Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Chrom"

Chrom – “Peak & Decay”

Tags: , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD**, digital
Skivbolag: Out of line
Releasedatum: 22 juli 2016
Genre: Synthpop, futurepop
Bandmedlemmar: Christian Marquis, Thomas Winters
Land: Tyskland
Recensent: Alexander Johansson

HemsidaFacebookLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsReverbnationYoutube

(English version below)

Chrom glänser när de spelar futurepop

Christian Marquis och Thomas Winters i den tyska duon Chrom (bandnamnet är en hopslagning av deras förnamn) fortsätter att göra kompetent futurepop på nya albumet “Peak & Decay”. I sina bästa stunder följer de den förra skivan “Synthetic Movement” (2012) och överträffar den med råge. I sina sämsta stunder blickar de längre bakåt och ut mot andra subgenrer som body och aggrotech och havererar ganska totalt.

Inledande “I Don’t Believe” är anständig synthtechno. Andralåten “Visions” är hygglig futurepop med samma vemod som fina balladen “Losing Myself” från förra plattan. Christian Marquis sjunger bra med ett uttryck vi känner från tysk synth från Camouflage till Solar Fake. Rent och tydligt fast inom ett ganska begränsat register. Efterföljande “Down Below” är en suverän synthpoplåt med en fin ekoeffekt på den bärande melodislingan och Marquis klagar fram en trevlig refräng med en fin höjning och sänkning på samma bärande stavelse. Singeln “Regret & Testify” är futurepop av ett kanske lite väl tyskt märke, långt från perfekt men kompetent, bättre än det mesta från Solitary Experiments men en bra bit kvar till Neurotic Fish, för att bjuda på lite jämförelser. Störst hitpotential har “The Start of Something New” som är en driven och fin speedsynthlåt av bästa Luna Square-märke. “Staring at the Sun” kan vara en av de finaste synthpoplåtarna från 2016, vårljus och melodiös som Mobile Homes “Feeling Better” (1989) och precis lika bitterljuv.

På minuskontot vill jag dock placera “Murder Fantasies” och “Obsessions”, för även om de på första skivan “Electroscope” laborerade med tuffare basgångar så fungerar det inte här. Chrom lyckas inte med konststycket att integrera futurepop med body och growl med integritet och trovärdighet.

I sina bästa stunder glänser det om Chrom.

Bästa låtar: “Staring at the Sun”, “The Start of Something New” och “I Don’t Believe”

Tracklist

01. I Don’t Believe (04:55)
02. Visions (05:13)
03. Down Below (04:46)
04. Heavenly (04:32)
05. Walked The Line (04:59)
06. Regret & Testify (05:17)
07. The Start Of Something New (05:31)
08. Murder Fantasies (04:43)
09. Obsession (04:37)
10. Staring At The Sun (04:32)
11. Farewell Letter (05:25)

Bonus Disc **

01. Murder Fantasies (Massive Ego Remix) (05:02)
02. Walked The Line (Rroyce Remix) (04:44)
03. Regret & Testify (Remix By Lord Of The Lost) (03:53)
04. Visions (Blutengel Remix) (05:18)
05. The Start Of Something New (Rob Dust Remix) (05:43)
06. Murder Fantasies (Hocico Reflux Remix) (05:03)
07. Walked The Line (Erdling Rebuild) (03:29)
08. Down Below (Remixed By Accessory) (05:01)
09. Visions (JanRevolution Remix) (05:22)

(English version below)

Chrom shines when they play futurepop

Christian Marquis and Thomas Winters in the German duo Chrom (the name is a combination of their first names) continues to create competent futurepop on the new album “Peak & Decay”. In their best moments they follow the ambitions from the former album “Synthetic Movement” (2012) and surpasses it fully. In their worst moments they look back in history to other genres like body and aggrotech and fail utterly.

