Bästa synthpop/futurepop/electropop

Det elektroniska året bjöd på en rad starka popalbum, från “Credo” av Sheffield-veteranerna i The Human League till nutida svenska duor som The Sound of Arrows samt Rebecca & Fiona. Här tänker jag dock hylla ett möte mellan en annan legendar och några yngre förmågor. Eftersom den inte recenserats, tar jag tillfället i akt att puffa för John Foxx and The Maths album “Interplay” – en sprakande skiva som det slår analoga gnistor om.

Futurepop vet jag inget om (läs: vill inte veta något om), så den genren väljer jag bort.

Bästa EBM/body/oldschool

Stockholmsduon The Pain Machinery hade ett produktivt år och släppte två skivor med kompromisslöst bodysväng, inspirerat av bland annat acid house och new beat. Så här kunde EBM låta under det sena 1980-talet, innan dagens stelbenta retroregler var satta. Remixskivan “Auto Surveillance” var mer i min smak än den egentliga fullängdaren ”Surveillance Culture”.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Pass.

Årets bästa singelsläpp

…är inte lätt att utse. Vissa av de singelspår jag lyssnat mest på kom ut redan 2010, som “Hello” av Martin Solveig feat. Dragonette, “Undesired Isolation” med Kaos! och Austras häxhousedänga “Beat and the Pulse”. Smakproven från Maison Vagues och Henric de la Cours bägge debutalbum, “Synthpop’s Alive” respektive “Dogs”, släpptes aldrig formellt som singlar. Jag väljer också helst något fräschare än The Human League (“Never Let Me Go”), Lustans Lakejer eller för den delen Ladytron (“Ace of Hz” eller “White Elephant”) och Yelle (“Que veux-tu”), trots att de alla släppte bra singlar. Tar jag något med Rebecca & Fiona blir jag väl lynchad av våra läsare. Säkert har jag glömt några låtar också. “Skeleton” av The Good Natured, kanske? Nej, i en jämn kamp så drar jag till med “Sets & Lights” av Xeno & Oaklander.

Årets största besvikelse

Årets bägge stora festivaler med synthinriktning, Arvikafestivalen och Stockholm Goes Alternative, ställde bägge in. Särskilt i SGA-fallet var en amatörmässig festivalledning och inkompetenta ekonomiska glädjekalkyler bidragande orsaker. Även Hultsfredsfestivalens konkurs året fore spelar in. Festivalsverige har fått dåligt rykte – kommer långväga artister våga låta sig bokas i framtiden? Samtidigt har pålitliga arrangörer som Tinitus tröttnat på den ekonomiska osäkerhet och den enorma arbetsbörda som en festival innebär. Bodyfest kämpar på, men under den överblickbara framtiden tycks det som om svenska synthare får åka till Tyskland för att besöka en större festival inom den egna nischen. Hårdrockare, ibland avundas jag er!

Bästa konsertupplevelse

Ett av årets märkligaste och bästa musikminne står en av landets minsta festivaler för. Halvhemliga Kalabalik på Tyrolen lockade något hundratal besökare till den småländska obygden. I en bedagad men magisk och helt oemotståndlig folkparksmiljö (dansbanan på Tyrolen heter “Joddelero”!) kunde vi se Ekobrottsmyndigheten härja, 64Revolt blippa, Position Parallèle ploppa och Jemek Jemowit stylta omkring i bjärt träningsoverall och pumps, medan han tvångsmatade en uppstoppad räv med Jägermeister. Missa inte 2012 års upplaga, då bland andra Henric de la Cour, Agent Side Grinder, Tobias Bernstrup och Petra Flurr kommer att uppträda.

Bästa klubbupplevelse

Club Ultrafoxx hittade ett tillfälligt hem på queera Högkvarteret på Södermalm i Stockholm. Det blev en minnesvärd kväll inte minst för att André Thelénius från Marina Siertis och jag själv – med bar överkropp – försökte hetsa massorna till synthallsång. Hur mycket jag än skulle vilja hävda att detta var kvällens höjdpunkt, så nödgas jag erkänna att Trans-X utgjorde huvudakt. Tyvärr har Högkvarteret nu lämnat sin stämningsfulla lokal med dess Twin Peaks-röda sammetsdraperier, och Ultrafoxx är åter en husvill klubb.

Bästa nykomling

Mirrors, Maison Vague och Marilyn and the Rogue är några av de debutanter som gjorde bra ifrån sig under året. Men vem ska man välja? Och vad är en nykomling? Rent formellt debuterade Henric de la Cour under året, trots sin gedigna karriär i Yvonne och Strip Music. Även filmauteur-räven David Lynch släppte sitt första egna album. När mp3-filer cirkulerar, och gränsen mellan demo och officiella släpp suddas ut, blir det också allt svårare att peka ut ett startdatum för artister. Svenska duon The Sound of Arrows EP-debuterade redan 2008, men först i år kom albumet, “Voyage” med de storslagna singlarna/videorna “Into the Clouds”, “M.A.G.I.C” och “Nova”. Jag bestämmer att de är nykomlingar. De är värda det!

