Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Control"

Cryo – “The Fall of Man”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD**, vinyl, digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 7 juni 2019
Genre: Electro, EBM, Futurepop
Bandmedlemmar: Martin Rudefelt, Torny Gottberg
Land: Sverige
Rencensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookLast.fmSpotifyDiscogs

(English version below)

Ett helgjutet och varierat musikaliskt hantverk

Att Cryo-duon Martin Rudefeldt och Torny Gottberg båda är kräsna och noggranna musikskapare har nu blivit än tydligare efter att jag har fått äran att spendera en hel del tid med bandets kommande femte fullängdare The Fall of Man.

Fem år har passerat sedan Cryo 2014 senast var albumaktuella med Retropia, vilket i sammanhanget är en hel ocean av tid. Men när jag nu fått höra resultatet, så inser jag snabbt varför. Speciellt med tanke på att duon, enligt uppgift, har spenderat det senaste året enbart med att finputsa och polera detaljerna.

Cryo verkar ha en väldigt harmonisk och avslappnad relation till sin skaparprocess. Jag får uppfattningen är att de varsamt låter ljudskisser och låtidéer växa fram med tiden och att de totalvägrar att släppa ifrån sig något innan de är helt nöjda. The Fall of Man lyckas med att ta Cryos igenkännbara stil små, men spännande, steg framåt utan att begå misstaget med att tappa bort deras starka identitet på vägen.

Klassiska analoga synthljud har länge varit ett incitament i Cryos ljudbild, sida vid sida med tjocka pads, effekter och breda reverb. När jag gräver djupare i de välputsade lagren av detaljer så förs tankarna till melodislingor och harmonier inspirerade av allt ifrån Vangelis filmiska och storslagna ljudkulisser och skräckfilmsmusikprofeten John Carpenters iskallt hotfulla analoga ljudväggar till rytmer och basgångar inspirerade av den lätt technodoppade, kalla och atmosfäriska EBM som Front 242 gav oss när de, enligt min uppfattning, peakade på Tyranny For You 1991.

The Fall of Man har Cryo anammat influenser ur ett bredare musikaliskt spektra än tidigare. Ett av exemplen, som påminner om duons starka ambitioner till vidareutveckling, är postpunkvibbarna som, med hjälp av inslag av basgitarr och akustiska trumljud, ramar in den vackert sorgsna och svartrockiga mellantempo-balladen “When You Cross the Line”.

Singelspåren “Control” och “Sanitarium” agerade dragplåster inför albumsläppet och klättrade båda välförtjänt högt på de tyska alternativtopplistorna. De två låtarna, tillsammans med den dissonanta och  kaotiskt energiska “Low Life”, som kommer fullproppad med röstsamplingar, är albumets starkaste upptempolåtar. Den förstnämnda kunde jag inte riktigt ta till mig fullt ut i sin singelform, men när den nu är placerad i sin rätta omgivning så landar den perfekt.

Låttexterna är vidöppna för olika tolkningar och i kombination med musiken gör de att jag upplever The Fall of Man som ett av Cryos mörkare verk hittills. De förmedlar allt ifrån mardrömsskildringar, människans onda natur och psykisk ohälsa till personliga kriser och eftertänksamma kryptiska budskap.

Cryo beskriver sig som en enhet, där den ena delen behöver den andre för att fungera. Cryo är en duo och på The Fall of Man upplever jag det tydligare än tidigare. Den dovt mullrande “Smile Forever” påminner en del om hur Tornys tidigare band Project-X kunde låta när det begav sig. Utöver de många sångpåläggen som är spridda över albumet, så framför han också i lågmäld spoken word-stil, den monotona och kryptiska “läkemedelshyllningen” “Valium” som, i sällskap med “Decay Decay Decay”, är inslag som tillför ytterligare dynamik och variation.

Duon avslutar med flaggan i topp med den tillbakalutade, atmosfäriska och mörkt harmoniska balladen “Human Nature” där Martin Rudefeldt, fint uppbackad av sin syster Karin, förmedlar en välskriven, mörk och känslosam historia om den mänskliga rasens förprogrammerade onda natur.

The Fall of Man imponerar stort och är ett helgjutet och varierat hantverk, som till och med överträffar dess suveräna föregångare. Samtidigt understryker det albumformatets styrkor som ett enda långt musikaliskt konstverk, vilket är viktigt i en tid när one hit wonders och hit-fokuserade kommersiella musikprodukter ges på tok för mycket utrymme.

Jag sticker härmed ut hakan och tilldelar utan tveksamheter min första och mycket välförtjänta tiopoängare för året till Cryo.

