Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Clan Of Xymox"

Clan of Xymox – “Vixen in Disguise”

Tags: , , , ,


 

Clan of Xymox har släppt en video till “Vixen in Disguise”. Låten är hämtad från deras senaste album “Days of Black” som släpptes tidigare under året via Trisol. Albumet har nu även släppts i en begränsad genomskinlig vinylutgåva som kan beställas här !

Clan of Xymox – “Loneliness”

Tags: , ,


 

Clan of Xymox presenterar videon till “Loneliness”. Låten är hämtad från det nya albumet “Days of Black” som släpps på CD via Trisol den 7 april.

Svarta dagar väntar Clan of Xymox

Tags: , , , , , , ,


Clan of Xymox, som senast var albumaktuella med “Matters of Mind, Body and Soul” (2014), är nu redo att presentera detaljerna kring den kommande fullängdaren “Days of Black” som spelades in under december.

Under mer än tre decennier har Clan Of Xymox hyllats för sin unika elektroniskt kryddade och melankoliska rock och det nya albumet är enligt pressreleasen inget undantag.

Den numera Berlinbaserade Holländska kvartetten, vars enda kvarvarande originalmedlem är sångaren och låtskrivaren Ronny Moorings, gjorde sin självtitulerade debut via den numera kultförklarade etiketten 4AD redan 1985.

“Days of Black” blir bandets trettonde i ordningen och bandet, som agerade en av huvudakterna via Subkult i Trollhättan förra sommaren kommer under 2017 ge sig ut på ännu en omfattande turné.

Uppdatering 10 mars: Lyssna på smakprov från det kommande albumet nedan!

“Days of Black” släpps den 7 april via Trisol.

Tracklist

01. Days Of Black
02. Loneliness
03. Vixen In Disguise
04. Leave Me Be
05. The Rain Will Wash Away
06. Set You Free
07. I Couldn’t Save You
08. What Goes Around
09. I Need To Be Alone
10. Loud And Clear
11. Your Kiss
12. La La Land

Liverapport: Subkultfestivalen 2016, Trollhättan

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Helgen den 12-13 augusti så arrangerades den första upplagan av den nya storsatsande festivalen Subkult.
patrik_larkniklas_hurtig

Niklas Hurtig och Patrik Lark ger här varsin sammanfattning ur lite olika perspektiv.

 

Text: Niklas Hurtig och Patrik Lark
Foto: Patrik Lark, Jens Atterstrand och Krichan Wihlborg

 

Niklas Hurtig (festivalbesökaren)

I mitten av augusti anordnades den första av förhoppningsvis många inkarnationer av Subkultfestivalen i Folkets Park i Trollhättan. Med fokus på alternativ musik och stilar såsom synth, goth, alternativ pop och liknande var tanken att föra arvet från Arvikafestivalen vidare. Med organisationer som Rätten till sin identitet, SUBRiksförbundet för subkulturer, Subvox m.fl. bakom festivalen så är intrycket att dessa verkligen brinner för allt det som festivalen står för och ämnar åstadkomma.

Trots att det var första upplagan av Subkultfestivalen fanns det en liten camping på andra sidan Göta Älv, ungefär 15 minuters promenad från Folkets Park. Där huserades ca 100 besökare från alla möjliga ställen i Sverige (och även världen) som höll festivalfanan högt med partytält, trasiga campingstolar, drickbart i mängder, härlig inställning och slumpmässig musik av alla sorts typer. Allt det som en festivalcamping ska innehålla med andra ord. Det var städat (rent generellt sagt, inte så mycket på marken kanske) och folk var väldigt trevliga och hjälpsamma trots promillehalten.

