Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Sony Music/Columbia Records
Releasedatum: 16 november 2018
Genre: Electro, synthwave
Bandmedlemmar: Jean-Michel Jarre
Land: Frankrike
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

En samling av det bästa ur en legendarisk karriär

Hösten 2018 markerar 40-årsjubiléet för den gamla klassikern Equinoxe släppt 1978. Det innebär att det tog lika lång tid för uppföljaren att släppas, vilket i sig måste vara någon form av världsrekord. Oavsett om det var planerat eller ej måste man imponeras av Jean-Michel Jarres öga för detaljer, både i musiken som i marknadsföringen och timingen av den.

Blott en sekund in i det första spåret hör man att detta album kommer blir något helt annat än vad Jean-Michel producerat på denna sida av millennieskiftet. Introt på “The Watchers” är lika mullrande vackert som “First Rendez-Vous” från 1986 och visst märks det att den nu 70-åriga fransmannen använt synthar och maskiner som samlat damm längre än vad många band ens existerat. Den svepande och euforiska “Flying Totems” är kanske albumets bästa spår och låter som en mash-up med Vangelis. “Robots Don’t Cry” tar istället de vemodiga stråkarna från “Oxygene 7” och placerar dem i en lika vemodig orkester med tydliga inslag från både Magnetic Fields som Chronologie.

Lekfullheten i “Infinity” för tankarna till sprudlande glada “Calypso” från albumet Waiting for Cousteau. Så här roligt har inte Jean-Michel Jarre haft med en synth på över 25 år. Åttonde spåret “The Opening” visar varför han en gång i tiden banade väg för den moderna elektroniska dansmusiken som nu skördar framgångar över hela världen.

Jean-Michel Jarre har genom sin karriär betat av de flesta musikstilar men har trots det hela tiden haft en grundstomme som all musik kretsat kring. Det är fokus på melodiska, elektroniska och oftast instrumentala spår där lyssnaren själv får skapa en bild och en historia kring musiken. På Equinoxe Infinity börjar Jean-Michel i andra änden och utgår från den ikoniska bilden som agerar cover-designen för Equinox-LP:n. Ett publikhav av “watchers” med kikare fokuserar alla på samma motiv. Men vad är det de tittar på? Han tar hela mytologin kring denna bild och bygger ett album med teman som AI, uråldriga spanare och robotar med känslor.

Rent musikaliskt relaterar detta album till Equinoxe på samma sätt som Oxygene 3 (med del 14-20) gör till sina föregående tretton delar. Det är lite modernare och mer polerat än för 40 år sedan, men behåller ändå samma känsla, även om det snarare känns som ett hopkok av alla hans gamla album. Det är inte helt osökt att man tänker på detta album och jämför med den resa som LP-skivan gjort. I mitten på 70-talet var LP-skivorna det dominerande, moderna musikmediet med en ohotad ställning bland dåtidens artister. Fyra årtionden senare har dessa varit nere på botten och vänt uppåt igen, nu i en ny digital värld. Att både LP-skivan som Jean-Michel Jarres musik lever kvar in i 2020-talet visar på bådas storhet och tidlöshet.

Tracklist

01. The Watchers (Movement 1) (02:58)
02. Flying Totems (Movement 2) (03:54)
03. Robots Don’t Cry (Movement 3) (05:44)
04. All That You Leave Behind (Movement 4) (04:01)
05. If The Wind Could Speak (Movement 5) (01:32)
06. Infinity (Movement 6) (04:14)
07. Machines Are Learning (Movement 7) (02:07)
08. The Opening (Movement 8) (04:16)
09. Don’t Look Back (Movement 9) (03:36)
10. Equinoxe Infinity (Movement 10) (07:33)

(English version below)

A collection of the best pieces from a legendary career

The fall of 2018 marks the 40th anniversary for the old classic album Equinoxe, released in 1978. This means that it also took 40 years for the sequel to be released, which must be a world record of some kind. Whether it was planned or not you have to be impressed by Jean-Michel Jarres eye for details, both musically and in the advertisement and timing of it.