The initial song “I Don’t Believe” is proper synth techno. The second song “Visions” is decent futurepop with the same melancholy that made the best song from “Synthetic Movement”“Losing Myself”, such an outstanding synth ballad. Christian Marquis sings very well with an expression we know from other German acts from Camouflage to Solar Fake. It is clear and clean but within a limited distention. The following “Down Below” is a great synth pop song with stylish echo effects on the dominant melody. Marquis laments a beautiful chorus with a catchy high-note low-note on the same syllable.

The single “Regret & Testify” is German futurepop, far from perfect, but yet qualified. It is far better than most songs from say Solitary Experiments but there is a long distance to futurepop master such as Neurotic Fish, in my opinion. Best potential for becoming a hit has the song “The Start of Something New”. It is a slick and chased speed synth song that reminds me of Boytronic’s stunning “Luna Square” (1983). Late song “Staring at the Sun” might be one of the most delicate synth pop songs from 2016. It is bright as the spring, very light and natural with the same bittersweet concept as Swedish The Mobile Homes’ beautiful single “Feeling Better” (1989).

On the minus account we have to put “Murder Fantasies” and “Obsessions”. Chrom might have started with harder beats and some body music on their debut album “Electroscope” (2010) but it doesn’t work on “Peak & Decay”. There are so many bands doing harder beats better, it actually sounds ridicolous. They do not manage to integrate body with futurepop, growl with fine tuned uptempo songs, on the same album. Next time they should put their harder songs under another label. Because in their best futurepop moments Chrom really shines.

Best songs: “Staring at the Sun”, “The Start of Something New” and “I Don’t Believe”

Chrom tillbaka med “Peak and Decay”

Tags: , , , , , , ,


Tyska Chrom, som senast var albumaktuella med “Synthetic Movement” (2012) är nu redo att presentera detaljerna kring den kommande fullängdaren “Peak and Decay”.

Albumet innehåller elva nya spår av tyskarnas melodiösa, moderna och dansanta fusion av synth- och futurepop (lyssna på smakprov nedan).

Det första smakprovet från albumet (singeln “Regret & Testify”) släpptes redan 2014 och utöver den ordinarie utgåvan släpps “Peak and Decay” även i en begränsad dubbeldisc-utgåva *** vars nio spår långa bonusdisc inkluderar remixer från såväl Rob Dust som skivbolagskollegor som HocicoLord of the Lost och Accessory.

Den Dürenbaserade synth/futurepop-duon består av Christian Marquis och Thomas Winters. Bandet bildades 2007 och albumdebuterade med “Electroscope” 2010.

“Peak and Decay” släpps den 22 juli via Out of line.

Tracklist

chrom_peak_and_decay

01. I Don’t Believe
02. Visions
03. Down Below
04. Heavenly
05. Walked The Line (Album Version)
06. Regret & Testify
07. The Start Of Something New
08. Murder Fantasies
09. Obsession
10. Staring At The Sun
11. Farewell Letter

 

Bonus disc ***

01. Murder Fantasies (Massive Ego Remix)
02. Walked The Line (Rroyce Remix)
03. Regret & Testify (Remix by Lord of the Lost)
04. Visions (Blutengel Remix)
05. The Start Of Something New (Rob Dust Remix)
06. Murder Fantasies (Hocico Reflux Remix)
07. Walked The Line (Erdling Rebuild)
08. Down Below (Remixed by Accessory)
09. Visions(JanRevolution Remix)

Liverapport: Amphi Festival 2015, Köln

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Vår fotograf och skribent Patrik Lark i sällskap med Alexander Johanson och Thomas Hulteberg levererar en liverapport från Amphi Festival som i år arrangerades på Lanxess Arena utanför tyska Köln den 25-26 juli

Foto: Patrik Lark (OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten med resterande bilder!)

