Subscribe via: RSS
Svenska publikfavoriterna SPARK! med sångaren Christer Hermodsson och Mattias Ziessow är äntligen tillbaka. Här är videon till nya singeln “Två mot en” som finns ute nu i en till 100 exemplar begränsad 7″ vinylutgåva via Progress Productions.
I videon medverkar Claus Larsen (Leather Strip), Robert Enforsen (Elegant Machinery), Eddie Bengtsson (Page, Sista Mannen på Jorden), Wulfband, Calle Nilsson (Lucifer’s Aid), Nachtmahr, Vanguard, Richard Flow (från Machinista) och många fler…
Christer Hermodsson från SPARK! levererar en originell och annorlunda cover av “Faller” hämtad från bandets senaste album “Maskiner”.
Subkultfestivalen tog ordentlig revansch på de tuffa utmaningarna man ställdes inför det första året med uselt väder under en i synth- och alternativkretsar minst sagt fullbokad augustimånad. Att flytta tillbaka festivalen till mitten av juni visade sig vara ett genidrag som gav såväl ett ökat antal besökare som lite bättre väderförhållanden.
Folkets Park i Trollhättan hade, utöver huvudscenen Aura och den mindre inomhusscenen Stella, den här gången extrautrustats med både VIP-område, en mindre extrascen samt DJ-tält och även om det fortfarande finns saker att förbättra så är helhetsintrycket väldigt positivt. VIP-området är uppskattat av oss som “jobbar” på festivalen och önskar komma bort från trängseln och pusta ut en stund i lugn och ro mellan liveframträdandena.
Lineupen var bred och stark och arrangörerna skall ha en stor eloge för att man verkligen arbetar hårt för att knyta ihop olika stilar inom synth, goth och närliggande musik vilket vi definitivt inte varit speciellt bortskämda med i de här sammanhangen i Sverige tidigare.
Elektroskull-redaktionen tackar alla inblandade för en grym festival och ser med spänning fram emot en tredje upplaga nästa sommar!
Subkultfestivalen i Trollhättan arrangerades för andra gången, blott 10 månader efter den första upplagan och det skulle visa sig bli en alldeles utmärkt start på festivalsommaren 2017.
Festivalcampingen låg på samma plats som tidigare cirka femton minuters promenad från området och tälten var något fler än förra året, annars ingen gigantisk skillnad. Att sälja frukost precis vid ingången var en mycket bra idé. Sammanslutningen Skuggborgen, som även i år arrangerade Skuggbussen, höll i vanlig ordning ställningarna med partytält och musik.
När det sedan kommer till festivalområdet så var matmöjligheterna rejält uppdaterade med bättre utbud och liksom tidigare samma resonabla priser i baren. I år erbjöd festivalen även ett VIP-område för de som önskar mingla med pressfolk och artister eller bjudas på ytterligare framträdanden. Det bästa med VIP-området var i mitt tycke salsan och nachochipsen vid baren. På den lilla scenen uppträdde diverse akter som av olika anledningar inte hör hemma på de större scenerna. Den märkliga Di Leva-karaktären i vita tältkläder och en akustisk gitarr är jag dock fortsatt skeptisk till.
Den grymma festivalledningen har ännu en gång levererat en väldigt bra festival som har bjudit på en uppsjö av bra liveframträdanden. Besöksantalet ökade något i år och frågan är nu när det riktigt lyftet kommer? Inkörningsperioden pågår ju än då detta bara var andra året, så det är ju inte så att arrangörerna på något sätt behöver gripas av panik redan nu.
Spelglada mörka synthpopparna Dpoint behövde inte resa speciellt långt med tanke på att duon med Robert Widell och Peter Andersson ju är hemmavarande i Trollhättan. Bandet är högaktuella med det nya minialbumet “Acid Words” som släpptes under sommaren och även om Dpoint inte spelat så jättemycket live sista tiden så överraskade de positivt och lockade en god samling till den mindre scenen Stella trots den tidiga speltiden.
