Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Combichrist"

Combichrist – “This is Where Death Begins”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: Box (3CD+DVD)***, Digital, Box** (CD+LP)
Skivbolag: Out of Line
Releasedatum: 3 juni 2016
Genre: Metal, Hardcore, Industrial
Bandmedlemmar:
Andy LaPlageua, Joe Letz, Bremt Ashley, Eric 13, Nick Rossi
Land: Norge/USA
Recensent: Thomas Hulteberg

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudReverbnationkollapslogga

(English version below)

Roots bloody roots

Combichrist är tillbaka med 15 nya låtar på albumet “This is Where Death Begins” och självklart är det min plikt att analysera och recensera.

“This is Where Death Begins” är en gitarrbaserad skiva där fokus ligger på stenhårda metalriff, breakdowns och det skrikiga registret av Andys röst, det låter metal och det låter väldigt bra.

Det finns också en hel del variation att njuta av och albumet överraskar och vågar ta ut svängarna ordentligt, som i första singeln “Glitchteeth” som börjar lugnt med bas, sång och samplingar för att en och en halv minut senare brisera i en läskigt snygg refräng.

“Don’t Care How You Feel About it” är utan tvekan skivans dansgolvsdräpare – ett elektroniskt spår som påminner en del om “Throat Full of Glass”. Med ett kaxigt studsande beat och starka melodier kunde låten ha tagit en plats på 2010 års “Making Monsters”.

“This is Where Death Begins” är en musikalisk odyssé genom stora delar av Andy LaPleguas musikaliska åtaganden, från barsk hardcore i Lash Out via snygga melodier i Icon of Coil till Combichrists stenhårda beats och skapar något väldigt eget. Det här är inte albumet som kommer att locka tillbaka alla fans av det “gamla” Combichrist till konsertena – men det kommer garanterat att vinna en massa nya fans istället.

Bästa spår: “Exit Eternity”
Sämsta spår: “Time Again”

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist CD/LP

combichrist

01. We Are The Plague (04:16)
02. My Life My Rules (04:20)
03. Glitchteeth (02:58)
04. Exit Eternity (04:48)
05. Skullcrusher (03:52)
06. Time Again (04:30)
07. Destroy Everything (03:57)
08. Tired Of Hating You (03:54)
09. Don’t Care How You Feel About It (05:35)
10. Blackened Heart (03:53)
11. Pay To Play (03:35)
12. Slakt (03:16)
13. Black Tar Dove Pt. 1 (01:21)
14. Black Tar Dove Pt. 2 (04:08)
15. Homeward (04:57)

 

Tracklist CD2 “History Of Madness – Live At Complex, Los Angeles” ***

01. Brain Bypass (05:01)
02. Adult Content (05:08)
03. Winteryear (03:41)
04. Without Emotions (04:38)
05. Line To The Dead (04:48)
06. History Of Madness (04:49)
07. The Kill (05:08)
08. Spit (04:32)
09. Vater Unser (04:26)
10. Turmoil (02:49)
11. Industrial Strength (04:54)
12. Convenient Silence (05:19)
13. Strike (05:31)
14. Bullet Fuck (04:18)
15. God Warrior (04:50)
16. God Bless (04:30)

 

Tracklist DVD – “Live At Summer Breeze 2016” ***

01. Just Like Me (03:56)
02. No Redemption (02:40)
03. Zombie Fistfight (01:57)
04. Can’t Control (04:28)
05. Maggots At The Party (04:35)
06. Retret Hell Pt. 1 (04:57)
07. Never Surrender (05:08)
08. Blut Royale (05:20)
09. What The F**k Is Wrong With You? (04:50)
10. Love Is A Razorblade (04:25)

 

Tracklist CD – “Live At Summer Breeze 2016” ***

01. Just Like Me (03:47)
02. No Redemption (02:32)
03. Zombie Fistfight (01:57)
04. Can’t Control (04:14)
05. Maggots At The Party (04:25)
06. Retreat Hell Pt. 1 (04:45)
07. Never Surrender (04:55)
08. Blut Royale (05:12)
09. What The F**k Is Wrong With You? (04:37)
10. Love Is A Razorblade (04:11)

 

(English version below)

Roots bloody roots

Combichrist are back with 15 new songs on the album “This Is Where Death Begins” and of course it is my duty to analyze and review.

“This is Where Death Begins” is a guitar-based record where the focus is on rock-hard metal riffs, breakdowns and the screaming registry of Andy’s voice, it sounds metal and it sounds very good.

There are also a lot of variety to enjoy and the album will surprise and dares to properly, as in the first single “Glitchteeth” which begins quietly with bass, vocals and samples to a minute and a half later explode in a amazingly neat chorus .

“Do not Care How You Feel About It” is undoubtedly the discs dancefloor filler – an electronic track that is  reminiscent of “Throat Full of Glass”. With a cocky bouncy beat and strong melodies It could have taken a place on “Making Monsters” (2010).