Huvudrapport: Thomas Hulteberg

Konsertrapporter: Patrik Lark, Thomas Hulteberg och Alexander Johansson

 

Blåst på konfekten

Den första Amphi festivalen gick av stapeln 2005 i Gelsenkirchens amfiteater och fick sitt namn efter platsen, redan året efter flyttades festivalen till Tanzbrunnen i Köln och huserade där mellan 2006 och 2014. Tyvärr behövde Tanzbrunnen renoveras i år och därför var festivalen flyttad till Lanxess Arena och det rådde ingen tvekan om att besökarna var besvikna. Jag hörde mig för bland besökarna som varit på festivalen tidigare och de flesta var mycket besvikna på Lanxess Arena, en besökare hävde arg ur sig att det inte gick att få någon stämning i en så opersonlig betongkoloss. Tyvärr var det inte bara den nya arenan som arbetade emot festivalen utan även en veckolång stormvarning som utfärdats av lokala myndigheter och det blåste stundtals rejäla vinda. Detta ledde till att två scener, alla matställen, merchandise och ölserveringar som låg utomhus hölls stängt under festivalens första dag, arrangörerna försökte desperat boka om banden till inomhusscenen men bland annat Neuroticfish uteblev helt och X-RX spelade ett förkortat set dagen efter. Andra dagen gav myndigheterna grönt ljus till utomhusaktiviteter och det lyfte stämningen avsevärt.

Det som verkligen talade till Amphis fördel var den extremt fördelaktiga lineupen av artister, vad sägs om exempelvis: Combichrist, Diorama, S.P.O.C.K.Front 242DAF, Chrom, And One, Agonoize, The Mission, Rabia Sorda, OOOMPH! och VNV Nation. Ett biljettpris på endast 75 euro gjorde dessutom årets Amphi Festival till en väldigt prisvärd festival. Arrangörerna verkade dessutom väldigt måna om att inte krocka artister inom samma genre, den enda krocken jag upplevde var Combichrist och Welle:Erdball. En hel del tid som skulle gått till soundcheck verkade ha gått åt till artister som inte kunnat spela utomhus tidigare på festivalen och det innebar tyvärr att en hel del tekniskt strul uppstod. Bland annat mikrofoner som saknade ljud, rundgång i P.A-anläggningen och en hel del utebliven backtrack.

När jag gick in på festivalens hemsida senast fanns det ett frågeformulär att fylla i och en av frågorna var; ska festivalen stanna kvar på Lanxess Arena eller inte? Jag hoppas innerligt att arrangörerna tar sitt förnuft till fånga och återvänder till Tanzbrunnen nästa år. En festival står och faller med sin placering, omgivningarna är oerhört viktiga för att skapa och bibehålla festivalens identitet.

Bäst: Combichrist

Sämst: Lanxess Arena
Bubblare: Kölsch kan vara tidernas sämsta öl!

Chrom

Att som tvåmannaband fylla ut den stora scenen på Lanxess Arena var ingen lätt uppgift för Chrom under festivalens första dag. Thomas Winters och Christian Marquis måste ha satt frukosten i vrångstrupen när de såg mängden publik som kommit för att titta på dem, en egen stark fanbase och att det inte spelade några andra band samtidigt gjorde att flera hundra extra besökare bänkat sig på läktarna för att avnjuta Chroms kompetenta futurepop. Det här var första gången jag lyssnat på bandet och de lät bra, mycket bra till och med.

Thomas Hulteberg

6/10 BRA!

Rabia Sorda

En av festivalens absoluta höjdpunkter för mig personligen. Som långvarigt fan av Hocico så har jag stundtals haft svårt för medlemmarnas solo utflykter, men efter senaste albumet “Hotel Suicide” har jag blivit övertygad om Rabia Sordas storhet. Setlisten saknade tyvärr både atmosfäriska “Misery” och det senaste videospåret “Heart Eating Crows” när bandet hade valt att fokusera mer på kraft än stämning. Tyvärr drabbades spelningen också av diverse tekniska problem; Erks mikrofon slutade helt plötsligt att fungera och keyboardisten Fabians stativ lade av att fungera vilket i sin tur resulterade i ett sönderslaget keyboard. Rabia Sorda är ett fantastisk liveband och bevisar det när man levererar låtar som “I’m Tragedy”, “Die in Berlin” och “Indestructible”.

