Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Daniel Myer"

Femton liveinspelningar på Haujobbs “Alive”

Tags: , , , , , , , , ,


Haujobb, som gjorde comeback med New World March (2011) och sedan följde upp med Blendwerk (2015) presenterar nu Alive som innehåller femton liveinspelningar hämtade från den tyska aktens konserter under senare år med väl utvalda höjdpunkter från bandets långa karriär.

Haujobb debuterade med Homes & Gardens redan 1993 och består numera av Architect-bekantingen Daniel Myer, som även har varit inblandad i bl.a. Destroid och Covenant, samt Dejan Samardzic som har producerat och remixat en lång rad akter och även släppt egen musik under monikern DSX.

 

“Alive” släpps den 6 april via Metropolis Records.

Tracklist

01. Machine Drum
02. Antimatter
03. Renegades of Noise
04. Input Error
05. Crossfire
06. Lets drop Bombs
07. Eye over you
08. Meltdown
09. Penetration
10. Dream Aid
11. Dead Market
12. Information Space
13. The Noise Institute
14. Produkt
15. Lets drop Errors

 

11Grams – “Panacea”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: EK Product
Releasedatum: 29 september 2017
Genre: Electro, electro-industrial
Bandmedlemmar: Simeon Fitzpatrick, Rob Early
Land: Australien/USA
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

En bred mix av stilar från skickligt kollektiv

Australiensaren Simeon Fitzpatrick (från Project K11) och den amerikanska Retrogramme-bekantingen Rob Early slår nu sina påsar ihop under bandnamnet 11Grams och presenterar, tillsammans med en dryg handfull gästvokalister och musiker, det första albumet “Panacea”.

Det första intrycket man får av “Panacea” är att arrangemangen är byggda med relativt bekanta electro-industriella byggstenar, många av dem lånade av scenens kanske allra mest kända akter. “Machine Malfunction” och “Immortal” (med gästspel på sång av Chad Collier från Impulse Control) är de tydligaste exemplen på just detta, när de temaenligt framförs iklädda en väldigt Vancouversk electro-industriell ljudkostym med den klassiskt råa, karga och dystopiskt futuristiska framtoningen som vanligt levereras med densamma.

Men skenet bedrar sin lyssnare väldigt snabbt och precis som när det kommer till Rob Earlys tidigare projekt Retrogramme så duggar överraskningarna tätt. “Panacea” målas upp med en ytterst bred palett och hämtar sina influenser från en lång rad stilar vilket understryker att 11Grams definitivt vill framstå som något mycket mer än ytterligare en i raden av Front Line Assembly-wannabees eller dylikt. Rapinslaget i “The Stalker”, som levereras av en gästspelande Roy Retrofit från Red This Ever, för tankarna till experimentella akter som Meat Beat Manifesto, medan technoinfluenserna gör sig ständigt påminda albumet igenom. Allra tydligast framträder de i spår som “I Feel it Like a Drug” och “Visions” (med Wojciech Król från Clicks och Controlled Collapse) som påminner en del om Velvet Acid Christs tidiga material med ständigt närvarande acidsynthar, samplingar och smakfullt sammansatta oljud och effekter. Av de tre instrumentala inslagen som albumet dessutom bjuder på, så är “Cutaneous” i sin tur det jag finner mest intressant. Österländska körer och skruvade IDM- och dubstep-detaljer får här sällskap av ett tjockt och vackert arrangemang av stråkar och andra bakgrundsljud.

“Panacea” innehåller inte speciellt många svaga spår, möjligtvis kan jag finna de remixade versionerna, bortsett från Daniel Myers suveräna dansgolvsversion av “The Stalker”, och den tjatiga electropopdängan “Synthetic” (med Lisa P. Duse) något överflödiga. I sin helhet är dock albumet en alldeles utmärkt sammansättning av spår från den ytterst kompetenta Rob Early som som besitter såväl de produktionstekniska kunskaperna som krävs för att skapa en komplex men samtidigt medryckande och snygg ljudbild liksom har det stora mod som krävs för att våga blanda såpass många olika stilar på ett och samma album.

Tracklist

01. Machine Malfunction (04:36)
02. Feel It Like A Drug (04:34)
03. The Stalker (feat. Roy Retrofit) (05:54)
04. The Stalker 2 (Daniel Myer Version) (04:49)
05. Immortal (feat. Chad Collier) (04:47)
06. Visions (feat. Wojciech Król) (04:36)
07. S.O.D. (Give Me Death) (05:33)
08. Cutaneous (04:23)
09. Synthetic 3.5 (feat. Lisa P. Duse) (04:26)
10. Synthetic 4.0 (Xavier Swafford Version) (04:14)
11. Twist The Knife (04:33)
12. Machine Malfunction (Atropine Version) (05:05)

(English version below)

A wide range of styles from a skilled collective

The Australian Simeon Fitzpatrick (from Project K11) and American Retrogramme-acquaintance Rob Early have put their heads together under the band name 11Grams and along with a number of guest vocalists and musicians they now present us to their first album “Panacea”.

The first impressions of the arrangements on “Panacea” are that it uses some quite familiar electro-industrial blocks to build the foundation, some borrowed from this scene’s perhaps most famous acts. “Machine Malfunction” and “Immortal” (with a vocal guest appearance by Chad Collier from Impulse Control) are the most obvious examples of this, as they come dressed up in a quite Vancouverish electro-industrial suit with the classic raw, bold and dystopic futuristic appearance that usually comes with it.

But everything is not always as it seems and just like when it comes to Rob Early’s earlier music project Retrogramme, the surprises are many. “Panacea” is painted using a extremely wide palette and retrieves its influences from a wide range of styles, which emphasizes that 11Grams definitely wants to appear as something much more than just another Front Line Assembly wannabee or so. The addition of rap in “The Stalker”, delivered by guest starring Roy Retrofit from Red This Ever, makes me think of experimental acts like Meat Beat Manifesto, while the techno influences are quite constant all the way through the album. Most clearly they appear in tracks like “Feel It Like a Drug” and “Visions” (starring Wojciech Król from Clicks and Controlled Collapse), which reminds me of the early days of Velvet Acid Christ with constantly present acid synths, samples and tastefully inserted sounds and effects. When it then comes to the three instrumental tracks offered, “Cutaneous” is the one what I find most interesting. Eastern choirs and twisted IDM- and dubstep styled details are jointed by a thick and beautiful arrangement of strings and other background sounds.

“Panacea” doesn’t contain that many weakers tracks, allthough I could find the remixed versions, apart from Daniel Myer’s superb dance floor version of “The Stalker”, somewhat superfluous aswell as the somewhat irritating electropop song “Synthetic” (with Lisa P. Duse). In its whole, however, the album consists of a good combination of tracks from the highly skilled Rob Early who possess both the technical knowledge needed to create a complex yet catchy and stylish soundstage, while also showing alot of courage to blend in so many of different styles on one album.

Liverapport: Wave Gotik Treffen 2016, Leipzig

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Patrik Lark (text & foto) genomförde sin årliga resa till tyska Leipzig och den för året 25-årsjubilerande festivalen Wave Gotik Treffen.

patrik_lark

Lika traditionsenlig som hans resa är numera den tillhörande liverapporten med konsertbilder från de fyra fullmatade dagarna..

