Kraftwerk håller lyckad högmässa i kalkbrottet

Stämningen är andaktsfull och inramningen perfekt när Kraftwerk besöker Sverige för andra gången i år. Erik Uppenberg rapporterar från spelningen i Dalhalla.

Liverapport: Kraftwerk, Dalhalla, lördag 2 augusti. (Foto: Niklas Hurtig (Kompaktkamera))

Jag har sällan upplevt en så lugn, närmast sakral stämning på ett konsertområde som skymningstimmen innan Kraftwerk går på scenen i det mäktiga gamla kalkbrott som utgör Dalhalla.

Det har inte bara med att göra att snittåldern på fansen numera är relativt hög. Skillnaden mot härom året, då jag såg Simple Minds på samma arena och med en likartad publik, är påtaglig. Det beror inte heller på bristande pepp – förväntningarna tycks vara enorma.

Snarare beror det på att ett uppträdande med just detta legendariska band mer påminner om en konstinstallation än en popkonsert, och för många fans tror jag att en resa till denna märkliga jättegrop i skogen känns som en vallfärd och en kulturell rit – helt enkelt det närmaste en sekulär gammal synthare kommer en högmässa. Ovanligt många har också klätt sig i klassisk liturgisk dräkt: Röd skjorta, svart slips.

Kraftwerk besökte Sverige så sent som i våras, med fyra fullsatta konserter på Cirkus och en 3D-installation på Moderna Museet. Kopplat till ett saftigt biljettpris – runt tusenlappen – medför det att Dalhalla-spelningen är något så unikt som en icke slutsåld Kraftwerk-konsert.

Kanske till bandets förtret, för de tycks ha som medveten policy att välja för små arenor för att skapa efterfrågan och upprätthålla myten. Ungefär samma strategi som Harley-Davidson, som håller nere tillverkningen av sina motorcyklar för att skapa köpsug och behålla exklusiviteten i sitt varumärke.

Vad är det då vi får oss till livs? Kvällens repertoar är mycket lik den på Cirkus-spelningarna. Den största skillnaden är att ”Airwaves” och ”Metropolis”, bägge två glada överraskningar i våras, har ersatts av småsega ”La Forme” från ”Tour de France Soundtracks”.

Trots det gör miljö, ljud, ljus och stämning att jag rankar den här spelningen som en starkare upplevelse än den jag såg på Cirkus. Dalhalla är byggt i första hand som en operaarena. Jag inbillar mig att just detta passar väldigt väl en afton som denna. I likhet med en operaföreställning kommer du inte till en Kraftwerk-3D-konsert för att röja: du sitter, du lyssnar, du ser, du tar in.

Kvartetten Ralf Hütter, Fritz Hilpert, Henning Schmitz och relativt nytillkomne VJ:en Falk Grieffenhagen äntrar scenen prick klockan tio, denna gång med rutmönstrade cykeldräkter redan från start – inga klädbyten i kväll. De inleder med ”The Robots”, ”The Man-Machine” och en rad låtar från ”Computerworld”.

Med sin pixelbaserade typografi, sin lek med robotar, siffror och sina minimalistiska rytmer fungerar inledningen som ett slags programförklaring, och den tredimensionella grafiken får en närmast hypnotisk effekt som suger in publiken i Kraftwerks universum.

Därefter följer en mjukare och mer analog del av kvällen. ”Spacelab” är Kraftwerks version av Giorgio Moroders Hi-NRG-disco, en varmare och mer lekfull låt efter den striktra inledningen. I projektionerna närmar sig Kraftwerks rymdlaboratiorium Sverige och Siljan, för att slutligen i en charmigt tafflig animation landa i själva Dalhalla.

”The Model”, ”Neon Lights” och ”Autobahn” är alla sånger som blickar tillbaka till ett framgångsoptimistiskt förflutet, med femtiotalets syn på modernitet och ett gott samhälle. Hotell Cristallo och UFA svävar förbi i de drömska projektionerna till ”Neon Lights”. Låten känns bitterljuv med sina neonskyltar, en gång själva symbolen för modernitet och modernt storstadsliv, nu ett utrotningshotat fenomen.

Tyvärr blir det inte den tyska versionen av ”The Model”, med sitt utrop ”Sekt? Korrekt!”, som vi faktiskt bjöds på Cirkus. Däremot tycks Kraftwerk nu ha skakat fram ett antal 3D-filmsnuttar i stället för bilderna från den gamla musikvideon.

En rak poplåt som ”The Model” lämnar inte mycket utrymme för improvisationer. ”Autobahn”, däremot, ger gruppen tillfälle att visa att den stela kvartetten faktiskt gör något på scenen och inte bara kollar sina mejl på scenen (som en av få negativa recensenter ansåg efter deras spelning på Way Out West härom året).

