Efter att ha aptitretat med två EP-släpp tidigare i år så är tyska And One redo att presentera nya albumet “S.T.O.P.”.
Utöver titelspåren “Back Home” och “Shouts Of Joy” från nyss nämda EP’s innehåller den nya fullängdaren även gästspel av Nitzer Ebb-frontmannen Dougas J. McCarthy och Covenants dito Eskil Simonson.
Albumet släpps (utöver den ordinarie enkeldiscutgåvan) även i en begränsad dubbeldiscutgåva som inkluderar bonus-EP’n “Treibwerk”.
And One består av frontmannen och sångaren Steve Naghavi, den nyrekryterade keyboardisten Nico Wieditz och de tidigare medlemmarna Joke Jay och Rick Schah som är tillbaka i bandet efter att Chris Ruiz och Gio van Oli visade sitt missnöje och lämnade bandet (för att bilda EBM-duon Pakt) förra sommaren.
“S.T.O.P.” släpps den 25 maj via SPV (Synthetic Symphony)
Necro Facility kammade hem priset i synthkategorin vid årets Manifestigala på Nalen i Stockholm igår kväll! Duon, som består av Oscar Holter och Henrik Bäckström erhöll priset för det senaste albumet “Wintermute” släppt via svenska Progress Productions.
Motivering löd
“Med ett album präglat av en smakfull och modern blandning av stenhård industri och melodiös electro-pop har de under året mutat in ett eget område på den svenska syntscenen.”
Vi skickar våra gratulationer till bandet och skivbolaget Progress Productions som kammande hem samtliga av årets nomineringar i kategorin.
Vi vill också skicka ett välriktat tack till alla inblandade i Manifest för en välorganiserad och proffsigt skött gala. Ni är eldsjälar som år efter år gör detta och gör oerhörd nytta för den smala musiken i vårt avlänga land, synthgenren i synnerhet!
Manifest firar tio år och presenterade i dagarna nomineringarna inför årets prisutdelning. Galan äger rum den 3 februari på Nalen i Stockholm.
Priset skapades 2003 för att uppmärksamma band och artister på oberoende skivbolag. Manifest vill visa på all den musik som görs på små och oberoende bolag för att ge vårt avlånga land nya musikaliska upptäckter.
Inför det att Manifest nu firar tio år har dess aktiviteter vidgats, med syftet att uppmärksamma svensk musik i en rad olika genrer och även skivbolagen som står bakom.
Under 2011 samt 2012 arrangerar man Manifest On Tour, Manifest Label Market och som vanligt, Manifestdagarna och huvudgalan på Nalen den 3 februari.
Mer information och nominerade i övriga kategorier finner du på Manifests hemsida.
Redan nu kan vi gratulera Progress Productions till priset i synthkategorin, då skivbolaget erhållit samtliga fyra nomineringar.
De nominerade är
Henric de la Cour – “Henric de la Cour” - Vår recension (10/10) här!
Format: CD, 2CD, Digital, Spotify Skivbolag:Basic Unit Productions / Tympanik Audio Releasedatum: 25 november 2011 (CD/2CD), 11 november 2011 (Digital)
Genre: Electro, EBM, IDM
9/10
En mycket efterlängtad comeback
Åtta år efter förra albumet ”Vertical Theory” släpper nu Haujobb sitt nya album ”New World March”. Det är det sjunde i ordningen om man bara räknar deras riktiga studioalbum. För egen del, åtminstone, kan jag utan överdrift säga att det är mycket efterlängtat. Jag har hållit dem högt i anseende ända sedan jag hörde dem första gången, någon gång i slutet av nittiotalet. ”Vertical Theory” är ett av mina mest spelade album ända sedan det släpptes 2003. Kanske just därför hade jag lite svårt att ta det nya albumet till mig, inledningsvis. Möjligtvis med undantag för de tidigaste albumen, så har Haujobb låtit ganska olika från album till album. Varje release har haft en egen inriktning och ett eget sound, dock med vissa gemensamma nämnare. Så är också fallet nu! Där ”Vertical Theory” hade ett svängigt, medryckande och ganska så upplyftande electro-sound, så har ”New World March” ett kyligare, dystrare och framförallt mer dramatiskt sound. Det finns tydliga filmiska drag över musiken, tycker jag. Det till synes dystopiska anslaget illustreras förträffligt av Ant-Zen-bossen Stefan Alts (S.Alt) ödsliga omslag.