“This is Where Death Begins” is a musical odyssey through alot of Andy LaPlegua’s musical commitments, from gruff hardcore in Lash Out to the stylish melodies of Icon of Coil to Combichrist’s rock hard beats and it creates something very original. This is not the album that will lure back the fans of the “old” Combichrist to the concerts but it will surely win them alot of new ones.

Combichrist – “Skullcrusher”

Tags: , , , ,


Comchrist återvänder med det nya albumet “This is Where Death Begins” som släpps via Out of Line den 3 juni. Här är videon till det första smakprovet “Skullcrusher”.

Liverapport: Amphi Festival 2015, Köln

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Vår fotograf och skribent Patrik Lark i sällskap med Alexander Johanson och Thomas Hulteberg levererar en liverapport från Amphi Festival som i år arrangerades på Lanxess Arena utanför tyska Köln den 25-26 juli

Foto: Patrik Lark (OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten med resterande bilder!)

Huvudrapport: Thomas Hulteberg

Konsertrapporter: Patrik Lark, Thomas Hulteberg och Alexander Johansson

 

Blåst på konfekten

Den första Amphi festivalen gick av stapeln 2005 i Gelsenkirchens amfiteater och fick sitt namn efter platsen, redan året efter flyttades festivalen till Tanzbrunnen i Köln och huserade där mellan 2006 och 2014. Tyvärr behövde Tanzbrunnen renoveras i år och därför var festivalen flyttad till Lanxess Arena och det rådde ingen tvekan om att besökarna var besvikna. Jag hörde mig för bland besökarna som varit på festivalen tidigare och de flesta var mycket besvikna på Lanxess Arena, en besökare hävde arg ur sig att det inte gick att få någon stämning i en så opersonlig betongkoloss. Tyvärr var det inte bara den nya arenan som arbetade emot festivalen utan även en veckolång stormvarning som utfärdats av lokala myndigheter och det blåste stundtals rejäla vinda. Detta ledde till att två scener, alla matställen, merchandise och ölserveringar som låg utomhus hölls stängt under festivalens första dag, arrangörerna försökte desperat boka om banden till inomhusscenen men bland annat Neuroticfish uteblev helt och X-RX spelade ett förkortat set dagen efter. Andra dagen gav myndigheterna grönt ljus till utomhusaktiviteter och det lyfte stämningen avsevärt.

Det som verkligen talade till Amphis fördel var den extremt fördelaktiga lineupen av artister, vad sägs om exempelvis: Combichrist, Diorama, S.P.O.C.K.Front 242DAF, Chrom, And One, Agonoize, The Mission, Rabia Sorda, OOOMPH! och VNV Nation. Ett biljettpris på endast 75 euro gjorde dessutom årets Amphi Festival till en väldigt prisvärd festival. Arrangörerna verkade dessutom väldigt måna om att inte krocka artister inom samma genre, den enda krocken jag upplevde var Combichrist och Welle:Erdball. En hel del tid som skulle gått till soundcheck verkade ha gått åt till artister som inte kunnat spela utomhus tidigare på festivalen och det innebar tyvärr att en hel del tekniskt strul uppstod. Bland annat mikrofoner som saknade ljud, rundgång i P.A-anläggningen och en hel del utebliven backtrack.

När jag gick in på festivalens hemsida senast fanns det ett frågeformulär att fylla i och en av frågorna var; ska festivalen stanna kvar på Lanxess Arena eller inte? Jag hoppas innerligt att arrangörerna tar sitt förnuft till fånga och återvänder till Tanzbrunnen nästa år. En festival står och faller med sin placering, omgivningarna är oerhört viktiga för att skapa och bibehålla festivalens identitet.

Bäst: Combichrist

Sämst: Lanxess Arena
Bubblare: Kölsch kan vara tidernas sämsta öl!

Chrom

Att som tvåmannaband fylla ut den stora scenen på Lanxess Arena var ingen lätt uppgift för Chrom under festivalens första dag. Thomas Winters och Christian Marquis måste ha satt frukosten i vrångstrupen när de såg mängden publik som kommit för att titta på dem, en egen stark fanbase och att det inte spelade några andra band samtidigt gjorde att flera hundra extra besökare bänkat sig på läktarna för att avnjuta Chroms kompetenta futurepop. Det här var första gången jag lyssnat på bandet och de lät bra, mycket bra till och med.

Thomas Hulteberg

6/10 BRA!

Rabia Sorda

En av festivalens absoluta höjdpunkter för mig personligen. Som långvarigt fan av Hocico så har jag stundtals haft svårt för medlemmarnas solo utflykter, men efter senaste albumet “Hotel Suicide” har jag blivit övertygad om Rabia Sordas storhet. Setlisten saknade tyvärr både atmosfäriska “Misery” och det senaste videospåret “Heart Eating Crows” när bandet hade valt att fokusera mer på kraft än stämning. Tyvärr drabbades spelningen också av diverse tekniska problem; Erks mikrofon slutade helt plötsligt att fungera och keyboardisten Fabians stativ lade av att fungera vilket i sin tur resulterade i ett sönderslaget keyboard. Rabia Sorda är ett fantastisk liveband och bevisar det när man levererar låtar som “I’m Tragedy”, “Die in Berlin” och “Indestructible”.