Tracklist

01. Know Your Enemy (04:01)
02. Control (04:53)
03. Remember (06:32)
04. Valium (05:21)
05. Smile Forever (04:34)
06. Sanitarium (04:03)
07. Decay Decay Decay (04:31)
08. When You Cross The Line (04:00)
09. Low Life (04:14)
10. Human Nature (06:14)

Tracklist Bonus disc**

01. Low Frequency Response
02. Valium (Triple Dose Remix)
03. Decay Decay Decay (First version)

Foto: Krichan Wihlborg

(English version below)

A solid and varied work of art

The fact that Cryo duo Martin Rudefeldt and Torny Gottberg both are discerning and accurate musicians has now become even more obvious after I’ve got the honour to spend quite some time with the band’s upcoming fifth full-length album The Fall of Man.

Five years have passed since Cryo released Retropia back in 2014, which in this context is a whole ocean of time. But after now having heard the result, I quickly realize why. Especially considering that the duo reportedly have spent the last year merely fine-tuning and polishing the details.

Cryo seems to have a very harmonious and relaxed relationship to their creative process. I get the impression that they gently let sound sketches and song ideas grow over time and that they totally refuse to release anything before they are completely satisfied. The Fall of Man succeeds in taking Cryo’s recognizable style small, but exciting, steps forward without making the mistake of losing their strong identity along the way.

Classic analogue synth sounds have for a long time been an incentive in Cryo’s sound, side by side with thick pads, effects and broad reverbs. When I dig deeper into the well-groomed layers of details, the melody loops and harmonies make me think of everything from Vangelis cinematic and magnificent soundstages and horror movie soundtrack maestro John Carpenter’s ice-cold haunting analogue walls of sound to rhythms and basslines somewhat inspired by the cold, atmospheric and slightly techno-doped EBM that Front 242 gave us when they, in my opinion, peaked on Tyranny For You 1991.

On The Fall of Man, Cryo have embraced influences from a wider musical spectra than before. One of the examples, that reminds about the duo’s strong ambitions to develope further, are the vibes of post punk that, with the help of sounds from bass guitar and acoustic drums, frames the beautifully sad and goth rock-styled mid-tempo ballad “When You Cross the Line”.

The singles “Control” and “Sanitarium” acted as teasers ahead of the album release and both deservedly climbed high on the German alternative charts. The two songs, along with the dissonant, chaotic and energetic “Low Life” that comes packed with vocal samples, are the album’s strongest uptempo tracks. I could not fully absorb the first one mentioned in its single form, but when it is now placed in its proper environment it fits perfectly.

The lyrics are wide open for different interpretations and in combination with the music they make me experience The Fall of Man as one of Cryo’s darker pieces of work so far. The songs convey everything from nightmarish depictions, humans evil nature and mental ill-health to personal crises and thoughtful cryptic messages.

Cryo describes themselves as a unit, where one part needs the other to work. Cryo is a duo and on The Fall of Man It becomes clearer than before. The rumbling “Smile Forever” is reminiscent of how Torny’s previous band Project-X could sound back in the days. In addition to his many vocal inputs that are spread across the album, he also, in low-key spoken word-style, performs the monotonous and cryptic “drug commercial” “Valium” which, in along with “Decay Decay Decay”, brings in elements that add further dynamics and variation.

The duo ends the album with their flags flying high with laid-back, atmospheric and dark harmonic ballad “Human Nature” where Martin Rudefeldt, nicely backed up by his sister Karin, conveys a well-written, dark and emotional story about the pre-programmed evil nature of the human race.

The Fall of Man impresses greatly and it is a solid and varied work of art that even outperforms its sovereign predecessor. At the same time, it underlines the strengths of the album format as one complete musical artwork, which is important at a time when one hit wonders and hit-focused commercial music products are being given way too much attention.

I hereby stand my ground and, without doubts, deliver my first and very well-deserved, ten pointer of the year to Cryo.

Maxwell’s Complex – “Control”

Tags: , , , , , ,


Format: (Album) Digital
Skivbolag: Eget
Releasedatum: 21 januari 2014
Genre: Synthpop
Bandmedlemmar: Christopher Maxwell Rose
Land: USA
Recensent: Alexander Johansson

HemsidaFacebookTwitterLast.fmSpotifySoundcloudBandcampYoutube

En åttiotalsrymd att vara ensam i

“Control” är det andra albumet från Christopher Maxwell Rose intelligenta enmansprojekt Maxwell’s Complex och en utmärkt uppföljare till debuten “Transmission”. Det serveras en lätt synthpop med bouquet av åttiotal i en luftig rymd av ensamhet. Det här är lyssningsmusik för lurar. Nästan varje spår är fyllt av stereoeffekter och de få och nakna ljuden går förlorade så fort det försigkommer ovälkomna bakgrundsljud.