 

(English version below)

 

25-årsjubilerande festival firade i nöjesparkens mörker

Den 25:e upplagan av Wave Gotik Treffen (WGT) lockade ovanligt många till Leipzig, cirka 23-24 000 mot tidigare års siffra runt 21 000. I praktiken var det långt fler som uppehöll sig i Leipzig under festivalen. Som tidigare år var det många som valde att inte köpa festivalbiljett då deras intressen inte riktade sig till band och spelningar utan åt andra sociala aktiviteter i och kring staden. Men de extra tusen som köpte festivalbiljett i år lockades troligen av 25-årsjubileumet och förhoppningen om att årets lineup skulle bli något alldeles extra. Men med facit i hand så var den i stort sett i nivå med tidigare år. Enda påtagliga skillnaden var att man till detta år hade abonnerat en hel nöjespark att fira in jubileet i. Det skedde dagen före festivalens officiella öppningsdatum. Initiativet fick väldigt blandade recensioner då en del hellre hade sett att pengarna gick till att boka större eller fler artister och band. Men andra tyckte att det var ett ovanligt kul inslag i detta smörgåsbord till festival. För WGT är ingen vanlig festival, den är så oerhört mycket mer. Dels är den längre än de allra flesta festivaler inom scenen med sina fyra officiella dagar, dels är den en utspridd stadsfestival med fler scener än någon annan, sedan har den, och det är det viktigaste, en mängd kringarrangemang som klubbar, klassiska konserter, utställningar, muséer, lajv, poesiuppläsningar, varietéer och mötesplatser, varav långt ifrån allt är WGT:s officiella arrangemang. Hela Leipzig blommar upp i svarta nyanser och till och med stans klädbutiker anpassar sina skyltfönster till en mer morbid och svart stil.

På torsdagen, dagen innan festivalens officiella startdatum, brukar det alltid vara EBM Warm-up Party med ett par tre EBM-band i Villa, men detta jubileumsår hade man valt att satsa lite extra och flyttat eventet till den betydligt större scenen Felsenkeller där fyra band spelade med The Invincible Spirit som headliner. Men mest påtagligt var förstås den gigantiska förfesten på nöjesparken Belantis, ett par mil söder om Leipzig. För att ta sig dit hade arrangörerna ordnat med bussar som gick i skytteltrafik från Agra och Hauptbahnhof. Men intresset var långt större än antalet bussar och långa köer uppstod. Många fick dessutom ge upp då Belantis blev överfullt. Meningarna gick verkligen isär angående Belantis. Själv tycker jag att det var lite småkul med en nästan mörklagd nöjespark där svarta skuggestalter svepte förbi varandra mellan de glesa ljuspunkterna. Parken var uppenbarligen inte gjord för att hållas öppen efter mörkrets inbrott och provisoriska lampor hade placerats ut på marken för att lysa upp gångvägarna någorlunda. Inuti en stor pyramid, byggd för forsbana, höll Ronan Harris från VNV Nation hov inför ett smockfullt jättedansgolv. I ett stort cirkustält fanns ett ännu större dansgolv, men nästan lika fullt det. Medeltidsstaden hade ett mindre dansgolv dit inte så många hade hittat. Annars tyckte jag att just Medeltidsstaden var det som kändes mest genuint och passande med sitt stora torg med uteservering, en liten utomhusscen och stämningsfulla stockvirkesfasader. Kvällens klimax blev fyrverkeriet som många hade väntat in och därefter drog sig hemåt. Givetvis blev det lika enorma köer till bussarna hem. För undertecknad ledde det till en dyr två mils taxiresa för att undvika att kvällen gick åt till bussköande.

Dag 1 (fredag)

Första officiella dagen inleddes för egen del med Victorian Village och Victorian Picnic, två mötesplatser för folk som gillar att klä upp sig i kläder från den aktuella tidsepoken eller närliggande stilar som barock, edvardiansk och steampunk. Det förstnämnda eventet var beläget inuti en gammal renoverad gasklocka – Arena am Panometer. Där arrangerades dans, musik, the-party och flera marknadsstånd med viktorianska accessoarer. Eventet är bara öppet för personer som följer klädkoden. Den tillämpas inte strikt men de släpper inte in folk som inte synligt tillhör scenen. Det var andra året som Victorian Village arrangerades. Victorian Picnic i Clara Zetkin Park har dock arrangerats i många år och drar långt mer folk, gissningsvis ett par tusen. Det är helt öppet och vem som helst kan ta sig dit för att picknicka eller bara titta på folk. Den fina parken är i sig själv värd ett besök.

Tack vara det fina vädret och de trevliga viktorianska arrangemangen samt ett alldeles nödvändigt klädbyte från höghatt och alldeles för varma kläder, så missade jag några av de tidiga banden. När jag kom till Kohlrabizirkus var det amerikanska Ruined Conflict som spred sin melodiösa melankoli under den stora kupolen. Deras sound ligger väldigt nära VNV Nations futurepop, men låtar som ”United We Stand and Fall” och ”Rebellion” var i mitt tycke helt i nivå med VNV Nations bättre låtar. Själva liveshowen var kanske inte riktigt i samma klass. Det är svårt för de flesta att mäta sig med Ronan Harris pondus på scen.

Haujobb med karismatiske Daniel Myer och serverade flera riktigt sköna rytmer, men hade kanske inte lika starka melodiska låtar som föregående band. Men Daniel Myer är skön att se då han alltid går in för uppgiften och ger allt under en spelning.

Project Pitchfork chockade alla med att ställa upp inte mindre än tre fullt utrustade trumset på scenen. Inte för att jag riktigt uppfattade vad de bidrog till, men det såg onekligen rätt maffigt ut. Bakom dessa hade man också ställt upp snygga ljusdisplayer som starkt bidrog till en mäktig show där ”Timekiller” var den absoluta höjdpunkten redan som låt nummer två. Det var ett långt set med inte mindre än 20 låtar där ”Blood-Thirst” avslutade som tredje extranummer. Trots några tekniska incidenter så var det totalt sett ändå en av de bästa spelningarna under festivalen.

Agras stora scen spelade Nouvelle Vague en oerhört stämningsfull cover på Joy Divisions låt ”Love Will Tear Us Apart” när jag kom. Det var en lång version som kraftigt skilde sig från den fjäderlätta cocktail-versionen som de gett ut på skiva. Det visade sig vara deras sista låt och den blev den perfekta upptakten till kvällens ”midnight special” som var ingen mindre än Peter MurphyBauhaus legendariske frontman. Fokus för kvällens spelning var just Bauhaus material med låtar som ”She’s in Parties”, ”Dark Entries” och Bowie-covern ”Ziggy Stardust” som avslutade hela setet. Även om Peter Murphy inte rörde sig lika extatiskt på scen som under fornstora dagar så var det ändå kul att se att han fortfarande ägde scenen med sin självklara auktoritet och karaktäristiskt skarpa blick.

Dag 2 (lördag)

Altes Landratsamt öppnade det finska Helsingforsbandet Kuroshio med överraskande bra aggrotech. Uppträdandet lämnade en del övrigt att önska men musiken var hård och rytmisk med stämningsfulla inslag i bästa Bladerunner-stil, en slags cyberpunk med apokalyptiska drag.

Chainreactor från Düsseldorf öste på med sin industriella klubbmusik som var snabb, hård och extremt dansant. De flesta låtarna var instrumentala, ibland kryddade med några röst-samples. Jens Minor och Kay Schäfer gömde sig bakom ett bord som vore de två DJ:s på en klubb, och det var också så helheten kändes, mer klubb-DJ:s än liveband.

Stadtbad bjöd We Are Temporary på en svårdefinierad samtidselektronika, det var minimalistiskt och lite åt darkwave-hållet. Bakom bandet står den excentriske amerikanen Mark Roberts från Brooklyn. Han uppträdde i en rosa dayglow-mask och hade målat sina synthar i samma självlysande färger; rosa, gult och orange. Det var ingen hitmusik, men charmigt, småtrevligt och annorlunda.

Grekiska coldwave-duon Selofan med färgstarka Joanna Badtrip som frontfigur spred sitt monotona postpunksmörker över Stadtbad. Låtar som ”Love is Mental Suicide” var lika hopplöst depressiva som Joannas punkiga frisyr var upplyftande kreativ. Den senare borde verkligen ställas ut på ett museum för modern konst. Över huvud taget stod bandet för en konstnärlig, melankolisk aura, inte minst med sina konstnärligt ambitiösa bakgrundsprojektioner. Själv gick jag inte igång på Selofans låtar, men vänner som är mer djuplodade inom coldwave och postpunk rangordnade deras spelning som en av de absolut bästa på hela festivalen.