Thomas Hulteberg

7/10 MYCKET BRA!

DAF

Oldschool-EBM gör sig väldigt illa på stora scener. Närheten till publiken och känslan av samhörighet försvinner fullständigt när det är mer än tre meter mellan bandet och publiken. DAF’s monotona och stundtals minimala EBM drunknar bort i arenans tomhet. Bandet är taggat och spelar sig igenom 19 låtar från hela karriären, tydligen är detta deras avskedsturné vi får väl se hur det blir med den saken, de flesta band har svårt att hålla sig borta från rampljuset någon längre tid. Hade DAF spelat på en av de mindre scenerna hade jag säkert njutit mer av den fantastiska setlisten som innehöll bland annat “Der Mussolini”, “Ich Will”, “Muskeln”, “Alle Gegen Alle” och “Der Räuber und der prinze” som extranummer. Publiken är stor och visar bandet oändlig uppskattning.

Thomas Hulteberg

6/10 BRA!

Combichrist

Jag förstår att många oldschool-fans blev besvikna på Combichrists spelning. Bara en av de tolv låtarna, “Blut Royale”, var hämtad från genombrottsalbumet “Everybody Hates You”. Fokus på det nyare och gitarrbaserade materialet har blivit normen för Combichrist både på förra årets We Love You-turnè och på årets festivalspelningar. Med en full sättning bestående av; bas, gitarr, trummor, keyboard och sång som genomfört ett hundratal spelningar tillsammans är Combichrist det bästa livebandet att se just nu. Andy LaPlegua har publiken i sin hand och dompterar oss som han vill och manar till allsång och röj. Om jag fick ändra en enda sak hade det varit att skippa låtarna från albumet “No Redemption” och slänga in en äldre låt istället. De starkaste låtarna den här kvällen var “Maggots at the Party”, “Never Surrender” och “Get Your Body Beat”.

Thomas Hulteberg

8/10 STRÅLANDE!

Agonoize

Det här var utan tvekan den bästa Agonoize-spelningen jag hittills sett. Trots lite strul med mikrofoner levererade bandet ett väldigt tight set i princip utan mellansnack och blodsorgier. Tidigare tillfällen när jag sett bandet har väldigt mycket energi och fokus placerats på ritualer och låtsasblod vilket verkligen inte tilltalar mig, det är nästan förolämpande att ett band med så många starka låtar som Agonoize skulle behöva sänka sig till “gwar”-nivåer för att chockera. Setlisten är en blandning av gammalt och nytt och levereras med pondus och inlevelse. “Staatsfeind”, “Nekropolis” och “Korprolalie” är fantastiska låtar som får hela publiken i Lanxess Arena att gunga, dansa och svettas. Hade Agonoize spelat den senaste singeln “Ich Spreche Deutsch” hade det här varit helt perfekt!

Thomas Hulteberg

9/10 MÄSTERVERK!

S.P.O.C.K.

Tre herrar klädda i stilrena vita uniformer gör entré på stora scenen strax efter lunch och möts av ett hav av människor. Redan under första låten “Borg (Resistance is Futile)” står det klart att den enorma publiken inte har gått fel eller är där för att det saknas annat att göra; de är här för att njuta av dansant synthpop med Star Trek-tema. Känslan av att de flesta svenskar på festivalen tagit sig dit för att stötta “hemmalaget” är ganska påtaglig och det vajar ett antal skånska flaggor i publiken, men vad gör det när S.P.O.C.K. är bättre än någonsin, mer än 25 år in i karriären. Mr Android (Alexander Hofman) dansar, spexar, flörtar med publiken och bjuder in oss alla till S.P.O.C.K.n’ Roll familjen och när den sista tonen av “Never Trust A Klingon” tystnar har den antagligen största publiken i bandets historia fått uppleva en makalöst bra konsert.

Thomas Hulteberg

9/10 MÄSTERVERK!

VNV Nation

Jag tror jag sett VNV Nation tio gånger vid det här laget och jag tycker alltid att de levererar. Det gjorde de även i Globenstort format. Det känns som om Ronan Harris arbetat mer med sin röst i samband med “Resonance” med Babelsbergs Symfoniorkester, ett klassiskt projekt han länge velat genomföra, och att detta arbete också stärkt hans röst som aldrig lät brölig på årets Amphi. VNV Nation var tillsammans med Front 242 ensamma om att ha videokonst och ljusshow för en så stor arena som Lanxess Arena stage. Det var snyggt, mäktigt och professionellt, men samtidigt en bit från den utlevelse jag erfarit på t ex Rotundan när de spelat vid Stockholms universitet, på Kolingsborg, DAS BOOT eller i Arvika. Hursomhelst, väl godkänt. Topparna var slutnumret “Nova (Shine a Light On Me”), med fint samspel från publiken, och “Standing”.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