Efter några genomlyssningar slutade jag emellertid att jämföra ”New World March” med ”Vertical Theory” och jag började betrakta materialet för vad det är. Och då greps jag mer och mer av den storslagna ljudbilden, melankolin och den enastående produktionen av detta alster. Daniel Myer och Dejan Samardzic har återigen lyckats klä sina ganska typiska Haujobb-melodier i en ny skrud och därmed skapa något som låter både nytt och väldigt familjärt på samma gång. De har dessutom gjort det med oerhörd finess och teknisk skicklighet. Ljudbilden är mångfacetterad och varierad, vilket gör att albumet får ett väldigt otvunget flow. Det känns aldrig som att musiken står och stampar eller återupprepar sig. Inget spår står omedelbart ut som väsentligt svagare än övriga, även om somliga kanske höjer sig lite extra över resten. Exempelvis fastnade jag oerhört för den bombastiska ”Crossfire”, den drivande ”Let’s Drop Bombs”, den suggestiva och mörka ”Lost” samt det dramatiska dubstep-doftande titelspåret. Haujobb lyckas effektivt binda samman bland annat electro, EBM-influenser och IDM till något som låter både modernt och tidlöst och totalt genreöverskridande. (fortsättning nedan)
Albumet finns i en dubbel-CD-utgåva där ett remix-album medföljer. Där erbjuds varje låt från ”New World March” i en remixad version. Dessa är gjorda av artister som Xabec, Dupont, Ah Cama-Sotz, Somatic Responses, This Morn’ Omina med flera. Som namnen antyder varierar remixerna ganska stort i stil, och detta gör remix-albumet lite splittrat och svårlyssnat, i mitt tycke. Detta är ett vanligt problem med just remix-album. Remixerna håller en hyfsat hög genomgående kvalitet, men som helhet spretar det för mycket för att jag ska uppskatta att lyssna på det från början till slut. Något som definitivt inte är fallet med originalalbumet! Men, visst finns här guldkorn och gott om låtar man kan ta fram och lyssna på då och då. Och för DJ’s finns här flera versioner som kan fungera bättre på ett dansgolv än sina respektive originalversioner.
Haujobb gör med ”New World March” en mycket efterlängtad comeback och visar på nytt vilka kreativa och skickliga musiker och producenter de är. Det känns också skönt att Daniel Myer åter fokuserat på Haujobb efter att i åratal koncentrerat sig på sitt soloprojekt Architect, samt blivit del av Covenant. För mig känns Haujobb som det mest angelägna av alla hans projekt och där hans fulla potential kommer mest till sin rätt. ”New World March” kan jag leva länge på!
Som en speciell gåva till sina fans följer nu belgiska Absolute Body Control upp förra årets album“Shattered Illusion” och EP’n “Surrender, No Resistance” (som släpptes i början av juni) med “Mindless Intrusion” som levereras i en handnumrerad 180 grams vinyl begränsad till 520 exemplar.
Förutom några spår (som inkluderades tidigare på sommarens EP) samt remixer av låtar från nyss nämda albumet signerade bland annat Daniel Myer, Covenant och Monolith, inkluderar man även de två tidigare outgivna spåren “Saturnia Calling” och “Tears”.
Man inkluderar även Luc Van Acker-covern “Feels Like Love”.
“Mindless Intrusion” släpps den 31 augusti via Minimal Maximal.
B1 Surrender, No Resistance (Crash Course in Science Mix)
B2 Feels Like Love (Coverversion of a Luc Van Acker track)
B3 Surrender, No Resistance (Covenant Mix)
B4 Tears
B5 Talking To The Men (Amictric Mix)
Svenska Unitary gjorde debut under sitt nuvarande bandnamn 2003, när de släppte albumet “Second To None”. Tidigare har frontmannen Johan Hansson deltagit på diverse samlingsplattor, gästspelat med Frozen Plasma och även släppt en EP under namnet Cyanide.