Med en härligt analogdoftande minimal-wave äntrade franska duon Position Parallèle scenen. Frontmannen i mörka pilotglasögon och vitt linne hade en härlig ”larger-than-life”-attityd som snabbt smittade av sig på publiken. Jämfört med Selofans tunga melankoli så drogs tempot upp avsevärt och de smittande rytmerna stod i fokus. Det här var musik som föll mig på läppen, de lät mycket tyngre live än på skiva. Det var nästan så att rytmer och basgångar tangerade EBM mellan varven.

Tyvärr avstod jag från att se Xeno & Oaklander för att hinna i någorlunda tid till WGT:s allra bästa klubbkväll fetischpartyt Obsession Bizarre – som alltid kröner lördagskvällen i fantastiska Kuppelhalle. Enligt rapporter från de som stod kvar och såg Xeno & Oaklanders spelning så var den mycket bra. I backspegeln hade det nog varit värt att komma lite sent till Obsession Bizarre ändå.

WGT dag 3 (söndag)

Söndagen började på Stadtbad där en rad EBM-band spelade. Först ut var tyska duon Blitzmaschine från Hamburg, de spelade en oldschool EBM påminnande om tidiga Nitzer Ebb, men med lite moderna uppdateringar i soundet. Holger Langermann hade en djup och mäktig röst som inte skämdes att mäta sig med Douglas McCarthys. Blitzmaschine hade samma höga tempo och energi som Nitzer Ebb, vilket uppskattades av publiken. De bästa låtarna var i mitt tycke de från första skivan, som ”Blondes Mädchen” och ”Was Hasst Du?”.

Även om inte scenshowen fick så många poäng så håller jag Blitzmaschine som ett av de intressantaste nya EBM-banden. Soundet är tungt och fläskigt med bra tryck i tempot.

Lokala Leipzig-trion Amnistia spelade industrimusik i gränslandet mellan EBM och aggrotech. Jag trodde först inte att det var ett tyskt band då soundet var så påtagligt transatlantiskt och närmaste influens måste rimligen vara Front Line Assembly. Även om de inte riktigt kunde mäta sig med de stora namnen så var de inte alls dumt. Låtar som ”Blackguard” och ”Vanish Into Air” borde ingå i varje industri-spellista av rang. Uppträdandet var lite stelt men lyftes av snygga videoproduktioner som backdrop.

På vägen från Stadtbad tittade jag in på närbelägna Altes Landratsamt där det spelades en helt annan typ av musik. Rose McDowall, mest känd som sångerskan från Strawberry Switchblade (1981-86), hade många medmusiker med sig upp på scenen. Många av dem satt på stolar och spelade akustiska instrument som violin och cello. Det framförde mest snälla poplåtar som inte lyckades beröra mig så jag kilade snart vidare.

Under Kohlrabizirkus mäktiga kupol hade tusentals ivriga fans samlats för att höra Bristol-bandet Mesh spela nya singeln ”Kill Your Darlings” och kanske några låtar från det kommande albumet ”Looking Skyward”. Mesh spelade melodiös synthpop som gränsade till electrorock i arenaformat och passade ypperligt på WGT:s näst största scen. Det var ingen grandios scenföreställning men Mesh har samlat på sig en diger låtskatt med flertalet hitar som ”Crash” och ”Petrified” som verkligen fick med sig publiken.

Parallellt med WGT pågick också den mindre Gothic Pogo Festival för de som gillar deathrock, postpunk och coldwave. Hit gick de som var lite mer punkinfluerade och DIY. Festivalen höll till på Werk II – en tidigare klassisk WGT-lokalitet – och just denna kväll spelade Parade Ground och coldwave-duon Sixth June. De senare gjorde en stämningsfull spelning i enbart röda ljusstrålar.

WGT dag 4 (måndag)

Jag började dagen med att se Italienska Christine Plays ViolaAltes Landratsamt. Fem-mannabandet spelade något mellanting av darkwave och postpunk. Sångaren Massimo Ciampani hade en väldigt speciell och gäll röst som gav en speciell karaktär åt de melodiösa låtarna. Men ibland visade han också prov på ett brett register med en djupare basröst. Just rösten och melodierna var den stora styrkan hos detta band, som jag räknade som ett av årets fynd bland de cirka 180 artister som uppträdde på WGT 2016. Christine Plays Viola förtjänar verkligen att upptäckas av en större publik. Några av de bästa låtarna som man bör lyssna på var ”Slaughter of the Black Sun” och ”Permutations”.

När jag ramlade in på Kohlrabizirkus spelade Unzucht någon obskyr tysk schlagermetall som verkligen inte tilltalade mig. Men jag var inte där för att se dem och snart nog var de färdiga. Efter kom ett av de mer scenmässigt intressanta band som jag har sett, nämligen Grausame Töchter (Grymma döttrar) från Hamburg. Sist jag såg dem var på WGT 2013 då de spelade under tegelvalven på den lilla intima scenen i Moritzbastei. Nu stod de plötsligt på WGT:s näst största scen inför tusentals åskådare. Grausame Töchter består främst av frontpersonen och låtskrivaren Aranea Peel men till livespelningen hade hon som vanligt tagit med sig en hel ensemble med feministiska BDSM-utövare och några musiker. Själv var hon klädd i en lång paljettklänning i silver, medan övriga var mindre klädda. Musiken var en synnerligen eklektisk häxbrygd med lika delar av EBM, industrial, punk, filmmusik, techno och cabaret. Aranea Peel var som en modern version av Nina Hagen, lika karismatisk och yvig i gesterna och minspelen. Men Aranea Peel var också graciös på ett sätt som fick mig att tro att hon är en skolad dansös. Lite research i efterhand bekräftade detta; hon har studerat dans vid både Stage School for professional artists och John-Cranko-Schule Staatliche Ballettakademie des Württembergischen Staatstheaters. Den silvriga klänningen visade sig ha en hög slits ända upp till midjan, vilket var behändigt när hon smekte sig själv till tonerna av ”Ich Liebe Meine Vagina”. Låtarna från det alldeles nyutgivna albumet ”Vagina Dentata” – inte minst titelspåret – lät mjukare och mer melodiösa än de från de tidigare tre albumens bitvis ganska fräna industripunk. Cabaretens lekfullt rytmiska artikuleringar av textfraserna hade fått en mer framskjuten roll och ljudbilden var renare och mer följsam. Scenshowen var avklädd, både topless och bottomless förekom. Kniv, pistol och strypsnara var en del av rekvisitan, men största överraskningen var att gasmasker, latex och blodvite inte förekom alls denna gång. Alldeles oavsett vad man tycker om Grausame Töchters musik så förblir man inte oberörd och man har aldrig tråkigt under deras spelningar.

Aesthetic Perfection med Daniel Graves i spetsen – och Elliot Berlin klättrande på sin röda Nordlead-synth – gjorde en hyffsad spelning. Men jag kunde ändå inte låta bli att tycka att framträdandet kändes en smula lojt i jämförelse med tidigare spelningar som jag såg för några år sedan. Kanske har det att göra med att Aesthetic Perfection är mer av en synthpop-band idag och själv älskade jag dem för deras första tre plattor, där låtar som ”Schadenfreude” och ”Spit It Out” bjöd på betydligt tuffare tongångar. Just dessa låtar spelades visserligen, men däremellan blev det många pop-aktiga låtar och flera omtolkade Necessary Response-låtar som känns lite väl snälla för min smak.

Agonoize – det tyska flaggskeppet inom aggrotech ställde till med en verkligt maxad show på den stora Agra-scenen. Knappt hade den zombifierade sångaren Chris L kommit in på scen förrän han blev upphissad i taket. Röken låg tung över scenen och det röda ljuset pumpade olycksbådande, som förebådande något blodsdåd. Mycket riktigt, plötsligt hade Chris L fått tag i en stor slaktkniv, och minsann, råkade han inte skära sig riktigt ordentligt i halsen även denna gång! Blodet sprutade med våldsam kraft så att strålarna nådde gott och väl de tre första raderna av åskådare, och det ville aldrig sluta spruta. Blodbadet var ett faktum. Folk såg ut som om hade de haft gyttjebrottning i ketchup. Vi fotografer hade blivit noggrant förvarnade om att akta våra kameror under tredje låten. Några rutinerade hade i förväg täckt sina kameror med skyddande plast. Ovanpå allt blod så fick publiken också sig lite pyroteknik till livs. Det var ett effektfrosseri med extra allt, men det spelades bra musik också; ”For the Sick and Disturbed” var klassikern som kanske lyfte allra mest. Andra bra låtar var ”Schaufensterpuppenarsch” och ”Bis das Blut gefriert”. Av de tre livespelningar jag själv har sett med Agonoize så var det här den klart bästa och mest ambitiösa.