Front 242

Front 242 spelade högst och fetast och hade den i särklass häftigaste videoshowen på hela Amphi. De var tillsammans med VNV Nation ensamma om att ha material och show att fylla ut hela Arena stage inuti Lanxess Arena och det var en upplevelse att äntligen få se dem på en riktigt stor scen med utmärkt ljud (som vi som satt högt på läktaren hade – nere på golvet var ljudet av mer av Friendskvalitet har jag förstått). Front 242 inledde med en blytung “Commando Mix” med helikopterstridsscener värdiga Apocalypse Now. Bakgrundsvideon till “U-Men” med brandgula japanska Akira Kurusawa-stridsscener var enormt imponerande. Två absoluta konstverk i egen rätt. “Take One” var den enda hitten de framförde och med den var spontandansen på läktaren ett faktum. Det var också helt rätt, modigt och konstnärligt förtjänstfullt att utelämna “Headhunter”, “No Shuffle”, “Quite Unusual” etc. På Amphi ställde sig de halvlåtsasengelskmuttrande belgiska farbröderna bredvid de tio år äldre gentlemännen i Kraftwerk och visade att de har mycket lite med pop att göra – Front 242 gör konst. Det förstod jag först på Amphi den 25:e juli 2015.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

X-RX

X-RX bjöd på Amphis bästa adrenalinkick helt i klass med vinhörnans plastglas med sekt. En injektion av hård och dark trance rätt in i halsvenen. Amphi brottas med hela synthscenens nostalgiproblem så det är ju alltid ljuv musik med hårt rockande band som försöker modernisera och förnya scenen (även om vi i o f s har hört åtskilligt i denna genre i ungefär ett decennium vid det här laget). Pascal “Cyrex” Beniesch och Jan “Sine-x” Teutloff gjorde sitt bästa för att growla och vara hårda och lyckades med den äran, trots att deras material inte är bättre än vad det är, de visade t o m upp en del charm, jag menar: “One, two, three, feel the beat. One, two, three, fuck me!” Det är sånt man får ur sig stridsropet Arvika till vid mer än ett tillfälle när man byter svett med andra sköna svartalfer från resten av världen på parketten.

Alexander Johansson

7/10 MYCKET BRA!

Henric de la Cour

Henric de la Cour såg inte lika nervös ut som när jag såg honom senast på Uppsala Konsert och Kongress då han var förband till Kite. Precis som då körde han en del playback men han gör det ytterst snyggt. Gitarristen Camilla Karlsson sjöng “Shark” starkare och bättre än någonsin. Inramningen på Amphis minsta scen, “Orbit stage”, med ett milt strilande regn och tåg och pendeltåg som for fram bakom Henric med band fungerade helt perfekt – smart, melodiös depprock har aldrig varit vackrare. Vi svenskar på plats känner ju till Henrics världsklass men stora delar av (den sannolikt mest tyska) omgivningen stod hänförda inför det blodiga hjärta (och anlete) Henric visade upp. Sound the alarm, mütterfickers! Nu vet ni.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

Patenbrigade: Wolff

Patenbrigade: Wolff gjorde om stora scenen till en gul- och orangesprakande byggarbetsplats – en nördarnas lekstuga där allt kunde hända och hände. Till låten “Der Brigadier trinkt Bier!” serverade man publiken öl genom att hälla den genom ett långt VVS-rör som sträckte sig över fotodiket och kravallstaketet. Man kan tycka att Patenbrigade: Wolff är tramsiga i sina bygghjälmar och fluoriserande västar, men lika gärna underhållande. Oavsett vilket så lät de bra. Det bjöd på snygga låtproduktioner även om inget var live. Besviken konstaterade jag dock att de varken spelade “Stalinallee” eller “Maurerradio”. Kanske var det det kortade programmet (pga föregående dags storm och inställda spelningar) som tvingade dem att stryka extranumren?

Patrik Lark

8/10 STRÅLANDE!

The Mission

The Missions spelning blev inte riktigt som det var tänkt. Wayne Hussey hade tappat mycket av sin röst i en förkylning och tvingades att kasta in några extra sångare som förstärkning. Dessa två såg mer än lovligt bortkomna ut på scenen. Dessvärre var också ljudet under all kritik, vilket får tillägnas ansvarig ljudtekniker då ljudet i Lanxess Arena i övrigt var mycket bra. Tråkigt, när ett av de mest legendariska gothic rock-banden står inför en verklig storpublik. Wayne Hussey var heller ingen furie på scenen, men spelning bar sig på det rika låtmaterial som han skrivit ihop under åren.

Patrik Lark

6/10 BRA!

Das Ich

Das Ich står för en mäktig musik som är teatralisk, satanisk och består till lika delar av industri, goth och svart kabaré. Senast jag såg dem var på Bodyfest 2013 och då var sångaren Stefan Ackermann inte i något vidare skick efter sin hjärnblödning. Nu var det roligare att se honom då han fått tillbaka en hel del av sin agressivitet och intensitet på scenen. Till den här spelningen hade de stärkt upp med en extra keybordspelare som kändes mal placé i sin hårdrocksutstyrsel, komplett med Motörhead-väst. Roligare var det att Marianne Iser from Schneewittchen kom in som gästartist och sjung duett med Stefan Ackermann på några låtar. Hennes opera-inspirerade röst passade förvånansvärt väl in i Das Ichs dramatiska musik. Under starka låtar som “Gottes Tod” och “Destillat” blev det bra tryck i den stora Lanxess Arena.