Bästa skivbolag

En hedervärd kulturgärning utförs av tyska Anna Logue Records. Etiketten kämpar oförtrutet vidare för att sprida bortglömd minimalsynth och analog synthpop från det tidiga 1980-talet. Man letar även upp musik som aldrig gavs ut officiellt när det begav sig, och ger ut den som snyggt och tidstypiskt formgivna cd-skivor och vinylutgåvor. Då gäller det att passa på, för skivorna säljer ofta slut. Även aktiva artister i samma anda kan hitta ett hem på Anna Logue Records – exempelvis är Marsheaux och Twins Natalia just nu aktuella med en split-singel. Några andra skivbolag i samma anda är Minimal Wave Records och Wierd Records, som bland annat ger ut ovan nämnda Xeno & Oaklander.

Bästa synthpop/futurepop/electropop

Parralox – “Metropolis”. Jag förälskade mig i denna australiensiska duo efter första gången jag hörde “Isn’t is strange” från albumet State of Decay (2009). 2010 års uppföljare “Metropolis” visar på fortsatt högkvalitativ synthpop.

Bästa EBM/body/oldschool

Schwefelgelb. Jag hoppas och tror att 2011 blir Schwefelgelbs år. Pionjärerna av hipsterbody (genre myntad av undertecknad) är kaxiga och självsäkra, med all rätt. Musikaliskt låter de som Sturm Cafés och Slagsmålsklubbens kärleksbarn. Svavelgult är det nya svarta.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Hocico – “Tiempos de furia”. Det var spåret “Forgotten tears” från albumet “Signos de aberracion” (2002) som fick mig att intressera mig för den hårdare skolan av EBM. Hocico är något av mina husgudar – med undantag för “Memorias atrás” (2008) som fort föll i glömska. Med “Tiempos de furia” visar mästarna av tacobody att de fortfarande är värdiga husgudestatus hos yours truly.

Årets bästa singelsläpp

Spark! – “Tankens mirakel”. Falkenbergspojkarna tillika Sveriges (och Tysklands) jägerbodyälsklingar har haft ett guldår. Inte minst för att de i början utav året blev signade till Progress Productions. De gjorde bejublade framträdanden på bl.a Familientreffen & Bodyfest och blev spelade i P3 under deras synthvecka i somras.

“Tankens Mirakel”, från EP:n “Genom stormen”, visar på en musikalisk utveckling med fingertoppskänsla.

Årets största besvikelse

Arvikafestivalen. Jag var definitivt inte ensam om att förutspå Arvikafestivalens katastrofår. Att de själva inte förutsåg vilken enorm tabbe de gjorde genom att avsäga sig titeln synthfestival är för mig ett mysterium. Många hårda ord har sagts och det känns som att ytterligare sådana är överflödiga. Att de nu har gjort en pudel är ändå hedersvärt. Frågan är om syntharna är villiga att förlåta. Personligen är jag redo att göra det och tror att det kommer att bli en bra festival 2011. Att gå tillbaka till sin ursprungliga nisch, plus en festival i mindre format, är ett lyckat koncept och det behövs för Alternativsverige.

Bästa konsertupplevelse

Bodyfest. Med risk för att låta partisk bjöd Bodyfest på kvalitativa framträdanden av samtliga band som uppträdde. Startfältet som bl a inkluderade ett återförenat Pouppée Fabrikk, publikfavoriterna Spark! samt legenderna Front 242 kommer att bli svårslaget på 2011 års upplaga av festivalen. De sistnämnda bjöd på en old school-show som enligt många gamla synthrävar gjorde sin bästa spelning på över ett decennium. Att medlemmarna har passerat 50-sträcket märktes inte överhuvudtaget. Magiskt!

(Front 242, Bodyfest 2010 – Foto: Jens Atterstrand)

Bästa klubbupplevelse

UltraFoxx – Pages releasefest. Den smått legendariska synthklubben lyckades med årets festtillställning med de svenska synthpophjältarna Eddie & Marina. Arrangörerna Tina Arwidson Thelenius och Maria Molinder arrangerade ett felfritt evenemang på lilla Sugarbar som var knökfullt. De som inte fick plats att röja loss på den lilla ytan framför scenen kunde avnjuta det magnifika framträdandet i baren via storbildsskärmarna. Guldstjärna!

Bästa nykomling

Monostrip. “Like a drug” från debutalbumet “The grand youth” (2010) lever upp till titelnamnet. Förutom detta spår är “Miami (Geist Bodymix)” två av mina mest lyssnade låtar under 2010. Plus i kanten för de enormt snygga retrosingel- och albumomslagen.

Bästa skivbolag

Wonderland Records samt Progress Productions. Dessa skivbolag, båda med säte i Göteborg, känns som framtidens stora hopp för synthgenren. De har under 2010 lyckats knipa åt sig flertalet av mina nya (och gamla) favoritband och lär (läs: bör) bli nationellt erkända och högst uppskattade skivbolag under 2011. Alternativscenen behöver eldsjälar som Sebastian Hess (Wonderland Records) och Torny Gottberg (Progress Productions) för att ha en chans att överleva.

// Katti Cernak, ElektroSkull – Synthportalen