Subscribe via: RSS

Tag Archive | "D.A.F."

Soloalbum från DAF-sångaren Gabi DelGado

Tags: , , , , , , , , , , ,


Gabi DelGado, som sedan 70-talet har underhållit oss via huvudprojektet D.A.F. liksom sidoprojektet DAF/DOS (tillsammans med Wotan Wilke), som senast var albumaktuella med “Der DAF/DOS Staat” under 1999, behöver väl knappast någon närmare presentation.

Nu är den karismatiske frontmannen aktuell med soloalbumet “1”. Fullängdaren innehåller hela 20 spår inklusive två bonusremixer av In Strict Confidence och Eisbrecher och soundet påminner en hel del om hans tidigare projekt DAF/DOS.

Första dubbla a-sidesingeln “Nebelmaschine/Lippenstift” släpps på fredag den 31 januari och inkluderar även de två nyss nämnda bonusremixerna. (Lyssna på smakprov nedan).

Gabi har faktiskt presenterat solomaterial tidigare: 1983 släppte han minialbumet “Mistress” via Virgin Records.

“1” släpps den 28 februari via Golden Core (ZYX Music)

Tracklist

gabi_delgado_1

01. Neosexi
02. Traum
03. Sex Kamikaze
04. Science Fiction Liebe
05. Nebelmaschine
06. Puppen
07. Alles Gute zum Geburtstag
08. Die Zukunft
09. Lippenstift
10. Laut
11. Strassenloop
12. Friede den Hütten Krieg den Palästen
13. Nichtgedicht
14. Tanzen brutal
15. Die neuen Barbaren
16. Langweilig
17. Spieglein Spieglein
18. Barbarella
19. Lippenstift (Eisbrecher Neumischung)
20. Nebelmaschine (In Strict Confidence Remix)

 

Mute Records grundaren Daniel Miller vinner pris

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Brittiska Mute Records grundare Daniel Miller erhåller årets Pioneer Award av den internationella organisationen AIM (Association of Independent Music).

Den legendariska skivbolagschefen är känd för att ha lanserat klassiska band och artister som Depeche Mode, Fad Gadget, Nick CaveEinstürzende Neubauten, D.A.F., Throbbing Gristle, Nitzer Ebb och Laibach, men också Erasure, Moby och svenska Mando Diao i modern tid.

Med priset vill AIM uppmärksamma oberoende skivbolagsgrundare. Daniel Miller och hans Mute Records arbetar just nu med att försöka få tillbaka Mute Records-katalogen som gick förlorad när bolaget köptes upp av EMI för £23 miljoner under våren 2002.

I anslutning till detta ryktas det också om att Mute arbetar på att få tillbaka Depeche Mode (och eventuellt få släppa det kommande albumet på licens), detta då Daniel Miller frekvent har besökt bandet i studion där arbetet med det kommande albumet, som planeras att släppas till våren 2013, är i full gång.

AIM bildades 1999 för att representera de oberoende skivbolagen och musikerna i Storbritannien. Organisationen har idag över 800 medlemmar allt från de största skivbolagen till de oberoende små skivbolagen och enskilda artister som släpper sin musik på egen hand.

Årets AIM-gala hålls på The Brewery i hjärtat av östra London och gästas av BBC Radios Huw Stephens och Steve Lamacq från den alternativa rock- och indieradiostationen 6Music.

Liverapport: Amphi Festival 2012, Köln

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: The Wars, A Life Divided, Spetsnaz, Mind.In.A.Box, Corvus Corax, Camouflage, Eisbrecher, The Sisters of Mercy, Eisenfunk, Tyske Ludder, X-RX, Seabound, Assemblage 23, SITD, Haujobb, Nachtmahr, Apoptygma Berzerk, D.A.F., Lord of The Lost, Solar Fake, Aesthetic Perfection, Stahlzeit, The Crüxshadows, Mono Inc., Blutengel, Blutengel, And One, Schöngeist, Whispers in The Shadow, The Other, Coppelius, 18 Summers, Conjure One, Combichrist, Project Pitchfork
Datum: 21-22 juli 2012
Scen: Tanzbrunnen, Köln
Rapport: Joakim Holfve
Foto: Anders Nord

OBS! Missa inte fotoalbumet nedan!

När Arvika har dött och ingen annan svensk festival (undantaget Emmaboda kanske?) orkar med att boka några vettiga band är det dags att styra kängorna söderut. Elektroskull – Synthportalen-duon Joakim Holfve och Anders Nord rapporterar från Amphi Festival i tyska Köln.