(Jens Atterstrand)
Den charmanta duon från Eskilstuna, med Radio Virus-bekantingarna Ronny Larsson och Mikael Spångberg, levererade en dynamisk och glädjefylld spelning som inkluderade både ett antal av bandets hitlåtar liksom udda nummer, smakprov på nytt material och sist men inte minst givetvis publikfavoriten “Richard is a Racist”, som handlar om den tidigare Elegant Machinery-medlemmen och numera Sverigedemokraten Richard Jomshof. Container 90 är ett incitament i den svenska scenen och det är svårt att inte bli glad när man får chansen att se dem live.
(Jens Atterstrand)
Göteborgsduon Vanguard, som lagom till den här spelningen fått tillskott av den nye livekeyboardisten Dennis Ternström, har vuxit ordentligt och uppträder nu verkligen som ett rutinerat liveband. Sångaren Patrik Hansson levererar numera bandets moderna synthpoplåtar allt tonsäkrare från scenen, så även inför ett välfyllt Stella den här gången. När bandet bränner av dansanta publikfriare som “I Want to Live” och “On My Own” är det svårt att stå still!
(Jens Atterstrand)
Sundsvallsduon bjöd på en sedvanligt mörk och snyggt ljussatt men relativt kort spelning på Stella. Sångerskan Frida Medeleines visuella karisma och starka personliga uttryck förstärker de starka känslor som bandets musik förmedlar och Red Mecca skulle jag vilja påstå är väldigt unika i de här sammanhangen. Tillsammans med effektfull ljussättning och rök levererade de ännu en stabil och välljudande spelning.
(Jens Atterstrand)
Son och mor Lönnqvist, närmare bestämt producenten, sångaren, gitarristen och låtskrivaren Filip Lönnqvist, tillsammans med sångerskan Carola Lönnqvist utgör hjärtat i den välljudande industrimetallakten Rave the Reqviem och mitt i solskenet på eftermiddagen levererade de en av festivalens mest högoktaniga spelningar på den stora scenen. Bandet spelar en melodiös och refrängstark industrimetall som verkligen skapade ordentligt röj i det nyvakna publikhavet!
(Jens Atterstrand)
Handen på hjärtat så är jag inte helt nöjd med Aesthetic Perfections alltmer poppiga framtoning under senare tid, men när det kommer till bandets liveframträdanden så visar frontmannen och sångaren Daniel Graves tillsammans med rutinerade keyboardisten Eliott Berlin gång på gång vilket fantastiskt liveband de är. Duon levererar en storslagen och fartfylld liveshow från Subkultfestivalens stora scen inklusive Eliotts sedvanliga keyboard-stativsakrobatik och en stark sånginsats signerad en karismatisk frontman som fortfarande ser ut att trivas väldigt bra i de här sammanhangen.
(Jens Atterstrand)
Det turkiska postpunkbandet She Past Away, med den Robert Smith-liknande sångaren och gitarristen Volkan Caner, visade upp en stillsam och introspektiv scenshow där den stämningsfulla musiken stod i första rummet. Ett gotiskt mörker bredde ut sig kring inomhusscenen Stella. Volkan Caners mycket speciella gutturala stämma i det allra nedersta registret grep tag om publiken och trots den, för de allra flesta, obegripliga turkiskan kändes det som att orden gick rakt in och berörde på ett känslomässigt plan bara genom den speciella fraseringen. She Past Away är inget liveband men musiken är nästan läskigt effektiv. Trots alla uppenbara referenser till The Sisters of Mercy, The Cure och Joy Division har de hitta något alldeles eget som man genast känner igen och dras med i.
(Patrik Lark)
De franska veteranerna, som frontas av det numera 49-åriga och sällan stillastående energiknippet Els Pynoo, bjöd på en storslagen hitkavalkad ackompanjerad av en fullmatad rök och ljusshow på den stora scenen. Personligen finner jag bandets musik något slätstruken sett över en hel lång konsert, men när bandet river av hits som “Decadanse” så är det svårt även för undertecknad att inte dra på smilbanden och dansa med!