Thomas Hulteberg

7/10 MYCKET BRA!

DAF

Oldschool-EBM gör sig väldigt illa på stora scener. Närheten till publiken och känslan av samhörighet försvinner fullständigt när det är mer än tre meter mellan bandet och publiken. DAF’s monotona och stundtals minimala EBM drunknar bort i arenans tomhet. Bandet är taggat och spelar sig igenom 19 låtar från hela karriären, tydligen är detta deras avskedsturné vi får väl se hur det blir med den saken, de flesta band har svårt att hålla sig borta från rampljuset någon längre tid. Hade DAF spelat på en av de mindre scenerna hade jag säkert njutit mer av den fantastiska setlisten som innehöll bland annat “Der Mussolini”, “Ich Will”, “Muskeln”, “Alle Gegen Alle” och “Der Räuber und der prinze” som extranummer. Publiken är stor och visar bandet oändlig uppskattning.

Thomas Hulteberg

6/10 BRA!

Combichrist

Jag förstår att många oldschool-fans blev besvikna på Combichrists spelning. Bara en av de tolv låtarna, “Blut Royale”, var hämtad från genombrottsalbumet “Everybody Hates You”. Fokus på det nyare och gitarrbaserade materialet har blivit normen för Combichrist både på förra årets We Love You-turnè och på årets festivalspelningar. Med en full sättning bestående av; bas, gitarr, trummor, keyboard och sång som genomfört ett hundratal spelningar tillsammans är Combichrist det bästa livebandet att se just nu. Andy LaPlegua har publiken i sin hand och dompterar oss som han vill och manar till allsång och röj. Om jag fick ändra en enda sak hade det varit att skippa låtarna från albumet “No Redemption” och slänga in en äldre låt istället. De starkaste låtarna den här kvällen var “Maggots at the Party”, “Never Surrender” och “Get Your Body Beat”.

Thomas Hulteberg

8/10 STRÅLANDE!

Agonoize

Det här var utan tvekan den bästa Agonoize-spelningen jag hittills sett. Trots lite strul med mikrofoner levererade bandet ett väldigt tight set i princip utan mellansnack och blodsorgier. Tidigare tillfällen när jag sett bandet har väldigt mycket energi och fokus placerats på ritualer och låtsasblod vilket verkligen inte tilltalar mig, det är nästan förolämpande att ett band med så många starka låtar som Agonoize skulle behöva sänka sig till “gwar”-nivåer för att chockera. Setlisten är en blandning av gammalt och nytt och levereras med pondus och inlevelse. “Staatsfeind”, “Nekropolis” och “Korprolalie” är fantastiska låtar som får hela publiken i Lanxess Arena att gunga, dansa och svettas. Hade Agonoize spelat den senaste singeln “Ich Spreche Deutsch” hade det här varit helt perfekt!

Thomas Hulteberg

9/10 MÄSTERVERK!

S.P.O.C.K.

Tre herrar klädda i stilrena vita uniformer gör entré på stora scenen strax efter lunch och möts av ett hav av människor. Redan under första låten “Borg (Resistance is Futile)” står det klart att den enorma publiken inte har gått fel eller är där för att det saknas annat att göra; de är här för att njuta av dansant synthpop med Star Trek-tema. Känslan av att de flesta svenskar på festivalen tagit sig dit för att stötta “hemmalaget” är ganska påtaglig och det vajar ett antal skånska flaggor i publiken, men vad gör det när S.P.O.C.K. är bättre än någonsin, mer än 25 år in i karriären. Mr Android (Alexander Hofman) dansar, spexar, flörtar med publiken och bjuder in oss alla till S.P.O.C.K.n’ Roll familjen och när den sista tonen av “Never Trust A Klingon” tystnar har den antagligen största publiken i bandets historia fått uppleva en makalöst bra konsert.