På albumet gömmer sig Rose i en persona i form av en vemodig astronaut, en kollega med David Bowies’ Major Tom och Sandra Bullocks Ryan Stone-figur i “Gravity”, och svävar tyngdlös runt i rymden och betraktar sorgset livet genom en lins av minnen och tillkortakommanden. Som i “Precious” där Rose sjunger: Anything that is precious/Can always be stolen/Anything that is fragile/Is prone to being broken”

Musikaliskt påminner det om både Pet Shop Boys, Kraftwerk och Depeche Mode. (Rose har lagt upp hyggliga covers på både David Bowies “Ashes to Ashes” och Depeche Modes “In Your Room”Maxwell’s Complex-sajten som visar att varken hans röst eller produktion behöver skämmas för sig.) Fast allra mest låter det som Martin Gores soloprojekt och när det är som allra bäst är det lika vackert som “Compulsion” från “Counterfeit EP” eller “Softly Over” från Yazoos kosmiska “You and Me Both”, en av världens vackraste skivor, från 1983. På “Control” heter också en av låtarna just “1983 (Simple Pleasures”, Rose sjunger: And trick the mind into believing/That darker days were bright/We were better/We were young”.

Jag tror att om Rose slår Alan Wilder en signal, nu när Recoil verkar vara på väg ner i graven, så skulle de gemensamt kunna få, i alla fall mig, att tro att de kan bli ett nytt Depeche Mode. Maxwell’s Complex är lite för svalt och i längden intetsägande för att passa min lite hårdare smak trots alla charmiga referenser till differentialekvationer och kontrollbehov. Med lite fler upptempolåtar och svulstigare produktion skulle de kanske kunna åstadkomma något som skulle kunna vara nästan lika bra som att vara ung igen?

Bästa spår: “Oxygen” och “Precious”

7/10 MYCKET BRA!

Tracklist

maxwell's_complex

01. Prologue (01:30)
02. Control (04:12)
03. Oxygen (03:59)
04. 1983 (Simple Pleasures) (05:11)
05. Hurting Inside Out (04:29)
06. The Order of Things (04:57)
07. Control, Pt. 2 (01:37)
08. Precious (free) (04:41)
09. The Speed of Sound (04:39)
10. All We Want (04:42)
11. (And Here We) Rise (05:06)

 

Åttonde albumet från Plastic Noise Experience

Tags: , , , , , ,


Efter att ha aptitretat med EP’n “Control” förra året (se videon nedan) så återvänder nu Plastic Noise Experience med bandets åttonde fullängdare “Therapy”.

Den numera Hamburg-baserade trion, som frontas av Claus Kruse, släppte den första kassetten “Mission Memory” redan 1989 och det kommande albumet blir bandets första sedan “Reiz und Reaktion” från 2008.

Utöver det ordinarie utgåvan så levereras “Therapy” även i en begränsad dubbeldiscutgåva ** och även en 3-disc dito *** som endast kan köpas direkt från skivbolaget Alfa Matrix. Bonusdiscarna innehåller en lång rad remixer där vi finner medverkande som exempelvis Ad:KeySuicide CommandoArmageddon DildosVomito Negro och No More.

“Therapy” släpps den 4 april via Alfa Matrix.

Tracklist CD1

Plastic_Noise_Experience_Therapy

01. Control
02. Mercy
03. Last Call
04. Chapter Five
05. Feel Me
06. Therapy
07. Push and Punish
08. Chapter Four
09. Electronic Bodies
10. Communication Breakdown
11. Chapter Six
12. Control (remixed by Ad:Key)
13. Push and Punish (remixed by Suicide Commando)
14. Electronic Bodies (darkroom Mix by Armageddon Dildos)
15. Last Call (remixed by Serpents)

 

CD 2 **

01. Push And Punish (remixed by Tyske Ludder)
02. Communication Breakdown (remixed by Mrdtc)
03. Chapter Four (Aggro Opera Remix by Tet)
04. Electronic Bodies (XIV-I-III Fmbd mix by Pankow)
05. Control (Retro Look Remix by Technoir)
06. Therapy (remixed by No More)
07. Last Call (remixed by Psyche)
08. Chapter Five (Remixed by Cyber)
09. Mercy (remixed by Vomito Negro)
10. Feel Me (Tetsuo Remix by Notstandskomitee)
11. Chapter Six (remixed by Psychic Force)

 