Denna gång framförs en version som känns rekordlång – nästan i klass med de 23 minuterna på skivans original – men aldrig tråkig. Låten ger utrymme för improvisationer med tonslingor, omstarter och samplade ljud, och projektionernas bilfärder med Volkswagen och Mercedes-Benz kan loopas i det oändliga.

”Autobahn” har fått nytt liv efter att länge ha varit fjättrad i den lätt techniofierade versionen från ”The Mix” (1991), och både improvisationer och ljudbild gör att den nu ligger mycket nära den analoga krautrocktradition som Kraftwerk kommer ifrån.

Bilarna färdas genom ett romantiskt, idylliserat landskap med industrier i horisontlinjen som vi aldrig tycks nå fram till. Noter svävar fram över naivistiskt tecknade instrumentbrädor, och det känns som om Kraftwerk och Hütter blickar tillbaka till en naiv barndoms oskuldsfulla tid, då sommarlovet var oändligt, horisontlinjen likaså, solen alltid sken och det alltid spelade en glad sång av Beach Boys på Deutsche Rundfunk. Tolkningen är magisk, och låten är enligt mig kvällens höjdpunkt.

Det ordinarie setets sista tredjedel återkopplar till den första, med en rad dansanta klassiker i långa versioner.

”Radio-Activity” är uppdaterad med referens till Fukushima och japansk text. Största invändningen är att vi inte får fler spår från albumet – ”Airwaves” var det kanske modigaste låtvalet på Cirkus-spelningarna, en organisk, böljande och sinnlig överraskning som tyvärr strukits i kväll.

”Tour de France”-originalet mixas ihop med sin housigare och yngre systerlåt ”Tour de France 03”. Det fungerar betydligt bättre än att framföra dem separat, som under 2D-turnéerna under tidigt 00-tal.

”La Forme” är något av ett sömnpiller, men fungerar åtminstone som en välbehövlig temposkiftare mellan ”Tour de France” och ”Trans Europe Express”. Det ordinarie setet avslutas, som vanligt, med ”Musique Non Stop” – med sitt sugande och stela elektrosväng ännu en programförklaring både för Kraftwerk och all den elektroniska dansmusik som de är medskyldiga till.

Ljudet under konserten är lysande, inte för högt men mäktigt och välbalanserat. Jag befinner mig snett framför scenen och missar därför mycket av de snygga surroundeffekter som sveper genom de bakre högtalarna, exempelvis ljudeffekterna i ”The Robots” och rymdskeppets färd i ”Spacelab”. Det känns hursomhelst som en lyx att få avnjuta en konsert med en sådan nivå på omsorg om hur det låter.

Även ljuset får en extra dimension, eftersom det går att projicera olika färger bakom scenen, samt på och ovan vattnet som omsluter scenen. Extra exklusivt denna afton är att även vattenspeglingen av projektionerna förstås är tredimensionella så länge vi behåller 3D-brillorna på!

Ska jag ändå komma med tekniska invändningar, så gäller det 3D-effekterna. Projektionen för respektive öga släpper igenom en skugga från bilden avsedd för det motsatta ögat, vilket förtar en del av effekten. Cirkus-spelningarna led av samma problem, medan projektionerna på Moderna Museet var klockrena.

Till skillnad från vad jag tidigare trodde, så beror det inte på att Kraftwerks egna 3D-glasögon skulle vara dåliga (jag har med mig bioglasögon för att kunna jämföra), utan verkar ha med själva projektionen att göra. Det verkar helt enkelt inte helt lätt att få till det på en arena, trots att perfektionisten Ralf Hütter med all säkerhet har gjort sitt bästa.

Jag tycker inte heller att bandet utnyttjar 3D-effekterna till max. Jag skulle gärna sett att Kraftwerk hade återskapat robotstreckgubbarna i ”The Robots” i 3D och haft riktiga 3D-filmer från Tour de France-loppet, i stället för att återanvända de tvådimensionella versionerna från tidigare turnéer och videor. Petigt? Kanske det, men Kraftwerk är petiga och det är inte likt dem att kompromissa med kvalitet, och därför förvånar det mig att de inte vässat showen ytterligare ett snäpp.

Efter förra besöket på Dalhalla så klagade jag på de märkliga utskänkningsbestämmelser som gjorde det omöjligt att se konserten samtidigt som man avnjöt en öl. Till min glädje tycks de fåniga avspärrningarna nu hävts, och det är tillåtet att dricka öl ända fram till balustraden som ringar in sittplatserna. Inte för att detta vore rekommendabelt just denna kväll – där uppifrån mattas nog mycket av kraften i Kraftwerks 3D-show.