Patrik Lark

9/10 MÄSTERVERK!

Combichrist – “We Love You”

Tags: , , , , , , , , ,


Format: CD, Digital, 2xLP
Skivbolag: Out of Line
Releasedatum: 14 mars 2014
Genre: Aggrotech, industrial metal, EBM
Bandmedlemmar: Andy LaPlegua (Ole Anders Olsen), (Joe Letz), (Abby Nex), (Eric 13)
Land: USA/Norge
Recensent: Thomas Hulteberg

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudReverbnation

Ett djärvt steg framåt

Combichrist är ett band som knappast behöver någon närmare presentation om det inte är så att du bott under en sten de senaste elva åren. Om så är fallet så beklagar jag och hoppas att du trivts bra och för säkerhets skull bjuder jag på en liten resumé: Combichrist är Andy LaPleguas (Icon of Coil, Panzer AG m.fl.) flaggskepp som sedan starten 2001 har släppt sju studioalbum, nio EP:s, turnerat stora delar av världen som headliners och öppnat för Rammstein både i Europa och USA. Fokus i musiken har framförallt varit aggressivitet och driv medan texterna har behandlar ämnen som svek, våld, sex och självmord. Så om alla är med nu, även du som bott under stenen, så kör vi.

“We Love you” är Combichrists sjunde studioalbum sedan debuten “The Joy of Gunz” från 2003 och den viktigaste aspekten på det här albumet är nyskapandet. Det jag har uppskattat mest med Combichrist sedan 2005, när jag upptäckte dem, är deras vilja och behov att utvecklas. Varje studioalbum har haft sitt eget sound och identitet.

Skivans första låt är den kompromisslösa “Every Day is War” som börjar i ett högt tempo med ett mycket drivande beat som till viss del påminner om “Get Your Body Beat”. Gitarriffet som spelas i låten ligger långt bak i mixen och tillför en djupare botten till ljudet. Sången är rå och aggressiv och har mixats lite lägre än på tidigare skivor vilket ger låten en bättre helhet.

Den första singeln från skivan är “From My Cold Dead Hands” och den är en fröjd för alla bakåtsträvare eftersom den påminner väldigt mycket om hur Combichrist lät 2005. Ett pulserande och taktfast trumbeat bryts upp med tung bas och minima melodi i verserna där sången får dominera. Trummorna bryter av till en elegant brygga som bygger upp förväntan innan refrängen exploderar i en snygg hook och en melodi som sätter sig som tugummi på hjärnan.

Den låt som fick mig att haja till mest är “Maggots at the Party” eftersom den inte låter som något annat Combichrist har släppt. En gitarrdriven låt som mer påminner om Turbonegro än aggrotech. Även om den förra skivan “No Redemption” var nästan helt baserad på gitarr lät låtarna mer som metal än punk. När chocken väl har lagt sig kommer jag på mig själv att spela låten oftare och oftare.

“We Love You” är en skiva som kommer att dela Combichrists fans i två delar; de som älskar den och de som hatar den. Skivan är en naturlig utveckling för ett band som vägrar stå still och idissla gammal skåpmat. Inledningsvis kan “We Love You” vara svår att ta till sig eftersom den inte låter som vi är vana vid men om man ger den en chans är den helt fenomenal.

Bästa Låt: “Maggots at the Party”
Sämsta Låt: “Fuck Unicorns”
9/10 MÄSTERVERK!

Tracklist

01. We Were Made to Love You (03:50)
02. Every Day is War (03:57)
03. Can’t Control (04:11)
04. Satan’s Propaganda (02:41)
05. Maggots at the Party (04:13)
06. Denial (03:50)
07. The Evil in Me (04:03)
08. Fuck Unicorns (03:06)
09. Love Is a Razorblade (03:20)
10. From My Cold Dead Hands (04:18)
11. We Rule the World Motherfuckers (04:54)
12. Retreat Hell Part 1 (04:37)
13. Retreat Hell Part 2 (08:49)

 

Combichrist – “Maggots at the Party”

Tags: , , ,


Combichrist presenterar en video till “Maggots at the Party” som är hämtad från det nya albumet “We Love You” som finns ute nu.

Combichrist älskar er alla

Tags: , , , , ,


Ni får ursäkta rubriken – vi kunde helt enkelt inte hålla oss borta från en gnutta ironi! Hursomhelst så är Combichrist nu redo att presentera det kommande albumet “We Love You” och som alla säkert redan har listat ut på förhand så är det givetvis ingen kärlekshistoria det handlar om den här gången heller.