CD 3 ***

01. Control (12” Extended Mix)
02. Therapy (12” Extended Mix)
03. Electronic Bodies 12” Extended Mix)
04. Mercy (12” Extended Mix)
05. Chapter One (12” Extended Mix)
06. Chapter Two (12” Extended Mix)
07. Control (7” Mix)
08. Electronic Bodies (remixed by Armageddon Dildos)
09. Control (remixed by AD:Key)
10. Therapy (remixed by No More)
11. Mercy (remixed by Vomito Negro)

 

VNV Nation – “Transnational”

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital, 2xLP
Skivbolag: Anachron Sounds
Releasedatum: 11 oktober 2013
Genre: Futurepop
Bandmedlemmar: Ronan Harris, Mark Jackson
Land: Irland, England
Recensent: Jens Atterstrand

 

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudReverbnationYoutube

Med melodier, känslor och harmonier i fokus

VNV Nation, med Mark Jackson och den (numera Hamburgbaserade) karismatiske låtskrivaren och sångaren Ronan Harris, följer här upp det senaste albumet “Automatic” (2011) med den tio spår långa “Transnational”.

Albumet avhandlar fem upptempospår, tre instrumentalspår och en tvådelad ballad (som i sin tur binds samman med ett fjärde instrumentalspår) på drygt femtio minuter.

“Primary”, den råa och riviga “Retaliate”, som även var aptitretaren som bjöds inför albumsläppet, samt det näst sista spåret “Off Screen” representerar mycket av det klassiska VNV Nation som vi är vana vid och här visar man tydligt att man fortfarande är duktiga på att skapa snygga melodislingor och greppvänliga bryggor och refränger.

Just när det kommer till “Retaliate” så påminner den egentligen inte alls om “Control” från det förra albumet, men jag kan inte låta bli att ana en tydlig röd tråd här. Den lugna och sorgliga, men samtidigt hoppfulla “If I Was”, vars grund vilar stadigt på ett vackert akustiskt pianoarrangemang, är i sin tur det spår som bäst visar hur VNV Nation, trots sitt väldigt identifikativa sound faktiskt har vidareutvecklats i en enligt mitt tycke positiv riktning under de senare åren.

Melodier, starka känslor och harmonier har ju alltid legat i fokus när det kommer till Ronan Harris låtsnickrande både ljud och textmässigt även om det har blivit extra tydligt från “Of Faith, Power and Glory” (2009) och framåt. Flera av spåren innehåller trivsamma skiftningar i både ljudbild och tempo vilket egentligen aldrig gör det varesig långtråkigt eller förutsägbart.

Albumets enda ballad, “Teleconnect Pt. I”, vars andra del sedan avslutar albumet i ett drygt åtta minuter långt instrumentalspår, ljuder snyggt av varma och mustiga analogsynthar, men tyvärr når den inte i närheten av bandets tidigare diton, speciellt inte med den fantastiska “Nove (Shine a Light on Me)” relativt färsk i minnet från det förra albumet.

VNV Nation går inte att ta miste på, den saken är klar, och inga av deras fans kommer bli speciellt besvikna med “Transnational”. Låtmaterialet räcker dock inte hela vägen den här gången och känslan är att VNV Nation faller lite på eget grepp. Slutsatsen blir att några upprepningar och ett par experimentella instrumentalspår för mycket drar ner betyget och detta på ett i egentligen mycket välljudande och välproducerat album.

Bästa spår: “Primary”“Retaliate”“If I Was”

Sämsta spår: “Aeroscope”

6/10 BRA!

 

Tracklist

01. Generator (04:24)
02. Everything (05:22)
03. Primary (04:34)
04. Retaliate (04:42)
05. Lost Horizon (05:16)
06. Teleconect Pt. I (05:57)
07. If I Was (05:26)
08. Aeroscope (04:47)
09. Off Screen (04:25)
10. Teleconnect Pt. 2 (08:12)

 

VNV Nation Sverige 2014

 

 

Andra fullängdare från Dead Hand Projekt

Tags: , , , , , , , ,


Tre år efter den egentitulerade debuten från 2010 så är nu Dead Hand Projekt redo att presentera uppföljaren “Control”.

Det nya albumet, som introducerades med singeln “Safe” tidigare i somras (lyssna nedan), innehåller tolv spår av jänkarens hårdslående industrial!

Hjärnan bakom projektet, den Kalifornien-födde Taury Goforth, numera är bosatt i Casper, Wyoming, började producera musik som Dead Hand Projekt under 2010.

Redan senare samma år plockades projektet upp av amerikanska Vendetta Music.

Debutalbumet “Dead Hand Projekt” släpptes 2010 för att sedan följas upp med “Horror EP” (2011) och “The Lost EP” (2012).