Med drygt 16 000 biljetter sålda och en inte alldeles tokig lineup ses Amphi Festival i Köln, Tyskland som en av de bättre festivalerna i genren – förmodligen med all rätt! Efter att ha varit en “freshman” förra året hade jag den här gången en smula bättre koll på vad som man inte ska missa – och vad som är lite mer. Framför allt har jag fått en bild av en festival som är lika tajt och uppstyrd som vilka tyskfloskler som helst. Amphi är, på många sätt och vis, Tyskland objektifierat.

Amphi Festival 2012 (den åttonde i ordningen sedan starten 2005) var lika organiserat som den alltid verkar vara och arrangemanget är oklanderligt. Bortsett från att festivalen kunde ha haft lite fler toaletter och en smula bättre utbud när det kommer till maten är det svårt att hitta något att gnälla över. Jag tycker fortfarande att festivalen börjar för tidigt och slutar precis likadant – för tidigt. Att det sista bandet går av innan midnatt känns lite fånigt och de tidigaste banden missas av många.

Bandmässigt hade arrangören Orkus täckt in det mesta. D.A.F. och And One för gammelsyntharna, Nachtmahr och Combichrist för nysyntharna, medan gotharna höll till godo med The Sisters of Mercy och så vidare. Det roliga med Amphi är att det är typ… “kreddigt”. Genomgående så försöker banden verkligen göra något av showen (som exempelvis Agonoize gjorde i fjol) och inte bara ställa ut skorna och låta det vara ännu en festivalspelning. Genomgående imponerade banden i intensitet och publikfrieri. Vore det inte bara för att ljudet är rätt eländigt på inomhusscenen hade det varit full pott.

För de som saknar “de gamla goda åren” på Arvikafestivalen eller tycker att Wave Gotik Treffen (i Leipzig) är för meckigt är det verkligen dags att få upp ögonen för Amphi. Redan nu har festivalen presenterat namn som Alien Sex Fiend, Welle:Erdball, FabrikC och Fields of Nephilim inför nästa år och med en så pass tight organisation, bra stad att hitta hotell i (även om Köln i övrigt kanske är i tråkigaste laget), världens bästa beachclub och en bra nattklubb är det bara att packa väskan och åka ner.

Det är bara så trist att festivalen endast är två dagar lång, tiden går som bekant alldeles för fort…

Årets bästa band

Aesthetic Perfection. Gjorde ingen besviken. Med en rätt taskig tid (typ halv tre på eftermiddagen) är det ingen lätt uppgift att göra en riktigt bra show. Daniel, Tim och Elliott gjorde en riktigt bra spelning och efterskakningarna sitter i än.

Årets besvikelse

Apoptygma Berzerk. Ni är inte Bon Jovi!

Årets favorit i repris

Beachcluben. En sån fenomenal idé! Det självklara hänget för alla och anledningen till att man missar fler konserter än man kanske hade velat.

Årets miss

Svor lite åt mig själv för att jag inte såg Solar Fake och Haujobb.

Årets fråga

Är det inte dags att utöka festivalen med fredag också snart?

Årets “det-här-får-jag-inte-missa-nästa-år”

Köpa nya kängor. Mina fötter har skavts ner med hälften…

Aesthetic Perfection

Seabound

Tyske Ludder

And One

Assemblage 23

Blutengel


D.A.F. vs Front 242 – vem vann?

Tags: , , , , , , ,


Efter en stunds eftertanke och kontemplation funderar jag på hur och om man överhuvudtaget kan jämföra olika band och deras framträdanden med varandra. Det är naturligtvis en jobspost att göra det och dömt på förhand att misslyckas. Hur man än gör så blir hälften av läsarna besvikna och kanske häver ur sig horder av spott och spe. Delar av mig känner likadant, ty jag lider av mina egna schizofrena inre stridigheter då jag ständigt går och jämför saker och ting i tid och otid. Just därför skall jag ge mig på det.

Så nu river jag bort plåstret och frågar rätt ut: Vem var bäst?

Efter att ha sett dem båda i Stockholm inom en vecka med konsertupplevelserna färskt i minnet, försöker jag mig på en någorlunda (Nåja) objektiv bedömning (Läs: tävling) av deras framförande i ett förutbestämt antal kategorier. Och nej, detta blir ingen sedvanlig konsertrecension, det finns det andra som är bättre på än undertecknad. Nej, här belyser jag några av det lite udda kategorierna man kan iaktta, jämföra och således betygsätta efter en konsert.