Nu, åtta år sen senaste synthslingan, släpper han “Safe From Harm” med sitt Unitary efter att nyligen ha signats till tyska skivbolaget Infacted Recordings.
Unitary visar upp en klassisk synthfront med lugn, monoton och elektriskt sång som smeker öronen i samspel med klingande synthar och gungande basgång. Det är på sina ställen som ett “trancigare” Covenant, menat i högsta välmening. Ett perfekt exempel på just detta är “Clarity”, som jag skulle kunna sätta på repeat och låta vagga mig till sömn. Det känns lite Robert Miles à la 90-talet med “Children” och bilvideos. Jag myser.
“Repair” och “Renitant” står för ett snabbare tempo som på ett bra sätt ökar takten men ändå håller sig kvar inom ramen man byggt upp. “Travesty” är en annan av höjdpunkterna som pulserar välmående. Överlag låter det väldigt mjukt, spännande och omfamnande.
Det finns väldigt lite att klaga på. De åtta åren som Johan Hansson och Unitary har bidat sin tid har varit väl spenderade. Resultatet är ypperlig myssynth som griper tag och som inte vill pausas.
Är du sugen på en musikalisk synthkram är “Safe From Harm” precis vad du behöver.
16.000 applåderande synthare avslutade årets upplaga av Amphi Festival i Köln. Tredje året i rad var den tyska festivalen utsåld och som en av besökarna får man säga att arrangörerna förtjänar det. Det var mitt första år på Amphi och så mycket koncentrerat kul var det längesen jag hade.
Men en line-up som man inte behövde skämmas för var festivalområdet vid Rehns östra strand konstant fyllt. Banden avlöste varandra på scenerna utan att något krockade allt för mycket och stämningen god. Bortsett från någon regnskur log vädergudarna sett med festivalögon då man slapp både ösregn och stekhet sol.
Festivalens största överraskning var Agonoize. Trots en rätt tidig tid (runt fyratiden) kändes det rått och hårt när ridån föll och Chris L hängde i tvångströja i taket den första låten för att sedan få halsen avskuren. Töntigt, men på ett sånt där skönt nördigt sätt. Även Frozen Plasma och söndagens avslutningsakt Covenant gjorde ingen besviken. Inget kändes riktigt dåligt även om ljudet på Grendel var kanske inte direkt tio av tio. Det man kan tycka är lite trist är att sista bandet går av strax innan midnatt men de tunga klubbarna räddar kvällarna och på sätt och vis är det nästan roligare att få festa loss i klubbmiljö efter att ha barhängt och spanat band större delen av dagen. Speciellt med tanke på att den tyska publiken är lite tråkig när det kommer till spelningarna, om man inte tycker att surt stå till med armarna i kors är skojigt.
Stort plus till organisationen då jag aldrig varit med om att köpa öl, hämta band och ta sig runt på området varit smidigare på någon annan festival. Det enda jag verkligen hade önskat är att man utökade festivalen med ytterligare en dag för trots den officiella förfesten under fredagen känns det nästan lite snopet när det är över.
Amphi är lite som julafton när man är liten. Fantastiskt men över alldeles för snabbt.
Efter de två tidigare installationerna, där den första släpptes 2005 följt av den andra två år senare (2007), så är nu svenska Progress Productions redo att presentera ännu en del i skivbolagets populära samlingsserie “Born///Evolve///Progress”.
Den tredje installationen bjuder på splitternytt material från stora delar av stallet – Red Cell, Cryo, Spark!, Titans, Mommy Hurt My Head samt nysignade Henrik de la Cour (som tidigare är känd från bland annat Yvonne och Strip Music). Utöver detta ett antal antingen helt outgivna eller tidigare svåråtkomliga remixer av aktuella låtar från den senaste tidens skivsläpp.
Red Cell verkar ha lämnat gitarrmanglet bakom sig och levererar på “Lost” en rapp och fräsch synthpophit. Titans fortsätter i samma spår som singesläppet “All There Is” från i vintras med nya låten “Dried Out” som bådar gott inför det kommande debutalbumet från den Svensk-Amerikanska trion. Cryo i sin tur verkar ha tuffat till sig lite på nya “Change” och Danska Mommy Hurt My Head har tagit god tid på sig med uppföljaren till debuten, men avslutande “Flawless” håller riktigt hög kvalitet. Ifall dessa indikationer på något sätt kommer innebära stora förändringar i soundet på kommande album låter jag vara osagt men i stort så låter det väldigt nytt och fräscht på många håll.