It takes only a few seconds until you realize that this album is going to be something else than what Jean-Michel has produced on this side of the millennium shift. The introduction on ”The Watchers” is as beautiful and rumbling as on ”First Rendez-Vous” release in 1986, and you can tell that the aging frenchman has used synthesizers and machines that has been collecting dust for longer periods of time than entire bands have existed. The sweeping and euphoric ”Flying Totems” is perhaps the best track of the album and sounds like a mash-up with Vangelis. The track ”Robots Don’t Cry” instead uses the melancholy strings from ”Oxygene 7” and place them in an equally melancholy orchestra with clear elements from both Magnetic Fields and Chronologie.

The playfulness of ”Infinity” brings the overly happy ”Calypso” from the album Waiting for Cousteau to memory. Jean-Michel Jarre hasn’t had this fun with a synthesizer in over 25 years. On the eighth track ”The Opening” it really shows why he once upon a time paved the way for the global phenomenon that is modern dance music. 

Throughout his career Jean-Michel Jarre has checked most music genres of off his list, but the fundamentals have always been solid. It is focused on melodic, electronic and mostly instrumental tracks where the listener has to to create a context for herself. On Equinoxe Infinity Jean-Michel starts in the other end, with the iconic picture of the cover of the Equinoxe LP. A crowd of ”watchers” with binoculars all focus on the same motif. But what are they looking at? He takes the whole mythology of the picture and builds an album around it, with themes like A.I, ancient watchers and robots with feelings.

Musically this album relates to Equinoxe in the same way that Oxygene 3 (With parts 14-20) relates to its previous thirteen parts. It is somewhat more modern than 40 years ago, but keep the same set of feelings, even though it feels like a mixture of all his old albums. It is not without reason that you think of this album and compare it with the rise and fall of the LP format. In the mid 70’s LP disks were the dominant and modern medium, unbeatable in produced numbers. Four decades later both have been at the bottom and bounced back, now in a new digital world. The fact that both the LP and the music of Jean-Michel Jarre lives on through the 2020’s proves its great and timeless stature.

Depeche Mode har släppt en specialinspelad studioversion av den nya singeln “Going Backwards”.

Depeche Mode levererar videon till den nya singeln “Where’s the Revolution”.

Depeche Mode bjuder på den första remixen på den nya singeln “Where’s the Revolution”.

Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Sony Music/Columbia Records
Releasedate: 2 december 2016
Genre: Electro, synthwave
Bandmedlemmar: Jean-Michel Jarre
Land: Frankrike
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Väger alldeles för lätt jämfört med sina föregångare

På det tvådelade albumet “Electronica”, vars andra kapitel “The Heart of Noise” släpptes tidigare i år, radade den franske pionjären Jean-Michel Jarre upp samarbeten med en lång rad artister, alla verksamma inom en nästintill lika lång rad elektroniska subgenrer och stilar. Så när han nu väldigt tätt inpå detta dessutom passar på att 40-års jubilera sitt klassiska album “Oxygene” (1976) med den (till synes i all hast) nykomponerade “Oxygene 3”, så blir jag tyvärr snabbt övertygad över att gammal kanske inte alltid är äldst.

När det kommer till huvudtemat, strukturen och rytmen så är “Oxygene 3” förvisso relativt trogen sitt original i själva upplägget. Det inledande introt “Oxygene, Pt. 14” och andraspåret “Oxygene, Pt. 15” ger oss en rejält uppdaterad, komplex och modern ljudbild om än förklädd i fransmannens egna kostym. Tredjespåret “Oxygene, Pt. 16” agerar sedan, precis som det motsvarande spåret på originalalbumet från 1976, en sorts uppbyggnad inför “ledmotivet”, som i det här fallet är den greppvänliga “Oxygene, Pt. 17”.