(Jens Atterstrand)
Den energiska duon består av sångaren Christer Hermodsson och trummisen Mattias Ziessow. Bandet inleder precis som sedvanligt den sista tiden spelningen utklädda till clowner och trots att en stor del av deras musik är skapad med glimten i ögat så är det också stort allvar och professionalism som omger duons musik och framträdande. Fokus ligger på högt tempo, glädje och att inkludera åhörarna i ett mycket publikvänligt liveframträdande. De största hitsen betas av en för en och man lämnar verkligen Stella, som lokalen heter, med en känsla av att man har ett lejon i sig den här gången!
(Jens Atterstrand och Niklas Hurtig)
Det är något alldeles speciellt med Human Lynx från Göteborg och i en på eftermiddagskvisten totalt mörklagd Stella så presenterar de bandets stilrena ljus- och scenshow under en väldigt kort men intensiv spelning. Bandets musik representerar någonting nytt och väldigt spännande på den inhemska scenen där de har tagit sig friheten att integrera flera intressanta influenser i sin minimala och rytmiska electro. Ett av festivalens absolut snyggaste framträdanden!
(Jens Atterstrand)
Richard Flow och sångaren John Lindqwister utgör den här svenska duon, som verkar ha en ständig vilja att utveckla och expandera upplevelsen när bandet spelar live. Gitarristen med aliaset BRD har medverkat på scen ett bra tag nu och bidrar till att ge bandets mörka synthpop en än större och mer dynamisk touch än på skiva. Machinista har två starka album i bagaget, arbetar i skrivande stund på det tredje och deras insats på Subkultfestivalen fyller på deras meritlista med ytterligare en proffsig och välljudande insats.
(Jens Atterstrand)
Äntligen fick vi se en av årets absolut hetaste nykomlingar i ett ordentligt konsertarrangemang på en riktig scen till skillnad mot de mindre bar- och klubbspelningar hon gjort tidigare! Lizette Nordahl tillsammans med liveduon som består av Aili Markelius (trumpads) och Lisa Pyk (keyboard) bjöd på en fantastiskt snygg och välljudande konsert och med tanke på att hens debutalbum landade så sent som i vintras så är det svårt att inte imponeras stort av Lizette Lizette!
(Jens Atterstrand)
Veteranerna från Tyskland har spottat ur sig sex album sedan 2009 och det märks då de i princip väljer ett spår per album under den drygt en timme långa konserten. Ett band som hållit på sedan 1989 behöver minst det dubbla för att någorlunda rama sin musikaliska karriär och det märks också att de har tröttnat på sina största hitlåtar då en hel del utav dessa saknas i setlistan. Detta leder till en väl genomfört men lite osäkert framförande. Personligen tycker jag att ett band som Project Pitchfork bör ha olika teman på sina spelningar, så som: “Hits”, “Retro”, “Modern” och så vidare. Detta för att bättre särskilja dem åt och ge fansen en chans att ställa in sig på en viss uppsättning spår. Utöver detta var uppslutningen godkänd och ljudet bra!
(Niklas Hurtig)
London-bandet Pretty Addicted som kallar sin musik för “gothic dance music” bjöd på en riktig smocka på den lilla scenen. Bandets självklara centralfigur Vicious Precious hade så mycket attityd att det nästan rann ur de karaktäristiska Mussepigg-öronen. Tillsammans med den döskallesminkade basisten levererade hon en synnerligen energisk freakshow, stundtals rullandes på scengolvet, till en pumpande elektropunk med nästan uteslutande obscena textfraser. Pretty Addicted bjöd inte på några sing-along hits men det kompromisslösa framträdandet tog publiken med storm.
(Patrik Lark)
Finska The 69 Eyes var lördagens huvudband på stora Aura-scenen. Klädd helt i svart lack och mörka solglasögon visade sångaren Jyrki 69 hur man poserar med mickstativet över axeln. Med auktoritet och väl inövade gester anförde han rutinerat deras patenterade blandning av gothic rock och glamrock som kommit att kallas goth’n’roll eller bara dark rock. Blundade man kunde man nästan se Billy Idol framför sig. Efter ett dussintal album hade de samlat på sig en diger repertoar av hits som de tryggt fyrade av. Låtar som “Lost Boys”, “Never Say Die” och “Gothic Girl” var säkra kort till att få publiken att sjunga med i den svenska sommarnatten.
