Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Osignerat
Releasedatum: 25 maj 2017
Genre: EBM, electro, experimental
Bandmedlemmar: Douglas J. McCarthy, Cyrusrex, Ken Marshall, Zack Meyers, Brad Apodaca, Anthony Baldino, Baseck Michael Dietel, Bon Harris, Jon Bates, Paul Barker, Christian Eigner, Mark Walk
Land: USA
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Face down, nose down

Att Nitzer Ebb– och Fixmer/McCarthy-sångaren Douglas J. McCarthys röstresurser sträcker sig långt bortom agiterat EBM-stönande och skrikande är ett faktum jag varit väl medveten om ända sedan bandet släppte sitt andra enligt mitt tycke, bästa album, “Belief” (1988). Men jag måste verkligen erkänna att jag blev, först tämligen överraskad och sedan fullkomligt golvad, när Douglas, efter en lång rad musikaliska utflykter och experiment med varierande slutresultat, nu delvis har återförenats med Nitzer Ebb-bundsförvanten Bon Harris och tillsammans med ett koppel av nästan dussinet andra kollaboratörer presenterar “Treason, Sedition and Subversive Activities” under den nya monikern Black Line.

Vid sin sida under produktionen har Douglas, utöver Bon Harris, haft inga mindre än Ken Marshall (från Scaremeister och The Humble Brothers), Jon Bates (som bland annat producerade Susanne Sundførs succéalbum “Ten Love Songs”), Cyrus “Cyrusrex” Makarechian och Depeche Modes livetrummis Christian Eigner för att nämna några. De tretton spåren pendlar från melodiös och skruvad electro och EBM till underfundiga electroblues-experiment och mörkare ljudlandskap. Med tanke på det stora antalet inblandade så håller det hela ihop förvånandsvärt bra.

Det inledande mellantempospåret “Sedition” sätter tonen direkt och presenterar Douglas svängiga anslag i rösten på ett alldeles förträffligt sätt. Faktum är att denna, tillsammans den påföljande “Losing You” med sina tunga rytmer och grovhuggna analoga basgång samt tredjespåret “Keep Digging” mycket väl hade kunnat platsa på ett sent Nitzer Ebb-album. Ljudbilden i dessa får mig att tänka på album som “Showtime” (1990) och “Ebbhead” (1991) från nyss nämnda band.

“No Crime” är en av årets bästa låtar och min solklara favorit på albumet. En ordentligt dansant mörk pärla som bottnar i en ljuvt bubblande analog basgång och en snygg och originell trumprogrammering för att sedan toppas med en nervbitande refräng, ständigt omgiven av ett myller av snygga ljud och oljud. “Shut it Down” är en annan underbart skruvad och fartfylld skapelse som garanterat kommer skapa vilda orgier på de mörka dansgolven. Låten har ett rivigt och ytterst smakfullt inplacerat samplat gitarriff tillsammans med en något argare och råare Douglas vid mikrofonen. Tillsammans med de långsammare och mer experimentella spåren som den mystiska “Big City” och electroblues-inslagen i spår som “Can’t Breathe” och “Layers” platsar de perfekt och ger fin tempomässig variation.

“Face down, nose down!”. Jag är fullkomligt golvad! Årets hittills bästa album är här.

Tracklist

01. Sedition (04:42)
02. Losing You (04:30)
03. Keep Digging (03:17)
04. No Crime Prelude (00:41)
05. No Crime (04:10)
06. Snap (03:24)
07. Shut It Down (04:17)
08. Can’t Breathe (03:59)
09. Big City (02:34)
10. Layers interlude (01:23)
11. Layers (03:30)
12. First Moment (01:16)
13. The Last Moment (08:54)
14. Changed (Venetian Snares Mix) (04:47)

(English version below)

Face down, nose down

The fact that the vocal abilities of Nitzer Ebb and Fixmer/McCarthy singer Douglas J. McCarthy extends far beyond agitated EBM-moans and screams is something I’ve been quite aware of since the band released their second, and in my opinion, best album, “Belief” back in 1988. But I must really admit that I became, first quite surprised and then completely knocked, when Douglas, after a long series of musical excursions and experiments with varying end results, now has somewhat reunited with his old Nitzer Ebb associate Bon Harris and along with almost a dozen of other collaborators to present “Treason, Sedition and Subversive Activities” under the new moniker Black Line.

