Jens Atterstrand (text & foto), Niklas Hurtig (text) och Patrik Lark (text & foto) rapporterar från den andra upplagan av Subkultfestivalen som arrangerades i Folkets Park i Trollhättan den 16 och 17 juni.

 

 

Jens Atterstrand (Redaktör och fotograf)

Subkultfestivalen tog ordentlig revansch på de tuffa utmaningarna man ställdes inför det första året med uselt väder under en i synth- och alternativkretsar minst sagt fullbokad augustimånad. Att flytta tillbaka festivalen till mitten av juni visade sig vara ett genidrag som gav såväl ett ökat antal besökare som lite bättre väderförhållanden.

Folkets Park i Trollhättan hade, utöver huvudscenen Aura och den mindre inomhusscenen Stella, den här gången extrautrustats med både VIP-område, en mindre extrascen samt DJ-tält och även om det fortfarande finns saker att förbättra så är helhetsintrycket väldigt positivt. VIP-området är uppskattat av oss som “jobbar” på festivalen och önskar komma bort från trängseln och pusta ut en stund i lugn och ro mellan liveframträdandena.

Lineupen var bred och stark och arrangörerna skall ha en stor eloge för att man verkligen arbetar hårt för att knyta ihop olika stilar inom synth, goth och närliggande musik vilket vi definitivt inte varit speciellt bortskämda med i de här sammanhangen i Sverige tidigare.

Elektroskull-redaktionen tackar alla inblandade för en grym festival och ser med spänning fram emot en tredje upplaga nästa sommar!

Niklas Hurtig (Festivalbesökaren)

Subkultfestivalen i Trollhättan arrangerades för andra gången, blott 10 månader efter den första upplagan och det skulle visa sig bli en alldeles utmärkt start på festivalsommaren 2017.

Festivalcampingen låg på samma plats som tidigare cirka femton minuters promenad från området och tälten var något fler än förra året, annars ingen gigantisk skillnad. Att sälja frukost precis vid ingången var en mycket bra idé. Sammanslutningen Skuggborgen, som även i år arrangerade Skuggbussen, höll i vanlig ordning ställningarna med partytält och musik.

När det sedan kommer till festivalområdet så var matmöjligheterna rejält uppdaterade med bättre utbud och liksom tidigare samma resonabla priser i baren. I år erbjöd festivalen även ett VIP-område för de som önskar mingla med pressfolk och artister eller bjudas på ytterligare framträdanden. Det bästa med VIP-området var i mitt tycke salsan och nachochipsen vid baren. På den lilla scenen uppträdde diverse akter som av olika anledningar inte hör hemma på de större scenerna. Den märkliga Di Leva-karaktären i vita tältkläder och en akustisk gitarr är jag dock fortsatt skeptisk till.

Den grymma festivalledningen har ännu en gång levererat en väldigt bra festival som har bjudit på en uppsjö av bra liveframträdanden. Besöksantalet ökade något i år och frågan är nu när det riktigt lyftet kommer? Inkörningsperioden pågår ju än då detta bara var andra året, så det är ju inte så att arrangörerna på något sätt behöver gripas av panik redan nu.

Fredag

Dpoint

Spelglada mörka synthpopparna Dpoint behövde inte resa speciellt långt med tanke på att duon med Robert Widell och Peter Andersson ju är hemmavarande i Trollhättan. Bandet är högaktuella med det nya minialbumet “Acid Words” som släpptes under sommaren och även om Dpoint inte spelat så jättemycket live sista tiden så överraskade de positivt och lockade en god samling till den mindre scenen Stella trots den tidiga speltiden.

(Jens Atterstrand)

Container 90

Den charmanta duon från Eskilstuna, med Radio Virus-bekantingarna Ronny Larsson och Mikael Spångberg, levererade en dynamisk och glädjefylld spelning som inkluderade både ett antal av bandets hitlåtar liksom udda nummer, smakprov på nytt material och sist men inte minst givetvis publikfavoriten “Richard is a Racist”, som handlar om den tidigare Elegant Machinery-medlemmen och numera Sverigedemokraten Richard Jomshof. Container 90 är ett incitament i den svenska scenen och det är svårt att inte bli glad när man får chansen att se dem live.