På vägen hem till hotellet hann jag in till Altes Landratsamt och fick se Pink Turns Blue spela några låtar. Här var det inte scenshowen som stod i centrum, tvärtom var de väldigt stela på scenen och fokus låg enbart på själva musiken. Gott så. Pink Turns Blue har några sköna postpunklåtar som ”Walking on Both Sides” och ”Your Master Is Calling”. Fokus låg på de gamla låtarna från 80-talet.

I jämförelse med WGT:s 20-årsjubileum 2011 så kunde detta 25-årsjubileum inte mäta sig med den lineupen. Faktum var att det kändes som ett vanligt år, varken bättre eller sämre. Enda påtagliga skillnaden var egentligen bara torsdagens förfest på Belantis, vilket kändes lite som en besvikelse. Jag hade nog trott att WGT skulle ta i lite mer just detta år. Men som vanligt så var man förstås ändå nöjd med att ha fått uppleva ännu en upplaga av en fantastisk festival. Banden är trots allt bara en liten del av allt det som erbjuds på världens största och bästa goth- och synthfestival.

(English version below)

25-year jubilee festival celebrated in dark amusement park

The 25th edition of the Wave Gotik Treffen (WGT) attracted more people to Leipzig than usually, about 23-24 000 compare to the previous year’s figure of around 21 000. In practice, it was far more who stayed in Leipzig during the festival. As in previous years, there were many who chose not to buy the festival ticket since their interests were not directed towards the bands and gigs but to other social activities in and around the city. But the extra thousand who purchased festival ticket this year probably was attracted by the anniversary and the hope of this year’s lineup would be something special. But in retrospection, it was broadly in line with previous years. The only significant difference this year was that they had rent an entire amusement park to celebrate the anniversary. It was arranged like a preparty the day before the festival’s official opening date. The initiative received very mixed reviews, as some would rather have seen that money went to book bigger names or more artists and bands. But others thought it was a really fun element in this smorgasbord-like festival. For WGT is no ordinary festival, it is so much more. First, it is longer than most festivals in the scene with its four official days. Second, it is a scattered city festival with more scenes than any other. Third, and it is the most important, it hosts fringe events such as clubs, classical concerts, exhibitions, museums, LARP, poetry readings, cabaré shows and venues, which far from all are WGT’s official events. The whole of Leipzig blooms in black shades and even the city’s clothing stores customize their storefront to a more morbid and black style.

On Thursday, the day before the festival’s official start date, there is usually a EBM Warm-up Party with about three EBM bands in venue Villa, but this anniversary year they chose to move the event to the much larger stage Felsenkeller where four bands played with the Invincible Spirit as the headliner. But most significantly of course, was the giant pre-party at the amusement park Belantis, about 20 kilometres south of Leipzig. To get there, the organizers had arranged with buses that went shuttle traffic from Agra and Hauptbahnhof. But the interest was far greater than the number of buses and long queues occurred. Many also had to give up when Belantis became overcrowded. Opinions were really divided about Belantis. Personally, I think it was a kind of funny thing with a nearly blacked amusement park where dark shadow figures swept past each other between the sparse bright spots. The park was obviously not made to be kept open after dark and makeshift lamps had been placed on the ground to illuminate the walkways reasonably. Inside, a large pyramid built for rapids court, Ronan Harris of VNV Nation was the DJ facing a flocked giant dance floor. In a large circus tent was an even bigger dance floor, but almost as fully there. The medieval town had also a small dance floor, where not so many had found their way. Otherwise, I thought that the medieval city was the part that felt the most genuine and fitting with its large square with outdoor seating, a small outdoor stage and the atmospheric facades of medieval Tudorstyle houses. The evening’s climax was the fireworks that many had been waiting in and after it many went back home. Of course, it again made for huge queues to the buses home. For me it led to an expensive twenty kilometres taxi ride to avoid spending the whole evening queuing for a bus.

Day 1 (Friday)

First official day began for myself with the Victorian Village and Victorian Picnic, two meeting places for people who like to dress up in clothes from the current epoch or related styles such as Baroque, Edwardian and Steampunk. The first event was located inside a renovated old gasometer – Arena am Panometer. There was organized dance, music, tea party and several market stalls with Victorian accessories. The event was only open to those who follow the dress code. It was not applied strictly but they wouldn’t let anyone in who did not visibly belong to the scene. This was the second year that Victorian Village was arranged. Victorian Picnic in the Clara Zetkin Park, however, has been held for many years and attracts far more people, probably a couple of thousand. It is completely open and anyone can get there for a picnic or just watching people. The nice park was in itself worth a visit.

Thanks to the nice weather and the nice Victorian arrangements and a very necessary change of clothes from top hat and too warm clothes, I missed some of the early bands. When I finally came to Kohlrabizirkus it was the American Ruined Conflict that spread its melodious melancholy under the big dome. Their sound was very close VNV Nation futurepop, but songs like “United We Stand and Fall” and “Rebellion” in my opinion were completely in line with VNV Nation’s better songs. The live show was perhaps not quite in the same class. It is difficult for most people to compete with Ronan Harris commanding presence on stage.

Haujobb charismatic Daniel Myer and served several really beautiful rhythms, but had perhaps not as strong melodic songs like previous band. But Daniel Myer’s nice to see where he always goes into the task and give everything during a gig.

Project Pitchfork shocked everyone by setting up no less than three full drum set on stage. Not that I really understood to what they contributed, but it looked undeniably quite powerful. Behind these they had also put up fancy light displays that strongly contributed to a mighty show where “Timekiller” was the absolute highlight, already as the second song. It was a long set of no less than 20 songs where “Blood-Thirst” finished as third encore. Despite a few technical incidents, it was overall still one of the best performances during the festival.

At the big Agra stage Nouvelle Vague played a tremendously evocative cover of Joy Division song “Love Will Tear Us Apart” when I arrived. It was a long version that greatly differed from the featherweight cocktail version known from their album. It turned out to be their last song and it was the perfect prelude to tonight’s “midnight special” that was none other than Peter MurphyBauhaus legendary frontman. The focus of the evening’s gig was at the Bauhaus material with songs like “She’s in Parties“, “Dark Entries” and the Bowie cover “Ziggy Stardust” which ended the set. Although Peter Murphy did not move equally ecstatic on stage like back in the old days it was still fun to see that he still took the stage with his natural authority and characteristically sharp gaze.

Day 2 (Saturday)

At Altes Landratsamt opened the Finnish Helsinki band Kuroshio with surprisingly good aggrotech. The performance left a lot to be desired but the music was hard and rhythmic with evocative elements in the best Bladerunner-style, a kind of cyberpunk with apocalyptic characters.

Chainreactor from Düsseldorf battered the audience with its industrial club music that was fast, hard and extremely danceable. Most of the songs were instrumentals, sometimes spiced up with a few voice-samples. Jens Minor and Kay Schaefer hid behind a table like two DJ’s at a club, and that was also how it felt as a whole, more like club DJs than a live band.

On Stadtbad commanded We Are Temporary on an obscure contemporary elektronica, it was minimalistic and a bit at the darkwave-direction. Behind the band stands the eccentric American Mark Roberts from Brooklyn. He appeared in a pink dayglow mask and had painted his synths in the same luminous colours; pink, yellow and orange. It was no hit music, but quite charming and different.