Om man ska fokusera på själva festivalområdet för en stund så kan det sammanfattas i folktomma spelningar som varvades med smockfulla, men det hade vädret en stor del i. Extra mycket då det aldrig är speciellt gynnsamt att spela runt lunch och speciellt inte om det öser ner. Huvudscenen Aura var fullstor och låg mitt i området, medan den mer klubbinspirerade scenen Stella låg i en närliggande fastighet. Över huvud taget var det nära till allt men ändå inte ”för litet”. Den lilla DJ-scenen Helgon höll besökarna varma med pumpande musik mellan akterna. Trots det regniga vädret på dagarna var kvällsakterna välbesökta. Vakterna och arrangörerna var trevliga och det hela var bra organiserat trots lite förvirring om möjligheterna till matservering strax efter öppning på fredagen. Bra priser och inte för mycket kö någonstans indikerar att det var bra dimensionerat efter besökarantalet.

Rent generellt är det ett mycket högt betyg för denna premiär nästan helt fri från barnsjukdomar, vilket tyder på professionella eldsjälar bakom det hela. En bra organisation toppat med en riktigt bra line-up bidrog till detta. Förhoppningsvis avskräckte inte vädret varken artister eller besökare så pass att det inte ska bli en uppföljare nästa år, vilket verkligen behövs för att föra Arvika-andan vidare till nya generationer!

Bästa liveakter: Tiamat och Wulfband.

Foto: Jens Atterstrand

Patrik Lark (skribent och fotograf)

Lava Bangs inledde festivalen som första liveband redan kl. 12:30 på fredagen. Det var tyvärr få som hade lyckats ta sig till Trollhättans folkpark så tidigt, dessutom duggregnade det. Men det var betydligt bättre tryck uppe på stora Aura-scenen. Lava Bangs var ett riot grrl-band med bra energi som inte skämdes för sig, ösigt och melodiöst på en gång. Förde tankarna lite till tidiga Sahara Hotnights.

Asperger Synthdrome gick upp på den mindre inomhusscenen Stella, vilket var ett bra drag då scenljuset blev mycket snyggare därinne än ute på stora scenen så tidigt på dagen. Asperger Synthdrome spelar ingenting på scenen, det är de två goth-ikonerna Adora BatBrat och Victoria Lovelace som kör singback till nostalgisk synthpop. Att sången sladdar mer än lovligt vägs upp av tjejernas patenterade och unika visuella stil, i form at kläder och smink, som gjort dem kända internationellt. Musiken får man ta för vad den är.

Then Comes Silence blir bara bättre för var gång man ser dem. I begynnelsen gick det lite långsamt och de betonade det psykedeliska, men numera har de blivit ett indierockband med kraftfulla upptempolåtar vars riff och melodier håller högsta klass. De spelade säkert fyra till fem riktiga vassa låtar i den mörkare skalan, doftandes postpunk och gothrock. Det envisa duggregnet skrämde nog bort en del, men i publiken stod flera namnkunniga musiker och såg nöjda ut. Det är ett sådant band som andra musiker gärna upplever.

Me The Tiger från Falun var överraskande bra, klart tuffare live än på skiva. I botten låg någon form av synthpop men Tobias Anderssons gitarrpålägg drev upp ljudbilden till något rivigare och mäktigare, i trakterna av vad Machinista gör. Gabriella Åströms röst satte utan vidare alla starka melodier och man förstår att det här bandet även var inbokat på M’era Luna och Infest.

Agent Side Grinder visade varför de är ett av Sveriges absolut bästa band inom den mörkare scenen. Med sin unika blandning av Joy Division, Kraftwerk och Throbbing Gristle spred de en skön melankolisk stämning från den rökfyllda scenen. Kristoffer Grips djupa stämma och karismatiska scenpersonlighet fick oss alla att glömma det lätta duggregnet. Det skitiga och lite råa retrosoundet från tape-effekter och gamla analoga synthar vävdes elegant ihop till originella låtar som “Into the Wild” och “This Is Us”. Tempot var inte lika högt som hos Then Comes Silence, istället låg styrkan i bandets karaktär och närvaro på scen. Det är alltid lika kul att se Agent Side Grinder live.

The Operating Tracks spelade en kompromisslös belgisk EBM i samma skola som The Klinik. Tyvärr tvingades EBM-tjejen Rein ställa in sitt uppträdande vilket även kom att påverka The Operating Tracks, Rein brukar dyka upp som gästartist under låten “Testify”. När hon inte kunde medverka plockades hela låten bort, vilket var synd då jag anser det vara deras allra bästa låt. Bortplockade var även de estetiska backdropfilmerna. Kvar blev bara två ganska stillastående keybordister som manglade Stella-scenens väggar och tak med riktigt hårdför body-synth mellan blixtrande lampor. Gott nog, men det var inte deras bästa framträdande.