(Jens Atterstrand)

Vanguard

Göteborgsduon Vanguard, som lagom till den här spelningen fått tillskott av den nye livekeyboardisten Dennis Ternström, har vuxit ordentligt och uppträder nu verkligen som ett rutinerat liveband. Sångaren Patrik Hansson levererar numera bandets moderna synthpoplåtar allt tonsäkrare från scenen, så även inför ett välfyllt Stella den här gången. När bandet bränner av dansanta publikfriare som “I Want to Live” och “On My Own” är det svårt att stå still!

(Jens Atterstrand)

Red Mecca

Sundsvallsduon bjöd på en sedvanligt mörk och snyggt ljussatt men relativt kort spelning på Stella. Sångerskan Frida Medeleines visuella karisma och starka personliga uttryck förstärker de starka känslor som bandets musik förmedlar och Red Mecca skulle jag vilja påstå är väldigt unika i de här sammanhangen. Tillsammans med effektfull ljussättning och rök levererade de ännu en stabil och välljudande spelning.

(Jens Atterstrand)

Rave the Reqviem

Son och mor Lönnqvist, närmare bestämt producenten, sångaren, gitarristen och låtskrivaren Filip Lönnqvist, tillsammans med sångerskan Carola Lönnqvist utgör hjärtat i den välljudande industrimetallakten Rave the Reqviem och mitt i solskenet på eftermiddagen levererade de en av festivalens mest högoktaniga spelningar på den stora scenen. Bandet spelar en melodiös och refrängstark industrimetall som verkligen skapade ordentligt röj i det nyvakna publikhavet!

(Jens Atterstrand)

Aesthetic Perfection

Handen på hjärtat så är jag inte helt nöjd med Aesthetic Perfections alltmer poppiga framtoning under senare tid, men när det kommer till bandets liveframträdanden så visar frontmannen och sångaren Daniel Graves tillsammans med rutinerade keyboardisten Eliott Berlin gång på gång vilket fantastiskt liveband de är. Duon levererar en storslagen och fartfylld liveshow från Subkultfestivalens stora scen inklusive Eliotts sedvanliga keyboard-stativsakrobatik och en stark sånginsats signerad en karismatisk frontman som fortfarande ser ut att trivas väldigt bra i de här sammanhangen.

(Jens Atterstrand)

She Past Away

Det turkiska postpunkbandet She Past Away, med den Robert Smith-liknande sångaren och gitarristen Volkan Caner, visade upp en stillsam och introspektiv scenshow där den stämningsfulla musiken stod i första rummet. Ett gotiskt mörker bredde ut sig kring inomhusscenen Stella. Volkan Caners mycket speciella gutturala stämma i det allra nedersta registret grep tag om publiken och trots den, för de allra flesta, obegripliga turkiskan kändes det som att orden gick rakt in och berörde på ett känslomässigt plan bara genom den speciella fraseringen. She Past Away är inget liveband men musiken är nästan läskigt effektiv. Trots alla uppenbara referenser till The Sisters of Mercy, The Cure och Joy Division har de hitta något alldeles eget som man genast känner igen och dras med i.

(Patrik Lark)

Vive La Fête

De franska veteranerna, som frontas av det numera 49-åriga och sällan stillastående energiknippet Els Pynoo, bjöd på en storslagen hitkavalkad ackompanjerad av en fullmatad rök och ljusshow på den stora scenen. Personligen finner jag bandets musik något slätstruken sett över en hel lång konsert, men när bandet river av hits som “Decadanse” så är det svårt även för undertecknad att inte dra på smilbanden och dansa med!

(Jens Atterstrand)

SPARK!