Greek cold wave duo Selofan with colourful Joanna Badtrip as front figure spread their monotonous post-punk darkness at Stadtbad. Songs like “Love is Mental Suicide” was as hopeless as depressive Joanna’s punky hairstyle was uplifting and creative. The latter should really be exhibited in a museum of modern art. On the whole the band stood for an artistic, melancholic aura, not least with its ambitious artistic backdrop projections. Self I did not really get started by Selofan’s songs, but friends who are more deep into the cold wave and post-punk scene, ranked their gig as one of the absolute best at the whole festival.

With a wonderfully fragrant of analogue minimal-wave the French duo Position Parallèle entered the stage. The front man in dark aviator glasses and white Tank Top had a lovely larger-than-life attitude that quickly spread to the audience. Compared to Selofan’s heavy melancholy the pace was drawn up considerably and the infectious rhythms were placed in focus. This music was quite like hand in glove to me, and they sounded much heavier live than on record. It was almost as if rhythms and bass lines sometimes equaled EBM.

Unfortunately, I refrained from watching Xeno & Oaklander to get in reasonably time for WGT‘s best club night – Obsession Bizarre fetish party – as always crown Saturday night in the fantastic Kuppelhalle. According to reports from those who stayed and watched Xeno & Oaklander’s gig it was said to have been very good. In hindsight it would probably have been worth coming a little late to Obsession Bizarre after all.

Day 3 (Sunday)

Sunday started at Stadtbad where a series of EBM band played. First was the German duo Blitzmaschine from Hamburg, they played an oldschool EBM reminiscent of early Nitzer Ebb, but with some modern updates to the sound. Holger Langermann had a deep and powerful voice that didn’t fear to compete with Douglas McCarthy’s. Blitzmaschine had the same high pace energy that of Nitzer Ebb, which was appreciated by the audience. The best songs in my opinion were the ones from the first album like “Blondes Mädchen” and “Was Hasst Du?” Even if the stage show didn’t get so many points, I still consider Blitzmaschine as one of the most interesting new EBM bands. The sound is heavy and fläskigt with good pressure in the tempo.

Local Leipzig trio Amnistia played industrial music in the borderland between EBM and aggrotech. I first thought that it couldn’t be a German band because of the sound being so apparent transatlantic and their main influence must reasonably be Front Line Assembly. Although they could not really compete with the big names, they were not bad at all. Songs like “Blackguard” and “Vanish Into Air” should be part of any industrial playlist of rank. The performance was a bit stiff but lifted by great looking video projections as a backdrop.

On my way from Stadtbad I had a quick look at the nearby Altes Landratsamt where a completely different type of music was being played. Rose McDowall, best known as the singer of Strawberry Switchblade (1981-86), had many fellow musicians accompanying her on stage. Several of them sat on chairs and played acoustic instruments like violin and cello. They played mostly gentle pop songs that failed to touch me so I moved on rather quickly.

Beneath Kohlrabizirkus mighty dome thousands of eager fans had gathered to hear the Bristol band Mesh play new single “Kill Your Darlings” and maybe a few songs from the upcoming album “Looking Skyward“. Mesh played melodic synthpop bordering on electro-rock in arena format and it fit excellently on WGT’s second largest stage. There was no grand stage performance, but Mesh has made a name of themselves with hits like “Crash” and “Petrified” that really turned on the audience.

Parallel to the WGT went also the smaller Gothic Pogo Festival for those who like deathrock, post punk and cold wave. This was the place for the ones who were a little more punk influenced and DIY. The festival was held at the Werk II – a former classical WGT locality – and just this evening played the Parade Ground and cold wave duo Sixth June. The latter made an evocative play in only red light beams.

Day 4 (Monday)

I started the day with seeing Italian Christine Plays Viola at Altes Landratsamt. The five-piece band played something of a mix between darkwave and post-punk. The singer Massimo Ciampani had a very special high-pitched voice that gave a distinct character to the melodious songs. But sometimes he also showed prof of a wide range with a deep bass voice. His voice and the melodies were the great strength of this band that I count as one of this year’s findings among the approximately 180 artists performing at WGT 2016. Christine Plays Viola deserves to be discovered by a wider audience. Some of the best songs that you should listen to is “Slaughter of the Black Sun” and “Permutations“.

When I got into Kohlrabizirkus Unzucht played some obscure German metal pop that really didn’t appeal to me. But I wasn’t there to see them, and soon enough they had finished. After them came one of the more scenic wise interesting bands I have seen, namely Grausame Töchter (cruel daughters) from Hamburg. Last time I saw them was at the WGT 2013 when they played under the brick arches of the small intimate scene in Moritzbastei. Now they were suddenly on WGT’s second largest stage in front of thousands of spectators. Grausame Töchter consists mainly of the front person and songwriter Aranea Peel but to live gig, she had, as usual, brought an entire ensemble with feminist BDSM-practitioners and some musicians. She herself was wearing a long sequined dress in silver, while the others were less dressed. The music was a highly eclectic witch brews with equal parts of EBM, industrial, punk, soundtrack, techno and cabaret. Aranea Peel was like a modern version of Nina Hagen, as charismatic and lustrous in her gestures and facial expressions. But Aranea Peel was also graceful in a way that made me believe that she is a trained dancer. A little research retrospectively confirmed this; She has studied dance at both Stage School for professional artists and John-Cranko-Schule Staatliche Ballettakademie des Württembergischen Staatstheaters. The silvery dress was shown to have a high slit up to the waist, which was handy while she touched herself to the tune of “Ich Liebe Meine Vagina“. The songs from the just newly released album “Vagina Dentata” – especially the title track – sounded softer and more melodious than those of the previous three album’s at times quite harsh industrial punk. The cabaret’s playful rhythmic articulations of the text phrases had been given a more prominent role, and the sound was cleaner and suppler. The stage show was undressed, both topless and bottomless occurred. Knife, gun and noose were part of the props, but the biggest surprise was that gas masks, latex and bloodshed did not occur at all this time. Regardless of what one thinks about Grausame Töchter’s music no one remains unmoved and you never get bored during their gigs.

Aesthetic Perfection with Daniel Graves at the front and Elliot Berlin climbing on his red Nord Lead synthesizer did a fairly good gig. But still I couldn’t help but feel that the appearance seemed somewhat lazily in comparison with previous gigs I saw a few years ago. Perhaps it has to do with Aesthetic Perfection being more of a synthpop band today and myself, I loved them for their first three albums, where songs like “Schadenfreude” and “Spit It Out” offered much rougher tunes. These songs were actually both played, but in between there were many pop-like songs and several reinterpreted Necessary Response songs that felt a little too nice for my taste.

Agonoize – German flagship of aggrotech – put to a truly maxed-out show on the large Agra stage. Hardly had the zombified singer Chris L entered the stage until strings elevated him to the ceiling. The smoke was heavy across the stage and the red light pumped ominous, foreboding some kind of bloodshed. Indeed, had suddenly Chris L got hold of a large butcher knife, and certainly, didn’t he happened to cut himself quite firmly in his throat this time! Blood spurted violently so that the beams reached well over the first three rows of spectators, and it would never stop spraying. The bloodbath was a fact. People looked as if they had been mud wrestling in ketchup. We photographers had been carefully warned to watch our cameras during the third song. Some experienced photographers had beforehand covered their cameras with protective plastic. On top of all the blood the audience also got themselves some pyrotechnics to life. It was a power excess with extra everything, but there was good music played too; “For the Sick and Disturbed” was the classic that got the most momentum in the audience. Other great songs were “Schaufensterpuppenarsch” and “Bis das Blut gefriert“. Of the three live shows I have seen with Agonoize this was clearly the best and most ambitious one.

On the way back to the hotel, I had time to sneak in to Altes Landratsamt to see Pink Turns Blue play a few songs. It was not the stage show that was the center of attention here, on the contrary, they were very rigid on stage and focused solely on the music itself. Pink Turns Blue had some beautiful post-punk songs like “Walking on Both Sides” and “Your Master Is Calling“. The gig focused on their old songs from the ’80s.