Kraftwerk avslutar med tre extranummer – samtliga som de körde på Cirkus, men då var de fördelade som ett enda extranummer per konsert. Detta är alltså högst generöst för att vara Kraftwerk, en orkester som fram tills härom året vägrade att framföra extranummer över huvud taget.

Tyvärr är det lama låtar de har valt. Åtminstone ”Aéro Dynamik” och ”Electric Café” är urvattnade variationer på bättre låtar som bandet framför tidigare i setet. Det är Kraftwerk när de är som mest förutsägbara: Ralf Hütter slörappar diverse coola slagord till en i bästa fall rudimentär melodi.

De fungera som en del i kontexten på sina respektive album, men som extranummer? Det borgar för en svag avslutning som lägger sordin på en storslagen upplevelse, men räddas i viss mån av allra sista låten, ”Planet of Visions”.

I denna omstöpning av singeln ”Expo 2000” så hyllar Kraftwerk sina efterföljare inom techno, electro och house och passar på att stjäla tillbaka en del av det som senare generationer av musiker har tillfört. Det är en basintensiv dansgolvsrökare, men inte så typiskt Kraftwerk som jag skulle önskat som avrundning.

Om de ändå kunde damma av någon av låtarna från sina tre första album, de krautrockklassiker som Ralf Hütter länge inte velat låtsas om. Vilken fantastisk avslutning det skulle vara.

Kanske är det inte helt omöjligt? Ralf Hütter har antytt att de arbetar med en återutgivning av även dessa skivor. Om detta blir verklighet så håller jag det inte för omöjligt att vi i framtiden kan få höra uppdaterade liveversioner av exempelvis ”Ruckzuck” (1970), ”Kling-Klang” (1971) eller ”Tanzmusik” (1973).

Tvärflöjtsolon lär jag dock vänta förgäves på, eftersom flöjtisten Florian Schneider har lämnat gruppen och Ralf Hütter i en intervju reagerat med förskräckelse på tanken att återinföra akustiska instrument i sättningen. ”No! I play the keyboard!”

Låtarna i huvudsetet

1. The Robots
2. Numbers/Computerworld
3. It’s More Fun to Compute
4. Computerlove
5. The Man-Machine
6. Spacelab
7. The Model
8. Neon Lights
9. Autobahn
10. Geiger Counter/Radio-Activity
11. Tour de France/Tour de France 03
12. La Forme
13. Trans Europe Express/Metal on Metal/Abzug
14. Boing Boom Tschak/Techno Pop/Musique Non-Stop

Extranummer

• Aéro Dynamik
• Electric Café
• Planet of Visions (Expo 2000)

[zooeffect A8EAk0LJKfVd]

Artist: Simple Minds
Datum: fredag 13 juli 2012
Scen: Dalhalla, Rättvik

Rapport & foto: Erik Uppenberg

Tajt men publikfriande Simple Minds fuskar bort sitt koncept

Liverapport från Simple Minds 5×5-spelning i Dalhalla, Rättvik

En av mina käpphästar är att popartister oftast är mest spännande innan de riktigt har hittat fram till ett eget, typiskt sound. Det är sökandet som är intressant, och när utvecklingen nått sin fulländning så stelnar ljudbilden.

Simple Minds är ett utmärkt exempel. På sätt och vis sammanfattar de popmusikens utveckling i brytningen mellan 1970- och 80-tal. Från glamrock, via new wave, postpunk och synthpop till arenarock.

Simple Minds albumdebuterade som ett Roxy Music-plagiat 1978. Därefter följde fem–sex album där de experimenterande med traditionell rocksättning som möter elektronik, och på så sätt nådde fram till sin klassiska, storslagna stadionrock-ljudbild. I mitten av 1980-talet var de som störst. Med hits som ”Don’t You (Forget About Me)” och ”Alive and Kicking” erövrade Simple Minds de riktigt stora arenorna. Men samtidigt hade de slipat bort de postpunkiga kanterna och börjat kännas utslätade.

Efter albumet ”Street Fighting Years” (1989) anträdde Simple Minds, en gång själva sinnebilden för så kallad stadionrock, en smått förnedrande reträtt mot mindre spelställen och klubbar, medan U2, Depeche Mode och senare Coldplay fick en mycket mer varaktig karriär på världens jättearenor. Men Simple Minds har kämpat vidare, med olika sättningar centrerade kring originalmedlemmarna Jim Kerr (sång) och Charlie Burchill (gitarr).