Den energiska duon består av sångaren Christer Hermodsson och trummisen Mattias Ziessow. Bandet inleder precis som sedvanligt den sista tiden spelningen utklädda till clowner och trots att en stor del av deras musik är skapad med glimten i ögat så är det också stort allvar och professionalism som omger duons musik och framträdande. Fokus ligger på högt tempo, glädje och att inkludera åhörarna i ett mycket publikvänligt liveframträdande. De största hitsen betas av en för en och man lämnar verkligen Stella, som lokalen heter, med en känsla av att man har ett lejon i sig den här gången!

(Jens Atterstrand och Niklas Hurtig)

Lördag

Human Lynx

Det är något alldeles speciellt med Human Lynx från Göteborg och i en på eftermiddagskvisten totalt mörklagd Stella så presenterar de bandets stilrena ljus- och scenshow under en väldigt kort men intensiv spelning. Bandets musik representerar någonting nytt och väldigt spännande på den inhemska scenen där de har tagit sig friheten att integrera flera intressanta influenser i sin minimala och rytmiska electro. Ett av festivalens absolut snyggaste framträdanden!

(Jens Atterstrand)

Machinista

Richard Flow och sångaren John Lindqwister utgör den här svenska duon, som verkar ha en ständig vilja att utveckla och expandera upplevelsen när bandet spelar live. Gitarristen med aliaset BRD har medverkat på scen ett bra tag nu och bidrar till att ge bandets mörka synthpop en än större och mer dynamisk touch än på skiva. Machinista har två starka album i bagaget, arbetar i skrivande stund på det tredje och deras insats på Subkultfestivalen fyller på deras meritlista med ytterligare en proffsig och välljudande insats.

(Jens Atterstrand)

Lizette Lizette

Äntligen fick vi se en av årets absolut hetaste nykomlingar i ett ordentligt konsertarrangemang på en riktig scen till skillnad mot de mindre bar- och klubbspelningar hon gjort tidigare! Lizette Nordahl tillsammans med liveduon som består av Aili Markelius (trumpads) och Lisa Pyk (keyboard) bjöd på en fantastiskt snygg och välljudande konsert och med tanke på att hens debutalbum landade så sent som i vintras så är det svårt att inte imponeras stort av Lizette Lizette!

(Jens Atterstrand)

Project Pitchfork

Veteranerna från Tyskland har spottat ur sig sex album sedan 2009 och det märks då de i princip väljer ett spår per album under den drygt en timme långa konserten. Ett band som hållit på sedan 1989 behöver minst det dubbla för att någorlunda rama sin musikaliska karriär och det märks också att de har tröttnat på sina största hitlåtar då en hel del utav dessa saknas i setlistan. Detta leder till en väl genomfört men lite osäkert framförande. Personligen tycker jag att ett band som Project Pitchfork bör ha olika teman på sina spelningar, så som: “Hits”, “Retro”, “Modern” och så vidare. Detta för att bättre särskilja dem åt och ge fansen en chans att ställa in sig på en viss uppsättning spår. Utöver detta var uppslutningen godkänd och ljudet bra!

(Niklas Hurtig)

Pretty Addicted

London-bandet Pretty Addicted som kallar sin musik för “gothic dance music” bjöd på en riktig smocka på den lilla scenen. Bandets självklara centralfigur Vicious Precious hade så mycket attityd att det nästan rann ur de karaktäristiska Mussepigg-öronen. Tillsammans med den döskallesminkade basisten levererade hon en synnerligen energisk freakshow, stundtals rullandes på scengolvet, till en pumpande elektropunk med nästan uteslutande obscena textfraser. Pretty Addicted bjöd inte på några sing-along hits men det kompromisslösa framträdandet tog publiken med storm.