Precis som en av sina “föregångare” “Oxygene, Pt. 4” så är grundar sig “Oxygene, Pt. 17” på fyra ypperligt välkomponerade och vackra melodislingor och spåret är en av få höjdpunkter på albumet. Jean-Michel Jarre är ju inte bara de innovativa och nyskapande synthljudens mästare. I likhet med få andra artister är tillhör han lika mycket det musikaliska geniet som med otroligt små medel och ypperlig fingertoppskänsla gång på gång skapar tidlösa klassiker. På det näst sista spåret “Oxygene, Pt. 19” försöker hans sig på just detta. Svepande synthstråkar, analog basgång, några arpeggion och lite synthblås, vad mer kan behövas om man heter Jean-Michel Jarre?

Jo, tyvärr en hel del skulle jag säga. Fransmannen har ju givit oss ett stort antal tidlösa soundtracks genom åren och med originalalbumet som facit i hand så faller tyvärr den nya “Oxygene 3” tämligen platt i sammanhanget. De starka melodierna är ytterst få och utfyllnadsspåren verkar ofta handla mest om att utforska nya ljud än att verkligen vilja skapa riktigt starka arrangemang.

Den filmiska och pampiga “Oxygene, Pt. 20” rundar av resan för den här gången och även den faller väldigt platt i sammanhanget. Ett ljudexperiment som skickar in lyssnaren rätt in i regnskogen omgiven av såväl vattenfall, åska som fågelsång och detta torde ju kunna vara en passande avslutning på ett “Oxygene”-album, med ett tema placerat mitt i jordens lungor, men i sin helhet så väger “Oxygene 3” alldeles för lätt sidan vid sida med Jean-Michel Jarres tidlösa albumklassiker.

Tracklist

01. Oxygene, Pt. 14 (05:28)
02. Oxygene, Pt. 15 (06:40)
03. Oxygene, Pt. 16 (06:56)
04. Oxygene, Pt. 17 (04:20)
05. Oxygene, Pt. 18 (02:48)
06. Oxygene, Pt. 19 (05:45)
07. Oxygene, Pt. 20 (07:59)

(English version below)

Weighs too light compared to its predecessors

On the two-part album “Electronica” (second part “The Heart of Noise” released earlier this year) the French pioneer Jean-Michel Jarre lined up collaborations with a wide range of artists, all working in an almost equally wide range of electronic subgenres and styles. So, when he now closely to this also manages to find the time to 40-year jubilate his classic album “Oxygene” (1976) with the (seemlingly a bit rushed) newly composed “Oxygene 3”, I’m sadly quite quickly convinced that old is not always “oldest”.

When it comes to the main theme, structure and rhythm “Oxygene 3” is indeed relatively true to its original by the look of it. The initial intro “Oxygene, Pt. 14” and the second track “Oxygene, Pt. 15” gives us a greatly enhanced, complex and modern sound, albeit disguised in the Frenchman’s own costume. Third track “Oxygene, Pt. 16” then acts, just like the corresponding track on the original album from 1976, as a sort of build-up for the “main theme” which in this case is the catchy “Oxygene, Pt. 17”.

Just as one of its “predecessors” “Oxygene, Pt. 4” the track “Oxygene, Pt. 17” is based on four superbly well composed and beautiful melody lines and the track is one of the few highlights of this album. Jean-Michel Jarre’s not just the innovative and inventive champion of synth sounds. Like few other artists, he is also one of those musical geniuses who, with very little to work with has the ability to create timeless classics. On the penultimate track “Oxygene, Pt. 19” he tries just that. Sweeping synth strings, analogue bassline, some synth arpeggios and a little synthbrass, what more is needed if you’re Jean-Michel Jarre?