In addition to Bon Harris, Douglas have worked with none the less than Ken Marshall (from Scaremeister and The Humble Brothers), Jon Bates (who produced Susanne Sundfør’s highly acclaimed album “Ten Love Songs”), Cyrus “Cyrusrex” Makarechian and Depeche Mode live drummer Christian Eigner to name a few. The thirteen tracks sprawls from melodic and twisted electro and EBM to subtle electroblues experiments and darker soundscapes. Given the large number of people involved, the whole thing fits together surprisingly good.

The introductory mid tempo song “Sedition” sets the tone straight away and presents Douglas moody and swinging voice on display in a excellent manner. In fact, this, together with the subsequent “Losing You” with its heavy rhythms and coarse analogue bass and the third track “Keep Digging”, could well have fitted on later Nitzer Ebb album. The sound of these tracks makes me think of albums like “Showtime” (1990) and “Ebbhead” (1991) from the previously mentioned band.

“No Crime” is one of the best songs of the year and my clear favorite on the album. A very dancable dark electro pearl that is built upon a sweet bubbling analogue bass and a stylish and original drum programming and topped off with a gripping chorus constantly surrounded by a bunch of great sounds and noises. “Shut it Down” is another wonderfully twisted uptempo creation that will surely create wild orgies on the dark dance floors. The song has a riveting and extremely tastefully placed sampled guitar riff along with a somewhat more angry and raw Douglas at the microphone. Together with the slower and more experimental tracks, such as the mysterious “Big City” and the electroblues elements in tracks like “Can’t Breathe” and “Layers”, they perfectly align and provide nice temporal variation.

“Face down, nose down!”. I’m completely knocked out! This year’s best album so far is here.

Format: (Album) CD, 2CD**, Digital**, vinyl
Skivbolag: Columbia Records (Sony Music)
Releasedatum: 17 mars 2017
Genre: Electrorock, electro
Bandmedlemmar: Dave Gahan, Martin Gore, Andy Fletcher
Land: England
Recensent: Anders Mellgren

Synthrävarna från Basildon, Essex överaskar

När Depeche Mode annonserade om en presskonferens i Milano i oktober förra året hade jag egentligen inga större förväntningar. Jag antar att jag har blivit ganska van vid att det kommer ett nytt studioalbum ungefär var fjärde år som hänger ihop med en turné, dessutom har de senaste albumen inte känts som några kanoner riktigt även om jag generellt gillar alla post-millennium-plattorna av olika anledningar mer eller mindre. Är man en Devotee är det svårt att inte vara lite partisk.

Presskonferensen bjöd på några smakprov från albumet, framför allt i form av refrängstråfer från singelsläppet “Where’s The Revolution”, men även ljudmattor från bland annat “Scum”. Jag tyckte att refrängen lät lovande men den sa egentligen inte så mycket om själva låten.

För ett par veckor sedan fick jag en “läckt” kopia av “Spirit” skickad till mig. Det lät förjävligt. Sönderkomprimerat och i mono, men jag fick åtminstone höra låtarna, till en början mest i bakgrunden. När jag för någon dag sedan fick höra en “riktig” version i stereo slog det mig att låtarna, alla låtarna, redan satt någonstans i bakhuvudet, något som inte har hänt sedan “Songs of Faith and Devotion” (1993).