Covenant får med sina många år på nacken räknas som Sveriges allra största synthband, inte minst i ett internationellt perspektiv, där de ofta headlinar på stora festivaler. Denna kväll bestod trion av Andreas Catjar och Daniel Myer bakom Eskil Simonsson och de hyllades i Trollhättan med ett mycket uppskattat uppehåll i regnvädret. Kanske berodde det på Daniel Myers medverkan att många låtar tycktes sakna stråkar, pads och körer. I Haujob jobbar han mest med basgångar och rytmer och så tenderade det att låta denna kväll. Det gav Eskils sång lite dåligt understöd och det sedvanliga flytet i örhängen som “Call the Ships to Port” och “Bullit” ville inte riktigt uppstå. Däremot fungerade konceptet utmärkt när Daniel Myer klev fram och sjöng ledstämman på “Lightbringer” i en ny mer rytmisk version, som kanske var spelningens mest positiva överraskning. En ny låt från kommande albumet spelades också. Den lät väldigt lovande i verserna med sitt kraftfulla och lite råa sound, men det där lilla extra i refrängen verkade saknas. Vi får väl se hur den tar sig när den kommer ut. Kul var det i alla fall att se de tre så inspirerade på scenen. Eskil gjorde flertalet glädjeskutt mellan sina stilistiska poser, Daniel Myer gav järnet som vanligt och Andreas Catjar skruvade frenetiskt på sina synthar och sitt fastspända stränginstrument. Även om det inte var den bästa spelning Covenant har gjort så var det fullt tillräckligt för att sprida en härlig stämning från den snyggt upplysta Aura-scenen och avsluta första festivaldagen på bästa sätt.

Wulfband gjorde en bejublad spelning på den lite mindre inomhusscenen Stella. Det var exakt rätt band på rätt plats i rätt sammanhang. Deras kompromisslösa energi-body piskade upp en lätt kaotisk moshpit framför scenen. Man må säga vad man vill om plojband med masker och skoltyska, men det var riktigt tajt och medryckande och mycket svårt att värja sig emot live. Denna kväll nöjde sig inte de maskerade med att bara vara två på scen. Det ramlade in flera maskerade gästartister. Hela The Operating Tracks var också uppe på scen. Chockerande nog visade sig Carolina vara en mästare i att headbanga, med sitt jättelånga hår som en vinande piska, till “Attentat”. Får en synthare verkligen göra så, frågar man sig? För de body-synthare som hade hoppats på svett-dans till något hårt så var detta den självklara höjdpunkten på festivalen. Troligen en av Wulfbands bästa spelningar hittills.

Clan of Xymox fick äran att gå ut som sista band på Subkultfestivalen. Tyvärr hade delar av bandet fastnat i Finland så de blev bara tre man på den stora Aura-scenen. Det var lite synd för Ronny är ju inte känd för att leva rövare på scenen och de andra två var fast bakom vardera synthstativ. På Castle Party i Polen nyligen var de fem, med både basist och extra leadgitarrist. Intrycket blev en smula meditativt i jämförelsen med Wulfbands spelning alldeles innan. Men så har Clan of Xymox en utmärkt repertoar av gamla fina gothklassiker som de fyrade av till Aura-scenens mäktiga ljusbad. Lite synd att Clan of Xymox fokuserade på ganska lågmälda låtar, själv hade jag gärna hört mer av de lite äldre och tuffare upptempolåtarna. Hur som helst var det en pampig avslutning på Subkultfestivalens första år.

Elektroskull ber att få tacka eldsjälarna bakom arrangemanget för en fantastisk vistelse och redaktionen ser redan fram emot nästa års upplaga.