Well, unfortunately a lot more If you’re asking me. The Frenchman have given us numerous timeless soundtracks over the years and with the original as the reference the new “Oxygene 3” falls fairly flat in this context. The strong melodies are very few and the fillers seem to be more of the kind that explores new sounds than composed with any real desire to create strong arrangements.

The cinematic and grand “Oxygene, Pt. 20” rounds off the trip for this time and it also falls very flat in this context. A sound experiment that sends the listener right into the rainforest surrounded by waterfalls, thunder and birdsong. Even though this indeed is a fitting conclusion to a “Oxygene” album, with a theme located right in the lungs of the earth, “Oxygene 3” simply is too lightweights compared Jean-Michel Jarre’s previous timeless classics.

Columbia Records presenterar nu detaljerna kring Depeche Modes kommande live-CD/DVD. Konserten är inspelad i Berlin under den gångna turnén och är vanan trogen regisserad av den mångårige kreative medarbetaren, Holländaren Anton Corbijn.

Inspelningarna gjordes på O2 World Berlin den 25 och 27 november 2013 under bandets oerhört framgångsrika “Delta Machine Tour” som såg dem spela live inför över 2,4 miljoner människor i 32 länder. Det senaste tretonde studioalbumet “Delta Machine”  klev direkt in på 1:a platsen i 12 länder när det släpptes i mars förra året.

Utöver de sedvanliga utgåvorna på dubbel-CD och DVD (där CD-versionen saknar intro) så släpps även en specialdesignad 5 disc box som utöver en hel del extramaterial även inkluderar en exklusiv bonusdisc med “Delta Machine” i en 5.1 surroundmix på blu-ray.

Konsertvideon på DVD innehåller konserten i sin helhet och utöver detta även bonusdiscen “Alive in Berlin” med 15 intervjuer samt “Bordello Acoustic Session”-versionerna av “Condemnation” och “Judas” som spelades in på Berlins äldsta Bordell “Salon Bel Ami”.

“Depeche Mode – Live in Berlin” släpps den 17 november via Columbia Records.

Tracklist “Live in Berlin” DVD

01. Intro
02. Welcome To My World
03. Angel
04. Walking In My Shoes
50. Precious
06. Black Celebration
07. Should Be Higher
08. Policy Of Truth
09. The Child Inside
10. But Not Tonight
11. Heaven
12. Soothe My Soul
13. A Pain That I’m Used To
14. A Question Of Time
15. Enjoy The Silence
16. Personal Jesus
17. Shake The Disease
18. Halo
19. Just Can’t Get Enough
20. I Feel You
21. Never Let Me Down Again
22. Goodbye

“Alive in Berlin”

Full live show + 15 intervjuer
“Bordello Acoustic Session” – “Condemnation” och “Judas”

“Live in Berlin” CD Soundtrack – CD 1

01. Welcome To My World
02. Angel
03. Walking In My Shoes
04. Precious
05. Black Celebration
06. Should Be Higher
07. Policy Of Truth
08. The Child Inside
09. But Not Tonight
10. Heaven
11. Soothe My Soul

CD 2

01. A Pain That I’m Used To
02. Question Of Time
03. Enjoy The Silence
04. Personal Jesus
05. Shake The Disease
06. Halo
07. Just Can’t Get Enough
08. I Feel You
09. Never Let Me Down Again
10. Goodbye

Delta Machine 5.1 audio **

01. Welcome To My World
02. Angel
03. Heaven
04. Secret To The End
05. My Little Universe
06. Slow
07. Broken
08. The Child Inside
09. Soft Touch/Raw Nerve
10. Should Be Higher
11. Alone
12. Soothe My Soul
13. Goodbye
14. Long Time Lie
15. Happens All The Time
16. Always
17. All That’s Mine

Artist: Depeche Mode
Datum: 11 december 2013
Scen: Scandinavium, Göteborg
Arrangör: Live Nation
Rapport & Foto: Anders Mellgren

Anders Mellgren besökte Scandinavium i Göteborg för att avnjuta Depeche Mode och lämnar härmed följande liverapport..