I Milano i höstas berättade Dave Gahan att om detta är den sista skiva han medverkar på innan han lämnar jordelivet skulle han dö lycklig och jag förstår honom faktiskt. Han har alla anledning att känna sig stolt. Depeche Mode har gjort ett avsteg ifrån det “vanliga” (pain, misery, sex, etc) och blivit politiska (igen), ja inte helt förstås, senaste gången var väl på “Black Celebration” (1986), ni vet, “Princess Di is wearing a New Dress…”.

Det händer saker i världen och detta reflekterar Martin, Dave och Fletch över. Inledande “Going Backwards” handlar om hur vi är beväpnade till tänderna med ny teknologi medan vi beter oss som grottmänniskor. “Where’s the Revolution” tar det vidare om hur vi som människor blir styrda av en maktelit, något som sarkastiskt illustreras med Marx-skäggen i videon (ses vi förresten på Friends i Marx-skägg?). Dave undrar när revolutionen kommer, när säger vi att det får vara nog nu? Dave & co är besvikna.

How could we commit “The Worst Crime” ? Varför ser vi inte vad som händer i världen och gör något åt det? Med tre starka inledande texter är jag nästa golvad. James Ford (Simian Mobile Disco, Arctic Monkey, Florence and The Machine m fl) tar över stafettpinnen efter Ben Hillier som producent och han gör ett utmärkt jobb tycker jag. Jag tycker inte att det har låtit så här bra om Depeche Mode sedan 1993.

Det är svårt att skriva om “Spirit” utan att nämna något om nästan varje låt, “Scum” gillade jag inte i den första utgåvan jag kom över (den sönderkomprimerade i mono, du som har den versionen, gör dig själv en tjänst och släng skiten) men när jag fick höra den i stereo och med lite dynamik faller bitarna på plats den distade sången gör sitt i en låt som är arg.

“You Move” är som spår 5 den första låten som inte är arg eller politisk och det är nästan lite skönt att bara få flyta med en stund, det är förresten Gore och Gahan som har skrivit den tillsammans.

Jag blir helt tagen av “Cover Me”, skriven av Gahan, Gordeno, Eigner, Dave sjunger varje ord av hela sitt hjärta och den berör mig. Jag älskar även det faktum att låten får växa progressivt instrumentalt i över två minuter efter att sången slutat. Detta kommer att bli mäktigt att se live på Friends Arena 5 maj.

Martins första sånginsats kommer på “Eternal” och det låter som en sorglig kärleksförklaring till ett litet barn som kanske är döende i cancer, kort men vacker på sitt sätt.

“Poison Heart” är ännu en låt skriven av trion Gahan, Gordeno, Eigner. Martin, som inte är en man som säger så mycket om andras låtar, lär ha sagt att det är det bästa Gahan har skrivit, men jag håller inte med om det eftersom jag gillar “Cover Me” bättre.

“So Much Love” är väl egentligen enda upptempolåten, uppfriskande och det är bra, men låten kommer lite i skymundan av flera andra fina spår, å andra sidan är jag svag för lågtempo och tyngd.

Tiggare har varit ett hett diskuterat ämne i Sverige de senaste åren och så har det även varit i andra delar av världen. “Poorman” handlar om att tiggare inte skulle behöva finnas om bara fördelningen hade varit jämnare. En käftsmäll mot marknadsliberalismen som visar sig från sin sämsta sida i samhället idag.

“Corporations get the breaks
Keeping almost everything they make
And tell us just how long it’s going to take
For it to trickle down
When will it trickle down?”

M.L Gore

“No More ( This Is The Last Time)” är ännu ett spår av Gahan men denna gång i samarbete med Kurt “Kap10Kurt” Uenala (Moby, Sara Berellis), en basist, programmerare och tekniker från Schweiz, men boende i Boston.

Avslutande “Fail” levereras med Martin vid mikrofonen.

“Our souls are corrupt
Our minds are messed up
Our consciences, bankrupt
Oh, we’re fucked”

M.L.Gore

Martin delar sina ofiltrerade känskor om världens problem och om hur vi har förlorat vår “Spirit”.

