Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Dark Dimensions Label Group"

Noisuf-X – “Banzai”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital Download
Skivbolag: Pro Noize (Dark Dimensions Label Group)
Releasedatum: 31 maj 2017
Genre: Rhythmic Noise, Electro, Industrial
Bandmedlemmar: Jan Loamfield
Land: Tyskland
Recensent: Thomas Hulteberg

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudReverbnationYoutube

(English version below)

Skatter, döden och Noisuf-X

Statsmannen och uppfinnaren Benjamin Franklin hävdade att endast skatter och döden går att ta för givet. I mitt fall borde nästan en nytt album från Noisuf-X att recensera varje vår ingå. Arbetsnarkomanen Jan L. fortsätter på väl resta vägar och släpper “Banzai”, det tionde albumet under Noisuf-X flaggan. Föregångaren “Kick Some Bass”  (2016) var en positiv revansch efter sömnpillret “Invasion” (2014) och “Banzai” påminner mer om det senare.

“Banzai” innehåller tretton låtar och elva av dem låter i stil med tidigare Noisuf-X-låtar som “Clubhit” eller “Hit me Hard”, tempot är över medel, ingen sång står att finna och fokus ligger på basgångar. Det första av albumets spår som får mig att haja till ordentligt är “Primary Target” som med sitt mellantempo och melodi påminner mer om materialet man brukar hitta på en skiva med X-Fusion, Jans andra stora projekt. Om “Primary Targets” hade haft sång hade den utan tvekan platsat på det (enligt min uppfattning) fantastiska X-Fusion-albumet “Thorn in my Flesh” (2011). Den andra låten som verkligen står ut är “Panic” som i grund och botten är en mycket stereotyp Noisuf-X låt, men tack vare ett bra producerat gitarrljud lyfter den över resten.

“Banzai” har väldigt få minnesvärda låtar, inget av spåren direkt uselt, men alldeles för många av de tretton låtarna är mediokra och faller snabbt i glömska.

Bästa spår: “Panic”
Sämsta Låt: “Nutcutter”

Tracklist

01. Ich Bin Soweit (03:09)
02. Banzai (Tenno Heika) (04:01)
03. Rageoholic (03:42)
04. Satisfaction (03:53)
05. Monster (04:17)
06. Primary Target (03:44)
07. Robots, Destroy Him! (04:28)
08. Passion For War (03:34)
09. Nutcutter (04:17)
10. This Is Genocide (03:45)
11. Psychological Attack (03:56)
12. Pan!c (03:24)
13. Jezebel (2017 Mix) (04:24)

(English version below)

Taxes, death and Noisuf-X

The governor and inventor Benjamin Franklin argued that only taxes and death can be taken for granted. In my case, a new album from Noisuf-X every spring to review should be added to that. The workoholic Jan L. continues on well-traveled roads and releases “Banzai”, the tenth album under his Noisuf-X flag. The predecessor “Kick Some Bass” (2016) was a positive revival after the some what sleepy “Invasion” (2014) and “Banzai” reminds me more of the latter.

“Banzai” contains thirteen songs and eleven of them sounds somewhat like Noisuf-X songs like “Clubhit” or “Hit me Hard”. The tempo is above average, no vocals are anywhere to be found and the main focus are out on the basslines. The first of the album’s tracks that properly takes my attention is “Primary Target”, which, with its mid-pace and melody, reminds me more of the material you usually find on an album from X-Fusion, Jan’s other major project. If “Primary Targets” had some vocals, with no doubt it would have fitted perfectly on the (in my opinion) amazing X-Fusion album “Thorn in my Flesh” (2011). The other song that really stands out is “Panic” which is basically a quite typical Noisuf-X song, but thanks to a well-produced guitar sound it lifts over the rest.

“Banzai” has very few really memorable songs, none of the tracks are bad, but too many of many of the thirteen tracks are quite mediocre and quickly falls into oblivion.

Best track: “Panic”
Worst track: “Nutcutter”

SITD – “Trauma: Ritual”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD***, vinyl, digital
Skivbolag: Scanner (Dark Dimensions Label Group)
Releasedatum: 24 mars 2017
Genre: Futurepop, EBM
Bandmedlemmar: Carsten Jacek, Francesco D’Angelo, Thomas Lesczenski
Land: Tyskland
Recensent: Alexander Johansson

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmwimpSpotifyDiscogsSoundcloudReverbnation

(English version below)

En lagmaskin som kan förbättras

“Trauma: Ritual” är sjunde fullängdaren från den tyska trion SITD. Den börjar elegant med “Puls:Schlag” med gästspel från Solitary Experiments-sångaren Dennis Schober med distad pratsång på tyska men på andralåten är ordinarie sångaren Carsten Jacek tillbaka och då beträder vi vad som bäst beskrivs som ett sluttande plan av kvalitet. Inga snygga melodier eller feta basgångar kan riktigt kompensera för Carstens brölande. Han är verkligen en SITDålig sångare. På “Companion” får man vila öronen till en hygglig futurepoplåt utan Jacek-sång verkar det som, jag tror Tom Lesczenski sjunger den, han brukar sjunga någon låt per album. “Post-Factual Age” är bra EBM à la Gesaffelstein och, tack och lov, instrumental.