Helt utan förväntningar traskade jag iväg med mitt sällskap till Scandinavium för att se Depeche Mode. Sommarens konsert i Globen var kanske inte en besvikelse, men jag hade hoppats på mer.

Inledningen var precis som på Globen öppningsspåret från senaste plattan, “Delta Machine”. “Welcome to My World” rasslar Dave Gahan fram utan någon vidare tonsäkerhet, men å andra sidan är det svårt att hålla ton och takt utan någon annan referens än knaster. Så fort musiken sätter igång tar det sig och i och med det så drar showen igång. Vi får se ett väloljat turnémaskineri som man skulle kunna tänka sig passerar Göteborg på ren rutin, men vi möts av fem “gubbar” som är som pojkar på scenen med en enorm spelglädje, närvaro och vitalitet. Säkerligen gjorde det en del att publiken i Scandinavium lämnade en respons värdig ett band som har spelat i över 30 år. Jag hade ungefär samma position som i Globen, men den skillnaden att nu stod jag mitt i ett engagerat publikhav till skillnad från en mer slentrianpublik som var på Globen i somras.

Efter inledningens två spår från senaste albumet levereras i det närmaste en hitkavalkad. “Walking in My Shoes” visar att Christian Eigner är väl värt sitt gage, det var han redan i somras då han bevisade att med livespelade trummor framför och tillsammans med programmerade diton får man en nerv i framförandet som inte går av för hackor. “Black Celebration” har ett aningen långsammare tempo än vi är vana vid, vilket tillför låten pondus. Jag gillar det.

Traditionsenligt får vi en stund med bandets andre leadsångare, Martin L. Gore, i mitten av konserten där han ger en avskalad version av bluesiga “Slow” i snyggt samarbete med Peter Gordeno på klaviatur. Efter det direkt till en av kvällens höjdpunkter, “But Not Tonight”, som avslutas av publikens allsång, eller rättare sagt där Mr Gordeno börjar spela igen för att avsluta låten. Magiskt.
Under nästkommande Heaven slås jag av hur snygg produktionen är i sin helhet med ett fantastiskt ljus i runda trussar som åker lite upp och ner, och en asymmetrisk videoskärn, hela bakväggen av scenen är en videoskärm uppbyggd enligt “Delta Machines” formspråk i trianglar. Där projiceras förutom livekameraproduktionen även filmat material till låtarna. Snyggt, smakfullt och imponerande väl utfört. Följande “Behind the Wheel” är en annan höjdpunkt som ger stort jubel, det är tydligt att fansen (vi alltså) gärna ser att man blandar och ger ganska friskt ur det tidigare materialet utöver senaste skivan, och det faktiskt något som besannas i Scandinavium.

Jag gillade inte versionen av “A Pain That I’m Used to” i Stockholm, men här i Göteborg lyckades ljudteknikern skapa en bättre harmoni i mixen vilket tilltalade mig. Ljudet på den här konserten var över lag fantastiskt även om jag hade lite mer att önska i början, men i egenskap av min yrkesroll ( jag är ljudtekniker) vet jag hur svårt det är att få ihop det i en tom arena (den är ju faktiskt tom under soundcheck!) av den storleken, jag tror dock att Scandinavium har bättre förutsättningar än Globen.

Ordinarie set avslutas av “A Question of Time”, “Enjoy the Silence” och “Personal Jesus”. Depeche Mode är ett band för de stora arenorna och Dave är vår messias. Danspartyt och euforin på innerplan saknar motstycke!

Fem låtar i extranumret inleds med “Shake the Disease” av Martin L. Gore och Peter Gordeno i avskalad version. “Halo” i Goldfrapps version får en snygg videoproduktion som avslutas med en rätt kul reaktion från den omgivande publiken. Hela låten är filmad genom en röd triangel (som en varnings triangel ungefär) och den avslutas med att den flyttas in i bild och vi får se att den sitter som en gloria över huvudet på en tjej som visar upp sina handflator när låten klingar ut, där det står just HA LO. Naaww är väl det närmaste man kan beskriva reaktionen som.

