och orangesprakande byggarbetsplats – en nördarnas lekstuga där allt kunde hända och hände. Till låten “Der Brigadier trinkt Bier!” serverade man publiken öl genom att hälla den genom ett långt VVS-rör som sträckte sig över fotodiket och kravallstaketet. Man kan tycka att Patenbrigade: Wolff är tramsiga i sina bygghjälmar och fluoriserande västar, men lika gärna underhållande. Oavsett vilket så lät de bra. Det bjöd på snygga låtproduktioner även om inget var live. Besviken konstaterade jag dock att de varken spelade “Stalinallee” eller “Maurerradio”. Kanske var det det kortade programmet (pga föregående dags storm och inställda spelningar) som tvingade dem att stryka extranumren?

Patrik Lark

The Mission

The Missions spelning blev inte riktigt som det var tänkt. Wayne Hussey hade tappat mycket av sin röst i en förkylning och tvingades att kasta in några extra sångare som förstärkning. Dessa två såg mer än lovligt bortkomna ut på scenen. Dessvärre var också ljudet under all kritik, vilket får tillägnas ansvarig ljudtekniker då ljudet i Lanxess Arena i övrigt var mycket bra. Tråkigt, när ett av de mest legendariska gothic rock-banden står inför en verklig storpublik. Wayne Hussey var heller ingen furie på scenen, men spelning bar sig på det rika låtmaterial som han skrivit ihop under åren.

Patrik Lark

Das Ich

Das Ich står för en mäktig musik som är teatralisk, satanisk och består till lika delar av industri, goth och svart kabaré. Senast jag såg dem var på Bodyfest 2013 och då var sångaren Stefan Ackermann inte i något vidare skick efter sin hjärnblödning. Nu var det roligare att se honom då han fått tillbaka en hel del av sin agressivitet och intensitet på scenen. Till den här spelningen hade de stärkt upp med en extra keybordspelare som kändes mal placé i sin hårdrocksutstyrsel, komplett med Motörhead-väst. Roligare var det att Marianne Iser from Schneewittchen kom in som gästartist och sjung duett med Stefan Ackermann på några låtar. Hennes opera-inspirerade röst passade förvånansvärt väl in i Das Ichs dramatiska musik. Under starka låtar som “Gottes Tod” och “Destillat” blev det bra tryck i den stora Lanxess Arena.

Patrik Lark

Artister: Container 90, Spark!, Pankow, Pouppé Fabrikk, The Neon Judgement, Das Ich, Healed/NerWraK
Datum: lördag 26 oktober 2013
Scen: Nalen, Stockholm
Rapport & Foto: Patrik Lark

Patrik Lark greppade också han sin kamera för att bege sig till Nalen i Stockholm för årets upplaga av Bodyfest. Han levererar här följande rapport..

Årets upplaga av endagsfestivalen Bodyfest var den fjärde i ordningen och för tredje året i rad höll man till i Nalens glamourösa lokaler med två scener. Egentligen är de alldeles för eleganta för bodysynth och passar bättre till burleskfestivaler. EBM trivs ju som bekant bäst i Berlinska betongbunkrar och fabriksbyggnader. Men den dekadens som satt i väggarna spred ändå en påtaglig trivsel som gillades av de många svartklädda som hade lockats dit. Lokalerna blev tämligen välfyllda utan att det blev besvärande trångt. Gissningsvis rörde det sig om närmare fem hundra personer och stämningen var på topp redan från början.

Redan klockan halv fem på lördagseftermiddagen stod första bandet Container 90 på den lilla scenen. Trots det tidiga klockslaget hade en månghövdad publik redan samlats i Nalens lilla sal. Container 90 från Kungsör spelade old school EBM med avskalade basgångar i rakt nedstigande led från DAF:s original à la tidigt 80-tal. Musiken var så okomplicerat rak att den blev mer fysisk än musikalisk. Främst handlade det om galet ös och texter med glimten i ögat. Deras testosteronstinna musik lämpade sig bättre till kängdans i bar överkropp, än att lyssna till. Några glada norrmän i första raden höjde stämningen genom att bjuda bandet på öl mitt under spelningen. Men från publiken höjdes röster som krävde Jäger, och snart var samme norrman tillbaka med ”eine tasse Jäger” till publikens stora jubel. Att Nalens lilla sal hade en ganska usel ljudanläggning var det nog få som tänkte på under den svettiga kängdansen och moshandet. Festivalen hade fått en lysande start.