(Patrik Lark)
Den till synes aldrig åldrande och evigt unga rymdsynthorkestern från Malmö avslutade festivalen med en energifylld hitkavalkad på ett fullpackat och svettigt Stella. Säga vad man vill om bandets ibland lite ojämna musik, men det är svårt att inte bli glad av att se och höra den karismatiske Alexander Hoffman på scen. Jag skall erkänna att jag inte är något jättestort fan av bandets musik på skiva men på scen gör S.P.O.C.K. mig sällan besviken, ej heller den här gången.
(Jens Atterstrand)
Trots avsaknaden av tidigare års gratisbuffé så är det ett relativt välfyllt Brewhouse som väntar redan på torsdagkvällen när jag anländer lagom i tid för att avnjuta Karin Bolins (Alison) ljuva stämma som för kvällen fick agera stand-in för den hastigt insjuknade chiptunepopparen Digidroid. Alison är en stark lokal akt för arrangörerna att ha i rockärmen och de gör få besvikna när en numera sångmässigt mognare och tonsäkrare Karin levererar ett känslosamt och varierat set toppat med bandets populära Yazoo-cover.
Torsdagskvällen är verkligen en fantastisk bonus som arrangörerna bjuder på. Utöver ett Vanguard – som trots att de fortfarande har en bit kvar verkligen har vuxit som liveband sedan de nervöst debuterade för några år sedan – så bjöds vi även på (ytterligare en) comeback när publikfavoriterna i Mars TV som (trots att de inte hade hunnit repa ordenligt) verkligen gav mersmak och om möjligt byggde upp än större förhoppningar inför framtiden om de nu äntligen kan få tummen ur och leverera nytt material även på skiva vill säga.
Den avslutande spelningen med Spark! levererade i sin tur en av festivalens absoluta höjdpunkter redan på torsdagskvällen. Jag såg dem själv senast på Progress Productions tillställning förra senhösten och ringrostigheten och ovanan i den nya konstellationen med den “nye” sångaren Christer Hermodsson har nu verkligen satt sig som en smäck. En suverän spelning och en fantastisk avslutning av festivalens första kväll!
Synthpopduon Ashbury Heights, som sedan debuten i början av 2000-talet har existerat i tre olika konstellationer, inledde sedan händelserna på fredagen. Frontmannen Anders Hagström, som sedan det senaste albumet numera har den nye sångerskan Tea F. Thimé vid sin sida, levererade ett svängigt och snyggt set som trots en inte hundraprocentig sånginsats och vissa mindre tekniska bekymmer blev en bra aptitretare inför kvällen.
Kraftwerk-bekantingen Wolfgang Flür levererade sedan ett minst sagt ojämnt DJ-set innehållande såväl smått geniala medryckande partier som riktigt trist plastig techno med Kraftwerk-vibbar. Tyvärr missade jag hans presentation av boken “I Was A Robot” och med närmare eftertanke kanske det hade varit mer intressant att lyssna på än hans musik, de charmiga videoklippen på videoskärmen föreställande de tidiga dagarnas Kraftwerk-medlemmar till trots. Då var energiknippet Claus Larsen i Leaether Strip klart mycket bättre! Jag kan inte sluta imponeras över den spelglädje, utstrålning och fullständiga närvaro som dansken fortsätter att leverera efter alla dessa år. Blytungt, energiskt och med en setlista som inte kan ha gjort många Leaether Strip-fans besvikna.
Och när sedan en som pånyttfödd Stefan Ackermann (som tidigare drabbats av en stroke) kliver in på scenen och tillsammans med en energisk Bruno Kramm med tillhörande helgalen keyboardshow sätter ner foten med en helt fantastisk insats (som i vissa partier för tankarna till konserter som M’era Luna 2002) så kan jag enkelt konstatera att ännu en riktigt bra kväll är till ända!