Thomas Hulteberg

9/10 MÄSTERVERK!

VNV Nation

Jag tror jag sett VNV Nation tio gånger vid det här laget och jag tycker alltid att de levererar. Det gjorde de även i Globenstort format. Det känns som om Ronan Harris arbetat mer med sin röst i samband med “Resonance” med Babelsbergs Symfoniorkester, ett klassiskt projekt han länge velat genomföra, och att detta arbete också stärkt hans röst som aldrig lät brölig på årets Amphi. VNV Nation var tillsammans med Front 242 ensamma om att ha videokonst och ljusshow för en så stor arena som Lanxess Arena stage. Det var snyggt, mäktigt och professionellt, men samtidigt en bit från den utlevelse jag erfarit på t ex Rotundan när de spelat vid Stockholms universitet, på Kolingsborg, DAS BOOT eller i Arvika. Hursomhelst, väl godkänt. Topparna var slutnumret “Nova (Shine a Light On Me”), med fint samspel från publiken, och “Standing”.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

Front 242

Front 242 spelade högst och fetast och hade den i särklass häftigaste videoshowen på hela Amphi. De var tillsammans med VNV Nation ensamma om att ha material och show att fylla ut hela Arena stage inuti Lanxess Arena och det var en upplevelse att äntligen få se dem på en riktigt stor scen med utmärkt ljud (som vi som satt högt på läktaren hade – nere på golvet var ljudet av mer av Friendskvalitet har jag förstått). Front 242 inledde med en blytung “Commando Mix” med helikopterstridsscener värdiga Apocalypse Now. Bakgrundsvideon till “U-Men” med brandgula japanska Akira Kurusawa-stridsscener var enormt imponerande. Två absoluta konstverk i egen rätt. “Take One” var den enda hitten de framförde och med den var spontandansen på läktaren ett faktum. Det var också helt rätt, modigt och konstnärligt förtjänstfullt att utelämna “Headhunter”, “No Shuffle”, “Quite Unusual” etc. På Amphi ställde sig de halvlåtsasengelskmuttrande belgiska farbröderna bredvid de tio år äldre gentlemännen i Kraftwerk och visade att de har mycket lite med pop att göra – Front 242 gör konst. Det förstod jag först på Amphi den 25:e juli 2015.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

X-RX

X-RX bjöd på Amphis bästa adrenalinkick helt i klass med vinhörnans plastglas med sekt. En injektion av hård och dark trance rätt in i halsvenen. Amphi brottas med hela synthscenens nostalgiproblem så det är ju alltid ljuv musik med hårt rockande band som försöker modernisera och förnya scenen (även om vi i o f s har hört åtskilligt i denna genre i ungefär ett decennium vid det här laget). Pascal “Cyrex” Beniesch och Jan “Sine-x” Teutloff gjorde sitt bästa för att growla och vara hårda och lyckades med den äran, trots att deras material inte är bättre än vad det är, de visade t o m upp en del charm, jag menar: “One, two, three, feel the beat. One, two, three, fuck me!” Det är sånt man får ur sig stridsropet Arvika till vid mer än ett tillfälle när man byter svett med andra sköna svartalfer från resten av världen på parketten.

Alexander Johansson

7/10 MYCKET BRA!