Foto: Patrik Lark

Foto: Krichan Wihlborg

Clan of Xymox – “Matters of Mind, Body and Soul”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Trisol
Releasedatum: 14 februari 2014
Genre: Darkwave, Synthpop
Bandmedlemmar: Ronny Moorings, Mojca, Mario Usai, Sean Göbel
Land: Tyskland
Recensent: Alexander Johansson

 

HemsidaFacebookMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsReverbnation

Ett hjärtas skri i världen

“Matters of Mind, Body and Soul” är en mörk och vacker mässa. Från den inledande instrumentala “Once in a Blue Moon” med dess melonkolisk lätt medeltida melodi i ett brummande hav av olycksbådande muller, till slutet med den likaledes instrumentala lätt folkloristiskt ljusa “Chinese Whisper”.

Mellan de konstmusikaliska 4AD-begåvade extremerna finns få egentliga svagheter, om man står ut med entoniga basharmonier, mollackord och Ronny Moorings klagande röst. Och det gör man ju!  Själv har jag kommit på mig själv med att längta efter den. Trots att jag hör till dem som brukar lyssna på “Medusa” (1986) och “Clan of Xymox” (1985), två konstmusikaliska mästerverk av majestätiskt egensinne, lika mäktiga som Front 242:s “Geography” (1982) och Skinny Puppys “Remission” och “Bites” (1985), ett par gånger om året.

Det märks att Clan of Xymox har arbetat hårt med det sitt femtonde studioalbum som släpptes på alla hjärtans dag. Alla låtar är väl genomarbetade. Det förra, coveralbumet “Kindred Spirits” som släpptes 2012, var en sorglig skapelse helt befriad från den originalitet som klanledare Ronny Moorings brukar kunna frammana ur sitt svartalfshjärta. Men på “Matters of Mind, Body and Soul” överträffar de nästan sig själva och får till en mjukt glänsande tjära av pulserande depprock.

På “Love’s on Diet” sjunger Moorings djupt som Andrew Eldritch i Sisters of Mercy i de melankoliska verserna innan refrängen exploderar i en kaskad av mäktiga ljud, täta riff och skira synthslingor. Moorings pressar rösten till de där höga ljusa tonerna där man tror hans själ ska brista som gjorde “Back Door” på “Medusa” och “A Day och Stumble and Fall”“Clan of Xymox” så hjärtskärande och episka.

“The Climate Changed” och “I Close My Eyes” är förstklassig depprock. Musik helt i klass med The Cures Pär Lagerkvistdystra “Disintegration” och inget man ska lyssna på i samband med en skilsmässa eller stor förlust.

Clan of Xymox får till och med till en del finstämd pop, på till exempel “I’ll Let You Go”. Det är givetvis på Xymox-vis och ingenting vem som helst kanske skulle acceptera som pop, särskilt inte med tanke på den vemodiga extraminuten, men det är ändå en strimma solljus mitt i det annars kompakta midvintermörkret. Lite på samma sätt som The Cure“Wish” skapar en känsla av solsken efter regn med spår som “High” och “Friday, I’m in Love”, i en annars Becketskt slutspelstablå av mörka melodier.

Tyvärr så fattas det några riktigt starka låtar för att ge “Matters of Mind, Body and Soul” ett riktigt högt betyg. Jag hade velat ha något som en rak rivig “Stranger” eller en “Blind Hearts”, den sista från tiden de skulle bli lättsammare och bytte skivbolag och bara kallade sig Xymox. Som det är nu lägger sig albumet jämsides med Henric de la Cours vackra 10-talsskivor och blir tillsammans med dem en av decenniets hittills bästa depprockalbum.

Bästa spår: I’ll Let You Go”, “I Close My Eyes” och “The Climate Changed”

7/10 MYCKET BRA!

Tracklist

clan_of_xymox

01. Once in a Blue Moon (06:43)
02. She is Falling in Love (05:43)
03. The Climate Changed (06:20)
04. Hector (02:00)
05. I Close My Eyes (06:54)
06. Hand in Glove (06:31)
07. Your Own Way (04:41)
08. Love’s On Diet (04:38)
09. I’ll Let You Go (05:15)
10. Months Ago (04:33)
11. Kiss and Tell (05:31)
12. Chinese Whispers (05:40)

 

 

Clan of Xymox hyllar besläktade andar

Tags: , , , , , , , , , , ,


Efter förra årets albumsläpp “Darkest Hour”, den efterföljande världsturnén och livealbumet/DVD’n “Live At The Castle Party” som spelades in på den klassiska polska festivalen, så återvänder nu legendariska Clan of Xymox med en hyllning till sina egna idoler.