Låt striden börja!

Följande kategorier avhandlas och betygsätts:

1 – Merchandise

Uttrycket ”Less i more” går inte hem i musiktokiga EBM-kretsar. Förra årets T-Shirt och (Förvisso helt underbara) tajta D.A.F.-sportjacka följdes i år upp av – I stort sett ingenting. En hord av penningstinna skåningar (kryddad med en bakfull inköpare av fansprylar?) hade tagit på sig spenderbyxorna dagen innan och finkammat merchandisehörnan. Detta tvingar oss stockholmare med genitalier av manlig karaktär att antingen A) Byta kön kvickt och gå ned i vikt eller B) Se till att i efterhand beställa produkterna av en lätt stressad herre som insåg att han inte hade mycket att erbjuda majoriteten av publiken än ett hastigt skapat visitkort.
Smal-grupp-med-en-tight-kärna-av-hardcore-fans-och-en-klubbliknande-spelning-i-Hornstull i all ära, men lite mer kunde man väl väntat sig. Vi stod här glosögda, berusade och med välfyllda plånböcker som bara längtade efter att tömmas. Hade de haft D.A.F.-Pokemonkort, D.A.F.-Corn flakes i praktisk reseförpackning eller näshårsklippare i silver med D.A.F. ingraverat då hade inte jag varit den som var den. Förvisso fanns en hood-jacka att införskaffa. Men köphungern stillades på intet sätt denna afton.

Front 242 å sin sida körde med säkra kort. T-shirts i ett antal varianter och även de med en hood-jacka som kronan på verket. Inget som jag ramlade av stolen för, men helt okej. Jag eftersträvar inte sönderkommersialiserad merchandiseväggar utan mer underfundiga påhitt. Minnesvärda rariteter genom tiderna är Laibach-tekoppen och även slipsnålen, Kraftwerks cykeltröja (Naturligtvis den dyrare med extrafickor för cykelslangar på ryggen) för att inte tala om Jean-Michel Jarres åtråvärda ”Indiana Jones”-väska nu senast.

Summa summarum är att Front lätt tar hem denna rond. Hyfsat enkelt utan krusiduller. 1-0 till Bryssel mot Düsseldorf.

2 – Blidkande av fans

Här ter sig de båda grupperna lite olika. Front öser på och bjuder oss galningar i publiken på en rejäl show. D.A.F. kör även de på i 190 och verkar helt ärligt njuta över alla oss som kommit, ler trovärdigt och uppskattande samt har bra publikkontakt. Att Gabi även denna konsert ger mig (Och alla andra) oräkneliga ”Give me five” (Eller tog han bara min hand?), tyder på en uppriktig uppskattning av oss i publiken. Samtidigt, att komma hem med alla fem i Front och deras autografer på Geographytröjan känns naturligtvis även det stort. Jag skulle ändå ge pluspoäng till lystern och den (förhoppningsvis) genuint äkta glädjen hos duon när vi fans går bärsärkagång i publikhavet. Att Gabi dessutom sätter sig ned på scenkanten under extranumret kan inte annat än innebära att det står 2-0 till Belgien mot Tyskland. De franskspråkiga rycker ifrån.

3 – Dryckjom

Dieselverkstaden tog 50 kr för små ölflaskor samt hade stora rödvinstetror som tömdes snabbare än Imelda Marcos skoförråd efter hon flydde från Filippinerna. Hornstulls Strand däremot med sina barer försåg våra torra strupar med allehanda varianter av alkoholhaltiga drycker.

Orättvis och grym gren som inte har med bandets uppträdande att göra. Men att få i sig vätska när man idrottar, det har mor sagt är ytterst viktigt. Det torde även gälla när man hoppar på stället i 90 minuter. Variation, mångfald och lättillgänglighet bidrar till att vi hinkar i oss både en och annan ond saft och den totala upplevelsen av kvällens begivenhet kan höjas och förstärkas. Utformningen av scenen var superb; bra med utrymme att ställa sin öl på scenkanten framför högtalarna. D.A.F. plockar hem poängen.  2-1. Rudi Völler reducerar mot Jean-Marc Bosman.