Det är tyvärr något av en mindre synthmusiktragedi att SITD inte har en bättre vokalist då melodier och produktion är storslagna och välljudande. I sina bästa stunder nosar SITD efter en plats i högstaligen. På “Genesis” försöker man låta som Aesthetic Perfection och även om låten är hygglig så funkar det inte riktigt. Det blir som när CHROM samarbetar med och försöker låta som Hocico, inte trovärdigt men inte heller tillräckligt bra. Daniel Graves försöker för övrigt faktiskt addera energi till “Brother Death (Aesthetic Perfection Remix)” men gitarren förstör mer än den tillför och remixen blir inte bättre än originalet. Han borde sjungit in sången själv istället (och kanske helst sången på de övriga låtarna också?). Vänskapen mellan Tyskland och Amerika är positiv och kommer vara bra för synthen. Jag tror den skulle bli ännu bättre om den var ännu tajtare.

Lagbygget SITD behöver spetsa anfallet och skaffa en bättre sångare annars kommer allt arbete och all fin produktion fortsätta att vara förgäves i förhållande till alla tänkbara kvalitetsbegrepp. Denna tyska lagmaskin kan förbättras.

Bästa låtar: “Puls:Schlag” och “Post-Factual Age”

Tracklist

01. [PULS:SCHLAG] feat. DENNIS SCHOBER 7:25
02. [CICATRIX] 4:52
03. [GENESIS] Album Version 4:45
04. [BROTHER DEATH] Album Version 5:40
05. [COMPANION] 5:34
06. [POST-FACTUAL AGE] 4:34
07. [MUNDLOS] 5:00
08. [WALLS HAVE EYES] 4:55
09. [ELEGIE] 5:33
10. [ZENIT] 8:12

CD 2 – “TRAUMA: CULT” ***

01. [GENESIS] Single Version 3:47
02. [PULS:SCHLAG] feat. DENNIS SCHOBER [Club Version] 5:55
03. [INCENDIUM] Extended Version 5:55
04. [MUNDLOS] INTENT:OUTTAKE Remix 5:37
05. [BROTHER DEATH] AESTHETIC PERFECTION Rem

Trauma from a SITDload of poor vocals

SITD’s seventh album “Trauma: Ritual” begins strong with the elegant future pop song “Puls:Schlag” with guest vocals from Solitary Experiments’ singer Dennis Schober. But way too early, at the second song, is SITD’s permanent singer Carsten Jacek in front of the microphone and we enter a sloping plan of music quality. No fine melodies, heavy bass boosts or great production can really compensate for the cacophony from Jacek. It is a SITDload of poor song notes that only works on “Incendium (Extended Version)”.

The song “Companion” is nice future pop, without Jacek’s voice a reckon, it sounds more like Tom Lesczenski‘s, the band member that occasionaly sings. “Post-Factual Age” is a really great EBM song with Gesaffelstein-quality, thank good it is instrumental. It is a minor tragedy for synth music that SITD don’t have a better singer since the production and the melodies are so good. At their best, SITD is close to the Champion League of electronic music. The song “Genesis” seems to be inspired by Aesthetic Perfection but it doesn’t really work. SITD have the same problem as CHROM, when CHROM at “Peak & Decay” (2016) collaborated with, and tried to sound as, Hocico. Daniel Graves from Aesthetic Perfection actually tries to add energy to the song “Brother Death (Aesthetic Perfection Remix)” but the guitar destroy rather than contribute and the remix isn’t better than the original. Graves should have sung “Brother Death” himself (and why not the other songs as well?). I believe these German-American collaboration are interesting but that they should be even tighter.

The SITD team need to improve their attacking game to reach beyond national leagues and new adventures. Otherwise all the hard work and great craftmanship might well be in vain. This German team machine can most certainly be improved.

Best songs: “Puls:Schlag” and “Post-Factual Age”

Absurd Minds – “Tempus Fugit”

Tags: , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Scanner (Dark Dimensions Label Group)
Releasedatum: 27 januari 2017
Genre: Synthpop, darkwave
Bandmedlemmar: S. Großmann, T. Ladwig, T. Fischer, T. Nikisch
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloud

(English version below)

Erfaren kvartett lever upp till förväntningarna

“Tonight you’re going back to the early days..”

Med dessa textrader inleder Absurd Minds det nya albumet “Tempus Fugit”. Den nya fullängdaren är den åttonde i ordningen sedan den tyska akten på egen hand debuterade med minialbumet “Planetary Empire” 1996 och den är för övrigt det första nya materialet från den, vid det här laget tämligen erfarna kvartetten, sedan man släppte “Serve or Suffer för sju år sedan (2010).

Inför det nya albumet har även Legacy of Music-bekantingen Toralf “Nick” Nikisch anslutit till bandet och jämfört med den generiskt elektroniska strukturen på tyskarnas tidiga material, så är det en rejält uppdaterad ljudbild vi möts av på “Tempus Fugit”. Anslaget är ofta tjockt och storslaget, med en bred och orkestral touch och det förmedlar, på sina ställen, en snudd på neoklassisk känsla i arrangemangen. Den elektroniska grunden kryddas upp ordentligt, med breda stråkarrangemang, akustiskt piano och gitarr, vilket injicerar en levande och organisk känsla till helheten.