“Kindred Spirits” så gör den holländska kvartetten, som i dagsläget består av frontmannen och sångaren Ronny Moorings tillsammans med Mario Usai, Mojca Zugna och Yvonne de Ray, covers på ett antal låtar av band man själva hämtat mycket inspiration ifrån, därav The Sisters Of Mercy, The Cure, Nine Inch Nails, New Order, Joy Division och Depeche Mode.

Clan of Xymox bildades i början av åttiotalet och består i dagsläget av frontmannen och sångaren Ronny Moorings tillsammans med Mario Usai, Mojca Zugna och Yvonne de Ray. Bandet debuterade med den egensläppta “Subsequent Pleasures” under 1983, plockades två år senare upp av det klassiska skivbolaget 4AD och har sedan dess släppt ytterligare nio fullängdare och ett tiotal singlar och EP’s. Det stora genombrottet kom under slutet av åttiotalet, med hits som “Blind Hearts” och “A Million Things”.

“Kindred Spirits” släpps den 9 oktober via Metropolis Records.

Tracklist

  1. 1. Venus (Shocking Blue)
  2. Alice (The Sisters of Mercy)
  3. Is Vic There? (Department S)
  4. A Forest (The Cure)
  5. Something I Can Never Have (Nine Inch Nails)
  6. Red Light (Siouxsie and the Banshees)
  7. Decades (Joy Division)
  8. Heroes (David Bowie)
  9. A Question Of Time (Depeche Mode)
  10. Creep (Radiohead)
  11. Blue Monday (New Order)

Liverapport: Dark Münich Festival 2012 del 2

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Tyske Ludder, Klutae, Dive, Clan Of Xymox
Datum: Lördagen 14 april 2012
Scen: Optimolwerk , München

Rapport & Foto: Anders Nord

OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten!

 

Bayern i södra Tyskland är mest känt för BMW, Oktoberfest och Bayern München. Tänker jag på Bayern och musik ser jag antingen en hornblåsarorkester eller Sound Of Music framför mig. Tills nu…

EBM Bunker i München har tagit steget upp från klubb- till festivalarrangör. DMF – Dark Munich Festival arrangerades på Optimalwerk för första gången i år. Banden spelade på två scener: klubbscenen Garage, som såg ut som den var hämtad ifrån en raggarklubb med kofångare , fälgar, nummerplåtar med mera på väggarna och i sin tur huvudscenen – Fabrik, som var en stor rektangulär lokal med plats förca 1300 besökare med en scen vid ena kortändan.

Det var nu dags för kvällens första spelning på Fabrik för min del – när det var Tyske Ludders tur att belägra scenen. Konserten startade som alltid i högt tempo. Redan första spåret, “Eugenix”, får publikhavet att koka. Claus Albers och Ralf Homann springer fram och tillbaka på scenen för elda på publiken medans Olaf kontrollerar allt från sitt tekniknäste bak på scenen. Samtidigt visar en TV-skärm vid scenkanten och två projektordukar längst bak ett potpurri av bilder som ger dom flesta mardrömmar. Ku Klux Klanbilder, svastikas, stridsvagnar samt flyg- och missil-bombningar är några av de otäckheter som avlöser varandra. När man således kom fram till “Anvordester front” blev tyskarna som galna och moshpiten var ett faktum.

Tyske Ludders spelning var i mina ögon och öron bland de bättre gångerna jag sett dom. Scennärvaron, projektionerna och låtvalet var snudd på perfekt! Det blandades och gavs från hela karriären. Gamla låtar som “Flieger”, “Hexenjagd” och det avslutande spåret “Monotonie” varvades med nyare alster som “Androgyner held” och “Abgesang”. Kvällens bästa låt var inte helt oväntat “Panzer (Jesus and the gurus cover)”. Om ni får chansen att se Tyske Ludder så ta den!