In comparison with WGT’s 20th anniversary in 2011, this 25-year anniversary didn’t really measure up to the former’s lineup. It was more like a normal year, neither better nor worse. The only noticeable difference was really just the Thursday’s pre-party at Belantis, which felt a bit like a disappointment. I was hoping that WGT would bring in some big names this year. But in the end, as usual, I was nevertheless pleased to have gained experience of yet another edition of a fantastic festival. The bands are after all just a small part of all that is offered on the world’s biggest and best goth and synth festival.

Liverapport: Subkultfestivalen 2016, Trollhättan

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Helgen den 12-13 augusti så arrangerades den första upplagan av den nya storsatsande festivalen Subkult.
patrik_larkniklas_hurtig

Niklas Hurtig och Patrik Lark ger här varsin sammanfattning ur lite olika perspektiv.

 

Text: Niklas Hurtig och Patrik Lark
Foto: Patrik Lark, Jens Atterstrand och Krichan Wihlborg

 

Niklas Hurtig (festivalbesökaren)

I mitten av augusti anordnades den första av förhoppningsvis många inkarnationer av Subkultfestivalen i Folkets Park i Trollhättan. Med fokus på alternativ musik och stilar såsom synth, goth, alternativ pop och liknande var tanken att föra arvet från Arvikafestivalen vidare. Med organisationer som Rätten till sin identitet, SUBRiksförbundet för subkulturer, Subvox m.fl. bakom festivalen så är intrycket att dessa verkligen brinner för allt det som festivalen står för och ämnar åstadkomma.

Trots att det var första upplagan av Subkultfestivalen fanns det en liten camping på andra sidan Göta Älv, ungefär 15 minuters promenad från Folkets Park. Där huserades ca 100 besökare från alla möjliga ställen i Sverige (och även världen) som höll festivalfanan högt med partytält, trasiga campingstolar, drickbart i mängder, härlig inställning och slumpmässig musik av alla sorts typer. Allt det som en festivalcamping ska innehålla med andra ord. Det var städat (rent generellt sagt, inte så mycket på marken kanske) och folk var väldigt trevliga och hjälpsamma trots promillehalten.

Om man ska fokusera på själva festivalområdet för en stund så kan det sammanfattas i folktomma spelningar som varvades med smockfulla, men det hade vädret en stor del i. Extra mycket då det aldrig är speciellt gynnsamt att spela runt lunch och speciellt inte om det öser ner. Huvudscenen Aura var fullstor och låg mitt i området, medan den mer klubbinspirerade scenen Stella låg i en närliggande fastighet. Över huvud taget var det nära till allt men ändå inte ”för litet”. Den lilla DJ-scenen Helgon höll besökarna varma med pumpande musik mellan akterna. Trots det regniga vädret på dagarna var kvällsakterna välbesökta. Vakterna och arrangörerna var trevliga och det hela var bra organiserat trots lite förvirring om möjligheterna till matservering strax efter öppning på fredagen. Bra priser och inte för mycket kö någonstans indikerar att det var bra dimensionerat efter besökarantalet.

Rent generellt är det ett mycket högt betyg för denna premiär nästan helt fri från barnsjukdomar, vilket tyder på professionella eldsjälar bakom det hela. En bra organisation toppat med en riktigt bra line-up bidrog till detta. Förhoppningsvis avskräckte inte vädret varken artister eller besökare så pass att det inte ska bli en uppföljare nästa år, vilket verkligen behövs för att föra Arvika-andan vidare till nya generationer!

Bästa liveakter: Tiamat och Wulfband.

Foto: Jens Atterstrand

Patrik Lark (skribent och fotograf)

Lava Bangs inledde festivalen som första liveband redan kl. 12:30 på fredagen. Det var tyvärr få som hade lyckats ta sig till Trollhättans folkpark så tidigt, dessutom duggregnade det. Men det var betydligt bättre tryck uppe på stora Aura-scenen. Lava Bangs var ett riot grrl-band med bra energi som inte skämdes för sig, ösigt och melodiöst på en gång. Förde tankarna lite till tidiga Sahara Hotnights.

Asperger Synthdrome gick upp på den mindre inomhusscenen Stella, vilket var ett bra drag då scenljuset blev mycket snyggare därinne än ute på stora scenen så tidigt på dagen. Asperger Synthdrome spelar ingenting på scenen, det är de två goth-ikonerna Adora BatBrat och Victoria Lovelace som kör singback till nostalgisk synthpop. Att sången sladdar mer än lovligt vägs upp av tjejernas patenterade och unika visuella stil, i form at kläder och smink, som gjort dem kända internationellt. Musiken får man ta för vad den är.

Then Comes Silence blir bara bättre för var gång man ser dem. I begynnelsen gick det lite långsamt och de betonade det psykedeliska, men numera har de blivit ett indierockband med kraftfulla upptempolåtar vars riff och melodier håller högsta klass. De spelade säkert fyra till fem riktiga vassa låtar i den mörkare skalan, doftandes postpunk och gothrock. Det envisa duggregnet skrämde nog bort en del, men i publiken stod flera namnkunniga musiker och såg nöjda ut. Det är ett sådant band som andra musiker gärna upplever.

Me The Tiger från Falun var överraskande bra, klart tuffare live än på skiva. I botten låg någon form av synthpop men Tobias Anderssons gitarrpålägg drev upp ljudbilden till något rivigare och mäktigare, i trakterna av vad Machinista gör. Gabriella Åströms röst satte utan vidare alla starka melodier och man förstår att det här bandet även var inbokat på M’era Luna och Infest.

Agent Side Grinder visade varför de är ett av Sveriges absolut bästa band inom den mörkare scenen. Med sin unika blandning av Joy Division, Kraftwerk och Throbbing Gristle spred de en skön melankolisk stämning från den rökfyllda scenen. Kristoffer Grips djupa stämma och karismatiska scenpersonlighet fick oss alla att glömma det lätta duggregnet. Det skitiga och lite råa retrosoundet från tape-effekter och gamla analoga synthar vävdes elegant ihop till originella låtar som “Into the Wild” och “This Is Us”. Tempot var inte lika högt som hos Then Comes Silence, istället låg styrkan i bandets karaktär och närvaro på scen. Det är alltid lika kul att se Agent Side Grinder live.

The Operating Tracks spelade en kompromisslös belgisk EBM i samma skola som The Klinik. Tyvärr tvingades EBM-tjejen Rein ställa in sitt uppträdande vilket även kom att påverka The Operating Tracks, Rein brukar dyka upp som gästartist under låten “Testify”. När hon inte kunde medverka plockades hela låten bort, vilket var synd då jag anser det vara deras allra bästa låt. Bortplockade var även de estetiska backdropfilmerna. Kvar blev bara två ganska stillastående keybordister som manglade Stella-scenens väggar och tak med riktigt hårdför body-synth mellan blixtrande lampor. Gott nog, men det var inte deras bästa framträdande.

Covenant får med sina många år på nacken räknas som Sveriges allra största synthband, inte minst i ett internationellt perspektiv, där de ofta headlinar på stora festivaler. Denna kväll bestod trion av Andreas Catjar och Daniel Myer bakom Eskil Simonsson och de hyllades i Trollhättan med ett mycket uppskattat uppehåll i regnvädret. Kanske berodde det på Daniel Myers medverkan att många låtar tycktes sakna stråkar, pads och körer. I Haujob jobbar han mest med basgångar och rytmer och så tenderade det att låta denna kväll. Det gav Eskils sång lite dåligt understöd och det sedvanliga flytet i örhängen som “Call the Ships to Port” och “Bullit” ville inte riktigt uppstå. Däremot fungerade konceptet utmärkt när Daniel Myer klev fram och sjöng ledstämman på “Lightbringer” i en ny mer rytmisk version, som kanske var spelningens mest positiva överraskning. En ny låt från kommande albumet spelades också. Den lät väldigt lovande i verserna med sitt kraftfulla och lite råa sound, men det där lilla extra i refrängen verkade saknas. Vi får väl se hur den tar sig när den kommer ut. Kul var det i alla fall att se de tre så inspirerade på scenen. Eskil gjorde flertalet glädjeskutt mellan sina stilistiska poser, Daniel Myer gav järnet som vanligt och Andreas Catjar skruvade frenetiskt på sina synthar och sitt fastspända stränginstrument. Även om det inte var den bästa spelning Covenant har gjort så var det fullt tillräckligt för att sprida en härlig stämning från den snyggt upplysta Aura-scenen och avsluta första festivaldagen på bästa sätt.