Utan någon återhämtningspaus efter det första bandet startade Spark! på stora scenen. Även de hade putslustiga texter men de var alla på svenska och deras EBM var mer melodiös och med påtagliga inslag av synthpop och italodisco. Göteborgarduons humor gick ibland lite över styr, som i låten ”Man över bord” som snarare får tituleras Glen-humor. Men Spark! hade även ett antal riktigt starka låtar som ”Tankens Mirakel”, ”Döden och Jag” och ”Ett Lejon i Dig” vars basgångar och melodier svepte med publiken långt bort från verkligheten för en underbar stund. Den dadaistiska kultlåten ”Glassbilen” inleddes med Hemglass-gingeln autentiskt genererad genom ett lånat glassbilshorn, komplett med blå saftblandare. För många kan Spark! rent av ha varit kvällens höjdpunkt, även om själva scenshowen inte var märkvärdig i sig.

Från Italien kom trion Pankow som har rötter från tidiga 80-talet men bara originalmedlemmen Maurizio Fasolo är kvar från den tiden. Att de nya medlemmarna var så påtagligt mycket yngre störde på något sätt intrycket. Sångaren Bram DeClercq (belgare) kunde inte riktigt övertyga publiken. Keyboardisten såg dessutom ut att i hast ha plockats från ett hippt gaydisco på Ibiza. Kanske hade det fungerat bättre om originalmedlemmen hade varit en karismatisk frontman istället för att anonymt gömma sig bakom en synth och aldrig någonsin titta upp och möta publiken med blicken. Det ska tilläggas att Pankow inte har haft några riktigt stora hittar som nått ut på bredden och därför framstod de troligen som okända för många besökare, särskilt de yngre.

Pouppée Fabrikk, ursprungligen från Karlskoga, plojade knappas med några roliga texter på svenska. Här behandlades bara ondskefulla och otäcka dödsteman på engelska. Musiken var en väldigt rå och rak EBM med militant framtoning i högt tempo. Pouppée Fabrikk hör till våra namnkunnigaste band inom EBM-genren, internationellt sett, och kanske främsta orsaken till att ett antal tyskar hade rest till Stockholm för att närvara under Bodyfest. Sångaren Henrik Björk med sina dryga två meter framstod som en kraftfull skogshuggare med storvulna gester och praktfullt Dostojevskij-skägg. Någon skönsång bjöd han knappast på, Pouppée Fabrikk har alltid gått på kraft, men publikkontakten jobbade han hårt med. Flertalet gånger hoppade han ner från scen för att klättra på kravallstaketet och få närkontakt med en minst sagt entusiastisk publik. Det blev festivalens i särklass hårdaste och röjigaste framträdande.

Belgiska legendarerna The Neon Jugdement är jämnåriga med Pankow men har bägge sina två originalmedlemmar kvar. Ursprungligen var de en del av EBM-scenen tillsammans med landsmännen Front 242, men adderade efter hand gitarrer och blev mer av ett new wave-band. På Nalens stora scen var de det enda band som avstod all form av färgat scenljus för att istället uppträda som svarta siluetter i hårt vitt motljus. Bland alla strikt elektroniska EBM-band framstod de som avvikande med TB Franks gitarrsound som mer signalerade postpunk och gothrock. Tyvärr kladdade gitarrerna till ljudbilden en hel del. Det blev aldrig någon riktig ordning på ljudet och klassiska hittar som ”Miss Brown” och ”Chinese Black” kändes inte riktigt igen, åtminstone inte för oss som stod ganska långt fram.

Huvudband för kvällen var duon Das Ich från Bayern, skaparna av musikstilen ”Neue Deutsche Todeskunst”. Liksom Laibach har de ett alldeles unikt uttryck och liknar inget annat band. Deras musik var kanske inte helt lättsmält för den oinvigde. De spelade ingen typisk taktfast EBM utan en mer orkestrerad teatraliskt pampig musik, ett slags industriell cabarémusik i satanisk anda. Under senare år har Das Ich knappt gjort några spelningar då sångaren Stefan Ackermann drabbades av en allvarlig hjärnblödning. För oss som såg deras spelning på Wave Gotik Treffen i Leipzig i våras var det uppenbart att han var långt ifrån sitt forna intensiva scen-jag. Att scenuppträdandet blev ganska stillsamt på Nalen var därför väntat. Däremot verkade inte rösten ha tagit stryk på något vis. Das Ich lät precis lika aggressivt bombastiskt och mäktigt som någonsin tidigare när de framförde örhängen som ”Kain und Abel”, ”Gottes Tod” och förstås den självklara hitten ”Destillat”. Stefan Ackermann hade kvällen till ära doppat hela sig själv i en röd färgburk och keyboardisten Bruno Kramm antagit skepnaden av en apokalyptisk clown vars illröda hårutväxter liknade sataniska horn. Mot slutet av spelningen var det meningen att norska Gothminister-sångaren Bjørn Alexander Brem skulle göra ett gästinhopp. Men det hela blev en smula pinsamt då han just hade gått på toaletten när han blev uppropad till scenen. Das Ich fick ändra låtordningen och ta en annan sång emellan innan gästspelet kunde fullbordas.