Henric de la Cour

Henric de la Cour såg inte lika nervös ut som när jag såg honom senast på Uppsala Konsert och Kongress då han var förband till Kite. Precis som då körde han en del playback men han gör det ytterst snyggt. Gitarristen Camilla Karlsson sjöng “Shark” starkare och bättre än någonsin. Inramningen på Amphis minsta scen, “Orbit stage”, med ett milt strilande regn och tåg och pendeltåg som for fram bakom Henric med band fungerade helt perfekt – smart, melodiös depprock har aldrig varit vackrare. Vi svenskar på plats känner ju till Henrics världsklass men stora delar av (den sannolikt mest tyska) omgivningen stod hänförda inför det blodiga hjärta (och anlete) Henric visade upp. Sound the alarm, mütterfickers! Nu vet ni.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

Patenbrigade: Wolff

Patenbrigade: Wolff gjorde om stora scenen till en gul- och orangesprakande byggarbetsplats – en nördarnas lekstuga där allt kunde hända och hände. Till låten “Der Brigadier trinkt Bier!” serverade man publiken öl genom att hälla den genom ett långt VVS-rör som sträckte sig över fotodiket och kravallstaketet. Man kan tycka att Patenbrigade: Wolff är tramsiga i sina bygghjälmar och fluoriserande västar, men lika gärna underhållande. Oavsett vilket så lät de bra. Det bjöd på snygga låtproduktioner även om inget var live. Besviken konstaterade jag dock att de varken spelade “Stalinallee” eller “Maurerradio”. Kanske var det det kortade programmet (pga föregående dags storm och inställda spelningar) som tvingade dem att stryka extranumren?

Patrik Lark

8/10 STRÅLANDE!

The Mission

The Missions spelning blev inte riktigt som det var tänkt. Wayne Hussey hade tappat mycket av sin röst i en förkylning och tvingades att kasta in några extra sångare som förstärkning. Dessa två såg mer än lovligt bortkomna ut på scenen. Dessvärre var också ljudet under all kritik, vilket får tillägnas ansvarig ljudtekniker då ljudet i Lanxess Arena i övrigt var mycket bra. Tråkigt, när ett av de mest legendariska gothic rock-banden står inför en verklig storpublik. Wayne Hussey var heller ingen furie på scenen, men spelning bar sig på det rika låtmaterial som han skrivit ihop under åren.

Patrik Lark

6/10 BRA!

Das Ich

Das Ich står för en mäktig musik som är teatralisk, satanisk och består till lika delar av industri, goth och svart kabaré. Senast jag såg dem var på Bodyfest 2013 och då var sångaren Stefan Ackermann inte i något vidare skick efter sin hjärnblödning. Nu var det roligare att se honom då han fått tillbaka en hel del av sin agressivitet och intensitet på scenen. Till den här spelningen hade de stärkt upp med en extra keybordspelare som kändes mal placé i sin hårdrocksutstyrsel, komplett med Motörhead-väst. Roligare var det att Marianne Iser from Schneewittchen kom in som gästartist och sjung duett med Stefan Ackermann på några låtar. Hennes opera-inspirerade röst passade förvånansvärt väl in i Das Ichs dramatiska musik. Under starka låtar som “Gottes Tod” och “Destillat” blev det bra tryck i den stora Lanxess Arena.

Patrik Lark

9/10 MÄSTERVERK!

Chrom – “Synthetic Movement”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Out Of Line
Releasedatum: 30 mars 2012
Genre: Synthpop, futurepop
Bandmedlemmar: Christian Marquis, Thomas Winters
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand

 

Melodiös, medryckande och mycket välproducerad modern synthpop

Tyska Chrom bildades under 2007 av den Dürenbaserade duon Christian Marquis och Thomas Winters. Under 2008 släppte man på egen hand EP’n “Manufactured” och två år senare (2010) gjorde man albumdebut med “Electroscope” via Blutengel-frontmannen Chris Pohls skivbolagsetikett Fear Section (vars släpp numera distribueras via Out Of Line).

Nu har duon plockats upp i “finrummet” – den tyska jätten Out Of Line, där man efter att ha medverkat två gånger på skivbolagets samlingsserier “Electrostorm” (del 2 och 3) och “Awake The Machines  Vol. 7” nu presenterar bandets andra fullängdare “Synthetic Movement”.