Absurd Minds visar en hel del prov på sina goda låtskrivaregenskaper när sångaren Stefan Großmann i gränslandet mellan melodiös EBM, darkwave och synthpop förmedlar tänkvärda budskap som kretsar kring tiden vi lever i, hur vi borde utnyttja den bättre till att förändringar samt de svåra utmaningar vi ställs inför på många plan i rådande tider.

Röstmässigt landar Stefan någonstans i det övre mellanskiktet av tyska sångare i genren och i mörka synthpopspår som de refrängstarka “For Those Who Love” och “Design or Coincidence” samt den vackra balladen “Guardian” visar han upp ett relativt brett register.

Textraden “Tonight you’re going back to the early days..” som inledde albumet återfinns även i den avslutande “Zero Point”, vars alternativa version titulerad “Time Travel” inledde detsamma. Sägas bör dock att Absurd Minds fungerar alldeles utmärkt även i nutid.

Med lång erfarenhet kommer ofta höga förväntningar och “Tempus Fugit” lever upp till de allra flesta jag hade inför det här albumet.

Tracklist

01. Time Travel (04:10)
02. Farewell (05:37)
03. Kreuzfeuer (04:52)
04. Now We Hear the Call (04:44)
05. One World (05:07)
06. For Those Who Love (04:57)
07. Last Walk (04:13)
08. Threnody (04:33)
09. Guardian (04:28)
10. Design Or Coincidence (04:36)
11. Hourglass (04:49)
12. Zero Point (04:58)

(English version below)

Experienced quartet lives up to expectations

“Tonight you’re going back to the early days..”

These lyrics starts Absurd Mind’s new album “Tempus Fugit”. The new full-length album is the eighth in order since the German act debuted on their own with the mini album “Planetary Empire” back in 1996 and it’s also the first new material from the, by now quite experienced quartet, since they released “Serve or Suffer” seven years ago (2010).

Ahead of the new album the former Legacy of Music-member Toralf “Nick” Nikisch has also joined the band and compared to the rather generic electronic structure of the Germans’ early material, it is a greatly enhanced sound stage we are greeted by on “Tempus Fugit”. The arrangements are often thick and grand, with a broad and orchestral touch, and it conveys, in places, an almost neoclassical sense in the arrangements. The electronic foundation is spiced up properly with wide string arrangements aswell as acoustic piano and guitar, which injects a lively and organic feel to the sound in it’s whole.

Absurd Minds shows off good songwriting abilities when the singer Stefan Großmann somewhere in between melodic EBM, darkwave and synth pop convey thought-provoking messages that revolves around the times we live in, how we should use it better to make changes and the difficult challenges we now face on many levels in these current times.

Vocally Stefan lands somewhere in the upper middle layer of German singers in the genre, and in dark synth pop numbers like the catchy “For Those Who Love” and “Design or Coincidence” aswell as the beautiful ballad “Guardian” he shows up a relatively wide range.

The lyrics “Tonight you’re going back to the early days ..” which opened up the album are also found in the in the concluding “Zero Point”, where as the alternative version titled “Time Travel” introduced it all. It should be pointed out, however, that Absurd Minds works just fine even in the present.

With extensive experience comes often high expectations and “Tempus Fugit” lives up to the vast majority of which I had before this album.

Broder död på ny EP från SITD

Tags: , , , , , , , ,


SITD är nu redo att presentera det första nya materialet sedan senaste albumet “Dunkeziffer” som släpptes 2014.

“Brother Death” heter den kommande 10-spårs EP:n som, utöver titelspåret och ytterligare fyra nya låtar, även inkluderar remixer på utvalda spår från bandets senaste fullängdare signerade Solar FakeES23Solitary ExperimentsAutodafeh och Klangstabil.

Den tyska trion, vars bandnamn är en förkortning av Shadows in the Dark, bildades i Ruhrområdet 1996 och albumdebuterade efter den första kassetten “Trauerland” med “Stronghold” 2003. Det senaste albumet “Dunkelziffer” var bandets femte i ordningen och följde upp “Icon:Koru” (2011).

SITD mixar ofta mörk och dansant harsh-EBM med starka melodier och influenser från futurepopen (lyssna på smakprov nedan).

“Brother Death” släpps den 14 oktober via Scanner (Dark Dimensions Label Group).

Tracklist

sitd-bd-front

01. Porcelain
02. Brother Death
03. Mundlos
04. Incendium
05. Autoaggression (Solar Fake remix)
06. Purgatorium (ES23 remix)
07. Autoaggression (Solitary Experiments remix)
08. Memorandum (Autodafeh remix)
09. Autoagression (Klangstabil remix)
10. Burial

Noisuf-X – “Kick Some Bass”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) 2CD, Digital
Skivbolag: ProNoize (Dark Dimensions Label Group)
Releasedatum: 24 mars 2016
Genre: Rhythmic noise, electro, industrial
Bandmedlemmar: Jan Loamfield
Land: Tyskland
Recensent: Thomas Hulteberg

 

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudReverbnationYoutube

(English version below)

Inte för intellektuell kontemplation!