Jag får mindre att skriva om varje låt mot slutet känns det som, men det beror nog mest på att jag ödslar superlativ över inledningen. Detta är en bra platta, i mina ögon (öron?) det bästa som Depeche Mode har släppt sedan 1993.

Det är svårt att rangordna de 14 albumen, alla har sina egenheter och godbitar. Även om “Spirit” inte innehåller några “Enjoy the Silence” eller “Never Let Me Down Again”, så vill jag ändå sätta ett ganska högt betyg, det är framför allt texterna som tilltalar mig, men musikaliskt är det inte långt efter. Kanske skulle det behövas nått riff i stil med “Personal Jesus”, “Behind the Wheel” eller “I Feel You” för att det ska lyfta det där sista snäppet.

Ett albumsläpp från Depeche Mode har sedan “Violator” (6:a) inneburit första och andraplatser på den svenska albumlistan och den här skivan hör definitivt hemma där även om jag är osäker på om nutidens sätt att räkna siffror tar Depeche Mode dit. Kanske krockar det med att Zara Larsson släpper sin platta exakt samma dag. Jag vet i alla fall att “Spirit” kommer att följa mig i lurarna länge framöver. 8 av 10 får den i betyg, men jag vill nog tippa lite mot en nia, fråga mig igen om någon månad!

Det gläder mig att mina husgudar fortsätter att leverera fortfarande efter 36 år!

Tracklist

01. Going Backwards (05:43)
02. Where’s The Revolution (04:59)
03. The Worst Crime (03:48)
04. Scum (03:14)
05. You Move (03:50)
06. Cover Me (04:52)
07. Eternal (02:25)
08. Poison Heart (03:17)
09. So Much Love (04:29)
10. Poorman (04:26)
11. No More (This is the Last Time) (03:14)
12. Fail (05:07)

Bonus disc “Jungle Spirit Mixes” **

01. Cover Me (Alt Out) (04:27)
02. Scum (Frenetic Mix) (05:26)
03. Poison Heart (Tripped Mix) (04:16)
04. Fail (Cinematic Cut) (05:38)
05. So Much Love (Machine Mix) (07:20)

Artister: Depeche Mode (+ Shout Out Louds)
Datum: 27 juni 2013
Scen: Globen, Stockholm
Arrangör: Live Nation
Rapport: Anders Mellgren
Foto: Kajsa Lindh (mobilkamera)

Vår egen Anders Mellgren, ett livslångt Depeche Mode-fan som till vardags arbetar heltid som ljudtekniker, var på plats framför mixerbordet i Globen på torsdagskvällen.

Han lämnar här följande rapport..

Med knastrande syntar och konstiga ljud inleder Depeche Mode sin konsert på Globen på samma sätt som på senaste albumet “Delta Machine” – med “Welcome To My World”. Efter det bjuds vi på en tvåtimmarskonsert med material ända ifrån 1981. Delar av publiken hade föräldrar som troligen inte ens var tonåringar då.

Depeche Mode, med Dave Gahan i spetsen vill så det värker. Men från parkett där jag stod, ur ljudsynpunkt på bästa plats (jag arbetar heltid som ljudtekniker så jag vet), nådde dom inte riktigt ända fram. Jag kan egentligen inte klaga på urvalet av låtar även om de låtar som spelades hade förtjänat lite bättre tyngd och regi än vad som bjöds på scenen.

Dave Gahan är en av de bästa frontfigurer man kan ha, men om man såg Devotional-turnén för tjugo år sedan så vet man att han inte längre mäktar med att leverera vad han en gång gjorde. Han var ändå med bra och juckande höftdans behöver ingen annan än Dave hålla på med efter Elvis död. Han är en härlig scenpersonlighet!

