Sjunde upplagan av Bodyfest presenterade Jäger 90, Metroland, Armageddon Dildos, Dive, DAF och Rein på Nalen i Stockholm den 15 oktober.

Patrik Lark (text och foto) och Jens Atterstrand  (text och foto) rapporterar.

Det har hänt väldigt mycket sedan Bodyfest inledde sin verksamhet på Klubben i Fryshuset 2010. Arrangemanget har blivit bredare, inte bara när det gäller lineupen, utan även när det gäller tillhörande ingredienser som förfester, DJ:s, försäljning av merchendise och medverkan av andra aktörer som passar på att vara representerade på plats.

Nalens lokaler i Stockholm, där festivalen sedan andra upplagan (2011) huserar, förmedlar nu en ytterst hemmastadd känsla bland besökarna. Bodyfest är en oerhört viktig festival inte bara för scenen i allmänhet utan i synnerhet för representationen av EBM och oldschool-EBM. Den stadigt återkommande publiken från hela landet rankar numera festivalen högt – som ett av de allra viktigaste årliga eventen som erbjuds och för- och efterhandssnacket har på senare år brutit sig fram väldigt tydligt i det stora bruset.

Årets upplaga lockade enligt uppgift drygt 600 personer och genomfördes i vanlig ordning proffsigt och snyggt utan några som helst bekymmer eller förseningar. Alla inblandade skall verkligen ha en stor eloge för att ni ger oss detta varje år och vi på Elektroskull tackar för ännu en väldigt lyckad upplaga! På återseende. (Jens Atterstrand)

(English versions below)

Alot has happened since Bodyfest’s first festival took place at Klubben in Fryshuset back in 2010. The event has become wider, not only in terms of the lineup, but also in terms of the associated ingredients like pre-parties, DJs, sales of merchendise and other actors that takes the oportunity to get represented on the spot.

Nalen’s venues in Stockholm, where the festival have been located since the second edition (2011) now conveys an extremely at ease feeling among the visitors. Bodyfest is a very important festival not only for the scene in general, but in particular for the representation of EBM and oldschool EBM. The constantly revisiting audience from all over the country (and abroad) now ranks the festival highly, as one of the most important annual events offered and the pre- and post-talk regarding the festival has in recent years got louder and louder.

This year’s edition attracted reportedly over 600 people and was executed in the usual professional and neat manner without any problems or delays.

Everyone involved should really take huge credit for giving us this every year and we at Elektroskull.com thank you for yet another very successful edition! Until next time. (Jens Atterstrand)

Jäger 90

EBM-bandet från Rostock klev upp som första band och intog den lilla scenen redan klockan 17:00 på lördagen. Man skulle kunna tro att det så tidigt skulle vara skralt med publik, men icke. Den lilla salen var fyllt till bredden och den som kom sent fick knöka sig in. Den intima scenen passade frontmannen Thoralf Dietrich som hand i handske. Utstyrd i pilotglasögon och smal slips till kortärmad militärskjorta, i bästa Douglas McCarthy-stil, såg han till att få bra fart på publiken. Det blev lite av en chockstart på Bodyfest där Body-Panda-Hanna med kompis drogs upp på scen och även Elektroskulls egna Anders Nord fick ta över mikrofonen och de vokala uppgifterna för ett tag. Det gjorde han med den äran och folk längre bak märkte antagligen inte av det spontana sångarbytet. (Patrik Lark)

The EBM band from Rostock stepped up as the first band and took the small stage already at 17:00 on Saturday. One would think that the early stagetime would be scant with the audience, but It surely wasn’t. The small courtroom was filled to the brim, and the one who came late had to squeeze themselves inside. The intimate scene suited frontman Thoralf Dietrich like a glove. Dressed in aviator glasses and slim tie to go with the military short-sleeved shirt, in the best Douglas McCarthy-style, he made sure to get audience going. It became a bit of a shock start to the festival where Body-Panda-Hanna and her friend was pulled up on stage and then even Elektroskull’s own Anders Nord got to take over the microphone to handle the vocals for a while. He did so with honor and people further back probably didnt even notice the spontaneous vocalist exchange. (Patrik Lark)

Metroland

Metroland – the sound of the underground – är en duo från Belgien som har blivit det självklara substitutet till Kraftwerk när dessa inte gör någon ny musik. Deras referenser till Kraftwerk var så genomgående att vi kan tala om ett tributeband, men med skillnaden att soundet var mer uppdaterat och modernt. De lät lite snällare än sina förlagor och problemet med ett så välpolerat sound som är näst intill instrumentalt är att det lät blir till hissmusik. Jag hade lite svårt att engagera mig i musiken, men noterade att många i publiken hade en avvikande uppfattning. På den stora bildskärmen dominerade förstås olika metro-motiv men också Bauhaus-arktitektur. Snyggt och välproducerat, men någon moshpit blev det förstås inte. (Patrik Lark)

Metroland – The Sound of The Underground – is a duo from Belgium who has become the obvious substitute for Kraftwerk when they do not make any new music. Their references to Kraftwerk were so consistently that we can almost speak of a tribute band, but with the difference that the sound was more updated and modern. They sounded a little kinder than their models and the problem with such a polished sound that is almost instrumental is that it easily become a bit like elevator music. I had some trouble to get involved in the music, but noted that many in the audience had a different view. The big screen was dominated by different metro-styled videos but also some displays of the Bauhaus architecture. Neat and well produced, but didn’t cause any moshpit, ofcourse. (Patrik Lark)

Armageddon Dildos

Bandnamnet låter ytterst perverterat, men bandnamnet kommer av ett smeknamn för interkontinentala ballistiska missiler. Duon startade upp i tyska Kassel redan i slutet på 80-talet, ändå var det nog första gången för många att se dem live i Stockholm. Det var sju år sedan det sist begav sig. På stora scenen bjöd de på en dansant och ganska melodiös EBM, bitvis inte helt olik A Split Second. Frontmannen och tillika grundaren Uwe Kanka var på ett alldeles strålande humör och vi liveplåtisar fick verkligen ducka för hans ballistiska språng över fotodiket till kravallstaketet där han gång efter annan blev ett med publiken. En gladare EBM-kille fick man leta efter, men vi var många som inte förstod särskilt mycket av mellansnacket, trots att han kunde förvånansvärt många svenska fraser. En bra show var det hur som helst och en positiv överraskning för många av oss. (Patrik Lark)