En härlig comeback av den norska nittiotalsakten Chinese Detectives inledde den avslutande kvällen. Desiree Grandahl levererade festivalens överlägset bästa sånginsats med en nästan skrämmande hög dynamik och tonsäkerhet. Bandet provspelade även en ny låt som verkligen gjorde mig nyfiken på att snart få höra nytt material från bandet inom kort. Ett proffsigt och spelglatt Saft, som nu har blivit ordentligt varma i kläderna efter att ha gjort ett antal spelningar sista året, följde sedan innan tyska Solitary Experiments bjöd på sin välljudande men tyvärr något oengagerad mörka och sedvanligt tyska futurepop.
Efter detta en fullkomlig urladdning av ett spelglatt Grendel som dock tyvärr alltid har låtit bättre på skiva och trots gitarrist på scenen och en bra liveshow så klickade det inte riktigt den här gången heller.
Avslutningen var dock värd att vänta på när Welle:Erdball stod redo att bjuda Göteborg på sin sedvanligt vackra, tokroliga och galna show innehållande såväl robotar som änglavingar, flaggor och allt därtill. Jag skall erkänna att jag inte längre lyssnar speciellt mycket på Welle:Erdball till vardags men live är de ett riktigt glädjefyllt energiknippe varje gång, så även den här kvällen.
Elektroskull tackar ödmjukast för ännu en fantastisk vistelse i Göteborg på ett lika välorganiserat, intressant och varierat Electronic Summer som vi blivit vana vid numera. Alla inblandade gör ett fantastiskt jobb!
Format: (Album) CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 27 maj 2016
Genre: EBM, bodypop
Bandmedlemmar: Mattias Ziessow, Christer Hermodsson
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand
(English version below)
När originalsångaren Stefan Brorsson under vintern 2014 valde att lämna Spark! så var det många fans (inklusive undertecknad) som befarade att detta skulle innebära slutet för de svenska publikfavoriterna. Men hjärnan bakom det mesta av musiken, Mattias Ziessow, vägrade ge upp och förra årets albumsläpp “Spektrum” (som inkluderade en lång rad gästsångare) visade sig i sin tur även att komma bli det perfekta inträdesprovet för den nye sångaren Christer Hermodsson. Den forne S.P.O.C.K-medlemmen och Biomekkanik– och Sista Mannen På Jorden-bekantingen har nu tagit plats bakom mikrofonen i vad som skulle kunna beskrivas som Spark! v2.0.
Christers röst passar som handen i handsken till bandets sound, och samtidigt som igenkänningsfaktorn på det nya albumet “Maskiner” är på en mycket trivsamt hög nivå, så är faktumet det att den här nykomponerade duon har lyckats med bedriften att såväl ta några steg tillbaka mot bandets lite rakare och mindre komplexa rötter samtidigt som man i andra änden har injicerat ett antal nya inslag i ljudbilden.
“Maskiner” är måhända mer punk och mindre pop jämfört med “Hela din värld” (2011), det album som blir den naturliga referensen i sammanhanget (inte de senaste kollaborationsalbumet) men detta utan att på något sätt gå vilse och tappa bort bandets melodiösa lekfullhet och refrängstarka traditioner på vägen. De välskrivna låttexterna domineras av budskap som kretsar kring en lång rad av de problem vi har i dagens samhällsklimat och de speglar även många människors nutida oro för vår världs just nu väldigt orosfyllda och mörka tillvaro. Bandets tokroliga och skämtsamma sida har med andra ord tagit ett ordentligt kliv tillbaka den här gången.
Spark! v2.0 håller inte tillbaka på det tunga artilleriet någonstans. Redan några få takter in i den inledande “Alla på en gång” så är kanonerna framkörda och fulladdade och även om den ledande synthslingan i andraspåret “Brinner som vackrast” påminner förvånande mycket om diton på (låten) “Hela din värld” så fascineras jag över det stora antalet nya ingredienser som infogats i ljudlandskapen. Mattias verkar ha samplat fler akustiska trummor än någonsin tidigare och samtidigt som produktionen verkligen är genomgående kristallklar så har Spark! till stor del (tacksamt) återfunnit den grovhuggna och småskitiga touchen från bandets tidigare material vilket passar perfekt till det nya låtmaterialet.
De fantastiskt svängiga “Zombie” och “Stå emot!” är svenska bodyhits av stora mått och tillsammans med den högoktaniga och elektroniskt smattrande “Monster” så kan jag delvis blunda för den lite svagare “Liket lever” och det, för mig lite märkliga, avslutande futurepop-experimentet “Utan oss”.