Jan Loamfield (alias Jan L.) är en anmärkningsvärt produktiv person. Inte nog med att han producerar och remixar massor av artister, han har också tid att släppa egna skivor. X-Fusion har sedan debuten släppt sju fullängdsskivor och fler varianter, remixer och EP:s än jag orkar hålla reda på. Förvånansvärt nog så har Jan lyckats släppa fler skivor med sidoprojektet Noisuf-X (8 stycken), så frågan är vilket som är huvudsysslan och vilket som är sidoprojektet? Noisuf-X:s förra album “Invasion” var ett hafsverk till sömnpiller som jag tyvärr glömde bort veckan efter att jag skrivit om den. Är “Kick Some Bass” ett bättre album? Svar ja!

Albumet innehåller 20 tunga spår som är varierar i tempo från den ursinnigt snabba “Be a Doer” till mellantempo i “Go Fuck Yourself” till olidligt långsamt i “Kick My Ass”. Det som verkligen lyfter albumet är att ljudbilden inte är lika polerad och ren som på det förra albumet “Invasion” där det flörtades ordentligt med mainstreampubliken. Noisuf-X låtar är inte gjorda för intellektuell kontemplation i hemmets lugna vrå, de är gjorda för att gå rakt in i reptilhjärnan och få dig att dansa i extas på rökiga dansgolv tidigt på morgonen på klubb och det är låtarna helt suveräna på. Det här albumet är inte en mångfacetterad historia som växer med varje genomlyssning; “#Kicksome[b]ass” är helt rakt på sak och väldigt bra på det. Det Jan misslyckades med på “Invasion” tar han nu igen med råge och det är en riktigt bra revansch om du fråga mig.

En aspekt som jag gärna vill ta upp är att Noisuf-X inte gör sammanhängande album utan verkar släppa skivor när sisådär ett par dussin låtar är inspelade och mixade. Det gör mig dock ingenting när det håller så här pass hög kvalitet. “#Kicksome[b]ass” är inte ett banbrytande album som ritar om kartan för hur tung elektronisk musik ska låta och det gör mig ingenting – jag diggar den stenhårt ändå!

Bästa spår: “Be a Doer”
Sämsta spår: “Kick My Ass”

7/10 MYCKET BRA!

Tracklist

noisuf-x

01. Big Bang V2.0 (03:50)
02. Count To 7 (03:54)
03. Killer Dub (03:34)
04. I Kick Your Fucking Teeth In (03:30)
05. Son Of A Bitch (04:26)
06. Go Fuck Yourself (03:47)
07. PSD (Problem-Solution-Destroy) (03:50)
08. Let’s Rock (03:58)
09. Kick My Ass (04:14)
10. In Your Face (03:36)
11. Spieltanz (03:52)
12. Fuck It! (03:11)
13. This Means War (03:29)

 

Bonus disc

01. Play It Loud (Final) (03:41)
02. Silence (03:55)
03. Krachzischbumm (03:55)
04. Be A Doer (03:39)
05. Not Human (03:56)
06. Let’s Rock (Video-Edit) (02:43)
07. Blow This Pain Out Of Me (03:43)

 

(English version below)

Not made for intellectual contemplation!

 Jan Loamfield (alias Jan L.) is a remarkably productive person. Not only did he produce and mix alot of artists down the line, he’s also got time left for releasing his own albums. X-Fusion has since the debut released seven longplayers and more compilations, editions, remixes and EP:s than I can keep track of. Surprisingly he has managed to release more records with the side project Noisuf-X (8), so the question is which one is the main activity and which is the side project? Noisuf-X‘s last album “Invasion” was a sleeping pill rush job that I unfortunately forgot the week after I wrote about it. So is “Kick Some Bass” a better album? The answer is yes!

The album contains 20 heavy tracks ranging in tempo from the furiously fast “Be a Doer” to the pace of “Go Fuck Yourself” to unbearably slow in “Kick My Ass”. What really raises the bar on this one is that the sound is not as polished and clean as the last album “Invasion” that heavily flirted with the mainstream audience. Noisuf-X’ songs are not made for intellectual contemplation in the comfort of your home, they are made to go straight into the reptilian brain and make you dance in ecstasy on the smoky dance floor until early in the morning at the club and it is what the songs completely sovereign on. This album is a not a multifaceted story that grows with each listen. “Kick Some Bass” is quite straight forward and very good at it. What Jan L. failed at doing on “Invasion”, he has once again achieved on this album by a big margin and it’s a really good comeback if you ask me.

One aspect that I’d like to to raise is that Noisuf-X doesn’t do cohesive albums. Jan L. seems to release a record once he’s got a couple of dozen songs recorded and mixed and It doesn’t dusturb me at all when they’re in this high quality. “Kick Some Bass” is not a groundbreaking album that redraws the map for how heavy electronic music should sound like but it doesn’t matter to me – I really dig it anyway!

Eden Synthetic Corps – “Sandwalkers”

Tags: , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Scanner (Dark Dimensions Label Group)
Releasedatum: 25 september 2015
Genre: Harsh EBM
Bandmedlemmar: Glamour Diesel, IDK, Chainheart, Hypercrash
Land: Portugal
Recensent: Thomas Hulteberg

HemsidaFacebookMyspaceLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsReverbnationYoutubekollapslogga

(English version below)

Lite tyngre och mycket sämre

Eden Synthetic Corps släpper uppföljaren till 2013 års “Breathing Salt” titulerad “Sandwalkers” och allt är inte väl. Albumet är tyvärr en dussinskiva som inte lämnar något bestående intryck.