The band name might sound a bit perverted, but the name actually comes from a nickname for intercontinental ballistic missiles. The duo started in Kassel, Germany in the late 80’s, yet it was probably the first time for many visitors to see them live in Stockholm and It was seven years since their last visit. On the big stage, they invited to a danceable and quite melodic EBM, at times not unlike A Split Second. Front man and founder Uwe Kanka was in a very good mood and us photographers surely had to watch out for for his ballistic leaps across the photo pit to the fence where he time and time again became one with the audience. A happier EBM guy is hard to find, but we were many who did not understand much of the talking, although he had learned surprisingly many Swedish phrases. A good show anyway, and a pleasant surprise for many of us. (Patrik Lark)

Dive

Dive är belgaren Dirk Ivens soloprojekt vid sidan av det numera insomnade The Klinik och det hördes, soundet var tämligen snarlikt; hård, aggressiv och minimalistisk EBM i typisk belgisk stil. Dirk Ivens var som vanligt en svart fantom på scenen, saknades bara den vita slaktarmasken från hans andra band. Få frontfigurer inom genren har sådan koreografisk karisma och kan sina moves så väl att det ser coolt ut i varje givet ögonblick. Scenografin var lika minimalistisk som musiken, bara Dirk Ivens och en mikrofon på scen med ett gäng stroboskop i bakgrunden som enda scenljus. Blytungt och näst intill omöjligt att fotografera. Det var ingen lättillgänglig hitmusik som erbjöds, utan kvällens i särklass tyngsta uppträdande. Tillräckligt för att tillfredsställa den mest kräsne och melodihatande industrisynthare. Musiken var som ett fårat betongblock fraktat direkt från Antwerpens bistra hamnområde där Dirk Ivens en gång jobbade. (Patrik Lark)

Dive is the Belgian Dirk Ivens solo project alongside the now rested The Klinik and as it’s heard, the sound was quite similar; hard, aggressive and minimalistic EBM in typical Belgian style. Dirk Ivens was as usual like a black phantom on stage, lacking only the white butcher’s mask from his other bands. Few front figures in the genre has such choreographic charisma and know their moves so well and It looks cool in any given moment. The stage design was as minimalist as the music, just Dirk Ivens and a microphone on stage with a bunch of strobe lights in the background as the only stage lighting, very hard and almost impossible to photograph! This is not easy-listen hit music, but clearly the heaviest and cruelest act of the night. Enough to satisfy the most discerning and melody hatin industrial electroheads. The music was like a furrowed concrete transported directly from Antwerp grim harbor area where Dirk Ivens once worked. (Patrik Lark)

DAF

DAF är tveklöst en av de viktigaste pionjärerna inom EBM-genren tillsammans med Front 242. Deras betydelse kan inte nog framhållas så det var logiskt att de äntligen ställde sig på Bodyfest scen som headliners. Vokalisten Gabi Delgado är dessutom en stor scenpersonlighet som alltid är värd att se. Uppträdandet på Bodyfest var inget undantag, det var lika bra som alltid. Gabi Delgado var överallt på scenen, gestikulerade och spände blicken i utvalda personer i publiken och dränkte sig själv i mineralvatten, som han brukar göra. Så har det sett ut sedan jag såg dem första gången på Tinitus Festivalen 2003, om jag minns rätt, och alla gånger där emellan. Även repertoaren är i stort sett densamma. Hade varit kul att bli överraskad med några låtar från “First Step to Heaven” som de konsekvent vägrar spela av någon anledning, låtar som “The Gun” och “Brothers” vore verkligen kul att få uppleva live. (Patrik Lark)

DAF is undoubtedly one of the most important pioneers of the EBM genre together with Front 242. Their importance can not be over emphasized as it was fully logical that they finally got headline Bodyfest. Vocalist Gabi Delgado is also a major stage personality that is always worth watching. His behavior at Bodyfest was no exception, it was as good as always. Gabi Delgado was all over the stage, gesticulating, glaring at selected people in the audience and drowning himself in the mineral, as he usually does. So it has been since I saw them the first time on Tinitus Festival back in 2003, if I remember correctly, and all the times in between, although the repertoire is largely the same. Would have been fun to be surprised with a few songs from “First Step to Heaven” that they consistently refuse to play live for some reason, songs like “The Gun” and “Brothers” would be really fun to experience live. (Patrik Lark)

Rein

Rein gick upp i nitprydd bikerjacka och spegelglasögon på lilla scenen exakt samma klockslag som hennes pappa Paul Rein gick upp på en annan scen i en annan stad. Jag tvivlar dock på att 80-talets svenska italo-disco-kung lyckades uppbåda ett lika högt tryck framför scenen som dottern. Nalens lilla salong var förstås på tok för liten för alla som ville se årets fenomen på den svenska EBM-scenen. Trycket mot den lilla scenen ökade i takt med de aggressiva basgångarna och folk ramlade in på den låga scenen flera gånger. Reins girlpower-attityd lockade ovanligt många tjejer att stå längst fram vid scenkanten, och de verkade tycka att det var värt blåmärkena orsakade av moshpit-trycket bakifrån. Det blev en vild men värdig avslutning på årets Bodyfest som bjöd på ovanligt många bra scenshower med intressanta frontfigurer. Arrangörsmässigt var den kanske den bästa Bodyfesten någonsin där i stort sett allt gick på räls, men också en av de mest välbesökta; drygt sex hundra besökare talades det om. Ännu bättre, arrangörerna lovade genast att det blir en Bodyfest även nästa år! (Patrik Lark)

Rein showed up in a biker jacket full of rivets and mirrored glasses on the small stage exactly the same time as her father Paul Rein went up on another stage in another city. I doubt, however, that the 80th century Swedish italo-disco-king managed to muster an equally high energy in front of the stage as his daughter. Nalens small salon was far too small for everyone who wanted to see this year’s phenomenon on the Swedish EBM scene. The pressure on the small stage increased in line with the aggressive bass lines and people fell into the low stage several times. Rein’s girl power attitude attracted an unusual number of girls to stand in front at the edge of the stage, and they seemed to think it was worth the bruises caused by the moshpit’s pressure from behind. It was a wild but worthy conclusion to this year’s Bodyfest that offered unusually high number of good stage shows with interesting front figures. Organizer wise, it was perhaps the best festival ever where virtually everything went on rails, but also one of the most well attended; rumours talk about a little over six hundred visitors. Even better, the organizers promised immediately that we will get another festival next year! (Patrik Lark)

Vår fotograf och skribent Patrik Lark i sällskap med Alexander Johanson och Thomas Hulteberg levererar en liverapport från Amphi Festival som i år arrangerades på Lanxess Arena utanför tyska Köln den 25-26 juli

Foto: Patrik Lark (OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten med resterande bilder!)