4 – Vattenåtgång

Otroligt att Richard och Jean-Luc inte förångades i och med deras enorma intensitet och att de var påpälsade upp till halsen. Antingen så har de klonats som de belgare de är för att vara helt resistenta mot det vi vanliga nordbor är så känsliga för: Het, uppskruvad bodymusik med ett gäng hundral likasinnade tokar som anammar de underbara kultförklarade toner som ljuder i Dieselverkstan, allt medan öldimmorna lägger sig som  ett lent täcke över alla oss på golvet och värmen påminner om en riktigt het finsk bastu.

D.A.F. däremot har en vattenåtgångsratio på 100:1 gentemot 242. Mr. Delgado gör sin vana trogen av med 20 st. halvliter vattenflaskor under konserten, precis som förra året. Efter noga analyserande konstaterar undertecknad att karln dricker 5 cl av varje flaska och häller resterande 45 cl över sig (Alternativt häller ut vatten till oss vanliga dödliga i publiken, vilket i och för sig är välkommet). Min fråga till dig kära Gabi är: När du hällt två flaskor över din slanka spanska kropp och kläderna är så där genomdyngsura och smiter om kroppen likt Gunde Svans skidkondom, på vilket sätt hjälper nästföljande 19 flaskor dig att kyla kroppen? Dock åker hatten av för din barmhärtighet att dela med dig av flaskorna till några av oss i publiken.

Nej, denna rond vinner 242 för sitt icke-behov av svalkande vatten i kombination av många klädesplagg och hög intensitet. D.A.F. förlorar på en alldeles för hög vattenkonsumtion i förhållande till det verkliga behovet. Och det ligger ju i tiden att vara miljömedveten, således  P.K. att ingalunda konsumera vatten på flaska och om man nödvändigtvis måste göra det, gör det med måtta. Capisce Mr. Delgado?

2-2 och tyskarna kvitterar. Hur skall detta gå? Knivigt läge för Tintin – som alltid.

5 – Klädsel

Svår gren. Jag är hyfsat subjektiv här, för att inte tala om vilka referensramar jag har och nostalgiska minnesbilder av gruppernas klädsel och attribut i fråga. Men jag kan inte låta bli att förundras över Frontmedlemmarnas nästan über-rekorderliga klädsel som mest påminner om en framsida från Elloskatalogen medelst fotriktiga svarta promenadskor (Endast gåstaven saknas). 55 år javisst, men det behöver inte vara alltför hurtfriskt. Pluspoäng dock till intensiteten.

Jag vet att jag är lite hård här, men hujedamej vad jag saknar era combat outfits, kryddat med lite kamouflagenät. Eller är det bara jag som är en patetisk, traditionellt bakåtsträvande nostalgiker som helt enkelt lever i det förgångna och tror att jag vet bäst? Förmodligen.

D.A.F. å sin sida kör med stilrena, svarta formsydda kläder och blanka kängor. Kanske mer fest än konsert. Men bortsett från att Gabi borde reklamera arbetet som skräddaren gjort, ty få var de knappar i skjortan som höll plagget stängt, så går denna rond hem till Herr Kants landsfäder. Lufthansa körde till slut över lilla Brussels Airlines med 3-2.

Epilog

Summerar vi allting ser vi att det blev en jämn kamp, men att D.A.F. slutligen segrade och Front 242 slickar sina sår och tar en välbehövlig paus. Hårfint är ordet. Men skall sanningen fram så skulle resultatet förmodligen varit det omvända om följande kategorier ingått i kampen: Mikrofonproblem, solglasögon, Commando remix, buskiga ögonbryn etc.

Ja, ni märker att allt det jag bedömer våra kära kultförklarade band för allt annat än det musikaliska, texterna och budskapet. Jag får helt enkelt skrapa upp det som blir kvar och knåda ihop allt och sjukt subjektivt bedöma de stackars tappra herrarna när de gör allt för att blidka oss trogna fans som har studsat upp och ned genom åren. Men detta skall ses som en alternativ reflektion från mig av två av mina favoritbands uppträdanden när det masar sig upp till kyliga Sverige för att förgylla två av våra bistra helgaftnar i februari.
Vem skulle överleva en bedömning och hård analys av oss fans, när man i 25 år har följt dessa grupper och tror sig veta bäst och som genom en ynnest får gå och se sina idoler. Inte jag i alla fall. Det är sålunda tur att det är jag som sitter bakom tangentbordet.