(Patrik Lark)

The 69 Eyes

Finska The 69 Eyes var lördagens huvudband på stora Aura-scenen. Klädd helt i svart lack och mörka solglasögon visade sångaren Jyrki 69 hur man poserar med mickstativet över axeln. Med auktoritet och väl inövade gester anförde han rutinerat deras patenterade blandning av gothic rock och glamrock som kommit att kallas goth’n’roll eller bara dark rock. Blundade man kunde man nästan se Billy Idol framför sig. Efter ett dussintal album hade de samlat på sig en diger repertoar av hits som de tryggt fyrade av. Låtar som “Lost Boys”, “Never Say Die” och “Gothic Girl” var säkra kort till att få publiken att sjunga med i den svenska sommarnatten.

(Patrik Lark)

S.P.O.C.K.

Den till synes aldrig åldrande och evigt unga rymdsynthorkestern från Malmö avslutade festivalen med en energifylld hitkavalkad på ett fullpackat och svettigt Stella. Säga vad man vill om bandets ibland lite ojämna musik, men det är svårt att inte bli glad av att se och höra den karismatiske Alexander Hoffman på scen. Jag skall erkänna att jag inte är något jättestort fan av bandets musik på skiva men på scen gör S.P.O.C.K. mig sällan besviken, ej heller den här gången.

(Jens Atterstrand)

Fotogalleri

Container 90 firar 10 år (2004-2014) och passar på att hylla Kraftwerks Sverigebesök med tvåspårssingeln “The Rip Off” som innehåller de två nyskrivna (och mycket Kraftwerk-inspirerade) spåren “Twenty Four Seven” och “Cash Machine”.

Ladda ner här!

Singeln finns också tillgänglig som en begränsad CD-singel (100 exemplar) sedan den 1 januari.

Mer information på bandets hemsida.

 

Artister: Container 90, Spark!, Pankow, Pouppé Fabrikk, The Neon Judgement, Das Ich, Healed/NerWraK
Datum: lördag 26 oktober 2013
Scen: Nalen, Stockholm
Rapport & Foto: Patrik Lark

 

Patrik Lark greppade också han sin kamera för att bege sig till Nalen i Stockholm för årets upplaga av Bodyfest. Han levererar här följande rapport..

Årets upplaga av endagsfestivalen Bodyfest var den fjärde i ordningen och för tredje året i rad höll man till i Nalens glamourösa lokaler med två scener. Egentligen är de alldeles för eleganta för bodysynth och passar bättre till burleskfestivaler. EBM trivs ju som bekant bäst i Berlinska betongbunkrar och fabriksbyggnader. Men den dekadens som satt i väggarna spred ändå en påtaglig trivsel som gillades av de många svartklädda som hade lockats dit. Lokalerna blev tämligen välfyllda utan att det blev besvärande trångt. Gissningsvis rörde det sig om närmare fem hundra personer och stämningen var på topp redan från början.

Redan klockan halv fem på lördagseftermiddagen stod första bandet Container 90 på den lilla scenen. Trots det tidiga klockslaget hade en månghövdad publik redan samlats i Nalens lilla sal. Container 90 från Kungsör spelade old school EBM med avskalade basgångar i rakt nedstigande led från DAF:s original à la tidigt 80-tal. Musiken var så okomplicerat rak att den blev mer fysisk än musikalisk. Främst handlade det om galet ös och texter med glimten i ögat. Deras testosteronstinna musik lämpade sig bättre till kängdans i bar överkropp, än att lyssna till. Några glada norrmän i första raden höjde stämningen genom att bjuda bandet på öl mitt under spelningen. Men från publiken höjdes röster som krävde Jäger, och snart var samme norrman tillbaka med ”eine tasse Jäger” till publikens stora jubel. Att Nalens lilla sal hade en ganska usel ljudanläggning var det nog få som tänkte på under den svettiga kängdansen och moshandet. Festivalen hade fått en lysande start.