Huvudrapport: Thomas Hulteberg

Konsertrapporter: Patrik Lark, Thomas Hulteberg och Alexander Johansson

Blåst på konfekten

Den första Amphi festivalen gick av stapeln 2005 i Gelsenkirchens amfiteater och fick sitt namn efter platsen, redan året efter flyttades festivalen till Tanzbrunnen i Köln och huserade där mellan 2006 och 2014. Tyvärr behövde Tanzbrunnen renoveras i år och därför var festivalen flyttad till Lanxess Arena och det rådde ingen tvekan om att besökarna var besvikna. Jag hörde mig för bland besökarna som varit på festivalen tidigare och de flesta var mycket besvikna på Lanxess Arena, en besökare hävde arg ur sig att det inte gick att få någon stämning i en så opersonlig betongkoloss. Tyvärr var det inte bara den nya arenan som arbetade emot festivalen utan även en veckolång stormvarning som utfärdats av lokala myndigheter och det blåste stundtals rejäla vinda. Detta ledde till att två scener, alla matställen, merchandise och ölserveringar som låg utomhus hölls stängt under festivalens första dag, arrangörerna försökte desperat boka om banden till inomhusscenen men bland annat Neuroticfish uteblev helt och X-RX spelade ett förkortat set dagen efter. Andra dagen gav myndigheterna grönt ljus till utomhusaktiviteter och det lyfte stämningen avsevärt.

Rabia Sorda

En av festivalens absoluta höjdpunkter för mig personligen. Som långvarigt fan av Hocico så har jag stundtals haft svårt för medlemmarnas solo utflykter, men efter senaste albumet “Hotel Suicide” har jag blivit övertygad om Rabia Sordas storhet. Setlisten saknade tyvärr både atmosfäriska “Misery” och det senaste videospåret “Heart Eating Crows” när bandet hade valt att fokusera mer på kraft än stämning. Tyvärr drabbades spelningen också av diverse tekniska problem; Erks mikrofon slutade helt plötsligt att fungera och keyboardisten Fabians stativ lade av att fungera vilket i sin tur resulterade i ett sönderslaget keyboard. Rabia Sorda är ett fantastisk liveband och bevisar det när man levererar låtar som “I’m Tragedy”, “Die in Berlin” och “Indestructible”.

Thomas Hulteberg

DAF

Oldschool-EBM gör sig väldigt illa på stora scener. Närheten till publiken och känslan av samhörighet försvinner fullständigt när det är mer än tre meter mellan bandet och publiken. DAF’s monotona och stundtals minimala EBM drunknar bort i arenans tomhet. Bandet är taggat och spelar sig igenom 19 låtar från hela karriären, tydligen är detta deras avskedsturné vi får väl se hur det blir med den saken, de flesta band har svårt att hålla sig borta från rampljuset någon längre tid. Hade DAF spelat på en av de mindre scenerna hade jag säkert njutit mer av den fantastiska setlisten som innehöll bland annat “Der Mussolini”, “Ich Will”, “Muskeln”, “Alle Gegen Alle” och “Der Räuber und der prinze” som extranummer. Publiken är stor och visar bandet oändlig uppskattning.

Thomas Hulteberg

Combichrist

Jag förstår att många oldschool-fans blev besvikna på Combichrists spelning. Bara en av de tolv låtarna, “Blut Royale”, var hämtad från genombrottsalbumet “Everybody Hates You”. Fokus på det nyare och gitarrbaserade materialet har blivit normen för Combichrist både på förra årets We Love You-turnè och på årets festivalspelningar. Med en full sättning bestående av; bas, gitarr, trummor, keyboard och sång som genomfört ett hundratal spelningar tillsammans är Combichrist det bästa livebandet att se just nu. Andy LaPlegua har publiken i sin hand och dompterar oss som han vill och manar till allsång och röj. Om jag fick ändra en enda sak hade det varit att skippa låtarna från albumet “No Redemption” och slänga in en äldre låt istället. De starkaste låtarna den här kvällen var “Maggots at the Party”, “Never Surrender” och “Get Your Body Beat”.

Thomas Hulteberg

Agonoize

Det här var utan tvekan den bästa Agonoize-spelningen jag hittills sett. Trots lite strul med mikrofoner levererade bandet ett väldigt tight set i princip utan mellansnack och blodsorgier. Tidigare tillfällen när jag sett bandet har väldigt mycket energi och fokus placerats på ritualer och låtsasblod vilket verkligen inte tilltalar mig, det är nästan förolämpande att ett band med så många starka låtar som Agonoize skulle behöva sänka sig till “gwar”-nivåer för att chockera. Setlisten är en blandning av gammalt och nytt och levereras med pondus och inlevelse. “Staatsfeind”, “Nekropolis” och “Korprolalie” är fantastiska låtar som får hela publiken i Lanxess Arena att gunga, dansa och svettas. Hade Agonoize spelat den senaste singeln “Ich Spreche Deutsch” hade det här varit helt perfekt!

Thomas Hulteberg

S.P.O.C.K.

Tre herrar klädda i stilrena vita uniformer gör entré på stora scenen strax efter lunch och möts av ett hav av människor. Redan under första låten “Borg (Resistance is Futile)” står det klart att den enorma publiken inte har gått fel eller är där för att det saknas annat att göra; de är här för att njuta av dansant synthpop med Star Trek-tema. Känslan av att de flesta svenskar på festivalen tagit sig dit för att stötta “hemmalaget” är ganska påtaglig och det vajar ett antal skånska flaggor i publiken, men vad gör det när S.P.O.C.K. är bättre än någonsin, mer än 25 år in i karriären. Mr Android (Alexander Hofman) dansar, spexar, flörtar med publiken och bjuder in oss alla till S.P.O.C.K.n’ Roll familjen och när den sista tonen av “Never Trust A Klingon” tystnar har den antagligen största publiken i bandets historia fått uppleva en makalöst bra konsert.