Mit elektronische Grüssen,

Dr. KK

Pankow nästa band i klassikerserien

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Tyska Infacted Recordings serie av remastrade klassiska album och samlingsskivor har nu nåt fram till legendariska Pankow som utgör den 24 delen i serien.

Den remastrade samlingen Kunst Und Wahnsinn” innehåller klassiker som “Art And Madness”, men även en hel del svårutkomliga spår, liveinspelningar samt alternativa versioner och covern på D.A.F.-klassikern “Der Mussolini”. Precis som tidigare är samlingen begränsad till 1000 exemplar. Titeln på samlingen är hämtad från maxisingeln som släpptes av Zoth Ommog 1988.

Pankow bildades i Florens 1979 av sångaren Alex Spalck tillsammans med hjärnan bakom projektet Maurizio Fasolo. Efter några 7″ och 12″-släpp under det tidiga åttiotalet albumdebuterade man under 1987 med “Freiheit Fuer Die Sklaven” via det italienska skivbolaget Contempo Records. Skivbolaget är blivit känt för skivsläpp med bland annat Clock DVA och Lassigue Bendthaus under den senare delen av åttiotalet och början av nittiotalet.

Pankow splittrades sedan tillfälligt 1993 men återvände med den nye sångaren Gianluca Becuzzi under 1996 med det självtitulerade albumet “Pankow”. Efter dåliga framgångar splittrades man ytterligare en gång för att återvända igen först 2003 med originalsångaren Alex Spalck som den drivande kraften bakom projektet. Ytterligare ett par album och en samlingsbox har sett dagens ljus under 2000-talet, senast den experimentella Great Minds Against Themselves Conspire” från 2007.

Bandet har sedan starten innehållit ett antal olika medlemmar; Förutom de två sångarna och originalmedlemmen Maurizio Fasolo har även Alessandro CellaiAlessandro GimignaniAlessandro MicheliDavide RagonesiEnzo RegiMassimo Michelotti, Paolo Favati, och Sebastian Koch alla varit medlemmar i Pankow.

“Kunst Und Wahnsinn” släpps den 14 oktober via Infacted Recordings.

Tracklist

  1. Kunst Und Wahnsinn
  2. Art And Madness
  3. Wet
  4. Touch (Thumping Pumping Dubbing Version)
  5. Sickness Taking Over (Sick Version)
  6. Revolution
  7. Gimme More (Much More Rejected)
  8. Kunst Und Wahnsinn (The 3rd Remix)
  9. Touch (Tallateen Remix)
  10. Girls’n Boys (Hard Dub)
  11. Kunst Und Wahnsinn [Live]
  12. Der Mussolini [Live]

Sir Joe – “The Observer”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD, Digital
Skivbolag: Calembour Records
Releasedatum: 15 juni 2011

Genre: Electropop, Synthpop

6/10

Värme, vemod och analog synthkärlek

Det började 1994, då Sergio Bersanetti flyttade till Connecticut i USA. Ruggigt nordamerikanskt väder och få vänner i det nya landet gjorde att italienaren tillbringade mycket tid hemma med sin nyinköpta synthesizer.  Efter femton års hemmakomponerande, över 90 låtar och en flytt till München, har han nu vänt upp och ner på byrålådorna och skakat fram tio spår till sitt debutalbum. Artistnamnet Sir Joe är helt enkelt ”Sergio” uttalat med slapp engelsk accent.

Ljudbilden på ”The Observer” är genomgående varm och analog (även om Bersanetti gick över till digitala syntar vid millennieskiftet). Annars hämtar Sir Joe sin inspiration ur ett brett spektrum av synthmusik.

Titelspåret ”The Observer”, som avslutar skivan, inleds som riktig gammal rymddisco från sent 1970-tal, och den hade gärna fått fortsätta så också. Även ”Pure” har sådana influenser, när låten väl kommer igång efter en mjäkig början. Tyskspråkiga ”Frei” är den hårdaste låten (vilket i och för sig inte säger så mycket). Den andas D.A.F. och Absolute Body Control och har enligt Sir Joes webbsajt blivit en ”instant floorfiller”. Välförtjänt, tycker jag.

”The Loser’s Don’t Like the Winners” låter som en Depeche Mode-låt med houseinfluenser, och är därmed den enda låten med moderna inslag i ljudbilden – om man med ”modern” menar gjord efter 1987. I ”New World” tycker jag att vi befinner oss på gränsen till Gary Numan-land, och i ”She Doesn’t Care” verkar det inte bättre än att Kraftwerk gått ihop med Lars ”Örongodis” Roos och gett sig på en dansbandstryckare.