Efter huvudbandets spelning flyttades fokus åter till Nalens lilla sal där DJ:s underhöll ett fullmatat dansgolv. Men det skulle bli ännu ett litet extrainsatt live-set om tre låtar med den nya konstellationen Healed/NerWraK, bestående av sångerskan Hilda Sandgren och keyboardist Calle Nilsson. Hilda Sandgren verkade inte alls höra hemma i de här sammanhangen men Calle Nilssons insatser med NerWraK kändes ändå som något värt att hålla ögonen på i framtiden. Fast någon egentlig EBM var det förstås inte.

Sammantaget var Bodyfest 2013 en mycket lyckad tillställning med ett förhållandevis jämnt startfält och med lite variation i stilarna, inte bara oldschool EBM. Kanske var det rent av snäppet bättre än 2012 som också var ett stabilt år. Men oavsett banden så är det förstås folkfesten i sin helhet som räknas, och det är ganska fantastiskt att det går att bygga en festival av det här slaget, kring en så smal genre med begränsad kommersiell potential. Det är en bedrift i sig och man kan bara hoppas att arrangörerna mäktar med att göra om det nästa år igen.

[zooeffect AwKAPXbZuExi]

Artister: Container 90, Spark!, Pankow, Pouppé Fabrikk, The Neon Judgement, Das Ich
Datum: lördag 26 oktober 2013
Scen: Nalen, Stockholm
Rapport & Foto: Jens Atterstrand

För fjärde gången i ordningen sedan premiären på Fryshuset 2010 så arrangerades årets stora hyllning till EBM-scenen – Bodyfest. Jens Atterstrand snörade kängorna, greppade kameran och begav sig till anrika Nalen i Stockholm för att bevittna händelserna..

Bodyfest har år efter år vuxit till sig och festivalen har nu mognat ordentligt. Känslan anno 2013 är att den nu har blivit till det tydliga incitamentet i den svenska synthkalendern som arrangörerna har strävat efter ända sedan starten. Man har varit duktiga på att lyssna till konstruktiv kritik för att hela tiden förbättra såväl bredden i lineupen som arrangemanget i sin helhet och under och kring årets upplaga så är det något som märks tydligt.

Lineupen för året höll en bra bredd – som inkluderade inslag av såväl klassisk body (Container 90), ett poppigare inslag från publikfavoriterna Spark! liksom legendarer som The Neon Judgement och Das Ich. Utöver detta de åter albumaktuella svenska Pouppée Fabrikk och italienska Pankow – som numera frontas av en ny sångare.

Container 90 rev loss på den lilla scenen inledningsvis (redan under sen eftermiddag) med ett energiskt set som inkluderade såväl nytt material som några av bandets klassiker ackompanjerat av det obligatoriska intaget av jägermeister från scenen.

Spark! levererade även de ett glädjefyllt set inför ett (tidigt under kvällen) förvånadsvärt stort publikhav och trots några småproblem med ljudet och en Stefan Brorsson som missade några textrader här och där så gav det en ordentlig mersmak inför vad som komma skulle under kvällen.

Spark! är alltid en fröjd att se. Duon ser verkligen ut att stortrivas på scenen just nu och det smittar av sig ordentligt!

Pankow (i ny tappning) levererade sedan en ljudmässigt bra spelning även om jag tycker det är något stelt och händelsefattigt på scenen medan ett lite av pånyttfött Pouppeé Fabrikk – med ett nysläppt album i bagaget och ett gästspel av Spetsnaz-bekantingen Stefan Nilsson – sedan stod för kvällens totala urladdning.

Men om Pouppée Fabrikk å ena sidan stod för det mest energiska så stod pionjärerna i The Neon Judgement i sin tur sedan för det mest bildsköna och stämningsfyllda under kvällen. Med klassiker som “Chinese Black” i bagaget är det  svårt att misslyckas och tillsammans med den mörka och suggestiva inramningen så fick man sitt klassiska material att lyfta på ett sätt jag inte hade förväntat mig!