Thomas Hulteberg

VNV Nation

Jag tror jag sett VNV Nation tio gånger vid det här laget och jag tycker alltid att de levererar. Det gjorde de även i Globenstort format. Det känns som om Ronan Harris arbetat mer med sin röst i samband med “Resonance” med Babelsbergs Symfoniorkester, ett klassiskt projekt han länge velat genomföra, och att detta arbete också stärkt hans röst som aldrig lät brölig på årets Amphi. VNV Nation var tillsammans med Front 242 ensamma om att ha videokonst och ljusshow för en så stor arena som Lanxess Arena stage. Det var snyggt, mäktigt och professionellt, men samtidigt en bit från den utlevelse jag erfarit på t ex Rotundan när de spelat vid Stockholms universitet, på Kolingsborg, DAS BOOT eller i Arvika. Hursomhelst, väl godkänt. Topparna var slutnumret “Nova (Shine a Light On Me”), med fint samspel från publiken, och “Standing”.

Alexander Johansson

Front 242

Front 242 spelade högst och fetast och hade den i särklass häftigaste videoshowen på hela Amphi. De var tillsammans med VNV Nation ensamma om att ha material och show att fylla ut hela Arena stage inuti Lanxess Arena och det var en upplevelse att äntligen få se dem på en riktigt stor scen med utmärkt ljud (som vi som satt högt på läktaren hade – nere på golvet var ljudet av mer av Friendskvalitet har jag förstått). Front 242 inledde med en blytung “Commando Mix” med helikopterstridsscener värdiga Apocalypse Now. Bakgrundsvideon till “U-Men” med brandgula japanska Akira Kurusawa-stridsscener var enormt imponerande. Två absoluta konstverk i egen rätt. “Take One” var den enda hitten de framförde och med den var spontandansen på läktaren ett faktum. Det var också helt rätt, modigt och konstnärligt förtjänstfullt att utelämna “Headhunter”, “No Shuffle”, “Quite Unusual” etc. På Amphi ställde sig de halvlåtsasengelskmuttrande belgiska farbröderna bredvid de tio år äldre gentlemännen i Kraftwerk och visade att de har mycket lite med pop att göra – Front 242 gör konst. Det förstod jag först på Amphi den 25:e juli 2015.

Alexander Johansson

X-RX

X-RX bjöd på Amphis bästa adrenalinkick helt i klass med vinhörnans plastglas med sekt. En injektion av hård och dark trance rätt in i halsvenen. Amphi brottas med hela synthscenens nostalgiproblem så det är ju alltid ljuv musik med hårt rockande band som försöker modernisera och förnya scenen (även om vi i o f s har hört åtskilligt i denna genre i ungefär ett decennium vid det här laget). Pascal “Cyrex” Beniesch och Jan “Sine-x” Teutloff gjorde sitt bästa för att growla och vara hårda och lyckades med den äran, trots att deras material inte är bättre än vad det är, de visade t o m upp en del charm, jag menar: “One, two, three, feel the beat. One, two, three, fuck me!” Det är sånt man får ur sig stridsropet Arvika till vid mer än ett tillfälle när man byter svett med andra sköna svartalfer från resten av världen på parketten.

Alexander Johansson

Henric de la Cour

Henric de la Cour såg inte lika nervös ut som när jag såg honom senast på Uppsala Konsert och Kongress då han var förband till Kite. Precis som då körde han en del playback men han gör det ytterst snyggt. Gitarristen Camilla Karlsson sjöng “Shark” starkare och bättre än någonsin. Inramningen på Amphis minsta scen, “Orbit stage”, med ett milt strilande regn och tåg och pendeltåg som for fram bakom Henric med band fungerade helt perfekt – smart, melodiös depprock har aldrig varit vackrare. Vi svenskar på plats känner ju till Henrics världsklass men stora delar av (den sannolikt mest tyska) omgivningen stod hänförda inför det blodiga hjärta (och anlete) Henric visade upp. Sound the alarm, mütterfickers! Nu vet ni.

Alexander Johansson

Patenbrigade: Wolff

Patenbrigade: Wolff gjorde om stora scenen till en gul- och orangesprakande byggarbetsplats – en nördarnas lekstuga där allt kunde hända och hände. Till låten “Der Brigadier trinkt Bier!” serverade man publiken öl genom att hälla den genom ett långt VVS-rör som sträckte sig över fotodiket och kravallstaketet. Man kan tycka att Patenbrigade: Wolff är tramsiga i sina bygghjälmar och fluoriserande västar, men lika gärna underhållande. Oavsett vilket så lät de bra. Det bjöd på snygga låtproduktioner även om inget var live. Besviken konstaterade jag dock att de varken spelade “Stalinallee” eller “Maurerradio”. Kanske var det det kortade programmet (pga föregående dags storm och inställda spelningar) som tvingade dem att stryka extranumren?

Patrik Lark

The Mission

The Missions spelning blev inte riktigt som det var tänkt. Wayne Hussey hade tappat mycket av sin röst i en förkylning och tvingades att kasta in några extra sångare som förstärkning. Dessa två såg mer än lovligt bortkomna ut på scenen. Dessvärre var också ljudet under all kritik, vilket får tillägnas ansvarig ljudtekniker då ljudet i Lanxess Arena i övrigt var mycket bra. Tråkigt, när ett av de mest legendariska gothic rock-banden står inför en verklig storpublik. Wayne Hussey var heller ingen furie på scenen, men spelning bar sig på det rika låtmaterial som han skrivit ihop under åren.

Patrik Lark

Das Ich

Das Ich står för en mäktig musik som är teatralisk, satanisk och består till lika delar av industri, goth och svart kabaré. Senast jag såg dem var på Bodyfest 2013 och då var sångaren Stefan Ackermann inte i något vidare skick efter sin hjärnblödning. Nu var det roligare att se honom då han fått tillbaka en hel del av sin agressivitet och intensitet på scenen. Till den här spelningen hade de stärkt upp med en extra keybordspelare som kändes mal placé i sin hårdrocksutstyrsel, komplett med Motörhead-väst. Roligare var det att Marianne Iser from Schneewittchen kom in som gästartist och sjung duett med Stefan Ackermann på några låtar. Hennes opera-inspirerade röst passade förvånansvärt väl in i Das Ichs dramatiska musik. Under starka låtar som “Gottes Tod” och “Destillat” blev det bra tryck i den stora Lanxess Arena.