Efter att ha gjort något av en musikalisk utflykt på det gitarrtyngda spel-soundtracket “No Redemption” tidigare i år så är nu den hårdslående kvintettet, som frontas av den forne Icon of Coil-sångaren och frontmannen Andy LaPlegua, tillbaka med nytt material.

Den första singeln “From My Cold Dead Hands” finns ute nu (se videon nedan) och även om albumtiteln säkert kan lura någon förvirrad stackare därute så är det givetvis ingen samling med kärleksballader det handlar om den här gången heller. På de tretton nyskrivna spåren så tar Combichrist upp stafettpinnen ungefär där man avslutade det senaste ordinarie albumet “Making Monsters” (2010).

Pressrelesasen lyder

“With their trademark body-pummeling beats and vitriolic vocals intact, Combichrist’s latest full-length album digs deeper into the abyss and delivers 13 tracks of relentless aggression and manic electronica. From the stuttering thump of “Every Day Is War” to the choking-on-glass/buzz-saw aggression of “Satan’s Propaganda” to the breakneck punk metal of “Love Is A Razorblade”, We Love You leaves you gasping for breath.”

Fansen kan med andra ord vara helt lugna.

“We Love You” släpps den 21 mars via Out of Line.

Tracklist

combichrist_we_love_you

01. We Were Made to Love You
02. Every Day Is War
03. Can’t Control
04. Satan’s Propaganda
05. Maggots at the Party
06. Denial
07. The Evil in Me
08. Fuck Unicorns
09. Love Is a Razorblade
10. From My Cold Dead Hands
11. We Rule the World Motherfuckers
12. Retreat Hell Part 1
13. Retreat Hell Part 2

Combichrist – “Feed the Fire”

Tags: , , , ,


Musikvideo till Combichrists “Feed the Fire” hämtad från bandets soundtrack till TV-spelet DMC Devil May Cry med titeln “No Redemption” som innehåller 13 spår från spelet. Enjoy!

Liverapport: Gothic Cruise 2012

Tags: , , , , , , , ,


Synthare bland palmer och paraplydrinkar?

Det kan väl inte vara möjligt?

Eller?

När hösten trycker sig på och man är van att gå in i mörkerdvala, där de ljusaste stunderna förmodligen äger rum på någon random klubb, så händer något helt annat på andra sidan jorden:

Gothic Cruise.

En kryssning som i år gick från New York till paradisön Bermuda.

Vår egen Joakim Holfve var på plats..

Nog för att beachcluben på Amphi Festival är en smula lustig sett till en synthares typiska image. Men inget slår nog Gothic Cruise!

Med strax under 300 deltagare sätter resesällskapet verkligen sin prägel på Royal Caribbean som tar oss från New York  till Bermuda. När den typiska klientelen är glassande pensionärer är det både ett och annat ögonbryn som höjs när Gothic Cruise gör sitt intåg. Mestadels amerikaner, med ett par tyskar, någon finländare, en eller två holländare, en enstaka tjeck och ett gäng skandinavier utgjorde årets upplaga. Och med band som Icon of Coil, VNV Nation, Aesthetic Perfection och SITD på scenen, så kunde ju inte resan gå fel! När det dessutom ges ut fri bar-kort så glittrar ögonen förtjust på de flesta – kanske allra mest på oss skandinaver!

Under en veckas tid tar kryssningsfartyget oss till Bermuda och tillbaka. Tiden till havs är fyllda med konserter och aktiviteter, även om det mesta går över gränsen till plojigt.  Bortser man från de lite dumamerikanska drag som häckar över både själva kryssningen, som “Sexiest man Contest” och en del skumma poolregler samt Gothic Cruise (synthtwister) så är evemanget nära nog perfekt att dra iväg på för att förlänga sommaren lite extra!

Smakar det så kostar det dock. En vecka på kryssningen landar på runt 15.000 svenska kronor men då får man knubba i sig så mycket mat man bara orkar och dricka sig redlös dygnet runt. Och är det något amerikanerna kan så är det att få folk att känna sig välkomna. Inte ens min mamma har försökt få mig att äta så mycket och inte ens min bäste fyllepolare och försökt få mig att dricka så mycket. Personalen ombord må jobba omänskliga sju månader i sträck innan de släpps tillbaka till sina familjer, men de har ett förbannat bra humör ändå och får dig att knappt vilja gå av och utforska Bermuda när du ligger i hamn.

Rent organisationsmässigt är Gothic Cruise kanske ingen större förebild. Kryssningen känns en smula rörig men det bör också understrykas att själva rederiet hade sin del i det. Informationen är lite luddig, men när det kommer till det viktigaste: konserterna, så funkar allt smärtfritt, bortsett från det halvtaskiga ljudet som lokalen frambringar. Dock så är det rätt coolt att gå på konsert i en ishall inuti ett fartyg mitt på Atlanten!

Dekadens, fyllekäk, sol och paraplydrinkar. Där har du Gothic Cruise i ett nötskal. Känner du dig sugen är det bara att börja stoppa hundralapparna i madrassen – nästa år är det Karibienöarna och Mexiko som står på tur!