När det kommer till remixerna så håller de flesta bra snitt. Danske Claus Larsen (Leaether Strip) levererar en intressant tung EBM-tolkning av Kite, Spark! gör en version av den kommande Code 64-singeln “Deviant” och Cryo gör en något annorunda variant av Mr Jones Machine’s “De Månbleka Tingen”. Utöver detta inkluderas ytterligare en dansgolvsversion av Covenant-hiten “Lightbringer” och System’s egna remix av “Inheritance”, båda kommer garanterat uppskattas på dansgolven i sommar. Bäst av allt – i alla fall i dansgolvsperspektiv – är nog ändå mastermind Henrick Bäckströms underbara avskaladade dubversion av bandets egna “Do You Feel The Same”.
Slutsatsen är att helt enkelt att Progress Productions har gjort det igen. Det är genomtänkt och noga urvalt in i minsta detalj och “Born///Evolve/Progress///3″ är helt enkelt en sanslöst bra samlingsskiva, som man dessutom “skänker bort” till priset av en CD-Maxi.
Precis som vi rapporterat tidigare så släpper Imperative Reaction nya singeln “Surface” den 12 juli. Låten är hämtad från kvartettens kommande album.
Imperative Reaction bildades av Ted Phelps och David Andrecht bildade i Los Angeles 1996. Efter en hel del uppmärksamhet på Los Angeles industrialscen så debuterade man med “Eulogy For The Sick Child” under 1999, ett album som rosades av pressen och innehöll clubhits som “Scorpio” och “The Longing”.
Under 2002 lämnade David Andrecht bandet och i samma veva släpptes uppföljaren “Ruined” varpå Sam P och Jason DM (som tidigare är kända från Pulse Legion) anslöt till bandets live-lineup. Bandet genomförde strax därefter sin första USA-turné. Två år senare släpptes tredje fullängdaren “Redeption”, med ett sound som kombinerade det rockigare soundet på “Ruined” med en modernare, mer klubborionterad approach och innehöll dansgolvsfyllare som “Giving In To The Change”. Keyboardisten Jason DM ersattes med Clint Carney (känd även från God Module och System Syn) och bandet gav sig ut på sin andra USA-turné där man under påföljande år gavs möjligheten att turnera med VNV Nation under deras Formation-turné. Över den 36 datum långa turnén förvandlades bandet till ett fullfjädrat liveband och uppträdde inför publik på över 25.000 personer.
2006 släppte man “As We Fall” och under den följande turnén gjorde man sällskap med svenska Covenant under dess Skyskraper-turnén. Man turnerade sedan åter igen med VNV Nation, den här gånge i Europa och valdes sedan som support till Combichrist för USA-turnén 2007. Efter att ha återvänt hem från Europa spelade gav man ett antal konserter tillsammans med psychobilly-giganterna Tiger Army och rekryterade även livetrummisen Trevor Friedrich (som tidigare spelat med bland annat Combichrist, Eighteen Visions och Suffer Well).
Under 2008 släpptes albumet “Minus All” som i sin tur gav bandet möjlighet att själva agera huvudnummer under den kommande turnén. Gitarristen/keyboardisten Adam Vex (från Seraphim Shock) rekryterades och gjorde livesetupen komplett.
Under 2009 agerade man dubbel-headliner tillsammans med skivbolagskollegorna Psyclon Nine under “The Ruina Tour”, där de båda banden spelade live inför stor publik över hela USA.
Förra året låste man således in sig i studion igen och började arbeta på det kommande sjätte – och också självtitulerade albumet. Frontmannen och sångaren Ted Phelps meddelar att meningen med titeln på det kommande albumet är att definiera Imperative Reaction och att det sjätte albumet nu innebära en ordentlig nystart.
“Imperative Reaction” släpps den 13 september Metropolis Records för USA och Kanada. Dependent Records släpper albumet i europa där exakt releasedatum ej är fastställt.