Utan någon återhämtningspaus efter det första bandet startade Spark! på stora scenen. Även de hade putslustiga texter men de var alla på svenska och deras EBM var mer melodiös och med påtagliga inslag av synthpop och italodisco. Göteborgarduons humor gick ibland lite över styr, som i låten ”Man över bord” som snarare får tituleras Glen-humor. Men Spark! hade även ett antal riktigt starka låtar som ”Tankens Mirakel”, ”Döden och Jag” och ”Ett Lejon i Dig” vars basgångar och melodier svepte med publiken långt bort från verkligheten för en underbar stund. Den dadaistiska kultlåten ”Glassbilen” inleddes med Hemglass-gingeln autentiskt genererad genom ett lånat glassbilshorn, komplett med blå saftblandare. För många kan Spark! rent av ha varit kvällens höjdpunkt, även om själva scenshowen inte var märkvärdig i sig.

Från Italien kom trion Pankow som har rötter från tidiga 80-talet men bara originalmedlemmen Maurizio Fasolo är kvar från den tiden. Att de nya medlemmarna var så påtagligt mycket yngre störde på något sätt intrycket. Sångaren Bram DeClercq (belgare) kunde inte riktigt övertyga publiken. Keyboardisten såg dessutom ut att i hast ha plockats från ett hippt gaydisco på Ibiza. Kanske hade det fungerat bättre om originalmedlemmen hade varit en karismatisk frontman istället för att anonymt gömma sig bakom en synth och aldrig någonsin titta upp och möta publiken med blicken. Det ska tilläggas att Pankow inte har haft några riktigt stora hittar som nått ut på bredden och därför framstod de troligen som okända för många besökare, särskilt de yngre.

Pouppée Fabrikk, ursprungligen från Karlskoga, plojade knappas med några roliga texter på svenska. Här behandlades bara ondskefulla och otäcka dödsteman på engelska. Musiken var en väldigt rå och rak EBM med militant framtoning i högt tempo. Pouppée Fabrikk hör till våra namnkunnigaste band inom EBM-genren, internationellt sett, och kanske främsta orsaken till att ett antal tyskar hade rest till Stockholm för att närvara under Bodyfest. Sångaren Henrik Björk med sina dryga två meter framstod som en kraftfull skogshuggare med storvulna gester och praktfullt Dostojevskij-skägg. Någon skönsång bjöd han knappast på, Pouppée Fabrikk har alltid gått på kraft, men publikkontakten jobbade han hårt med. Flertalet gånger hoppade han ner från scen för att klättra på kravallstaketet och få närkontakt med en minst sagt entusiastisk publik. Det blev festivalens i särklass hårdaste och röjigaste framträdande.

Belgiska legendarerna The Neon Jugdement är jämnåriga med Pankow men har bägge sina två originalmedlemmar kvar. Ursprungligen var de en del av EBM-scenen tillsammans med landsmännen Front 242, men adderade efter hand gitarrer och blev mer av ett new wave-band. På Nalens stora scen var de det enda band som avstod all form av färgat scenljus för att istället uppträda som svarta siluetter i hårt vitt motljus. Bland alla strikt elektroniska EBM-band framstod de som avvikande med TB Franks gitarrsound som mer signalerade postpunk och gothrock. Tyvärr kladdade gitarrerna till ljudbilden en hel del. Det blev aldrig någon riktig ordning på ljudet och klassiska hittar som ”Miss Brown” och ”Chinese Black” kändes inte riktigt igen, åtminstone inte för oss som stod ganska långt fram.