Live får Taury sällskap av Kiel McLaughlin och Gustavo Montaño – och trion har redan fått äran att turnera tillsammans med flera amerikanska, europeiska och kanadensiska storheter.

“Control” finns ute sigitalt nu och släpps på CD den 8 oktober via Vendetta Music.

Tracklist

dead_hand_projekt

  1. Retropolis
  2. BeforeYouGo
  3. CutThroat
  4. Safe
  5. Scream4Daddy
  6. GetUp
  7. HumanNatureHatesALackOfInformation
  8. Punishment
  9. TheProblem
  10. Crawler
  11. StillBreathing
  12. Habit

Plastic Noise Experience presenterar ny EP

Tags: , , , , , , , , , , ,


Tysken Claus Kruse är nu redo att presentera den nya EP:n “Control” med sitt projekt Plastic Noise Experience.

Den elva spår långa EP:n innehåller sex spår och fem remixer signerade bland andra Armageddon DildosAD Key och Vomito Negro. Till titelspåret har bandet även spelat in en video (se nedan).

Bandet var senast aktuellt med “Reiz und Reaktion” som släpptes 2008 och har utöver detta sedan den officiella debuten med “Transmission” från 1992 släppt ytterligare fem fullängdare och en mängd EP:s.

Plastic Noise Experience bildades av Claus Kruse tillsammans med och Stephan Kalwa (som även är känd från soloprojektet Schizophrenic Pal) redan 1989 och inledde sin karriär med att på egen hand släppa de tre kassetterna “Gold” (1990), “The Black Tape” (1991) och “Our Land, Our Lie” (1991).

Efter detta plockades man inför albumdebuten upp av det Lengerich-baserade Hüntemeyer GmbHs dotterbolag Gothic Arts Records och sedan 2004 huserar man på belgiska Alfa Matrix.

“Control” släpps den 20 september via Alfa Matrix.

Tracklist

Plastic Noise Experience - "Control"

  1. Control (12″ extended mix)
  2. Therapy (12″ extended mix)
  3. Electronic Bodies (12″ extended mix)
  4. Mercy (12″ extended mix)
  5. Chapter One (12″ extended mix)
  6. Chapter Two (12″ extended mix)
  7. Control (7″ mix)
  8. Electronic Bodies (Armageddon Dildos remix)
  9. Control (AD Key remix)
  10. Therapy (No More remix)
  11. Mercy (Vomito Negro remix)

Liverapport: Gothic meets klassik 2012, Leipzig (DE)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


 

Då arrangemanget Gothic Meets Klassik (den 26-27 oktober i Leipzig) gick ut med information om att ett samarbete mellan en symfoniorkester och synthband skulle gå av stapeln så vaknade vår gästskribent Anders Nords intresse.

Efter att han både har lyssnat på och sett Deine Lakaiens samarbete med ”Die Neue Philharmonie Frankfurt” under flera år så fann han ingen annan utväg än att försöka lägga vantarna på en biljett. Och efter att han har bevakat hemsidan ”Gothic meets klassik” till morgonkaffet varje dag under ett halvår så blev det äntligen tid för biljettsläpp!

Festivalen är uppdelad på två dagar:

Dag 1: Chrome, Rabia Sorda, Staubkind, Blutengel och VNV Nation med sedvanliga konserter på vanlig scen.

Dag 2: Staubkind, Blutengel och VNV Nation – ackompanjerade av endast symfoniorkester bestående av 42 musiker, uppdelade i sträng-, stråk-, blås- och slagverkssektioner.

Dag 1, Haus Auensee

Efter en drygt 90 minuter lång promenad från Leipzig centrum anlände jag vid Haus Auensee precis samtidigt som Chrom gick på scenen. Chrom är ett band som jag inte sett live innan, så det var med nyfikenhet jag sällade mig till publikhavet. Efter dryga 25 minuters framträdande kan jag konstatera att dom trivs ihop på scen samt att den tyska publiken verkade gilla det dom såg och hörde!

När sedan Rabia Sorda gick på scenen höjdes pulsen i publikhavet. Med låtar som “Out of Control”, “Money Talks”, den kommande singeln “Eye M the Blacksheep” och inte minst, deras bästa låt enligt mig: “Radio Paranoia”, så kan man inget annat göra än att tacka Erk Aicrag för en mycket bra och energisk spelning. Det är inte många sekunder som Hocico-frontmannen står still under spelningen.

Efter en kort paus var det sedan dags för Staubkind att gå på scen. De presterade bra och den tyska publiken uppskattade bandet. Tysk gothrock tillhör dock inte mina favoritgenrer och Staubkind blev inget undantag. Efter 45 långa minuter gick dom av och det var äntligen dags för Blutengel.