Sistnämnda låt är ett exempel på att ”The Observer” på sina håll blir lite väl ljuv och mesig. Särskilt tydligt är det i smäktande ”Suddenly”, där Froxeanne från italienska darkwave-orkestern The Frozen Autumn gästar på sång. Kanske är Sergio Bersanetti förlåten, eftersom han här verkar i en typiskt italiensk tradition – Italien är historiskt sett de smöriga schlagerballadernas förlovande land. Herre, förlåt italienarna, ty de vet inte vad de gör!

Nej, ett mer smakligt hopgifte av den italienska mainstream-låttraditionen och synthpop hittar jag i två lätt vemodiga midtempo-låtar. I inledande ”The Sign of Virgo” samt ”Sahara” – snygg, eftertänksam minimalsynt sjungen på italienska. Båda är bland de allra bästa spåren på skivan.

”The Observer” är lite för spretig för att hålla fullt ut som album, men det är trevlig, habil synth med härlig old-school-känsla i soundet, gjord med uppenbar kärlek till genren. Eller genrerna.

Förutom låtarna på skivan finns det en hel del mer av Sir Joe att höra på hans webbsajt http://www.sir-joe.com/. Flera egna poplåtar och instrumentala spår, samt en rad remixer och covers av artister som Depeche Mode, Peter Murphy, Laurie Anderson och Sparks.

// Erik Uppenberg, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist

  1. The Sign Of Virgo
  2. Frei
  3. She Doesn’t Care
  4. Pure
  5. New Culture Theory
  6. New World
  7. Sahara
  8. Suddenly
  9. The Losers Don’t Like The Winners
  10. The Observer

Före detta And One-medlemmar debuterar med Pakt

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Efter att som vi rapporterade tidigare ha lämnat Steve Naghavi ensam kvar vid rodret i And One i början av juni, så är det nu dags för de två avhoppade medlemmarna Chris Ruiz och Gio van Oli att debutera med sitt nya EBM-projekt Pakt.

Den Berlinbaserade duon är signade till And One‘s tidigare skivbolag Out Of Line och det första singelsläppet “Freiheit” landar i mitten av augusti.

Förutom b-sidan “Angriff” samt originalversionen av titelspåret inkluderas även två remixer från skivbolagskollegorna i Formalin och Funker Vogt‘s Gerrit Thomas. Utöver detta ytterligare en version signerad Robert Görl (mer känd från D.A.F.).

“Freiheit” släpps den 12 augusti via Out Of Line.

Tracklist

  1. Freiheit
  2. Angriff
  3. Freiheit (Robert Goerl Remix by Robert Goerl of DAF)
  4. Freiheit (Gummi-Drum-Remix by G.Thomas of Funker Vogt)
  5. Freiheit (Freiheit und Gerechtigkeit Rework by Formalin)

Diverse Artister – “Swedish EBM – The Collection”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD
Skivbolag: Fist Fight Records
Releasedatum: Ute nu!

6/10

Förvånande hög kvalitet rakt igenom.

Den svenska oldschool-scenen har verkligen återuppstått de senaste åren. Fler och fler duktiga band ploppar upp i vårt avlånga land och presenterar svettig body av riktigt bra kaliber. Flera av banden har också fått internationella genombrott och givits möjligheter att spela på de riktigt stora scenerna nere på kontinenten.

Fist Fight Records, det lilla ärofyllda skivbolaget har sedan en tid tillbaka valt att satsa tid och pengar för att behålla den scenen vid liv. Bolaget skall ha stor eloge för detta, utan eldsjälar som dem så vet tusan om det ens hade varit möjligt att sälja ut event som Bodyfest med flera. Alla påtryckningar behövs, från olika håll, för att hålla lågan brinnande!

Nu släpper bolaget “Swedish EBM – The Collection”. En samling med låtar från en radda av våra svenska stoltheter i genren.