Huvudband för kvällen var duon Das Ich från Bayern, skaparna av musikstilen ”Neue Deutsche Todeskunst”. Liksom Laibach har de ett alldeles unikt uttryck och liknar inget annat band. Deras musik var kanske inte helt lättsmält för den oinvigde. De spelade ingen typisk taktfast EBM utan en mer orkestrerad teatraliskt pampig musik, ett slags industriell cabarémusik i satanisk anda. Under senare år har Das Ich knappt gjort några spelningar då sångaren Stefan Ackermann drabbades av en allvarlig hjärnblödning. För oss som såg deras spelning på Wave Gotik Treffen i Leipzig i våras var det uppenbart att han var långt ifrån sitt forna intensiva scen-jag. Att scenuppträdandet blev ganska stillsamt på Nalen var därför väntat. Däremot verkade inte rösten ha tagit stryk på något vis. Das Ich lät precis lika aggressivt bombastiskt och mäktigt som någonsin tidigare när de framförde örhängen som ”Kain und Abel”, ”Gottes Tod” och förstås den självklara hitten ”Destillat”. Stefan Ackermann hade kvällen till ära doppat hela sig själv i en röd färgburk och keyboardisten Bruno Kramm antagit skepnaden av en apokalyptisk clown vars illröda hårutväxter liknade sataniska horn. Mot slutet av spelningen var det meningen att norska Gothminister-sångaren Bjørn Alexander Brem skulle göra ett gästinhopp. Men det hela blev en smula pinsamt då han just hade gått på toaletten när han blev uppropad till scenen. Das Ich fick ändra låtordningen och ta en annan sång emellan innan gästspelet kunde fullbordas.

Efter huvudbandets spelning flyttades fokus åter till Nalens lilla sal där DJ:s underhöll ett fullmatat dansgolv. Men det skulle bli ännu ett litet extrainsatt live-set om tre låtar med den nya konstellationen Healed/NerWraK, bestående av sångerskan Hilda Sandgren och keyboardist Calle Nilsson. Hilda Sandgren verkade inte alls höra hemma i de här sammanhangen men Calle Nilssons insatser med NerWraK kändes ändå som något värt att hålla ögonen på i framtiden. Fast någon egentlig EBM var det förstås inte.

Sammantaget var Bodyfest 2013 en mycket lyckad tillställning med ett förhållandevis jämnt startfält och med lite variation i stilarna, inte bara oldschool EBM. Kanske var det rent av snäppet bättre än 2012 som också var ett stabilt år. Men oavsett banden så är det förstås folkfesten i sin helhet som räknas, och det är ganska fantastiskt att det går att bygga en festival av det här slaget, kring en så smal genre med begränsad kommersiell potential. Det är en bedrift i sig och man kan bara hoppas att arrangörerna mäktar med att göra om det nästa år igen.

[zooeffect AwKAPXbZuExi]

 

 

Artister: Container 90, Spark!, Pankow, Pouppé Fabrikk, The Neon Judgement, Das Ich
Datum: lördag 26 oktober 2013
Scen: Nalen, Stockholm
Rapport & Foto: Jens Atterstrand

För fjärde gången i ordningen sedan premiären på Fryshuset 2010 så arrangerades årets stora hyllning till EBM-scenen – Bodyfest. Jens Atterstrand snörade kängorna, greppade kameran och begav sig till anrika Nalen i Stockholm för att bevittna händelserna..

Bodyfest har år efter år vuxit till sig och festivalen har nu mognat ordentligt. Känslan anno 2013 är att den nu har blivit till det tydliga incitamentet i den svenska synthkalendern som arrangörerna har strävat efter ända sedan starten. Man har varit duktiga på att lyssna till konstruktiv kritik för att hela tiden förbättra såväl bredden i lineupen som arrangemanget i sin helhet och under och kring årets upplaga så är det något som märks tydligt.

Lineupen för året höll en bra bredd – som inkluderade inslag av såväl klassisk body (Container 90), ett poppigare inslag från publikfavoriterna Spark! liksom legendarer som The Neon Judgement och Das Ich. Utöver detta de åter albumaktuella svenska Pouppée Fabrikk och italienska Pankow – som numera frontas av en ny sångare.

Container 90 rev loss på den lilla scenen inledningsvis (redan under sen eftermiddag) med ett energiskt set som inkluderade såväl nytt material som några av bandets klassiker ackompanjerat av det obligatoriska intaget av jägermeister från scenen.

Spark! levererade även de ett glädjefyllt set inför ett (tidigt under kvällen) förvånadsvärt stort publikhav och trots några småproblem med ljudet och en Stefan Brorsson som missade några textrader här och där så gav det en ordentlig mersmak inför vad som komma skulle under kvällen.