Nu råkar jag besitta längdens gåva, men jag undrade ändå varför inte scenen var en meter högre. De flesta på läktarna såg naturligtvis bra, men de som skapar intensiteten i en konsert på golvet fick inte riktigt vara med. Tråkigt. En annan störande grej vara att Daves mikrofon var distad genom hela konserten. Något som fick mig att undra över om bandet åker med proffs eller amatörer på tekniksidan. Tråkigt var också att ljudteknikern inte riktigt var så kreativ som jag skulle önska. “Barrel of a Gun” förtjänar ett ganska stort och faktiskt distat sångljud, men där låg sången tråkigt centrerad utan tillstymmelse till bred och omfång. “Never Let Me Down Again” låter avskalad och inte så kraftfull som jag skulle vilja. Just nämnda “Barrel of a Gun” och “Walking in my Shoes” fick mig dock att inse att Christian Eigner förtjänar sitt gage. Han lyfte dessa två låtar till till sin topp med sitt trumspel, svängigare än sådär behöver det inte vara! Samma insats tillskriver jag just honom på klassikern “Just Can’t Get Enough”. Svängigt värre! Den andre musikanten som förtjänade sitt gage, Peter Gordeno, briljerade i sin tur på klaviatur. Framför allt under de lite med avskalade akustiska arrangemangen på “Judas”, “The Child Inside” och “Home”.

Jag kanske låter negativ, men jag är ändå nöjd med tillställningen i Globen. Tydligt är att de lite nyare låtarna inte riktigt når ända fram – och även om jag förstår viljan av att just presentera dessa live så saknas några gamla rökare för att det ska lyfta riktigt. Tempot är över lag ganska lågt och det är nog bidragande till att jag saknar lite tyngd och kraft i framförandet. Kanske borde lite mer energi läggas på scenografi och regi av en i övrigt rätt bra show? Depeche Mode ligger ofta i framkant när det kommer till kreativitet på scenen och deras videoproduktioner brukar sakna motstycke, den här turnén når dock inte lika högt som till exemepel Touring the Angel eller Devotional Tour. Då var det överraskande – nu är det standard.

Andrew Fletcher hade förtjänat ett högre podie och en prästkappa. Han stod där likt en predikant och mässade, varför inte använda sig av det rent teatraliskt? Han är ändå Fletch – och vi älskar ju honom också!

Martin L. Gore brukar dela av konserterna med ett par avskalade alster och här var det inget undantag. “Judas” framfördes känslosamt och laddat. Låten är bra på skiva men jag gillade den ännu bättre här. Frågan är också varför publiken inte var med riktigt i slutet av “Home”. Vi har gjort det förr och det borde sitta i ryggmärgen?

Jag skulle kunna önska mig lite större variation mellan konserter under turnén. De som var i Köpenhamn fick se stort sett samma konsert här och överlag lite fler flirtar med äldre material – det håller fortfarande. Jag kommer ändå inte tveka inför nästa biljettsläpp, jag kommer att vara där också.

En fråga jag dock måste ställa mig: Vad hände egentligen under “A Pain That I’m Used To”?? Plötsligt stod ett klassiskt rockband på scenen med trummor, bas ( ja den hade fyra strängar), gitarr och keyboard på scenen. Där och då ville jag lite sjunka igenom marken… Gör aldrig om det igen, det lokala personalbandet från vilket stadshotell som helst i valfri svensk småstad gör det bättre! Och varför vågar ingen påpeka det för herrarna på scenen?

Setlist

• Welcome To My World
• Angel
• Waling in My Shoes
• Precious
• Black Celebration
• Policy of Truth
• Should Be Higher
• Barrel of a Gun
• The Child Inside
• Judas (akustisk)
• Heaven
• Soothe My Soul
• A Pain That I’m Used To (Jacques Lu Cont Remix)
• A Question of Time
• Secret to the End
• Enjoy the Silence
• Personal Jesus
• Goodbye

Extranummer

• Home (akustisk)
• Halo (Goldfrapp Remix)
• Just Can’t Get Enough
• I Feel You
• Never Let Me Down Again