Jag har lyssnat igenom den många gånger och jag kan inte minnas en enda melodi, textrad eller arrangemang. Medan bandets förra album “Breathing Salt” bjöd på mörk, melodidriven industrial med lagom mycket gitarr i ljudbilden så väljer Eden Synthetic Corps på den här gången istället att bara satsa på tyngd vilket blir väldigt enformigt på en hel skiva. Ibland blixtrar det till som i den fantastikta “Thirst” där gitarrdrivet ersätts av ett riktigt bra beat och en stark och minnesvärd melodislinga.

I en tidigare recension av Chrysalides“Personal Revolution” hyllade jag att det bandet omfamnade sitt franska ursprung och gjorde det till en av bandets styrkor. Eden Synthetic Corps är från Portugal och har valt att göra precis tvärtom och tvättat bort varenda spår av sitt ursrpung med klorin. Jag hade blivit väldigt glad om bandet hittade tillbaka till förra skivans välskrivna melodier och försökt bygga vidare på det istället för att försöka vara hårdast i världen.

Bästa spår:“Thirst”
Sämsta spår:“The Northern Hunter”

5/10 GODKÄNT!

Tracklist

eden_synthetic_corps

01. The Northern Hunter (04:29)
02. Sandwalkers (04:50)
03. Dystopia (04:13)
04. Oil Of The Feathered Serpent (05:14)
05. Catarse (04:34)
06. Trail Of The Hydra (04:26)
07. Neuri (05:21)
08. Thirst (04:08)
09. Scythian (04:43)
10. Atsinganoi (04:30)
11. Lamiae (04:18)
12. Tsékooh (04:05)
13. Themiscyra (04:26)
14. Noblesse (05:01)

 

(English version below)

Heavier but poorer

Eden Synthetic Corp have released the sequel to “Breathing Salt” (2013) entitled “Sandwalkers” and all is not well. The album unfortunately comes out a bit like a quanity release that leaves no lasting impression.

I have listened throughly many times and I can not remember a single melody line nor lyrics or arrangement. While the band’s last album “Breathing Salt” offered dark, melody-driven industrial with just the right amount of added guitars Eden Synthetic Corps this time have gone all in on power and betting on weight becomes very monotonous to an entire disc. Somehow they still manage to suprise like with the fantastic “Thirst” where the guitar-driven theme is replaced by a really good beat and a strong and memorable melody.

In one of my previous reviews of Chrysalide’s “Human Revolution” I praised band for embracing their French origins wich made out to be one of the band’s strengths. Eden Synthetic Corps are from Portugal and have chosen to do just the opposite and have seem to want to wash away every trace of their inharitance with chlorine. I would have been alot happier if the band could return to the last disc’s well-crafted melodies and tried to build on it instead of trying to be the hardest in the world.

Best track: “Thirst”
Worst track: “The Northern Hunter”

“Sandwalkers” blir femte från Eden Synthetic Corps

Tags: , , , , , , ,


Eden Synthetic Corps, som senast var albumaktuella med “Breathing Salt” (2013), presenterar det kommande albumet “Sandwalkers”.

Den portugisiska harsh electro-kvartetten bildades 2005 och plockades redan efter ett par månader upp av den tyska jätten Dark Dimensions Label Groups dotteretikett Scanner.

Året därpå albumdebuterade bandet med “Matte” (2006) och det stora genombrottet fick man sedan med konceptalbumet “Enhancer” (2008).

Tredje albumet “Eight Thousand Square Feet” släpptes 2010.

“Sandwalkers” släpps den 25 september via Scanner (Dark Dimensions Label Group).

Tracklist

eden_synthetic_corps_sandwalkers

01. The Northern Hunter
02. Sandwalkers
03. Dystopia
04. Oil of the Feathered Serpent
05. Catarse
06. Trail of the Hydra
07. Neuri
08. Thirst
09. Scythian
10. Atsinganoi
11. Lamiae
12. Tsékooh
13. Themiscyra
14. Noblesse

 

Destin Fragile – “Halfway to Nowhere”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Scanner (Dark Dimensions Label Group)
Releasedatum: 8 maj 2015
Genre: Synthpop
Bandmedlemmar: Pontus Stålberg, Stefan Nilsson, Daniel Malmlöf
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

FacebookLast.fmwimpSpotifygoogleplayitunesDiscogsYoutubekollapslogga

(English version below)

En historisk synthpoppärla i sitt sammanhang

Behärskar man grunderna så klarar man av det mesta. Just detta berättade min första chef för mig och det stämmer ganska bra i allmänhet. I synnerhet stämmer det när det gäller de rutinerade Spetsnaz-bekantingarna Stefan Nilsson och Pontus Stålberg, som nu har ryckt tag i tredjemedlemmen Daniel Malmlöf och sparkat nytt liv i sitt gamla synthpopprojekt Destin Fragile.