Det är bara att ställa sig i givakt, ladda om kanonerna och snabbt konstatera att “Maskiner” är något av det bästa som någonsin har lämnat en Spark!-studio.
(English version below)
When the original singer Stefan Brorsson chose to leave Spark! during the winter of 2014 there were many fans (including myself) who feared that this could become the end of an era of the Swedish crowd favorite. But the main member behind most of the music, Mattias Ziessow, refused to give in and last year’s album release “Spektrum” (which included a long list of guest vocalists) also proved to be the perfect entrance exam for the new singer Christer Hermodsson. The former S.P.O.C.K-member and Biomekkanik– and Sista Mannen På Jorden-acquaintance has now taken place behind the microphone in what could be described as Spark! v2.0.
Christer’s vocals fits perfectly to the band’s sound, and while the recognition factor of the new album “Maskiner” (Machines) is pleasantly high, so is the fact that this newly composed duo has managed the feat of both take a few steps back toward the band a little straighter and less complex roots while at the other end has injected a number of new elements in the sound.
“Maskiner” is perhaps more punk and less pop than “Hela din värld” (2011), wich is the natural point of reference here (not the last collaboration album “Spektrum”), but this without getting lost and missing out on the band’s melodic playfulness and the chorus strong traditions along the way. The well written lyrics are dominated by the message that revolves around a wide range of the problems we have in today’s social climate and they also reflect many people’s contemporary concern for our world right now very dark and worrying times. The band’s hilarious and playful side, in other words have taken a major step back this time.
Spark! v2.0 does not hold back on the heavy artillery anywhere at all. Already a few steps into the opening “Alla på en gång” the cannons are ready and loaded and even though the leading synth loop in the second track “Brinner som vackrast” reminds surprisingly much about the dito on (the song) “Hela din värld” I’m fascinated about the large number of new ingredients incorporated into the soundscapes. Mattias seem to have sampled more acoustic drums than ever before, and while the production really is consistently crystal clear Spark! seem to have (thankfully) rediscovered the crude, dirty and gritty touch from the band’s earlier work which is perfectly suited to the new song material.
The wonderfully catchy “Zombie” and “Stå emot” are Swedish body hits of large dimensions and along with the high-octane and electronic clattering “Monster” I can partially ignore the weaker “Like lever” and the to me a little strange trailing futurepop experiment “Utan oss”.
It’s just to stand at attention, reload the cannons and quickly conclude that “Maskiner” is one of the best that have ever left a Spark!-studio.
Drygt två år har det tagit Mattias Ziessow att hitta ersättaren till Stefan Brorsson efter det att duon gått skilda vägar under senvintern 2014.
Men efter att ha gästspelat på det senaste Spark!-albumet “Spektrum” förra vintern (som i övrigt gästades av en lång rad andra sångare) så har nu den forne S.P.O.C.K.-bekantingen och tillika Biomekkanik-sångaren Christer Hermodsson verkligen funnit sig tillrätta och duon kan nu tillsammans presentera det kommande albumet “Maskiner”.
Det första smakprovet “Stå emot!” släpptes förra årets och nu levererar duon även en musikvideo till det senaste smakprovet “Zombie” regisserad av Joel Nilsson (se nedan).
“Maskiner” innehåller elva nya spår. På bonusdiscen till den till 200 exemplar begränsade dubbeldiscutgåvan** finner vi utöver det exklusiva bonusspåret “Norrland” även remixer signerade bland andra Run Level Zero, Titans och Arvsynd och en ny version på “Dysfunctional”.
Spark! albumdebuterade med “65 ton stål” (2007) och har sedan dess släppt “Ett lejon i dig” (2009), “Hela din värld” (2011) och “Spektrum” (2015).
“Maskiner” släpps den 27 maj via Progress Productions.
Hej Mattias! Så, efter lite av en utflykt på “Spektrum” där du jobbade tillsammans med en lång rad sångare så verkar du ha hittat rätt man för det nya SPARK! Hur kom det sig att det blev Christer Hermodsson?