Nästa band på Garage var danska Klutae som är ett av Claus “Leaether Strip” Larsens andra projekt. Med album som “Hit’n’run” och “Electro Punks Unite” i bagaget beger jag mig förväntansfullt till Garagescenen. Efter att ha haft problem med en trasig mikrofon de första två låtarna tar spelningen rejält fart när den nya mikrofonen anlänt! Energin och spelglädjen strålar om Claus. Lekfullheten, dels mellan Claus och keyboardisten Kurt samt mellan Claus och publiken är slående. Det märks att han trivs med att stå på en scen. Det är svårt att inte ryckas med i musiken. Merparten av låtarna i kvällens set var ifrån 2011 års “Electro Punks Unite”. Låtarna som stack ut lite extra under den mycket bra spelningen var “Long Live EBM” , “You Define Me – I Destroy You” samt titelspåret från det senaste albumet – “Electro Punks Unite”.

Efter att ha lämnat Garage för en ny löpning till Fabrik var det dags för Hollands Gothband nr 1: Clan of Xymox. Ronny Moorings och bandet kliver upp på scenen och det låter bra. Stannar ett par låtar, vilka jag i ärlighetens namn, inte känner igen då jag lyssnar väldigt lite på genren. Bra ljud och ljus samt att Xymox-fansen som var där verkade förtjusta får summera spelningen. Istället ilade jag som en vessla för att stifta bekantskap med Dive inne på Garage. Dirk Ivens slänger sig fram och tillbaka på den tomma scenen. Hårt, argt och distat levererar han sin musik i konstant stroboskopljus. Stämningen blir smått klaustrofobisk vid scenkanten så efter ett par låtar drar jag mig tillbaka till mitten av lokalen. Det kändes som att iaktta en människa i en isoleringscell genom ett osynligt glas samtidigt som man hör de galna tankarna som pågår i Dirks huvud. Har svårt att säga om det var bra eller dåligt bara att jag lämnar Garage med en känsla av obehag. Divespelningen berörde mig, något annat vore förnekelse. Det var sista spelningen för mig på garage denna festival.

Det är dags för de tre huvudbanden [X]-Rx, Agonoize och Kirlian Camera inne på fabrikscenen. (Rapport från dessa kommer inom kort i del 3).

Tyske Ludder

Tyske Ludder

Tyske Ludder

Klutae

Clan Of Xymox

Clan Of Xymox

Clan Of Xymox – “Darkest Hour”

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD, Download
Skivbolag: Trisol Music Group
Releasedatum: 24 maj 2011

Genre: Electronic, Darkwave

8/10

Darkwave-legendarerna blickar både framåt och bakåt

Det är alltid förenat med viss ängslig förväntan när ens gamla hjältar släpper nytt material, särskilt om det följer på några album som inte gjort särskilt stora avtryck. Clan Of Xymox släppte i mitten på 80-talet två album på legendariska etiketten 4AD, som enligt mig är fullkomligt unika. Jag kan inte påminna mig om något som låter likadant, varken gjort före eller efter dessa två. En närmast magisk blandning av electro, new wave och pop som förenar ambient ljudkonst, gnistrande kalla elektroniska ljudbilder och varm, melodiös popromantik. Det har gått 25 år sedan det andra albumet, ”Medusa”, och jag kan än en gång konstatera att bandet inte förmår, eller kanske inte vill, återskapa den ljudbild som för mig för alltid kommer att definiera vad bandet Clan Of Xymox är.