Vid första anblicken var jag övertygad om att denna skulle vara som samlingsskivor i allmänhet; Det vill säga en ganska ojämn mix som pendlar mellan rent uselt till toppklass, men faktum är att den genomgående höga kvaliteten förvånar mig. Några av banden presenterar helt nya spår medan andra givits ut tidigare på ett eller annat sätt. Totalt 14 spår finns med på samlingen och detta kan inte ses som annat än väldigt prisvärt. Visst, det finns några riktiga bottennapp, men de är förvånande få. Personligen har jag rätt svårt för svenska band som sjunger på usel tyska exempelvis, men oldschoolscenen i sig andas ju å andra sidan väldigt mycket Tyskland och det är också där många av de svenska banden fått sina internationella genombrott. Detta gör det lite lättare att acceptera att vissa band gärna vill sjunga på fansens modersmål mellan varven, även om det i mitt tycke låter riktigt illa.

De flesta varianter av klassisk EBM finns representerade. Elektronisk, minimal, modern EBM i Nitzer Ebb‘s Belief-anda presenteras och i andra änden skitig, akustisk industribody i stil med D.A.F. Variationen är bra, samlingen funkar utmärkt i sin helhet och är en utmärkt förfest-platta för att finna bra feststämning inför klubb- eller konsertbesök. De flesta utav spåren lär också fungera utmärkt på dansgolven framöver. Samlingen är inte bara godkänd, den är bra!

Observera att samlingen släpps i begränsad utgåva och promotas även i Tyskland, så passa på att beställa den nu, annars är den med all sannolikhet snart slutsåld.

OBS! Missa inte tävlingen där du kan vinna ett exemplar av samlingen! Håll utkik!

Bra jobbat Fist Fight Records!

// Jens Atterstrand, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist:

  1. Spetsnaz – Satiric Strokes
  2. Autodafeh – Camp Intel
  3. Kropp – Avreagera
  4. Turnbull A.C’s – Unique
  5. No Sleep By The Machine – Yellow Mica
  6. Spark! – Singelolycka
  7. Stockholm Wrecking Crew – Barnsoldat
  8. Dupont – Behave (2009)
  9. T.W.A.T – The Barricades
  10. Batch ID – Ifred
  11. Sturm Café – Scheissnormal
  12. Projekt Tanz – Not the King of Body
  13. Astma – The Directors Cut
  14. Container 90 – Copycat

Psyche släpper jubileumsutgåva av “Insomnia Theatre”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Psyche‘s frontman Darrin Huss släppte nyligen “Re-Membering Dwayne”, en hyllningsskiva till den avlidne Psyche – och sedmera Skinny Puppy-medlemmen Dwayne R. Goettel. Darrin fortsätter nu gräva i sina arkiv.

Lagom till dess 25-års jubileum släpper man nu en helt nyremastrad utgåva av debutalbumet – “Insomnia Theatre” från 1985. Utgåvan släpps på 2 x LP via V.O.D. Records (Vinyl On Demand Records).

Första leveranserna kommer enligt rykten kunna ske under december.

Psyche kommer också spela live tillsammans med tyska D.A.F. under Mars 2011 och är bokad till svenska SGA Festival 2011 som hålls utomhus norr om Stockholm nästa sommar.

Efter att ha släppt diverse egenproducerat material på kassett under det tidiga åttiotalet fick Psyche kontrakt med franska New Rose Records. Efter en uppdatering av originalmixen av det tidiga materialet samt tillägg med låtar som “Mr. Eyeball Ooze”, “On The Edge” och “Wrench” släpptes debutalbumet “Insomnia Theatre” 1985.

Fantastiska recensioner i brittiska pressen (som NME och Melody Maker) samt bra skivförsäljning runtom i hela världen gav Psyche möjligheter att pröva lyckan på allvar även i Europa.

Efter ett par uppföljande EP’s – “Contorting The Image” (som bland annat innehöll hiten “Why Should I?”) och den sedan länge utgångna rariteten “Thundershowers”, anlände Psyche i Paris för att spela in det andra albumet “Unveiling The Secret” (1986).

Vår recension av “Re-Membering Dwayne” hittar du här. Vi gjorde även en intervju med Darrin Huss i samband med sverigebesöket i maj, som du finner här.

Ny DAF-singel i begränsad upplaga

Tags: , , ,


Deutsch-Amerikanische Freundschaft (DAF,) släpper en självproducerad enspårs singel den 1 september. Låten, som har titeln “Du Bist DAF”. Inte nog med att singeln är begränsad till 2010 kopior världen över, den kommer inte heller släppas digitalt och sälja enbart via bandets hemsida.

Lyssna på en snutt av låten nedan.
DU BIST DAF by DU BIST DAF