Tyska Das Ich, med en till fansens stora glädje tillfrisknande Stefan Ackermann vid mikrofonstativet och ett överraskande gästspel från norska Gothminister fick sedan avsluta kvällen, och när tonerna av bandets monsterhit “Destillat” ljuder i Nalens stora sal så kan jag bara konstatera att arrangörerna har lyckats utomordentligt bra även i år!

[zooeffect AwPA0ULal4yg]

Lördagen den 26 oktober så är det dags för EBM- och body-fantasternas stora höjdpunkt: Bodyfest.

Festivalen arrangeras för fjärde gången sedan premiären Fryshuset 2010 och för tredje året i rad på Nalen i Stockholm.

Till årets upplaga presenterar man: Container 90, Spark!, Pankow, Pouppé Fabrikk, The Neon Judgement och Das Ich – och dessutom en DJ-duo bestående av Healed (aka Hilda Sandgren) och NerWrak (aka Calle Nilsson).

Läs mer på www.bodyfest.se och köp biljett här.

I helgen är Nostalgifesten tillbaka igen efter förra årets lyckade och mycket uppskattade premiärfest. Lördagen den 27 april klockan 18 drar det igång, först på Babel på Spångatan 38 och sedan på Deep, som ligger på Amiralsgatan 20. Bor du i Malmö med omnejd eller kan ta dig så får ni skynda er att skaffa biljett då de är på väg att sälja slut.

Festen arrangeras av Facebookgruppen för Synth- och Goth-bildnostalgi från det glada 80-talet med hjälp av Skånes största och äldsta synthklubb Neostalgia. Frontar eventet gör Sebastian Hedberg och Steve Nilsson, som tillsammans med sina vänner har lyckats locka hela nio artister till denna andra upplaga av Nostalgifesten. Asfalt gör t.ex blott sin andra spelning på 20år och Blipblop sin första på lika många. Blancmange sin första Sverigespelning någonsin och Leæther Strip deras första i Skåne. En kväll att se fram emot med andra ord!

Med reservation för ändringar så ser spelschemat ut så här för stunden:

Spelschema

Babel

18.30  –  S.P.O.C.K
19.30  –  Das Ich
20.40  –  Twice A Man
21.40  –  Blanchmange

Deep

23.30  –  Malaise
00.30  –  Leaether Strip
01.30  –  Neotek
02.20  –  Asfalt
03.10  –  Blipblop

Biljettinfo

Biljetter går att köpa per lokal eller för hela kvällen på Tickster alternativt på Folk & Rock i Malmö.

Hela kvällen: 395kr + avgift.
Babel: 295kr + avgift.
Deep: 195kr + avgift.

Mer info

För mer information om artisterna och Nostalgifesten #2 rekommenderar vi er att läsa och följa Facebook-eventet här. Kontaka även Sebastian Hedberg eller Steve Nilsson via Facebook med frågor.

ElektroSkull kommer att ha medarbetare på plats och troligen kan ni se fram emot en liverapport och lite bilder från helgens festligheter!

Sedan mexikanska Hocico slagit igenom på bred front så är det spanska språket inte längre ett främmande inslag på darkelectro-scenen.

Barcelona-baserade Larva bildades redan 1998, men debuten dröjde dock ända till 2005 och bandet har sedan dess ytterligare tre album under bältet, alla släppts via mindre skivbolag. då under namnet Morbid Mind. Trion består av sångaren och frontmannen Inquest uppbackad av Anoxia samt livetrummisen Fer.

Men efter att nyligen ha signats av Bruno Kramm (även känd från Das Ich) och hans skivbolag Danse Macabre, så har man med nya albumet “Und Sie Assen Sich Selbst” en stark förhoppning om ett internationellt genombrott.

Via 14 spår, varav de flesta skrivna på just spanska och byggda på mörka melodier placerade på en kantig ljudbild, vill man försöka skapa en ohygglig atmosfär som tar lyssnaren in till sina egna mörka demoner.

“Und Sie Assen Sich Selbst” släpps den 9 maj via Danse Macabre Records.

Tracklist

1. Ser diferente
2. Amargura
3. La maldad se encuentra en ti
4. Lagrimas amargas
5. Matadero
6. Aokigahara
7. Defect
8. Por los que no están
9. A piece of me is dying (without you)
10. El ejercito de moscas
11. Cuando pierdes lo que mas quieres
12. Die in silence
13. Obsession
14. Oda suicidio (canción para Norte)