”Darkest Hour” är på många sätt ett modernt album. Det märks att Ronny Moorings, som står för kompositionen, har tagit intryck av många aktuella strömmingar inom den elektroniska musiken, t ex den djupa, svepande subbasen från t e x dubstep, eller en del vassa synthljud som skulle kunnat användas av vilket aggrotech/harsh-EBM-band som helst. Han försöker dock inte härma dessa subgenrer, utan bara inspireras av ljuden och arrangemangen. De flesta låtar är i grunden rätt typiska för vad bandet gjort under det senaste decenniet, fast med en delvis annorlunda ljudpalett. Kvar finns dock de typiska klagande gitarrmelodierna och Ronnys karakteristiska röst. Det jag saknar är det unika, episkt skimrande anslaget bandet hade under sin tidiga period. Men, med tanke på att ingen av bandets originalmedlemmar, förutom Ronny Moorings själv, är kvar kanske det är ofrånkomligt?

(fortsätter nedan)

Albumet inleds med två uppenbart moderna låtar. Här är både ljudbild och komposition tydligt avsedd för den publik som följer tyska alternativlistan DAC och lyssnar på aktuell musik inom scenen. Inledande ”My Reality” funkar riktigt bra med sin tunga svepande bas och lite sävliga tempo. Kanske den låt som känns mest ”ny”. Andra spåret, ”Delete”, har högre tempo och är väl som låt betraktad helt okej, men jag tycker texten och sången är lite irriterande. Därefter träder bandet in på en mer bekant väg och trots nya inslag i ljudbilden så känner man igen Clan Of Xymox. Förutom den lite tjatiga och gnälliga ”In Your Arms Again” så tycker jag resten av albumet håller en hög nivå, betydligt högre än exempelvis förra albumet ”In Love We Trust”. Här bjuds vi på både sorgsna klagosånger och fartigare dansgolvslåtar, samt ett instrumentalt spår. I låten ”Tears Ago” kommer dessutom bandet närmare den känsla de en gång hade, än vad de gjort på många, många år. Här lyckas de göra en pigg poplåt som låter både glad och ledsen på samma gång, med en medryckande och samtidigt lite sorgsen melodi och en gitarrslinga som är lika enkel som den är genial. Det är första gången på evigheter som något faktiskt påminner mig om bandets gamla hit ”Louise” från ”Medusa”. Inte riktigt lika bra, men bra nära!

På det hela taget är ”Darkest Hour” ett album som gör mig glad, och ger relevans åt detta band, som hållit på i snart 30 år (åtminstone har Ronny Moorings gjort det). Jag får acceptera att bandet troligtvis aldrig kommer låta som de gjorde när jag tycker de var som bäst, men de är fortfarande ett högst kapabelt band och har förmågan att briljera med pärlor som ”Tears Ago”, ”Dream Of Fools” eller ”She Did Not Answer”. Det är definitivt inte det sämsta…

// Anders Eklund, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist

  1. My Reality
  2. Delete
  3. My Chicane
  4. Dream Of Fools
  5. Deep Down I Died
  6. In Your Arms Again
  7. She Did Not Answer
  8. Tears Ago
  9. The Darkest Hour
  10. Wake Up My Darling

Clan Of Xymox presenterar trettonde studioalbumet

Tags: , , , , , , , , , ,


Trots flera avhoppade medlemmar från originaluppsättningen med Ronny Moorings, Pieter Nooten, Frank Weyzig och Anke Wolbert, där Ronny Moorings är ensam kvar så är holländska Clan Of Xymox ständigt aktiva med nytt material och turnérande världen över. Det är nu snart två år sedan man släppte “In Love We Trust” (2009) och senare i vår är det dags för bandets trettonde studioalbum “Darkest Hour”.

Clan Of Xymox bildades i Amsterdam 1981 när man efter god respons på den första egensläppta EP’n “Subsequent Pleasures” fick äran att turnera med Dead Can Dance, varpå man sedmera signades till skivbolaget 4AD och släppte sitt egentitulerade debutalbum “Clan Of Xymox” 1984. Bandet har turnérat världen över och har till dags dato släppt dryga dussinet album och flertalet EP’s och singlar.

“Darkest Hour” landar i skivbutikerna den 24 maj via Trisol Music Group.

Tracklist

  1. My Reality
  2. Delete
  3. My Chicane
  4. Dream Of Fools
  5. Deep Down I Died
  6. In Your Arms Again
  7. She Did Not Answer
  8. Tears Ago
  9. The Darkest Hour
  10. Wake Up My Darling