Spark! är alltid en fröjd att se. Duon ser verkligen ut att stortrivas på scenen just nu och det smittar av sig ordentligt!

Pankow (i ny tappning) levererade sedan en ljudmässigt bra spelning även om jag tycker det är något stelt och händelsefattigt på scenen medan ett lite av pånyttfött Pouppeé Fabrikk – med ett nysläppt album i bagaget och ett gästspel av Spetsnaz-bekantingen Stefan Nilsson – sedan stod för kvällens totala urladdning.

Men om Pouppée Fabrikk å ena sidan stod för det mest energiska så stod pionjärerna i The Neon Judgement i sin tur sedan för det mest bildsköna och stämningsfyllda under kvällen. Med klassiker som “Chinese Black” i bagaget är det  svårt att misslyckas och tillsammans med den mörka och suggestiva inramningen så fick man sitt klassiska material att lyfta på ett sätt jag inte hade förväntat mig!

Tyska Das Ich, med en till fansens stora glädje tillfrisknande Stefan Ackermann vid mikrofonstativet och ett överraskande gästspel från norska Gothminister fick sedan avsluta kvällen, och när tonerna av bandets monsterhit “Destillat” ljuder i Nalens stora sal så kan jag bara konstatera att arrangörerna har lyckats utomordentligt bra även i år!

[zooeffect AwPA0ULal4yg]

Lördagen den 26 oktober så är det dags för EBM- och body-fantasternas stora höjdpunkt: Bodyfest.

Festivalen arrangeras för fjärde gången sedan premiären Fryshuset 2010 och för tredje året i rad på Nalen i Stockholm.

Till årets upplaga presenterar man: Container 90, Spark!, Pankow, Pouppé Fabrikk, The Neon Judgement och Das Ich – och dessutom en DJ-duo bestående av Healed (aka Hilda Sandgren) och NerWrak (aka Calle Nilsson).

Läs mer på www.bodyfest.se och köp biljett här.

I januari 2004 så träffades de båda medlemmarna Jonas Rundberg och Ronny Larsson, som båda har ett förflutet i en rad band sedan början av nittiotalet – och bestämde sig för att börja skriva musik tillsammans under bandnamnet Container 90.

Efter nästan fem års tystnad så är nu den kungsörbaserade anhalt EBM-duon tillbaka med det nya albumet “Working Class League”.

Container 90 debuterade med EP’n “Epigone Idols” under 2004, som släpptes via det svenska skivbolaget Sham Recordings. Ytterligare en EP – “Der Container Klang” släpptes året därpå (2005) innan bandet under 2006 gjorde albumdebut med “Scandinavian Masters”.

Två år senare (2008) kom sedan uppföljaren “World ChampionShit”, som släpptes via det tyska skivbolaget Out Of Line.

Det kommande albumet släpps via Emmo.biz Records och levereras utöver den ordinarie utgåvan på CD även i en begränsad specialugåva som inkluderar ett “Container 90 party-kit” (!). Utöver detta även digitalt och på vinyl.

“Working Class League” släpps den 26 april via Emmo.biz Records.

Tracklist

1. Taste the Fist
2. Raise Your finger
3. Democrazy
4. Copycat
5. Repeat Delete
6. Straight Jacket
7. Use for News?
8. Murphys Law
9. Key of Life
10. Respect MF
11. GrounDead
12. Working Class Hero

Format: CD
Skivbolag: Fist Fight Records
Releasedatum: Ute nu!

6/10

Förvånande hög kvalitet rakt igenom.

Den svenska oldschool-scenen har verkligen återuppstått de senaste åren. Fler och fler duktiga band ploppar upp i vårt avlånga land och presenterar svettig body av riktigt bra kaliber. Flera av banden har också fått internationella genombrott och givits möjligheter att spela på de riktigt stora scenerna nere på kontinenten.