Den första aptitretaren “Run Away” lämnade oss suktande efter mer och nu levererar man en väldigt genretrogen, stark och uppdaterad version av sin nittiotalsdoftande synthpop på det nya albumet “Halfway to Nowhere”.

Sångaren Pontus Stålberg visar upp dolda röstresurser när han tonsäkert och dynamiskt över ett brett register levererar både träffsäkra upptempohits som “Run Away”, “April Light” och “In Plain Sight” liksom väldigt melankoliska och känslosamma ballader som titelspåret “Halfway to Nowhere” och den mörka och härligt bluesdoftande “Alive (It’s Up to You)”.

De stundtals nattsvarta, ångestladdade och genomgående starka låttexterna matchar den detaljerade ljudbilden som verkligen smakar mumma för alla oss som är stora fans av den här genren. Ledsyntar och mikrodetaljer sveper varsamt mellan kanalerna ovanpå taktfast analoga basgångar. Lägg därtill en mängd enkla (men ack så geniala) smarta låttekniska elektroniska popfinesser och du har receptet färdigt.

Låtmaterialet på “Halfway to Nowhere” hämtar inspiration långt utanför genrens ramar och håller en såpass jämn och hög nivå att trion kommer undan med det mesta med äran i behåll – till och med den (minst sagt!) Erasure-doftande, men ack så vackra “Out of the Darkness”.

Pontus har tjatat om att han vill göra synthpop igen ett bra tag nu och att Destin Fragile bemäktar göra comeback med ett såpass starkt album – eller ja, enligt mitt tycke en historisk synthpoppärla i sitt sammanhang, det imponerar stort.

Det enda negativa är att man smög till mig promon såpass tidigt som för drygt en månad sedan. Det är rent ut sagt elakt då det tyvärr har gjort att övriga skivsläpp har blivit allvarligt lidande på vägen. “Halfway to Nowhere” har gjort ett ordentligt avtryck i mig och den kommer garanterat fortsätta med det ett bra tag framöver.

9/10 MÄSTERVERK!

Tracklist

01. Run Away (04:30)
02. In Your Eyes (04:37)
03. In The Frame (05:10)
04. Alive (It’s Up To You) (04:20)
05. Halfway To Nowhere (03:32)
06. April Light (04:56)
07. Change (04:37)
08. Worlds Apart (05:17)
09. In Plain Sight (04:21)
10. Out Of The Darkness (04:50)
11. The End (02:42)

 

(English version below)

A historic synth pop gem under the circumstances

Master the basics and you’ll manage most things. Exactly that my first boss told me and it’s pretty accurate in general. In particular it’s true when it comes to Spetsnaz-acquaintances Stefan Nilsson and Pontus Stålberg, who now have gotten hold of the third member Daniel Malmlöf and kicked new life into their old synth pop project Destin Fragile.

The first appetizer “Run Away” left us wanting more earlier this year and now they finally supply us with a very genre-faithful, strong and updated version of their nineties-scented synth pop on the new album “Halfway to Nowhere”.

The singer Pontus Stålberg shows hidden vocal abilities when he tunefully and dynamic over a wide range delivers both direct uptempo hits like “Run Away”, “April Light” and “In Plain Sight” and very melancholic and sentimental ballads like the title track “Halfway to Nowhere” and the dark and lovely blues-fragrant “Alive (It’s Up to You)”.

The occasionally completely dark, anguished and consistently strong lyrics match the detailed sound image which really feeds the yearning ears of all of us who are big fans of this genre. Leadsynths and micro details sweeps gently between the channels on top of the steady analog basslines. Add to that a variety of simple (but oh so brilliant) smart songtechnical electronic pop-finess and you have the recipe right there.

The songmaterial on “Halfway to Nowhere” draws inspiration far beyond the genre’s mold and keeps the whim of consistent high level so much this trio will come away with most things with thier honor intact, even the heavily (to say the least!) Erasure-influenced, but oh so beautiful “Out of the Darkness”.

Pontus has been nagging about his wishes to make synth pop again for quite some time now and the fact that Destin Fragile’s got the stamina to come back with such a strong album, in fact a historic synth pop gem under the circumstances, is very impressive.

The only negative is that the band snuck me promo as early as just over a month ago. It is downright nasty and has unfortunately made some other releases seriously suffer recently.

“Halfway to Nowhere” has made a very strong impression on me and it will surely continue to do so for some time to come.

Preorder this album right here!

Noisuf-X firar tio år med fullmatad dubbel-CD

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


I år är det tio år sedan tysken Jan Lehmkämper introducerade sitt hårdslående och mycket dansanta sidoprojekt Noisuf-X vid sidan av huvudprojektet X-Fusion.

Noisuf-X var senast aktuell med “Invasion” som släpptes förra sommaren och sedan debuten med “Antipode” (2005) har sju album och en EP med sidoprojektet sett dagens ljus.

Det mer melodiska harsh-EBM/dark electro-projektet X-Fusion debuterade i sin tur med “Evillive” (2001) och gjorde den senaste inteckningen i diskografin med “What Remains is Black” (2013).

För att fira sitt tioårsjubileum så presenterar man nu den fullmatade dubbel-CD-samlingen “10 Years of Riot” som utöver ett urval av spår (och tidigare outgivna remixer) från projektets sju studioalbum även inkluderar en bonusdisc med demos och tidigare outgivna spår. (Lyssna på ett smakprov nedan).