Patrik Lark

De tyska giganterna DAF gästade ännu en gång Sverige (den 23 maj) och den här gången stod Tech Noir i samarbete med Tinitus för regin. Jens Atterstrand och Patrik Lark levererar följande rapport från Göta Källare

(OBS! Missa inte fotoalbumen nedanför rapporten!)

Synthstockholm kokar verkligen igen, och det tämligen snabbt efter att beslutet att riva vår kära synthborg Kolingsborg blivit ett faktum. Publiken verkar snabbt ha funnit ett nytt hem i Göta Källare, det underjordiska komplexet invid Medborgarplatsens tunnelbaneuppgång och klubben Tech Noir med bröderna Leif Wademark och Jens Lagnekvist i spetsen tillsammans med Daniel Jonasson (Tinitus) har verkligen gjort ett suveränt och genomproffsigt arbete med att både locka folk till- och få dem att finna sin rätta plats i deras nya hem.

Stockholms synthscen har fått ett nytt fantastiskt hem med flera dansgolv, stora barer och luftiga ytor att umgås på.

Huvudnumret för kvällen var tyska DAF, som verkligen är ett unikum i sig. Utan nytt material på ett antal år (bortsett från något udda singelsläpp i liten skala jag glömt titeln på) så fortsätter man att leverera sin adrenalinfyllda show med en spelglädje som inte bara når hela vägen fram utan fullständigt knockar publikhavet till dans och breda leenden! Bandet som bekant en fantastisk låtskatt att gräva fram sin setlist ur och merparten av alla låtar genomförs välljudande och proffsigt.

Tack Tech Noir och Tinitus för ännu en mycket väl genomförd konsert och klubbkväll!

[zooeffect AkCAmubSqNju]

[zooeffect AcEAQ9bh5Y1u]

Gabi DelGado, som sedan 70-talet har underhållit oss via huvudprojektet D.A.F. liksom sidoprojektet DAF/DOS (tillsammans med Wotan Wilke), som senast var albumaktuella med “Der DAF/DOS Staat” under 1999, behöver väl knappast någon närmare presentation.

Nu är den karismatiske frontmannen aktuell med soloalbumet “1”. Fullängdaren innehåller hela 20 spår inklusive två bonusremixer av In Strict Confidence och Eisbrecher och soundet påminner en hel del om hans tidigare projekt DAF/DOS.

Första dubbla a-sidesingeln “Nebelmaschine/Lippenstift” släpps på fredag den 31 januari och inkluderar även de två nyss nämnda bonusremixerna. (Lyssna på smakprov nedan).

Gabi har faktiskt presenterat solomaterial tidigare: 1983 släppte han minialbumet “Mistress” via Virgin Records.

“1” släpps den 28 februari via Golden Core (ZYX Music)

Tracklist

01. Neosexi
02. Traum
03. Sex Kamikaze
04. Science Fiction Liebe
05. Nebelmaschine
06. Puppen
07. Alles Gute zum Geburtstag
08. Die Zukunft
09. Lippenstift
10. Laut
11. Strassenloop
12. Friede den Hütten Krieg den Palästen
13. Nichtgedicht
14. Tanzen brutal
15. Die neuen Barbaren
16. Langweilig
17. Spieglein Spieglein
18. Barbarella
19. Lippenstift (Eisbrecher Neumischung)
20. Nebelmaschine (In Strict Confidence Remix)

Artister: Page, Vanligt Folk, Tyske Ludder, DAF
Datum: fredag 30 augusti 2013
Scen: Brewhouse, Göteborg
Arrangör: Electronic Summer (Depeche Mode Party GBG)
Rapport & Foto: Anders Nord & Jens Atterstrand

Efter en mycket trevlig torsdag var det äntligen dags att bege sig till Brew House med nyladdade batterier.

Först ut på scen denna dag var en liten repris från gårdagen, Page. Denna gång med en fullängdsspelning! Något efter utsatt tid äntrar Eddie och Marina scenen. Duon börjar med de tre spåren från nya albumet som vi bjöds på under torsdagen innan det är dags för ett potpurri med låtar från Pages gedigna låtskatt. En spelning som innehåller låtar som “Står i din väg”, “En dag på zoo”, “Som skjuten ur en kanon” och publikfavoriten “Dansande man” kan man inte göra annat än att gå ifrån spelningen med ett leende på läpparna.

Nästa band ut var Vanligt folk. Scenen hade dekorerats med en enorm Svensk flagga med ”Vitt skum” sprayat på. När musiken börjar ljuda ur högtalarna studsar tre personer in på scen i hawaii-inspirerade skjortor. Det är inte en sekund stiltje på scenen, fullt ös från första till sista tonen. Men vad tyckte jag om spelningen? Det var en udda upplevelse och med extremt mycket energi men inte min kopp te. Däremot verkade bandet väldigt uppskattat av publiken och det är det som räknas, inte en trångsynt recensents åsikt.

Näst på tur denna kväll var Tyske Ludder, som hade samma laguppställning som på Amphi vilket innebar att Tactical Sekts trummis Jay Taylor var med på scen. Som alltid på en Tyske Ludder-spelning är det svårt att lämna den oberörd. Bakgrundsvideon som matar ut hemskheter, från 1939 fram till invasionen av Irak, har svårt att lämna någon oberörd.

Utöver de givna låtvalen som “Canossa”, “An vordester front”, “Panzer” och den nya singeln “Bambule” så bjöd bandet även på en Kent-cover! När bandet framförde “Socker” på väldigt knagglig svenska kunde jag bara le åt det. Det var inte speciellt bra men det var väldigt kul att få vara med den enda gången låten framfördes! Tyske Ludder gör som vanligt en kanonspelning. Bra låtval, energiskt och medryckande.

Sen var det äntligen dags för kvällens huvudband: DAF. Duon som inte behöver någon närmare presentation. Trycket var enormt redan från start, man såg hur publiken pressades ihop under de första tonerna till “Verschwende deine jugend”. Trycket blev så hårt att under låt tre, “Der Mussolini”, så började kravallstaket ge efter. Tack vare vakter och några av oss fotografer som var på plats undveks vad som kunde blivit riktigt otrevligt. Spelningen fick avbrytas och publiken var väldigt hjälpfull när de ombads backa så att vakterna kunde fixa staketet igen. Som tack för hjälpen fick publiken höra låten ännu en gång.