(Red.anm: Gothic Cruise har arrangerats regelbundet sedan 1989. Nästa års upplaga avgår från Orlando, Florida den 15 september och på scenen står då: Ayria, Sonik Foundry, Scandy, Das Bunker, 00tz 00tz och Bella Morte.)

Bästa konserten

Icon of Coil. Det må vara åtta år sedan Andy LaPlegua, Christian Lund och Sebastian Komor släppte sitt senaste album, men trots detta är spelningen snortajt! Andy och Christian (Sebastian fick desvärre förhinder) ger gärnet och med en frontman som Andy LaPlegua (som även är känd från Combichrist), så är det halvt omöjligt att misslyckas. Guldstjärna för extranummer som Combichrists “Without Emotions”, publikens allsång på “Happy Birthday” till födelsedagsgossen Christian och gamla Northborne-hits.

Största besvikelsen

Knappt någon. Möjligen att vi inte fick se några delfiner som utlovat.

Tipset

Åker du? Häng i skybaren! Bästa drinkarna och bästa utsikten. Okristligt mycket tid spenderade man där.

Missa inte

Gå i land! Både när man anländer till Bermuda, eller var kryssningen åker just det året, och när man åker tillbaka. Var inte dem som blir kvar när skeppet går!

Drinken

“Chemical Warfare”. ‘Nuff said!!

Liverapport: Emmabodafestivalen 2012

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Hocico, VNV Nation, Combichrist
Datum: 26 juli 2012
Scen: Emmabodafestivalen
Rapport & Foto: Anders Nord och Benny Tillberg

OBS! Missa inte fotoalbumet nedan!

När Arvikafestivalen kastade in handduken 2010, efter många års trogen tjänst, så var det många såg chansen att se synthband på någon av de större svenska festivalscenerna som en utopi i framtiden. När Emmbodafestivalen i år så bokade inte mindre än tre större band: VNV Nation, Mexikanska Hocico och de Norsk/Amerikanska giganterna Combichrist så var känslan euforisk!

Elektroskulls Anders Nord och Benny Tillberg packade kamerorna och drog i väg till Småland..

Festivalarrangörerna hade förlagt alla tre banden till samma dag, torsdagen, vilket gjorde att man kunde göra det till en endagsfestival om man ville. Först ut var Hocico, som består av Erk Aicrag och Racso Agroyam.

Efter introt “Breathe Me Tonight” var det full fart på Erk. Med en speltid på dryga timmen, så var det en väldigt intensiv hitkavalkad med låtar som “Bite Me”, “About a Dead”, “Dog Eat Dog” och “Where Words Fail, Hate Speaks”. Trots att det bara var drygt 50(!) synthare i publiken såg Erk synbart nöjd ut. Han hoppade ner i fotodiket och hade allsång med publiken som svarade med att slita sönder en kedja på scenklädseln och dra honom i håret. Allt i ren glädje! Detta var en av de bästa Hocico-spelningar jag bevittnat och får ni möjlighet att gå på en spelning med Tacobodyns mästare så ta den!

När VNV Nation gick på scenen vid tiotiden så hade syntharskaran ökat till 100-150 personer. Efter introt besteg Ronan Harris, Mark Jackson, Tom Lesczenski och André Winter scenen. I vanlig ordning öppnade man starkt med “Chrome”. Speltiden var en dryg timme, vilket gjorde att det inte fanns så mycket tid för Ronans tradiotionella mellansnack. Publiken var med på noterna redan från  första tonen och sedan var det allsång hela spelningen igenom! Låtarna flöt på i ett. “Resolution”, “Standing”, “Space and Time” och avslutande “Perpetual” med den obligatoriska allsången, som även fortsatte av publiken långt efter det att bandet gått av scenen. I och med att det inte funnits tid för spexandet och allsången på svenska, så valde publiken att själva sjunga “Små grodorna”. En bra avslutning på en mycket bra konsert!

Den enda arrangörsmissen var att när VNV Nation precis slutade spela så började Combichrist samtidigt på en annan scen! Jag ilade snabbt över och såg bland annat Andy LaPlegua på scen i beklädd i en djur-one-piece. Bandet hade precis som på Amphifestivalen förstärkts med en gitarrist på scen. Såg ett par låtar med TBM-pionjärerna innan jag tog en tur på festivalområdet.

Sammanfattningsvis konstateras att detta är ett underbart initiativ av Emmabodafestivalen och om man planerar att göra samma satsning på synthen nästa år så kommer i alla fall undertecknad garanterat tillbaka! Efter att ha pratat med massa VNV Nation-fanatiker i Göteborg när jag kommit hem så var det många ledsna miner, då informationen inte gått fram att VNV Nation spelade i Sverige i sommar. Lite mer marknadsföring på Synthklubbar (och kanske här på Elektroskull.com?) och dylikt kommer garanterat resultera i att fler kommer åka till Emmaboda 2013.

Tack för tre bra spelningar och en trevlig festival! Som sagt, jag hoppas vi syns nästa år!