– Hej Jens! Jo, han passar in ypperligt stilmässigt för bandet. Han har det där rivet i rösten jag eftersöker och har dessutom lång erfarenhet. Sen jobbar vi bra tillsammans å ligger på samma våglängd.
Den nya singeln “Stå emot!” (ute nu, lyssna nedan) ger oss SPARK! åter på svenska. Har det alltid varit målsättningen att Spark! ska vara på svenska?
– Det känns så. Det har väl varit vårat signum så att säga och med nya albumet blir det nog lite tillbaka till rötterna överlag.
Förra sångaren Stefan Brorsson stod för många av låttexterna tidigare som jag har förstått det. Ser arbetet likadant ut med Christer eller skriver ni både text och musik tillsammans?
– Det är lite samma koncept där. Christer skriver texterna. Jag är alldeles för nere i musiken.
Christer har ju lite annan typ av bakgrund än Stefan, med tanke på att han skrivit en hel del musik själv tidigare i andra band som har gjort närbesläktad musik. Ger det på något sätt det nya SPARK! andra förutsättningar än den tidigare konstellationen?
– Absolut. Vi bollar idéer på ett skönt sätt och han har lång erfarenhet som producent. Vi jobbar mer tillsammans.
Det nya albumet släpps nästa år vad jag förstår. Har ni några andra galna tokigheter på gång?
– Ja, målet är första halvan av 2016. Galna tokigheter? Det kan jag lova!
Efter att ha hört den nya singeln så får jag en angenäm känsla av att SPARK! i gammal god form minst sagt är på väg tillbaka i ny tappning. Har du några sista ord till fansen som kanske misströstade lite när Stefan lämnade?
– Jag kunde valt att lägga ner och det hade de flesta antagligen gjort. Men jag vägrar släppa taget om något jag brinner så för på grund av meningsskiljaktigheter. Musiken är mitt liv och livet är musiken. Detta har bara stärkt mig och jag kan lova alla fans att de inte kommer bli besvikna på SPARK! v2.0!
(English version below)
Att Biomekkanik har tagit ett antal år på sig att färdigställa “Violently Beautiful” är inte alls konstigt. I alla fall inte när vi nu får avnjuta resultatet.
Det går snabbt att konstatera att Malmötrion med sångaren Christer Hermodsson i spetsen har utvecklats mycket sedan man albumdebuterade med “State of Mind” för drygt ett decennium sedan.
De produktionstekniska finesserna har fått ett ordentligt ansiktslyft och låtarna känns mer genomarbetade. Bandet verkar ha hittat hem ordentligt i sin uppdaterade ljudbild som genomgående har ett rockigare, mörkare och skitigare anslag än tidigare. Fusionen mellan maskiner och gitarriff passar som handen i handsken tillsammans med de smarta låttexterna och överlag väldigt snygga arrangemangen.
“Violetly Beautiful” innehåller ett brett spektrum av material där refrängstarka electro-rock anthems som “Monumental Me”, titelspåret “Violently Beautiful” och den EBM-influerade “Democracy” finner sina motparter i väl inplacerade andningsrum och temposänkningar via mörka midtempospår som “Melancholy Friend” och den avslutande balladen “Dry Dusty Ground” där Christer via en tonsäker och dynamisk insats håller en genomgående hög kvalitet i sin prestation.
Den fjantiga “Kamikaze Playboy” hade jag kunnat vara utan, även om den säkerligen skulle fungera ypperligt i mer kommersiella sammanhang och säkert är ett roligt inslag när bandet spelar live. Det vinnande konceptet upprepas på gränsen för mycket men trots detta så är “Violently Beautiful” är ett stabilt hantverk som genomgående visar upp bandets goda förmågor och den är lika medryckande och snygg som sångaren och charmören Krister Hermodsson i egen hög person.
Bästa spår: “Monumental Me”, “Violetly Beautiful”, “Melancholy Friend”, “Democracy”
(English version below)
It’s not weird at all that it’s taken a number of years for Biomekkanik to complete their latest effort “Violently Beautiful” when we now get the finished result in our hands.