Blutengels förtrupp bestod av fyra fanbärande kvinnor. När sedan Chris Pohl och Ulrike Goldmann äntrade scenen steg jublet i lokalen. Blutengel levereade som vanligt en uppsjö av hits och en sprakande liveshow. Dansöser, vampyrer, bödlar och döden avlöste varandra i ett rasande tempo till låtar som “Über den horizont”, “Lucifer” och “Children of the Night”. Det som saknas i form av musiker ersätts med teater. Efter att ha njutit med både öron och ögon i lite mer än en timme var det dags för kvällens huvudband.

VNV Nation bestod dagen till ära av Ronan Harris (sång), Mark Jackson (trummor), Tom Lesczenski (keyboards) och André Winther (keyboards). Publikens jubel visste inga gränser när de fyra herrarna klev upp scenen under introt “On Air” (hämtat från senaste albumet). Spelningen genomfördes i ganska högt tempo utan några långa monologer mellan låtarna. Enda längre uppehållet var när Ronan tårögd förklarade att en tjugoårig dröm äntligen gått i uppfyllelse i och med morgondagens symfoniska konsert. Denna första kvälls konsert innehöll den vanliga hit-kavalkaden bestående av bland annat “Illusion”, “Control”, “Honour 2003”, “Chrome” och såklart den obligatoriska avslutande “Perpetual” med tillhörande allsång a’ la fotbollsarena!

Första kvällens två minus var att garderoben blev fulla, så att hälften av besökarna snällt fick bära runt på sina vinterjackor och väskor samt att arrangörerna inte öppnade upp balkongsektionen fastän det var extremt trångt i lokalen och publiken stod packade på varenda kvadratcentimeter golvyta som fanns.

Dag 2, Gewandhaus

Med bestämda steg och en enorm förväntan på kvällen anlände jag till konserthuset Gewandhaus en kvart innan dörrarna öppnades. Det första som slog mig var hur uppklädda alla var. Merparten av besökarna hade kostym respektive långklänning. När jag hittat min sittplats och slagit mig ner var min första tanke: Skönt att Staubkind bara får 25 minuter, då jag inte var allt för imponerad av gothrocken dagen innan. Redan från första stråktaget hos orkestern var gåshuden ett faktum! Alla stråkmattor och orkesterarrangemang lyfte dom till en helt ny nivå. Låtar som “Wenn du” och “Dein engel schweigt” får nytt liv. Det som jag trodde skulle bli en transportsträcka blev istället en alldeles för kort stund av gåshud och perfektion. Så otroligt vackert!

Efter en kort paus gick sedan Blutengel upp på scenen och med Staubkind fortfarande färskt i minnet trodde jag att jag visste vad jag skulle få uppleva. Jag hade fel, enormt fel. De mer komplexa orkesterarrangemangen, Ulrike Goldmanns stämma, samt Chris Pohls timing i varenda låt lyfte tillställningen till det bästa jag upplevt under mina dryga 25 år som synthare. Redan under första låten “Man in the Mirror” var jag så hänförd att det kändes som om tårarna inte var långt borta. Under vackra “Über den horizont” uppenbarade sig på en avsats bakom orkestern en vitklädd dansös med fågelvingar fästa vid armarna. Hennes graciösa rörelser följde texten på ett gripande sätt och kan omöjligt ha lämnat någon oberörd. Utöver tidigare nämnda låtar lyfte sig “Die With You” och “Seelenschmerz” något över den övriga repertoaren. Musik kan nog inte bli mycket bättre än så här!

Efter en 40 minuter lång paus då man kunde passa på att köpa förfriskningar, mingla och pudra näsan var det dags för VNV Nation.

Ronan ensam gick upp scenen och dirigenten höjde händerna i absolut tystnad. Med de första spröda tonerna från stråksektionen inleddes konserten med “Nova (Shine a light On Me)”, en låt som tillsammans med symfoniorkester och Ronans röst förvandlades till absolut magi. Jublet och applåderna efter detta nummer höll på så länge att frontmannen till sist och med ett leeende fick be publiken om tystnad. Detta hände sedan efter varenda låt som framfördes skall tilläggas – Ronan var rörd till tårar i slutet av spelningen.

Konserten fortskred med låtarna “Legion (Anachron)”, “Solitairy” och “Further”, alla sagolikt vackra och mycket passande att framföras på detta sätt. Under “Standing” slutade plötsligt Ronans mikrofon att fungera och under den stund det tog för honom att få en ny fungerande sjöng han ändå och publiken applåderade, innan resten av låten framfördes utan problem. Då de första välkända tonerna i “Illusion” hördes spontan-applåderade och jublade hela konserthallen så högt att Ronan återigen fick be om tystnad, då publiken nästan överröstade orkestern! Mer än en person grät när Ronan framförde “Illusion”. Därefter framfördes “Beloved” i en ”välkänd” version, fast med riktiga stråkar och tusen gånger bättre än vad som hörts innan.