Hocico – Foto: Anders Nord

Hocico – Foto: Anders Nord

VNV Nation – Foto: Anders Nord

VNV Nation – Foto: Anders Nord

VNV Nation – Foto: Anders Nord

VNV Nation – Foto: Anders Nord

Combichrist – Foto: Benny Tillberg

Combichrist – Foto: Benny Tillberg

Combichrist – Foto: Benny Tillberg

Combichrist – Foto: Benny Tillberg

Combichrist – Foto: Benny Tillberg

Liverapport: Amphi Festival 2012, Köln

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: The Wars, A Life Divided, Spetsnaz, Mind.In.A.Box, Corvus Corax, Camouflage, Eisbrecher, The Sisters of Mercy, Eisenfunk, Tyske Ludder, X-RX, Seabound, Assemblage 23, SITD, Haujobb, Nachtmahr, Apoptygma Berzerk, D.A.F., Lord of The Lost, Solar Fake, Aesthetic Perfection, Stahlzeit, The Crüxshadows, Mono Inc., Blutengel, Blutengel, And One, Schöngeist, Whispers in The Shadow, The Other, Coppelius, 18 Summers, Conjure One, Combichrist, Project Pitchfork
Datum: 21-22 juli 2012
Scen: Tanzbrunnen, Köln
Rapport: Joakim Holfve
Foto: Anders Nord

OBS! Missa inte fotoalbumet nedan!

När Arvika har dött och ingen annan svensk festival (undantaget Emmaboda kanske?) orkar med att boka några vettiga band är det dags att styra kängorna söderut. Elektroskull – Synthportalen-duon Joakim Holfve och Anders Nord rapporterar från Amphi Festival i tyska Köln.

Med drygt 16 000 biljetter sålda och en inte alldeles tokig lineup ses Amphi Festival i Köln, Tyskland som en av de bättre festivalerna i genren – förmodligen med all rätt! Efter att ha varit en “freshman” förra året hade jag den här gången en smula bättre koll på vad som man inte ska missa – och vad som är lite mer. Framför allt har jag fått en bild av en festival som är lika tajt och uppstyrd som vilka tyskfloskler som helst. Amphi är, på många sätt och vis, Tyskland objektifierat.

Amphi Festival 2012 (den åttonde i ordningen sedan starten 2005) var lika organiserat som den alltid verkar vara och arrangemanget är oklanderligt. Bortsett från att festivalen kunde ha haft lite fler toaletter och en smula bättre utbud när det kommer till maten är det svårt att hitta något att gnälla över. Jag tycker fortfarande att festivalen börjar för tidigt och slutar precis likadant – för tidigt. Att det sista bandet går av innan midnatt känns lite fånigt och de tidigaste banden missas av många.

Bandmässigt hade arrangören Orkus täckt in det mesta. D.A.F. och And One för gammelsyntharna, Nachtmahr och Combichrist för nysyntharna, medan gotharna höll till godo med The Sisters of Mercy och så vidare. Det roliga med Amphi är att det är typ… “kreddigt”. Genomgående så försöker banden verkligen göra något av showen (som exempelvis Agonoize gjorde i fjol) och inte bara ställa ut skorna och låta det vara ännu en festivalspelning. Genomgående imponerade banden i intensitet och publikfrieri. Vore det inte bara för att ljudet är rätt eländigt på inomhusscenen hade det varit full pott.

För de som saknar “de gamla goda åren” på Arvikafestivalen eller tycker att Wave Gotik Treffen (i Leipzig) är för meckigt är det verkligen dags att få upp ögonen för Amphi. Redan nu har festivalen presenterat namn som Alien Sex Fiend, Welle:Erdball, FabrikC och Fields of Nephilim inför nästa år och med en så pass tight organisation, bra stad att hitta hotell i (även om Köln i övrigt kanske är i tråkigaste laget), världens bästa beachclub och en bra nattklubb är det bara att packa väskan och åka ner.

Det är bara så trist att festivalen endast är två dagar lång, tiden går som bekant alldeles för fort…

Årets bästa band

Aesthetic Perfection. Gjorde ingen besviken. Med en rätt taskig tid (typ halv tre på eftermiddagen) är det ingen lätt uppgift att göra en riktigt bra show. Daniel, Tim och Elliott gjorde en riktigt bra spelning och efterskakningarna sitter i än.

Årets besvikelse

Apoptygma Berzerk. Ni är inte Bon Jovi!

Årets favorit i repris

Beachcluben. En sån fenomenal idé! Det självklara hänget för alla och anledningen till att man missar fler konserter än man kanske hade velat.

Årets miss

Svor lite åt mig själv för att jag inte såg Solar Fake och Haujobb.

Årets fråga

Är det inte dags att utöka festivalen med fredag också snart?

Årets “det-här-får-jag-inte-missa-nästa-år”

Köpa nya kängor. Mina fötter har skavts ner med hälften…

Aesthetic Perfection

Seabound

Tyske Ludder

And One

Assemblage 23

Blutengel