Wulfband gjorde en bejublad spelning på den lite mindre inomhusscenen Stella. Det var exakt rätt band på rätt plats i rätt sammanhang. Deras kompromisslösa energi-body piskade upp en lätt kaotisk moshpit framför scenen. Man må säga vad man vill om plojband med masker och skoltyska, men det var riktigt tajt och medryckande och mycket svårt att värja sig emot live. Denna kväll nöjde sig inte de maskerade med att bara vara två på scen. Det ramlade in flera maskerade gästartister. Hela The Operating Tracks var också uppe på scen. Chockerande nog visade sig Carolina vara en mästare i att headbanga, med sitt jättelånga hår som en vinande piska, till “Attentat”. Får en synthare verkligen göra så, frågar man sig? För de body-synthare som hade hoppats på svett-dans till något hårt så var detta den självklara höjdpunkten på festivalen. Troligen en av Wulfbands bästa spelningar hittills.

Clan of Xymox fick äran att gå ut som sista band på Subkultfestivalen. Tyvärr hade delar av bandet fastnat i Finland så de blev bara tre man på den stora Aura-scenen. Det var lite synd för Ronny är ju inte känd för att leva rövare på scenen och de andra två var fast bakom vardera synthstativ. På Castle Party i Polen nyligen var de fem, med både basist och extra leadgitarrist. Intrycket blev en smula meditativt i jämförelsen med Wulfbands spelning alldeles innan. Men så har Clan of Xymox en utmärkt repertoar av gamla fina gothklassiker som de fyrade av till Aura-scenens mäktiga ljusbad. Lite synd att Clan of Xymox fokuserade på ganska lågmälda låtar, själv hade jag gärna hört mer av de lite äldre och tuffare upptempolåtarna. Hur som helst var det en pampig avslutning på Subkultfestivalens första år.

Elektroskull ber att få tacka eldsjälarna bakom arrangemanget för en fantastisk vistelse och redaktionen ser redan fram emot nästa års upplaga.

Foto: Patrik Lark

Foto: Krichan Wihlborg

Haujobb blandar på nionde

Tags: , , , , , , , , ,


Haujobb, med den från bland annat DestroidArchitect och Covenant bekante Daniel Myer tillsammans med Dejan Samardzic, presenterar nu det kommande albumet “Blendwerk”.

Den tyska duon var senast albumaktuella med “New World March” (2011) och släppte förra året även den fristående singeln “We Must Wait” som inkluderade ett gästspel av Front 242-sångaren Jean-Luc De Meyer.

“Input Error”, den första singeln från det kommande albumet släpptes tidigare i år.

(Spana inalbumtrailern och lyssna på två versioner av singelspåret nedan).

Bland de elva nya spåren på “Blendwerk” finner vi även ett gästspel av sångerskan Zinovia Arvanitidi som 2013 gjorde solodebut via den IDM-fokuserade etiketten Tympanik Audio med The Gift of Affliction”.

Utöver CD-utgåvan som kommer i ett påkostat 6-panels digipak så släpps även hela tre begränsade vinylutgåvor ** i vit, svart respektive vit/svarta versioner. Dessa inkluderar utöver två exklusiva bonusspår även två bonusremixer signerade Horrorist och Schwefelgelb. 

I relaterade nyheter kan vi även rapportera att Daniel Myer åter kommer medverka som livemedlem i Covenant istället för Dupont– och Tinitus-bekantingen Daniel Jonasson som förväntas bli pappa under den kommande veckan.

Haujobb bildades i tyska Bielefeld 1993 och albumdebuterade med “Homes & Gardens” senare samma år.

FÖRBESTÄLL ALBUMET PÅ CD OCH VINYL HÄR!

“Blendwerk” släpps den 10 november via Basic Unit Productions.

Tracklist

haujobb_blendwerk

01. Completion
02. Dark Heart 5 (feat. Zinovia)
03. Destroy
04. Failures
05. Information space
06. Input error
07. Leaving
08. Little miss danger
09. Meltdown
10. Perfection
11. Produkt

 

Bonusspår på vinyl **

12. Input Error (Schwefelgelb remix)
13. Input Error (Horrorist remix)
14. Alternate Failures
15. Leaving With Nothing



Ny singel från Haujobb ute nu

Tags: , , , , , ,


Haujobb med den mycket produktive Daniel Myer och Dejan Samardzic är tillbaka med ytterligare ett smakprov från det kommande albumet “Blendwerk”.

Det senaste smakprovet “Input Error” följer upp “Perfection” som släpptes förra året och singeln finns ute nu (lyssna/köp nedan). Utöver originalversionen inkluderas även två remixer signerade Schwefelgelb och The Horrorist.

Den tyska duon gjorde comeback med “New World March” (2011) som introducerades med “Dead Market” och sedan följdes upp med EP:n “Let’s Drop Bombs” (2012) och singeln “Letting the Demons Sleep” (2013).

Förra året släppte man även singeln “We Must Wait” med gästspel av Front 242-sångaren Jean-Luc De Meyer.

Haujobb bildades i tyska Bielefeld 1993 och albumdebuterade samma år med “Homes & Gardens” som släpptes på det numera legendariska Gelsenkirchen-baserade skivbolaget Off Beat.

Daniel Myer är även känd från sin inblandning i Covenant för några år sedan samt projekt som ArchitectDestroid och Cleaner.

“Input Error” finns ute nu via Basic Unit Productions.

Haujobb – “Perfection”

Tags: , , , ,


Tyska Haujobb, med Daniel Myer och Dejan Samardzic, presenterar det första smakprovet “Perfection” från bandet kommande album “Blendwerk” som släpps nästa år via Basic Unit Productions.

Liverapport: Front Line Assembly (+Architect) 20140609, Stockholm (foto)

Tags: , , , , , ,


Artister: Front Line Assembly, Architect
Datum: 9 juni 2014
Scen: Göta Källare, Stockholm
Arrangör: Tinitus & Tech Noir

[zooeffect AMPAf9Lt5Izz]

Covenant – “Leaving Babylon”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album), CD, 2CD**, Digital, LP
Skivbolag: Dependent Records
Releasedatum: 10 september 2013
Genre: Electro, Futurepop
Master: Björn Engelmann (Cutting Room)
Bandmedlemmar: Eskil Simonsson, Joakim Montelius, Daniel Jonasson, Andreas Catjar
Land: Sverige
Recensent: Patrik Lark

 

HemsidaFacebookMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudReverbnation

Experimentellt och stämningsfullt

Sedan mästerverken ”United States of Mind” och ”Northern Light” har Covenant haft svårt att komma upp till sin högsta nivå. ”Skyshaper” nådde inte riktigt fram och förra albumet Modern Ruin var (enligt undertecknad) en besvikelse. En fallande formkurva således.

När sedan bandmedlemmar hoppade av och ersattes av nya låg det nära till hands att frukta ännu en missräkning. Inte steg förhoppningarna när det framkom att många av låtarna var gamla överblivna låtar som omarbetats, en del daterade så långt tillbaka som från ”Northern Lights”.

Men ”Leaving Babylon” är ett bättre album, och inte minst mer intressant och komplex, än de två föregående. Den är lite ojämn, för att inte säga polariserad i sina hopp från de förväntade klubbvänliga dansspåren i högt tempo till lugna väldigt avskalade och intima ballader med poetiskt uttryck, eller stämningsfulla instrumentala spår utan vare sig text eller egentlig melodi. Men Covenants klassiska futurepop manifesterades ändå på första singeln ”Last Dance”, som kanske är albumets bästa spår. Den innehåller alla för Covenant typiska ingredienser; massiva dansgolvsbeats och episka refränger med dystopiska stämningar och texter fyllda av filosofisk melankoli. För övrigt gick den rakt upp på tyska alternativa listan DAC:s första plats och behöll den i åtta veckor i konkurrens med bland andra Depeche Mode och Nine Inch Nails.