Innan “Perpetual” började bad Ronan publiken om att inte sjunga med och när låten började gick ett fniss genom konserthallen, sedan var det tyst. Den låten har väl aldrig framförts med sådan värdighet någon gång förut, vilket var befriande att uppleva. “Perpetual” förtjänar bättre än att bli reducerad till något man lallar sönder. Efter flera minuters stående ovationer och jubel som inte upphörde fastän Ronan gått av scenen kom han så in igen och jublet ökade om möjligt i styrka. Till och med orkestern och dirigenten som torde vara vana vid stora applåder såg både glada och överraskade ut. Ronan höll sedan ett tacktal till alla i arrangemanget inblandade och berättade att detta var en dröm som gått i uppfyllelse, samt bjöd pubilken på ett skratt när han förklarade att Mark skulle varit med på scenen men att hans trummor inte fick plats.

Därefter blev det “Standing” som extranummer till allas glädje då en del av den låten pga tekniska problem gått förlorad tidigare under kvällen. Till er som inte var där kan jag bara beklaga. Denna spelning var fullständigt unik. Samtliga konserter kommer släppas på DVD men kan aldrig kunna jämföras med akustiken och atmosfären i Gewandhaus i Leipzig.

Enligt utsago blir det ett Gothic Meets Klassik även nästa år. Missa inte det, det kommer i alla fall jag inte göra!

Mind.In.A.Box – “Revelations”

Tags: , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Dreamweb Music
Releasedatum: 20 januari 2012
Genre: Electro, Futurepop
Recensent: Jens Atterstrand

En originell elektronisk palett med tusentals nyanser

Efter att på det senaste albumet “R.E.T.R.O.” ha levererat en högst personlig kärleksförklaring till tvspelsmusik och bitpop, så återvänder nu österrikiska Mind.In.A.Box med Stefan Poiss i spetsen med nya albumet “Revelations”.

Förväntningarna har varit stora, både hos undertecknad och bland fans världen över. Sedan den Wienbaserade duon gjorde sin albumdebut med “Lost Alone” för snart åtta år sedan (2004), så har man steg för steg utvecklat och förädlat sitt sound. Varje album är en ny berättelse, som varje gång fokuserar på nya teman. Mind.In.A.Box har med sin unika mix av futurepop, ambient, dansantare rytmer och inslag av techno- och trance skapat ett väldigt eget sound, med egen identitet och mening.

På “Revelations” gör man en något försiktigare approach än tidigare. Albumet är mer av en elektronisk, pulserande och kokande gryta, som i sin tur innehåller en palett byggd av tusentals nyanser. Alla färger framträder inte direkt och det krävs ett visst tålamod för att låta ljudlandskapen och melodierna sakta växa fram. (fortsättning nedan)

Tempot är också överlag något lägre än vad vi vant oss med sedan tidigare. Samtliga intron (och outron) är längre och speltiden per spår passerar också en bra bit över fem minuter i genomsnitt. Många av låtarna ändrar också ordentligt i karaktär under resans gång, där man sakta bygger upp stämningen för att sedan låta kraftfulla rytmer, analoga basgångar och skruvade synthar ta över.

Sångarens karaktäristiska viskande röst skickas ofta genom hela maskinparken, något som passar ljudbilden som handen i handsken. Men även i de spår där hans röst erhållit mindre av effekt- och efterbehandling levererar han Markus Hadwigers lyrik, som i många fall kan beskrivas som väldigt välskriven poesi, väldigt bra.

Det som “Revelations” saknar är ett par spår med ordentlig karaktär. Som den är komponerad och uppbyggd så flyter den i sin helhet ihop till ett enda långt epos. Det finns dock några undantag i arsenalen, men det tar nästan fyra låtar innan missilen verkligen träffar ordentligt med den kraftfulla och melodiösa “Doubt”, som påminner en del om tidigare publikfavoriter som “Identity”, även om den är något mer lågmäld och tillbakadragen i sin helhet. Den efterföljande medryckande “Control” och det sjunde spåret, den vocoderkryddade “Unknown”, har snabbt blivit mina personliga favoriter.

Mind.In.A.Box har ännu en gång visat upp att man är mästare på att skapa bygga fantastiska ljudlandskap med atmosfär. “Revelations” är mer av ett soundtrack än tidigare album och innehåller kanske inte de där slagkraftiga hitsen som träffar en direkt. Men albumet har trots detta tillräckliga kvaliteter för att kunna växa ordentligt och Mind.In.A.Box är verkligen mästare på det man gör, med ett väldigt originellt sound.