It is quick to note that this trio from Malmoe (in the south of Sweden) with the leadsinger and frontman Christer Hermodsson has evolved a lot since they made their debute with “State of Mind” a little more than one decennium ago.
The production have gotten a major facelift and the songs feel more elaborated. The band seems to have found stready home in their somewhat new sound enviroment that consistently has a rockier, darker and dirtier approach than before. The merge between machines and guitar riffs fits like a glove with the clever lyrics and overall very stylish arrangements.
“Violetly Beautiful” contains a wide range of songs where the chorus strong electro-rock anthems like “Monumental Me”, the title track “Violently Beautiful” and the EBM-influenced “Democracy” finds its counterparts in the well-emplaced breathing spaces and tempo cuts in dark midtempotracks like “Melancholy Friend” and the ending ballad “Dry Dusty Ground” where Christer’s voice remains tonesecure and dynamic with a consistently high quality of performance.
I could have done without the silly “Kamikaze Playboy” although it certainly would work excellently in more commercial placements and it’s surely fun party-element when the band plays live. The winning concept is repeated on the border too much but apart from that “Violently Beautiful” is solid craftsmanship that consistently showcases the band’s excellent abilities and it is equally captivating and stylish as the singer and charmer Christer Hermodsson himself.
Best tracks: “Monumental Me”, “Violetly Beautiful”, “Melancholy Friend”, “Democracy”
Malmöbaserade Biomekkanik, vars albumdebut “State of Perfection” landade i skivdiskarna 2009 är nu efter mycket om och men redo att presentera uppföljaren “Violently Beautiful”.
Den Malmöbaserade trion, med sångaren Christer Hermodsson, Andreas Ingefjord och Mattias Johansson, har arbetat med det nya materialet av och till under ganska lång tid och är nu redo att göra slag i saken!
Det nya albumet innehåller tio spår (lyssna på smakprov nedan!) och ett kortare smakprov kan avnjutas nedandet har även spelat live några gånger nyligen där man bland annat öppnade för Uppsaladuon Mechatronic i Stockholm tidigare i vintras.
“Violently Beautiful” släpps den 9 januari via Danse Macabre Records.
Nästan fjorton år har nu passerat sedan Cat Rapes Dog under TCM Musikproduktionsgesellschaft-flagg släppte bandets sjunde och senaste fullängdare “People as Prey” under oktober 1999.
Det Christer Hermodsson-producerade albumet (som här hemma i Skandinavien släpptes på licens av SubSpace Records) skulle till att bli det sista livstecknet från bandet… fram till nu.
För redan under förra året så stod det nämligen klart: Den svenska kvartetten, med John Lindqwister, Annelie Bertilsson, Jonas Avertoft och Magnus Fransson, planerade nämligen att göra comeback med ett nytt album efter alla dessa år.
Nu är detaljerna helt klara: “Life Was Sweet” släpps tidigt i höst, klockar in på cirka 35 minuter och innehåller nio nya spår av bandets punkiga electro, som av tidningen Expressen en gång har beskrivits som den perfekta mixen av Front 242 och The B-52’s.
Albumet kommer även släppas i en begränsad 2-disc utgåva där bonusdiscen innehåller det bästa från bandets tre första kassetter som släpptes mellan 1986 och 1988.
Cat Rapes Dog bildades redan 1986 och presenterade den första kassetten “Property Produces Bodily Injury” året därpå. Den släpptes via Håkan Ehrnsts lilla bolag Front Music Production, som sedan slogs ihop med Energy (A Division of Hot Stuff) och Electronic Beat Association och blev Energy Rekords under 1990.
1989 gjorde bandet sin officiella albumdebut med “Maximum Overdrive” och har utöver det tidigare nämnda sista albumet även släppt “God, Guns & Gasoline” (1990), “The Banzai Beats” (1991), “Moosehair Underwear” (1993), “Biodgradable” (1995) och “The Secrets of God” (1998). Utöver detta har man även släppt ett tiotal singlar/EP:s.
Gudar, vapen och bensindränkta (och återvinningsbara!) älghårsunderkläder… Hallelujah!! Cat Rapes Dog är tillbaka.
“Life Was Sweet” släpps den 3 september via Artoffact Records.