Det märks att Gabi Delgado och Robert Görl har lite över 30 år ihop som band. Det är fruktansvärt tajt och scennärvaron är total. Fanns nog inget DAF-fan som kunde vara missnöjd med spelningen. “Alle gegen alle”, “Muskel”, “Als wärs das letzte mal”, “Kebabträume” och “Nacht arbeit” var några av låtarna på repertoaren denna kväll. Ren EBM-magi med andra ord!

Efter spelningen var det dags att bege sig hemåt och ladda inför lördagen. Mr Jones Machine, Spark!, S.P.O.C.K och Apoptygma Berzerk skall då försöka toppa en helt fantastisk fredag!

[zooeffect AMPA2SrNRx-a]

[zooeffect AMCAAS7aRh7e]

Efter en stunds eftertanke och kontemplation funderar jag på hur och om man överhuvudtaget kan jämföra olika band och deras framträdanden med varandra. Det är naturligtvis en jobspost att göra det och dömt på förhand att misslyckas. Hur man än gör så blir hälften av läsarna besvikna och kanske häver ur sig horder av spott och spe. Delar av mig känner likadant, ty jag lider av mina egna schizofrena inre stridigheter då jag ständigt går och jämför saker och ting i tid och otid. Just därför skall jag ge mig på det.

Så nu river jag bort plåstret och frågar rätt ut: Vem var bäst?

Efter att ha sett dem båda i Stockholm inom en vecka med konsertupplevelserna färskt i minnet, försöker jag mig på en någorlunda (Nåja) objektiv bedömning (Läs: tävling) av deras framförande i ett förutbestämt antal kategorier. Och nej, detta blir ingen sedvanlig konsertrecension, det finns det andra som är bättre på än undertecknad. Nej, här belyser jag några av det lite udda kategorierna man kan iaktta, jämföra och således betygsätta efter en konsert.

Låt striden börja!

Följande kategorier avhandlas och betygsätts:

1 – Merchandise

Uttrycket ”Less i more” går inte hem i musiktokiga EBM-kretsar. Förra årets T-Shirt och (Förvisso helt underbara) tajta D.A.F.-sportjacka följdes i år upp av – I stort sett ingenting. En hord av penningstinna skåningar (kryddad med en bakfull inköpare av fansprylar?) hade tagit på sig spenderbyxorna dagen innan och finkammat merchandisehörnan. Detta tvingar oss stockholmare med genitalier av manlig karaktär att antingen A) Byta kön kvickt och gå ned i vikt eller B) Se till att i efterhand beställa produkterna av en lätt stressad herre som insåg att han inte hade mycket att erbjuda majoriteten av publiken än ett hastigt skapat visitkort.
Smal-grupp-med-en-tight-kärna-av-hardcore-fans-och-en-klubbliknande-spelning-i-Hornstull i all ära, men lite mer kunde man väl väntat sig. Vi stod här glosögda, berusade och med välfyllda plånböcker som bara längtade efter att tömmas. Hade de haft D.A.F.-Pokemonkort, D.A.F.-Corn flakes i praktisk reseförpackning eller näshårsklippare i silver med D.A.F. ingraverat då hade inte jag varit den som var den. Förvisso fanns en hood-jacka att införskaffa. Men köphungern stillades på intet sätt denna afton.

Front 242 å sin sida körde med säkra kort. T-shirts i ett antal varianter och även de med en hood-jacka som kronan på verket. Inget som jag ramlade av stolen för, men helt okej. Jag eftersträvar inte sönderkommersialiserad merchandiseväggar utan mer underfundiga påhitt. Minnesvärda rariteter genom tiderna är Laibach-tekoppen och även slipsnålen, Kraftwerks cykeltröja (Naturligtvis den dyrare med extrafickor för cykelslangar på ryggen) för att inte tala om Jean-Michel Jarres åtråvärda ”Indiana Jones”-väska nu senast.

Summa summarum är att Front lätt tar hem denna rond. Hyfsat enkelt utan krusiduller. 1-0 till Bryssel mot Düsseldorf.

2 – Blidkande av fans

Här ter sig de båda grupperna lite olika. Front öser på och bjuder oss galningar i publiken på en rejäl show. D.A.F. kör även de på i 190 och verkar helt ärligt njuta över alla oss som kommit, ler trovärdigt och uppskattande samt har bra publikkontakt. Att Gabi även denna konsert ger mig (Och alla andra) oräkneliga ”Give me five” (Eller tog han bara min hand?), tyder på en uppriktig uppskattning av oss i publiken. Samtidigt, att komma hem med alla fem i Front och deras autografer på Geographytröjan känns naturligtvis även det stort. Jag skulle ändå ge pluspoäng till lystern och den (förhoppningsvis) genuint äkta glädjen hos duon när vi fans går bärsärkagång i publikhavet. Att Gabi dessutom sätter sig ned på scenkanten under extranumret kan inte annat än innebära att det står 2-0 till Belgien mot Tyskland. De franskspråkiga rycker ifrån.

3 – Dryckjom

Dieselverkstaden tog 50 kr för små ölflaskor samt hade stora rödvinstetror som tömdes snabbare än Imelda Marcos skoförråd efter hon flydde från Filippinerna. Hornstulls Strand däremot med sina barer försåg våra torra strupar med allehanda varianter av alkoholhaltiga drycker.

Orättvis och grym gren som inte har med bandets uppträdande att göra. Men att få i sig vätska när man idrottar, det har mor sagt är ytterst viktigt. Det torde även gälla när man hoppar på stället i 90 minuter. Variation, mångfald och lättillgänglighet bidrar till att vi hinkar i oss både en och annan ond saft och den totala upplevelsen av kvällens begivenhet kan höjas och förstärkas. Utformningen av scenen var superb; bra med utrymme att ställa sin öl på scenkanten framför högtalarna. D.A.F. plockar hem poängen.  2-1. Rudi Völler reducerar mot Jean-Marc Bosman.