(Red.anm: Ett antal bonusremixer erbjuds nu till alla som inhandlar albumet. Ett första smakprov signerat svensk-norska Code 64 finns nu att anvjuta i vår välfyllda videokategori, där vi dagligen samlar in alla nya musikvideos och smakprov som dyker upp!)

Tracklist

  1. Remember  4:28
  2. Cause and Effect  6:51
  3. Transition  5:56
  4. Doubt  5:30
  5. Control  5:45
  6. Fragments  5:51
  7. Unknown  5:03
  8. Not Afraid  5:04
  9. Second Reality  6:35
  10. Sanctuary  6:11

VNV Nation – “Automatic”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Anachron Sounds
Releasedatum: 16 september 2011

Genre: Futurepop

9/10

Mycket hög kvalitet i samtliga moment

Efter “Of Faith, Power and Glory”, som släpptes för drygt två år sedan (2009), så är futurepopens mästare brittiska VNV Nation nu tillbaka med nya albumet “Automatic”. Albumet är bandets åttonde i ordningen sedan man debuterade med “Advance and Follow” för snart sexton år sedan (1995).

På den nya fullängdaren tar låtskrivaren och frontmannen – den numera Hamburgbaserade britten Ronan Harris både kliv framåt och tillbaka. De gamla hardcorefansen, där de flesta (enligt uppgift) varit rätt ordentligt missnöjda med det senaste materialet, får till viss del duons “gamla” sound tillbaka på “Automatic”.

Javisst, det är skitigare, tuffare och synthigare igen. Men även om vidareutvecklingen i VNV Nation’s sätt att skriva låtar och bygga arrangemang är uppenbar, så är det för övrigt ingen banbrytande förändring som skett. De starka melodierna känns igen, rytmerna och större delen av ljudbilden är ganska bekant och Ronan Harris låter som han gjort mest.

De akustiska pianona och atmosfäriska stråkarrangemangen från det förra albumet är dock för det mesta bortplockade. Klubbkänskan infinner sig till stora delar igen – även om de som skriker efter dansgolvsdräpare i stil med bandets tidigare klassiker bara får sin önskan uppfylld till vissa delar.

Personligen så hör jag till skaran som för det mesta uppskattat hela bredden av VNV Nation’s material genom åren. Och rent musikaliskt så är ju det nya materialet mycket mer genomarbetat och den musikaliska kvaliteten högre än på det mesta av bandets tidire material. Ljudbilden är något uppdaterad där man har gått tillbaka till mer klassiska ljud plattan igenom. (fortsättning nedan)

Efter en ordentlig överblick så är det nya albumet väldigt bra varierat i stil och tempo; Den riviga “Control”och de snabba moderna futurepophitsen som “Streamline” och “Resolution” finns alla där. Likaså de känslomässiga och melodiösa popmelodierna som “Space & Time”, “Radio” och “Gratitude”. Utöver detta det stämningsfyllda andrummet, instrumentallåten “Goodbye 20th Century” och den vackra electroballaden “Nova (Shine a Light On Me”, där Ronan Harris briljerar med en riktigt bra sånginsats ovanpå ett underbart arrangemang av stråkar och retrodoftande leadsynthar. Som om detta inte vore nog så inkluderar man instrumentalspåret “Photon”, som får mig att tänka på modernare alster av artister som Jean-Michel Jarre.

Bredden, den höga kvaliteten i kompositionerna tillsammans med den variation som gör albumet lättlyssnat i sin helhet gör att (i alla fal ljag) inte saknar de gamla EBM-doftande, technoljudande och rappa dansgolvsdräparna så mycket.

“Automatic” är ett album som kommer bli oerhört långlivat, i alla fall i min MP3-spelare och även om VNV Nation idag kanske inte riktigt lever upp till det som en gång gav duon dess framgångar så håller kvaliteten på det nya väldigt hög klass i samtliga moment.

// Jens Atterstrand, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist

  1. On Air  3:26
  2. Space & Time  4:52
  3. Resolution  6:14
  4. Control  5:50
  5. Goodbye 20th Century  4:27
  6. Streamline  6:06
  7. Gratitude 6:05
  8. Nova (Shine a Light On Me)  6:06
  9. Photon  5:52
  10. Radio  7:47

VNV Nation – “Control”

Tags: , , , ,


Första smakprovet från VNV Nation’s kommande album “Automatic”. Lyssna på fler snuttar här! Enjoy!