Noisuf-X har genom åren blivit ett incitament på scenens hårdare dansgolv med hits som “Tinnitus”“Hit Me Hard”“My Time” och “Orgasm”.

Förra året presenterade Jan Lehmkämper även sitt nya EDM/TBM-projekt Stoppenberg med EP:n “Telekinesis” som släpptes via X-Beats.

“10 Years of Riot” släpps den 30 april via ProNoize (Dark Dimensions Label Group).

Tracklist

CD 1

noisuf-x_10_years_of_riot

01. Die Tam-Tams klopfen nicht mehr [Intro-Mix] (unreleased mix)
02. Happy Birthday
03. Jezebel [Exclusive Mix]
04. Tinnitus [Akustikusneurinom Version]
05. My Time [Hurry-Up-Mix]
06. Hit Me Hard [As Hard As You Can-Mix]
07. Orgasm
08. Toccata Del Terrore
09. Krach Bumm
10. Noise And Bouncing
11. Deutschland braucht Bewegung
12. Aggrophil
13. Wir Fuehlen Den Krach [Dangerous Mix] (unreleased mix)
14. Clubhit
15. Warning
16. Du Musst Tanzen [Wake Up Mix] (unreleased mix)
17. Scary Looking Thing
18. The Typical Fuck You Song [Wait-Mix] (unreleased mix)
19. Stille Ist Ein Privileg [Auf-Empfang-Mix] (unreleased mix)

CD 2

01. P-S-D [2015 Demo]
02. Play it Loud [2015 Demo]
03. Big Bang [2015 Demo]
04. Be A Doer [2015 Demo]
05. Warning [feat. Javi Ssagittar]
06. Hard Attack [2013 Unfinished Demo]
07. First Time Optimistic [Industry Mix]
08. Grufti Alarm [2012 Unfinished]
09. Flashback [2013 Unfinished]
10. Goahead [2010 Unreleased demo]
11. Go [2005 Unreleased]
12. Routineauftrag [2006 Unreleased]
13. Traumfänger [2005 Unreleased]
14. Vollmond [2005 Unreleased]

Autodafeh – “Digital Citizens”

Tags: , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Scanner (Dark Dimensions Label Group)
Releasedatum: 27 mars 2015
Genre: Electro, EBM
Bandmedlemmar: Mika Rossi, Jesper Nilsson, Anders Olsson
Land: Sverige
Recensent: Carolina Lindahl

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmwimpSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudReverbnationYoutubekollapslogga

(English version below)

Lång väg till den rumsrena homagen

Året är 1906, och hösten har precis dragit in över Köpenick. Skomakaren Wilhelm Voigt har skaffat sig en preussisk kaptensuniform och lurat med sig några soldater som hjälper honom att arrestera stadens borgmästare och polischef. Därefter kan han stjäla stadskassan på 4000 mark och fly som en rik man. Voigt lyckades ikläda sig någon annans uniform, ja, bära någon annans attribut, och därigenom göra succé. En av världshistoriens mästerbedragare.

Några som däremot inte skulle ha lämnat rådhuset med stadskassan är Kristianstadbandet Autodafeh. De har försökt kränga på sig både Front 242s och Nitzer Ebbs praktfulla paraddräkter, men uniformerna sitter illa och går inte ens att knäppa över bringan. Här är inget maktövertagande aktuellt. En Autodafisk rådhuskupp skulle urarta till en Benny Hill-version av köpenickiaden. Jag ser framför mig hur Autodafeh närmar sig rådhusbyggnaden, men får syn på en bayersk äppelkaka som står och svalnar på ett fönsterbräde. Plötsligt är den mer intressant än de 4000 markerna. Någon bränner sig på den fortfarande kokande äppelfyllningen, någon annan druttar på ändan, och innan de vet ordet av har polisen dykt upp med en piketbuss som kör dem till häktet. En räd som knappast skulle kittla Carl Zuckmayers intresse. Det här scenariot är nog snarare lämpat för buskisscenen.

Nej, Autodafehs nya album, “Digital Citizens”, förleder ingen. Autodafeh, som består av Mika Rossi, Jesper Nilsson och Anders Olsson, är kända för att med sin musik hylla både Nitzer Ebb och Front 242s sound. Nitzer-influensen är särskilt påtaglig i låten “Love, Hate and Pain” från albumet “Identity Unknown” (2010). Men var går egentligen gränsen mellan tribut och ren imitation? Om det finns någon sådan gräns har nog Autodafeh klampat förbi den för länge sedan. I det här albumet är 242-pastischen genomgående. “Digital Citizens” innehåller till och med en cover på Front 242-låten “No Shuffle”. Den är i min mening albumets starkaste låt. Tyvärr är den endast en tafflig version av de belgiska bodymästarnas original. Front 242s vackra ljuddräkt går nämligen inte att återskapa med PC och mjukvarusynthar. En paraduniform ska knäppas med guldknappar, och inte med kardborrband.