Det nutida Simple Minds är ett hyfsat respekterat men i mina öron småtråkigt band, som fortfarande släpper skivor men framför allt lockar nostalgipublik till sina spelningar med låtar från storhetstiden 1982–1989. Betydligt mer spännande blir de när de under vårens turné struntat i detta material och turnerar med fem låtar var från de fem första skivorna. Det är också den perioden som är mest intressant för den som har musiksmak åt det elektroniska hållet.

Arenan Dalhalla är belägen i en jättelik grop, ett gammalt kalkbrott med delvis vattenfylld botten. I denna naturliga amfiteater har man placerat scenen halvt kringskuren av den turkosskimrande dammen. Högt ovan åskådarna ramas det hela in av en krans granskogstoppar som tittar upp över kanten på den 60 meter djupa gropen. Det känns som om brukssamhälle och gruvort möter postapokalyptiskt lavj. (fortsättning nedan)

Platsen är fantastisk och arrangemanget oklanderligt, med ett undantag: de poänglösa och bisarra utskänkningreglerna som innebär att man tvingas dricka sin öl sju meter från ett utsiktsräcke där man faktiskt skulle kunna se scenen. Det här är en rest av DDR-Sverige som är förödmjukande för besökarna och pinsamt för Dalhalla som arrangör. De, eller de lokala tjänstemän som ligger bakom dumheterna, rekommenderas en läsning av Mattias Svenssons bok ”Glädjedödarna – en bok om förmynderi”.

Simple Minds är en modig och smal bokning för en operaarena som i vanliga fall gästas av exempelvis Malena Ernman eller Robert Wells.

Gissningsvis är bara en fjärdedel av de 4 000 platserna är utsålda – det är fullt i mitten medan sidsektionerna gapar tomma. Och vädret är en småtrist svensk sommarblandning av uppehåll och regnskurar.

Men stämningen är god, de som är på plats är såklart hardcorefans och bandet verkar vara på ett strålande humör – Jim Kerr är imponerad av det speciella spelstället, och hoppas få komma tillbaka. ”Men då får ni ta med era barn, så att vi fyller det här stället”, uppmanar han den så gott som uteslutande medelålders publiken.

Detta tajta och rutinerade band låter bra, på gränsen till strålande. De gamla låtarna har delvis stöpts om med det sentida stadionrocksoundet. Några gånger under konserten faller detta platt, exempelvis i den lama versionen av ”The American”.

Men ofta är resultatet lyckats, som i  ”Someone Somewhere (In Summertime)”. Eller ”Somewhere in Sweden in Summertime”, som Jim Kerr denna gång ändrar låttexten till. Det är ju trots allt såhär som Simple Minds har låtit under större delen av sin karriär. Och soundet passar det gamla kalkbrottet, känt för sin goda akustik, som hand i handske. (fortsättning nedan)

Några andra höjdpunkter  är frenetiskt synthsmattrande ”I Travel”, monotont malande ”Celebrate” och instrumentala mästerverket ”Theme for Great Cities”.

Så långt är allt gott och väl. Ändå lämnar jag spelningen med en snopen känsla. Det vi får oss till livs på Dalhalla är nämligen inte den fullständiga 5×5-showen, utan en urvattnad och festivalanpassad setlist, med bara ungefär hälften av 5×5-låtarna. Jag räknar till 19 låtar, inte 25. Och av dessa 19 är minst sju från senare skivor. Tvärtemot vad som sagts framför gruppen sina hits ”Waterfront”, ”Don’t You (Forget About Me)”, ”Sanctify Yourself” och ”Alive and Kicking”.

Lite känns det som om Simple Minds åter faller i fällan som en gång i tiden ledde till deras utförslöpa: de följer minsta motståndets lag, och ger publiken vad de tror publiken vill ha, i stället för att lita till det ursprungliga, kritikerrosade konceptet som hölls strikt under vårens Europa-turné. (fortsättning nedan)

Publikfrieriet uppskattas säkert av många tillresta fans, kanske till och med av en majoritet, men det spelar ingen roll. Betalar man över 800 kronor för en konsertbiljett ska man få det som har utlovats, och det fick publiken inte. Med bara halva 5×5-materialet missunnas vi en rad godingar som framförts tidigare under turnen. Personligen saknade jag  ”30 Frames Per Second” – protobody i stil med Liaisons Dangereuses och tidiga DAF.

Och sett ur motsatt synvinkel: Om man nu tänker göra en sell-out, varför inte berätta det i förväg? Det kan finnas potentiella besökare som faktiskt skrämts bort av det smala konceptet med bara tidiga låtar. Jag tror att Simple Minds hade kunnat locka en större publik, om Dalhalla och/eller gruppen bara varit tydliga med vad som faktiskt skulle bjudas.