Fist Fight Records, det lilla ärofyllda skivbolaget har sedan en tid tillbaka valt att satsa tid och pengar för att behålla den scenen vid liv. Bolaget skall ha stor eloge för detta, utan eldsjälar som dem så vet tusan om det ens hade varit möjligt att sälja ut event som Bodyfest med flera. Alla påtryckningar behövs, från olika håll, för att hålla lågan brinnande!

Nu släpper bolaget “Swedish EBM – The Collection”. En samling med låtar från en radda av våra svenska stoltheter i genren.

Vid första anblicken var jag övertygad om att denna skulle vara som samlingsskivor i allmänhet; Det vill säga en ganska ojämn mix som pendlar mellan rent uselt till toppklass, men faktum är att den genomgående höga kvaliteten förvånar mig. Några av banden presenterar helt nya spår medan andra givits ut tidigare på ett eller annat sätt. Totalt 14 spår finns med på samlingen och detta kan inte ses som annat än väldigt prisvärt. Visst, det finns några riktiga bottennapp, men de är förvånande få. Personligen har jag rätt svårt för svenska band som sjunger på usel tyska exempelvis, men oldschoolscenen i sig andas ju å andra sidan väldigt mycket Tyskland och det är också där många av de svenska banden fått sina internationella genombrott. Detta gör det lite lättare att acceptera att vissa band gärna vill sjunga på fansens modersmål mellan varven, även om det i mitt tycke låter riktigt illa.

De flesta varianter av klassisk EBM finns representerade. Elektronisk, minimal, modern EBM i Nitzer Ebb‘s Belief-anda presenteras och i andra änden skitig, akustisk industribody i stil med D.A.F. Variationen är bra, samlingen funkar utmärkt i sin helhet och är en utmärkt förfest-platta för att finna bra feststämning inför klubb- eller konsertbesök. De flesta utav spåren lär också fungera utmärkt på dansgolven framöver. Samlingen är inte bara godkänd, den är bra!

Observera att samlingen släpps i begränsad utgåva och promotas även i Tyskland, så passa på att beställa den nu, annars är den med all sannolikhet snart slutsåld.

OBS! Missa inte tävlingen där du kan vinna ett exemplar av samlingen! Håll utkik!

Bra jobbat Fist Fight Records!

// Jens Atterstrand, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist:

1. Spetsnaz – Satiric Strokes
2. Autodafeh – Camp Intel
3. Kropp – Avreagera
4. Turnbull A.C’s – Unique
5. No Sleep By The Machine – Yellow Mica
6. Spark! – Singelolycka
7. Stockholm Wrecking Crew – Barnsoldat
8. Dupont – Behave (2009)
9. T.W.A.T – The Barricades
10. Batch ID – Ifred
11. Sturm Café – Scheissnormal
12. Projekt Tanz – Not the King of Body
13. Astma – The Directors Cut
14. Container 90 – Copycat

Format: 7″ Vinyl
Skivbolag: Sham Recordings
Releasedatum: Ute nu!

7/10

Ny, intressant och svensk body.

Den här EP:n innehåller ett urval av Swedens finest inom EBM. Den visar exempel på att det visst finns ny, intressant body
som inte är rena pastischer på den gamla skolans dito, som en del påstår.

Autodafeh låter snällare än vanligt på denna samling. Container 90 bidrar med en hyllning till ruttnande lik i låten “Maggots”.  Restricted Areas “Bulldozer” hade jag misstagit för Spetsnaz om det inte vore för avsaknaden av Pontus Stålbergs ilskna stämma.

Den största behållningen är dock Hatbrotts bidrag – “Horse”. Det är en lekfull anhalt-EBM-låt som har bestämt sig för att bli en måste-ha på 2011 års festivalblandband till Familientreffen!

Tracklist:

A1: Autodafeh – Make us believe

A2: Hatbrott – Horse

B1:  Restricted Area – Bulldozer

B2: Container 90 – Maggots

// Katti Cernak, ElektroSkull – Synthportalen