“Just Can’t Get Enough”, “I Feel You” och avslutande “Never Let Me Down Again” är ytterligare bevis på vad det här bandet har åstadkommit. Alla vet vad som kommer att hända under den sistnämnda låten och hela Scandinavium är verkligen med på noterna.

När man lämnar en bra konsert är man inte nöjd, man vill ha mer. Jag längar efter nästa platta och nästa turné, om jag inte rent av måste göra en resa för att se ett gig till.

Slutfundering: Jag har inte nämnt Fletch (Andy Fletcher) något i den här texten. Jag funderade flera gånger under konserten över det faktum att han står ganska ensam på sin kant medan de andra fyra interagerar med varandra mer eller mindre hela tiden. Han står lite som en predikare på sin egna upphöjda position. Spontant undrar jag om han kommer att vara kvar länge till i bandet när hans roll som medlare mellan de två andra inte längre verkar behövas. Han är den som alltid pratar om att dom blir äldre, vilket dom ju för all del blir, samtidigt är han ju lite av talesperson för bandet. Framtiden får utvisa detta.

Setlist

• Intro
• (Utdrag ur “Welcome to My World”)
• Welcome to My World
• Angel
• Walking in My Shoes
• Precious
• Black Celebration
• Should Be Higher
• Policy of Truth
• Slow (Akustisk version med Martin)
• But Not Tonight (Akustisk version med Martin)
• Heaven
• Behind the Wheel
• A Pain That I’m Used To (Jacques Lu Cont’s Remix version)
• A Question of Time
• Enjoy the Silence
• Personal Jesus

Extranummer

• Shake the Disease (Akustisk version med Martin)
• Halo (Goldfrapp Remix version)
• Just Can’t Get Enough
• I Feel You
• Never Let Me Down Again

Efter aptitretaren “Heaven” och andrasingeln “Soothe My Soul”, så presenterar Depeche Mode nu det tredje singelsläppet från den senaste fullängdaren “Delta Machine”.

“Should Be Higher”, som är en av de låtarna på albumet som är skriven av sångaren Dave Gahan, var också huvudtemat när bandet promotade den pågående USA-turnén. Detta tillsammans med en tillhörande livevideo signerad Anton Corbijn. (Se nedan)

Spåret presenteras i totalt elva olika remixer utspridda över en 2-spårs CD-singel, en 5-spårs CD-maxi och en 12″ vinyl.

Bland remixmakarna finner vi namn som Koen Groenveveld, Jim Sclavunos och Jim Jones.

“Should Be Higher” släpps den 20 september via Columbia Records.

Tracklist CDS

01. Should Be Higher (Radio Mix)
02. Should Be Higher (Little Vampire Remix)

Tracklist CD-maxi

01. Should Be Higher (Jim Jones Revue Remix)
02. Should Be Higher (Little Vampire Remix)
03. Should Be Higher (Maps Remix)
04. Should Be Higher (Jim Sclavunos From Grinderman Remix)
05. Should Be Higher (Radio Mix)

 Tracklist 12″

A1. Should Be Higher (Truss Remix)
A2. Should Be Higher (Mpia3 Definition)
A3. Should Be Higher (Koen Groenveveld Massive Remix)
B1. Should Be Higher (Pangaea Dub Remix)
B2. Should Be Higher (Überzone Remix)
B3. Should Be Higher (Djmrex Dub Remix)

Naweed remixar Depeche Modes “Should Be Higher” hämtad från det senaste albumet “Delta Machine”. Enjoy!

Depeche Mode, som åter är albumaktuella med “Delta Machine” framförde den kommande andrasingeln “Soothe My Soul” på Jimmy Kimmel Show igårkväll. Enjoy!