Det finns några låtar till som skulle kunna fungera på ett dansgolv, men de är knappast i majoritet. ”Leaving Babylon” är till stora delar en lugn skiva, atmosfärisk och stämningsfull, rent av ödesmättad och teatralisk. Det beror säkerligen delvis på att inte mindre än fem låtskrivare medverkat, förutom Eskil Simonsson och Joakim Montelius, även Daniel Myer, Daniel Jonasson och Andreas Catjar.

Covenant tillåter sig vara mer experimentella än någonsin tidigare, men de lyckas ändå hålla linjen, själva Covenant-känslan, den röda tråden. Kanske är det så enkelt att Eskils karaktäristiska röst binder samman de lösa delarna? Eller är det deras atmosfäriskt svepande sound som så tydligt sätter deras signum?

Bakom det självklara singelspåret ”Last Dance” finns fler intressanta låtar med hit-potential. ”Prime Movers” är en ganska enkel sång med tydligt dansgolvstycke som vi säkert kommer att få höra ute på klubbarna. Betydligt mer intressanta är dock låtar som “Thy Kingdom Come” och “Ignorance and Bliss” som är långt mer melodiösa och komplexa. Den sistnämnda är 6:36 minuter lång med cirka en minut långt intro av Jean Michel Jarre-inspirerade arpeggioslingor innan trumtakten kommer igång. Låten byggs upp succesivt och tar lång tid på sig att nå fram till något av ett crescendo två tredjedelar in när den egentliga refrängens suggestiva textrader breder ut sig:

“I am longing for all the things I’ll never get. I am longing for all the things I haven’t lost. I am longing for innocence and simple dreams. I am longing for ignorance and bliss.”

En kortare klubbversion av detta spår skulle kunna bli en verkligt klassisk Covenant-hit som kunde slå även ”Last Dance” på fingrarna. Även “Thy Kingdom Come” har god potential att bli ett singelspår för klubbarna om trummorna skruvas upp lite. Ytterligare ett spår är värt att nämna i sammanhanget; “Auto (Circulation)” som med sina bubblande arpeggioslingor och Eskils hypnotiskt viskande röst uppnår ett tranceliknande tillstånd.

Av de lugnare spåren är “I Walk Slow” särskilt intressant att lyfta fram. Den inleds med Andreas spelandes väldigt avskalat och naket på akustisk gitarr och Eskil nära viskande Joakims introspektiva ord, för att sedan plötsligt brytas av med ett infernaliskt oväsen från Andreas specialbyggda synth. Kontrasterna är dräpande och illustrerar Joakims sinnesstämning från tiden då han skrev den ursprungliga texten, som egentligen är mycket längre.

Produktionen är som vanligt minutiös, sannolikt snäppet vassare än tidigare. Man har dessutom använt sig av gitarrer, barock- och pianoljud och till och med införlivat en Dimbodius-cover (”Not To Be Here”) utan att för den skull tappa konceptet. På många sätt har skivan fått ett mer vuxet uttryck. Extra vuxenpoäng delas förstås ut till den limiterade dubbelversionen av ”Leaving Babylon” som innehåller den 76 minuter långa bonuslåten ”Jag är fullständigt tung”. Det är ett experimentellt stycke med författarinnan Helena Österlund läsandes absurd poesi till en ickemusikalisk ljudväv. Föga njutningsbart eller imponerande men en fingervisning om Covenants ambitionsnivå att åstadkomma något mer än bara melodiös popmusik.

Leaving Babylon” är ingen hitkavalkad men i sin helhet ändå riktigt lyckad och på en för Covenant helt ny konstnärlig nivå. Bitvis kan det dock bli mer intressant än bra. Men att gruppen när en kreativ strävan om att utvecklas och testa nya grepp känns stimulerande och höjer detta album över många andra Covenant-album.

Bästa spår: ”Last Dance”, Ignorance and Bliss”, “Thy Kingdom Come” och Prime Movers”

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

Covenant

01. Leaving Babylon (03:19)
02. Prime Movers (04:55)
03. For Our Time (04:22)
04. Thy Kingdom Come (04:44)
05. I Walk Slow (03:04)
06. Ignorance and Bliss (06:36)
07. Last Dance (06:16)
08. Auto (Circulation) (06:42)
09. Not to Be Here (06:30)
10. Leaving Babylon II (09:44)

 

Bonus Disc **

01. Jag är fullständigt tung (76:17)

 

Bruderschaft samarbetar ännu en gång mot cancer

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Projektet Bruderschaft, som för tio år sedan (under Rexx Arcanas ledning) samlade ihop medlemmar från bland annat VNV NationCovenantIcon of Coil och Apoptygma Berzerk till EP:n “Forever” är nu redo att presentera “Return”.

Precis som tidigare så går alla intäkter från skivsläppet oavkortat till en lång rad välgörenhetsorganisationer med cancer i fokus och på det nio spår långa albumet medverkar bland annat: Daniel Graves (Aesthetic Perfection)Stefan Netschio (Bebon Beton) och Assemblage 23-frontmannen Tom Shear som bidrar på en uppdaterad version av “Forever”.

Syrian-sångaren Andylab gör i sin tur en tolkning av The Human League-klassikern “Things that Dreams are Made of” och utöver detta får “Return” även ett svenskt inslag via Colony 5-sångaren P.O. Svenssons insats på “Goodbye”.

“Return” släpps även i en begränsad boxutgåva ** där bonusdiscen levereras med remixer signerade en lång rad kända namn, där amerikanska Imperative Reaction har fått den stora äran att remixa titelspåret (lyssna nedan).

Utöver de sedan tidigare inblandade musikerna och låtskrivarna som Covenants Joakim MonteliusSebastian Komor (från Icon of CoilZombie Girl och Komor Kommando) så innehåller “Return” även bidrag av Daniel Myer (HaujobbArchitect), Johann Sebastian (State of the Union) och Maze (från Blank).

Hjärnan bakom projektet Rexx Arcana berättar mer

“Så mycket har förändrats sedan den här resan började för tio år sedan. Precis som min far och många andra som har drabbats av cancer har upptäckt, så blir inte alltid livet som man har planerat och detsamma gäller det här albumet. Men trots detta så lyckades vi verkligen och slutresultatet var värt det! Det är min allra högsta önskan att vi en dag skall kunna säga detsamma om den fruktansvärda och dödliga sjukdomen cancer.”

“Return” släpps den 22 november via Alfa Matrix. Köp den och gör ditt bidrag till cancerforskningen!!

  1. Tracklist
  2. Trigger (feat. Clint Carney)
  3. Return (feat. Tom Shear)
  4. Dead Tomorrow (feat. Daniel Graves)
  5. Goodbye (feat. Jared Lambert)
  6. The Things That Dreams Are Made Of (feat. Andylab)
  7. Falling (feat. Daniel Myer)
  8. 6AM (feat. Stefan Netschio)
  9. Goodbye (feat. P.O. Svensson)
  10. Forever 2013 (feat. Tom Shear)

Tracklist bonusdisc **

  1. Return (Imperative Reaction Remix) (feat. Tom Shear)
  2. Dead Tomorrow (Virtual Descent Remix) (feat. Daniel Graves)
  3. 6AM (Noise Suppression Mix by Roior) (feat. Stefan Netschio)
  4. Return (Mesh Mix) (feat. Tom Shear)
  5. Goodbye (Frontal Boundary Remix) (feat. Jared Lambert)
  6. Falling (Hopeless Mix by Armor) (feat. Daniel Myer)
  7. Trigger (Triger Mix) (feat. Clint Carney)
  8. Return (Cephalgy Remix) (feat. Tom Shear)
  9. Falling (Enter and Fall Remix) (feat. Daniel Myer)
  10. Goodbye (Aesthetic Perfection Mix) (feat. Jared Lambert)
  11. Forever (Head-Less Mix) (feat. Ronan Harris)
  12. Return (Funker Vogt Remix) (feat. Tom Shear)