4 – Vattenåtgång

Otroligt att Richard och Jean-Luc inte förångades i och med deras enorma intensitet och att de var påpälsade upp till halsen. Antingen så har de klonats som de belgare de är för att vara helt resistenta mot det vi vanliga nordbor är så känsliga för: Het, uppskruvad bodymusik med ett gäng hundral likasinnade tokar som anammar de underbara kultförklarade toner som ljuder i Dieselverkstan, allt medan öldimmorna lägger sig som  ett lent täcke över alla oss på golvet och värmen påminner om en riktigt het finsk bastu.

D.A.F. däremot har en vattenåtgångsratio på 100:1 gentemot 242. Mr. Delgado gör sin vana trogen av med 20 st. halvliter vattenflaskor under konserten, precis som förra året. Efter noga analyserande konstaterar undertecknad att karln dricker 5 cl av varje flaska och häller resterande 45 cl över sig (Alternativt häller ut vatten till oss vanliga dödliga i publiken, vilket i och för sig är välkommet). Min fråga till dig kära Gabi är: När du hällt två flaskor över din slanka spanska kropp och kläderna är så där genomdyngsura och smiter om kroppen likt Gunde Svans skidkondom, på vilket sätt hjälper nästföljande 19 flaskor dig att kyla kroppen? Dock åker hatten av för din barmhärtighet att dela med dig av flaskorna till några av oss i publiken.

Nej, denna rond vinner 242 för sitt icke-behov av svalkande vatten i kombination av många klädesplagg och hög intensitet. D.A.F. förlorar på en alldeles för hög vattenkonsumtion i förhållande till det verkliga behovet. Och det ligger ju i tiden att vara miljömedveten, således  P.K. att ingalunda konsumera vatten på flaska och om man nödvändigtvis måste göra det, gör det med måtta. Capisce Mr. Delgado?

2-2 och tyskarna kvitterar. Hur skall detta gå? Knivigt läge för Tintin – som alltid.

5 – Klädsel

Svår gren. Jag är hyfsat subjektiv här, för att inte tala om vilka referensramar jag har och nostalgiska minnesbilder av gruppernas klädsel och attribut i fråga. Men jag kan inte låta bli att förundras över Frontmedlemmarnas nästan über-rekorderliga klädsel som mest påminner om en framsida från Elloskatalogen medelst fotriktiga svarta promenadskor (Endast gåstaven saknas). 55 år javisst, men det behöver inte vara alltför hurtfriskt. Pluspoäng dock till intensiteten.

Jag vet att jag är lite hård här, men hujedamej vad jag saknar era combat outfits, kryddat med lite kamouflagenät. Eller är det bara jag som är en patetisk, traditionellt bakåtsträvande nostalgiker som helt enkelt lever i det förgångna och tror att jag vet bäst? Förmodligen.

D.A.F. å sin sida kör med stilrena, svarta formsydda kläder och blanka kängor. Kanske mer fest än konsert. Men bortsett från att Gabi borde reklamera arbetet som skräddaren gjort, ty få var de knappar i skjortan som höll plagget stängt, så går denna rond hem till Herr Kants landsfäder. Lufthansa körde till slut över lilla Brussels Airlines med 3-2.

Epilog

Summerar vi allting ser vi att det blev en jämn kamp, men att D.A.F. slutligen segrade och Front 242 slickar sina sår och tar en välbehövlig paus. Hårfint är ordet. Men skall sanningen fram så skulle resultatet förmodligen varit det omvända om följande kategorier ingått i kampen: Mikrofonproblem, solglasögon, Commando remix, buskiga ögonbryn etc.

Ja, ni märker att allt det jag bedömer våra kära kultförklarade band för allt annat än det musikaliska, texterna och budskapet. Jag får helt enkelt skrapa upp det som blir kvar och knåda ihop allt och sjukt subjektivt bedöma de stackars tappra herrarna när de gör allt för att blidka oss trogna fans som har studsat upp och ned genom åren. Men detta skall ses som en alternativ reflektion från mig av två av mina favoritbands uppträdanden när det masar sig upp till kyliga Sverige för att förgylla två av våra bistra helgaftnar i februari.
Vem skulle överleva en bedömning och hård analys av oss fans, när man i 25 år har följt dessa grupper och tror sig veta bäst och som genom en ynnest får gå och se sina idoler. Inte jag i alla fall. Det är sålunda tur att det är jag som sitter bakom tangentbordet.

Mit elektronische Grüssen,

Dr. KK

Tyska Infacted Recordings serie av remastrade klassiska album och samlingsskivor har nu nåt fram till legendariska Pankow som utgör den 24 delen i serien.

Den remastrade samlingen “Kunst Und Wahnsinn” innehåller klassiker som “Art And Madness”, men även en hel del svårutkomliga spår, liveinspelningar samt alternativa versioner och covern på D.A.F.-klassikern “Der Mussolini”. Precis som tidigare är samlingen begränsad till 1000 exemplar. Titeln på samlingen är hämtad från maxisingeln som släpptes av Zoth Ommog 1988.

Pankow bildades i Florens 1979 av sångaren Alex Spalck tillsammans med hjärnan bakom projektet Maurizio Fasolo. Efter några 7″ och 12″-släpp under det tidiga åttiotalet albumdebuterade man under 1987 med “Freiheit Fuer Die Sklaven” via det italienska skivbolaget Contempo Records. Skivbolaget är blivit känt för skivsläpp med bland annat Clock DVA och Lassigue Bendthaus under den senare delen av åttiotalet och början av nittiotalet.

Pankow splittrades sedan tillfälligt 1993 men återvände med den nye sångaren Gianluca Becuzzi under 1996 med det självtitulerade albumet “Pankow”. Efter dåliga framgångar splittrades man ytterligare en gång för att återvända igen först 2003 med originalsångaren Alex Spalck som den drivande kraften bakom projektet. Ytterligare ett par album och en samlingsbox har sett dagens ljus under 2000-talet, senast den experimentella “Great Minds Against Themselves Conspire” från 2007.

Bandet har sedan starten innehållit ett antal olika medlemmar; Förutom de två sångarna och originalmedlemmen Maurizio Fasolo har även Alessandro Cellai, Alessandro Gimignani, Alessandro Micheli, Davide Ragonesi, Enzo Regi, Massimo Michelotti, Paolo Favati, och Sebastian Koch alla varit medlemmar i Pankow.