Albumet lever sitt liv i gränslandet mellan klubbvänlig electro och de klassiska (tyska) melonkoliska synthpoptonerna, där band som Camouflage och De/Vision har satt den (höga) standarden sedan ett par decennier tillbaka. Produktionskvaliteten håller toppklass och sånginsatsen är stark genom hela albumet. Variationen i tempo och ljudbild är riktigt bra utan att bli spretig och samtliga elva spår håller väldigt hög kvalitet.

“Synthetic Movement” myllrar verkligen av snygga arrangemang, där bubblade analoga basgångar och pads möter vackra synthstråkar och starka  melodier. De futurepopinfluerade dansgolvsdängorna som “Memories” och “So High” möter svepande och melodiösa synthpopnummer som “Losing Myself” och “Your Destiny”. Dessa modtempospår bidrar också med nödvändigt andrum inför lite tuffare EBM-kryddade spår som “Surrender” och “Slave”.

Chrom visar på “Synthetic Movement” upp ett modernt, mycket välproducerat och väldigt medryckande sound med starka melodier och refränger som är väldigt svårt att inte ryckas med i. Nyanserna på djupet finns verkligen där genom samtliga spår och något säger mig att jag kommer återvända till det här albumet om och om igen den närmsta tiden – både på tunnelbanan och från DJ-båset!

Tracklist

01. Memories (05:18)
02. Surrender (04:16)
03. Loneliness (05:39)
04. Losing Myself (04:47)
05. In My World (04:31)
06. We’ll Be Alone (05:40)
07. Slave (04:51)
08. Break the Chains (04:52)
09. Let It Go (04:55)
10. So High (04:49)
11. Your Destiny (05:24)

Chrom – “Loneliness”

Tags: , , , , ,


Officiella musikvideon till “Loneliness”, det första smakprovet från det kommande Chrom albumet “Synthetic Movement”. Videon är filmad och producerad av Tim Assmann från Visionary Moments. Enjoy!

Chrom presenterar nytt via Out Of Line

Tags: , , , , , ,


Efter att på egen hand ha debuterat med EP’n “Manufactured” under 2008 och följt upp med albumet “Electroscope” två år senare (2010), så är nu Chrom tillbaka med nya albumet “Synthetic Movement”.

Den Dürenbaserade futurepopduon Chrom handplockades av den tyska jätten Out Of Line efter medverkan på ett par samlingar. Bandet består av Christian Marquis och Tomas Winters och bildades redan 2003.

Den nya fullängdaren “Synthetic Movement” innehåller elva nyskrivna låtar med bandets unika dansgolvsanpassade – och mycket melodiösa elektroniska pop, med influenser hämtade såväl från EBM-scenen som den klassiska synthpopen.

“Synthetic Movement” släpps den 30 mars via Out Of Line.

  1. Memories
  2. Surrender
  3. Loneliness
  4. Losing Myself
  5. In My World
  6. We’ll Be Alone
  7. Slave
  8. Break the Chains
  9. Let It Go
  10. So High
  11. Your Destiny

Ytterligare singelsläpp och video från Hocico

Tags: , , , , , , ,


Efter aptitretaren “Dog Eat Dog”, som släpptes i somras inför senaste albumet “Tiempos De Furia” så är det nu dags för Hocico‘s nästa singesläpp.

Titelspåret “Bite Me!” levereras i tre remixer av bland andra Rotersand och Chrom, utöver detta två exklusiva bonusspår.

Bandet har spelat in en video till låten, som sedan några dagar tillbaka finns att avnjuta i vår videokategori. Duon landar i Sverige i sommar när de spelar på årets Arvikafestival.

“Bite Me!” släpps den 15 april via Out Of Line.

Tracklist

  1. Bite me! (The Beautiful Assholes H-Mix)
  2. Bite me! (Rotersand Rework)
  3. Bite me! (Chrom Remix)
  4. Silence Is The Death
  5. Embraced By The Light