Introt till låten “Feeding the Flames” inger ett visst mått av hopp. Kanske händer äntligen något oväntat? Eurodance-introt lurar en att Mika Rossi ska brista ut i 90-talsklassikern ”No no, no no no no, no no no no, no no there’s no limit!”. En förhoppning som snabbt blir till en besvikelse. Introt går över i samma ettriga, svengelska sång som återfinns i de övriga tolv låtarna. Vid den näst sista låten, “Carpe Diem”, har jag fått nog. Det här är en skymf. Både mot hörselsinnet, och mot Autodafehs främsta inspirationskälla – Front 242. Låtens namn, “Carpe Diem”, understryker albumets grad av ooriginalitet ytterligare. Det är både tafatt och fantasilöst.

Albumet ger en känsla av en ofärdig, hemmasnickrad demo. Lösryckta ljud som har bökats ihop i datorn. Material som är tänkt att produceras och snyggas till. Det är ofullgånget och saknar känsla och finess. Uniformen har trådar som hänger, slipsen är oknuten och axelklaffarna är ditlimmade. Autodafeh är inga kaptener, och det märks långt innan de ens nått fram till stadsporten.

Vi må vara digitala medborgare, men ännu har vi inte kommit så långt att man kan tillverka kvalitets-EBM med hjälp av färdiga mallar i ett datorprogram. Särskilt inte när man med sagda program bara försöker låta som någon annan. Det här är billig efterbildningsbody. “Digital Citizens” bekräftar det faktum att Autodafehs stilhärmande manér har lång väg till den rumsrena homagen.

betyg2-2

Tracklist

autodafeh

01. Game Of Life (03:54)
02. Feeding The Flames (04:07)
03. Conflict (04:13)
04. Digital Citizens (04:12)
05. Legacy (04:42)
06. Fatamorgana (03:28)
07. No Future (04:28)
08. Information Society (03:45)
09. No Shuffle (03:46)
10. Ready To Go (03:52)
11. High On Pain (03:43)
12. Carpe Diem (03:44)
13. Set Me Free (03:18)

 

(English version below)

Still far from the honest homage

The year is 1906, and fall has just swept in over Köpenick. The shoemaker Wilhelm Voigt is wearing a Prussian captain’s uniform and and has recruited some soldiers who helps him arrest the city’s mayor and police chief. Then he manages stealing the town treasure of 4000 mark, and flee like a rich man. Voigt managed to dress in someone else’s uniform, yes, wear someone else’s attributes, and thereby making success. One of history’s master deceivers.

A group of people who wouldn’t have left the town hall with the treasury is the Swedish band Autodafeh. They have tried to wear both Front 242’s and Nitzer Ebb’s exquisite parade uniforms, but the uniforms are ill fitted and don’t even close around the belly. They are not properly equipped for a takeover. An Autodafish town hall raid would turn into a Benny Hill version of the ”Köpenickiad”. I imagine how Autodafeh approaches the town hall building, but spots a freshly baked Bavarian apple cake standing on a window sill. Suddenly, the cake is more interesting than the 4000 coins. Someone burns their tongue on the still boiling apple filling, another one slips and falls to the ground, and before they know it the police turns up with a picket bus that drives them to jail. A scene that would hardly tickle Carl Zuckmayers fancy. This scenario is probably more suited for a slapstick scene.

No, Autodafeh’s new album, “Digital Citizens”, fools noone. Autodafeh constitutes of Mika Rossi, Jesper Nilsson and Anders Olsson, and they’re known for copying both Nitzer Ebb and Front 242’s sound. The Nitzer-influence is particularly evident in the song “Love, Hate and Pain” from the album “Identity Unknown” (2010). But where do we draw the line between tribute and pure imitation? If there is such a line Autodafeh surely has stomped past it long ago. In this album, the 242-pastiche is obvious. “Digital Citizens” even includes a cover of Front 242’s “No Shuffle”. It is in my opinion the album’s strongest track. Unfortunately, it is only a clumsy version of the Belgian EBM-master’s original. Front 242’s beautiful soundpalette is impossible to recreate with PC and software synths. A parade uniform should be knotted with gold buttons, and not with velcro. The intro to the song “Feeding the Flames” lights a ray of hope. Perhaps will something unexpected happen? The eurodance-intro leads me to believe that Mika Rossi will burst out into the 90’s classic “No no, no no no no, no no no no, no no there’s no limit!”. A hope that quickly turns into disappointment.

The intro opens for the same aggravated, swenglish song found in the remaining twelve tracks. At the penultimate song, “Carpe Diem”, I’ve had enough. This is an outrage. Both to the sense of hearing, and to Autodafeh’s main source of inspiration – Front 242. The song’s name, “Carpe Diem” emphasizes the album’s degree of unoriginality further. It is both awkward and unimaginative.

stormingthebase-poster

The album gives a feeling of an unfinished, home made demo tape. Fragmented sounds that have been slushed together in the computer. Material that is supposed to be produced and cleaned up. It is incomplete and lacks feeling and finesse. The uniform has threads hanging, the tie is untied and the shoulder flaps are glued on. Autodafeh are no captains, and that is clear long before they’ve even reached the city gate. We may be digital citizens, but we have not yet come so far that you can produce quality EBM using pre-made templates in a computer program. Especially when you’re only using this program to sound like someone else. This is cheap imitation body. “Digital Citizens” confirms the fact that Autodafeh’s copycat manner is still far from the honest homage.