“Kunst Und Wahnsinn” släpps den 14 oktober via Infacted Recordings.

Tracklist

1. Kunst Und Wahnsinn
2. Art And Madness
3. Wet
4. Touch (Thumping Pumping Dubbing Version)
5. Sickness Taking Over (Sick Version)
6. Revolution
7. Gimme More (Much More Rejected)
8. Kunst Und Wahnsinn (The 3rd Remix)
9. Touch (Tallateen Remix)
10. Girls’n Boys (Hard Dub)
11. Kunst Und Wahnsinn [Live]
12. Der Mussolini [Live]

Format: CD, Digital
Skivbolag: Calembour Records
Releasedatum: 15 juni 2011

Genre: Electropop, Synthpop

6/10

Värme, vemod och analog synthkärlek

Det började 1994, då Sergio Bersanetti flyttade till Connecticut i USA. Ruggigt nordamerikanskt väder och få vänner i det nya landet gjorde att italienaren tillbringade mycket tid hemma med sin nyinköpta synthesizer.  Efter femton års hemmakomponerande, över 90 låtar och en flytt till München, har han nu vänt upp och ner på byrålådorna och skakat fram tio spår till sitt debutalbum. Artistnamnet Sir Joe är helt enkelt ”Sergio” uttalat med slapp engelsk accent.

Ljudbilden på ”The Observer” är genomgående varm och analog (även om Bersanetti gick över till digitala syntar vid millennieskiftet). Annars hämtar Sir Joe sin inspiration ur ett brett spektrum av synthmusik.

Titelspåret ”The Observer”, som avslutar skivan, inleds som riktig gammal rymddisco från sent 1970-tal, och den hade gärna fått fortsätta så också. Även ”Pure” har sådana influenser, när låten väl kommer igång efter en mjäkig början. Tyskspråkiga ”Frei” är den hårdaste låten (vilket i och för sig inte säger så mycket). Den andas D.A.F. och Absolute Body Control och har enligt Sir Joes webbsajt blivit en ”instant floorfiller”. Välförtjänt, tycker jag.

”The Loser’s Don’t Like the Winners” låter som en Depeche Mode-låt med houseinfluenser, och är därmed den enda låten med moderna inslag i ljudbilden – om man med ”modern” menar gjord efter 1987. I ”New World” tycker jag att vi befinner oss på gränsen till Gary Numan-land, och i ”She Doesn’t Care” verkar det inte bättre än att Kraftwerk gått ihop med Lars ”Örongodis” Roos och gett sig på en dansbandstryckare.

Sistnämnda låt är ett exempel på att ”The Observer” på sina håll blir lite väl ljuv och mesig. Särskilt tydligt är det i smäktande ”Suddenly”, där Froxeanne från italienska darkwave-orkestern The Frozen Autumn gästar på sång. Kanske är Sergio Bersanetti förlåten, eftersom han här verkar i en typiskt italiensk tradition – Italien är historiskt sett de smöriga schlagerballadernas förlovande land. Herre, förlåt italienarna, ty de vet inte vad de gör!

Nej, ett mer smakligt hopgifte av den italienska mainstream-låttraditionen och synthpop hittar jag i två lätt vemodiga midtempo-låtar. I inledande ”The Sign of Virgo” samt ”Sahara” – snygg, eftertänksam minimalsynt sjungen på italienska. Båda är bland de allra bästa spåren på skivan.

”The Observer” är lite för spretig för att hålla fullt ut som album, men det är trevlig, habil synth med härlig old-school-känsla i soundet, gjord med uppenbar kärlek till genren. Eller genrerna.

Förutom låtarna på skivan finns det en hel del mer av Sir Joe att höra på hans webbsajt http://www.sir-joe.com/. Flera egna poplåtar och instrumentala spår, samt en rad remixer och covers av artister som Depeche Mode, Peter Murphy, Laurie Anderson och Sparks.

// Erik Uppenberg, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist

1. The Sign Of Virgo
2. Frei
3. She Doesn’t Care
4. Pure
5. New Culture Theory
6. New World
7. Sahara
8. Suddenly
9. The Losers Don’t Like The Winners
10. The Observer

Psyche‘s frontman Darrin Huss släppte nyligen “Re-Membering Dwayne”, en hyllningsskiva till den avlidne Psyche – och sedmera Skinny Puppy-medlemmen Dwayne R. Goettel. Darrin fortsätter nu gräva i sina arkiv.

Lagom till dess 25-års jubileum släpper man nu en helt nyremastrad utgåva av debutalbumet – “Insomnia Theatre” från 1985. Utgåvan släpps på 2 x LP via V.O.D. Records (Vinyl On Demand Records).

Första leveranserna kommer enligt rykten kunna ske under december.

Psyche kommer också spela live tillsammans med tyska D.A.F. under Mars 2011 och är bokad till svenska SGA Festival 2011 som hålls utomhus norr om Stockholm nästa sommar.

Efter att ha släppt diverse egenproducerat material på kassett under det tidiga åttiotalet fick Psyche kontrakt med franska New Rose Records. Efter en uppdatering av originalmixen av det tidiga materialet samt tillägg med låtar som “Mr. Eyeball Ooze”, “On The Edge” och “Wrench” släpptes debutalbumet “Insomnia Theatre” 1985.

Fantastiska recensioner i brittiska pressen (som NME och Melody Maker) samt bra skivförsäljning runtom i hela världen gav Psyche möjligheter att pröva lyckan på allvar även i Europa.

Efter ett par uppföljande EP’s – “Contorting The Image” (som bland annat innehöll hiten “Why Should I?”) och den sedan länge utgångna rariteten “Thundershowers”, anlände Psyche i Paris för att spela in det andra albumet “Unveiling The Secret” (1986).

Vår recension av “Re-Membering Dwayne” hittar du här. Vi gjorde även en intervju med Darrin Huss i samband med sverigebesöket i maj, som du finner här.

Deutsch-Amerikanische Freundschaft (DAF,) släpper en självproducerad enspårs singel den 1 september. Låten, som har titeln “Du Bist DAF”. Inte nog med att singeln är begränsad till 2010 kopior världen över, den kommer inte heller släppas digitalt och sälja enbart via bandets hemsida.

Lyssna på en snutt av låten nedan.
DU BIST DAF by DU BIST DAF