Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Strike Force Entertainment (Cherry Red Records)
Releasedatum: 15 juni 2018
Genre: Pop, trip-hop, synthpop
Bandmedlemmar: Claudia Brücken, Jerome Froese
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Snyggt, avslappnande och harmoniskt

Efter hennes tid som sångerska i det stilbildande åttiotalsbandet Propaganda och kortlivade samarbetsprojekt som Act (tillsammans med britten Thomas Leer), Topolinos (tillsammans med Propaganda-kollegorna Sabine Wolde och Susanne Freytag) samt samarbetet med OMD-bekantingen Paul Humphreys under monikern OneTwo under 2000-talet, så har den tyska sångerskan Claudia Brücken sedan den tidiga solodebuten med Love: And a Million Other Things (1990) under 2000-talet släppt ytterligare en knapp handfull album under eget namn.

På Another Language (2004) samarbetade hon med The Lost Jockey-pianisten Andrew Poppy och nu följer hon upp de två senaste fullängdarna, det lågmälda konceptalbumet The Lost Are Found (2012) och What Else.. (2014) (som producerades av John Williams), med Beginn tillsammans med den Berlinbaserade Jerome Froese som tidigare är känd från (bland annat) Tangerine Dream.

Ett ljuvt skimmer av trip-hop vilar över det här albumet i en ljudbild som på många ställen för mina tankar till mina personliga fornstora favoriter i genren som Lamb och Massive Attack. Allra bäst gillar jag de lite mörkare och snabbare spåren med lager på lager av detaljer och rytmer, som den medryckande “Cards” och den mystiskt baktaktade, elektroniska och smått urflippade experimentella och mörka poppärlan “Stars Walking Backwards”.

Beginn domineras av elektroakustiska midtempolåtar och finstämda atmosfäriska sorgsna pianoballader som ständigt omges av små men smakfullt ditplacerade elektroniska detaljer, minimala trummaskinskomp och effekter. Att den till synes evigt unga Claudia Brücken besitter fantastiska vokala kvaliteter visar hon här upp med råge. Hennes röst är hela tiden ett med musiken och agerar ledmotivet albumet igenom.

Beginn är ett snyggt producerat, avslappnande och harmoniskt album med många starka melodier och understryker att Claudia Brücken även på egen hand fortfarande besitter goda kvaliteter både som sångerska och låtskrivare.

Tracklist

01. The Last Dance (04:17)
02. Wounded (04:52)
03. Flight Of Fancy (04:29)
04. Cards (05:09)
05. Light Of The Rising Sun (01:47)
06. Whispers Of Immortality (06:03)
07. Sound Of The Waves (05:15)
08. Stars Walking Backwards (05:47)
09. Forevermore (04:15)
10. Sweet Sense Of Liberation (05:27)
11. Unbound Spaces (05:27)
12. Gypsy (04:30)
13. Sara (06:55)

(English version below)

Neat, harmonious and soothing

After her time as the lead singer of the iconic 80’s band Propaganda and the short-lived collaborative music projects like Act (with British musician Thomas Leer), Topolinos (with Propaganda-colleagues Sabine Wolde and Susanne Freytag) and the collaboration with Paul Humphreys from OMD under their OneTwo moniker during the 2000s, the German vocalist Claudia Brücken has, since her early solo debut Love: And a Million Other Things (1990), in the 2000s released an additional handful of albums under her own name.

On Another Language (2004), she collaborated with The Lost Jockey pianist Andrew Poppy and now she follows up her last two full lengths, the low-key concept album The Lost Are Found (2012) and What Else.. (2014) (produced by John Williams), with Beginn together with the Berlin-based Jerome Froese previously known from (among other) Tangerine Dream.

A sweet trip-hop skimmer rests on this album in a sound image that in many places makes me think of personal favorites in the genre like Lamb and Massive Attack. Best of all, I like the slightly darker and faster tracks with layers upon layers of details and rhythms, like the captivating “Cards” and the mysteriously backbeat, electronical and slightly dashed experimental dark pop gem “Stars Walking Backwards”.

Beginn is dominated by electroacoustic mid tempo songs and finely-tuned atmospheric and sad piano balads constantly surrounded by small but tastefully deployed electronic details, minimal drum machine arrangements and effects. It’s quite appearent that the seemingly never aging Claudia Brücken possesses amazing vocal qualities that really are put on display on this album. Her voice is always one with the music and acts as the main lead motive all the way through.

Beginn is a nicely produced, soothing and harmonious album with many strong melodies and emphasizes the fact that Claudia Brücken still possesses great qualities both as singer and songwriter.

Den legendariska synthpoptrion Bronski Beat följer nu upp förra årets “The Age of Reason” (som till stora delar består av nyinspelningar av låtar från bandets debutalbum “The Age of Consent” från 1984), med remixboxen “The Age of Remix”.

De totalt 25 remixerna levererar nyinspelningarna från det senaste studioalbumet i en modern elektronisk dansgolvstappning och bland remixmakarna finner vi namn som Dwayne Minard, Mathey B, Dario Trapani och Oggie B men även i sammanhanget överraskande inslag som Claus Larsen från Leaether Strip. Den 3:e och sista CD:n innehåller i sin tur en continuous megamix signerad Bronski Beats programmerare Ian Donaldson (Sordid Soundz).

(Lyssna på smakprov nedan)

Bronski Beat bildades av Steve Bronski, Larry Steinbachek och sångaren Jimmy Somerville. Den sistnämnda ersattes 1985 av John “Jon” Foster som i sin tur sedan ersattes av den nuvarande sångaren Stephen Granville.

“The Age of Remix” släpps den 30 mars via Cherry Red Records.

Tracklist CD1

01. NO MORE WAR (LEÆTHER STRIP REMIX)
02. IT AIN’T NECESSARILY SO (MAZAI REMIX)
03. LOVE & MONEY (SCANDALL ‘N’ ROS REMIX)
04. JUNK (HATIRAS’ SPACEDISCO REMIX)
05. HARD RAIN (CEV’S REMIX)
06. A FLOWER FOR DANDRA (ROB MOORE REMIX)
07. SMALLTOWN BOY (GETTOBLASTER REMIX)
08. HEATWAVE (DWAYNE MINARD HOUSE MIX)
09. WHY? (GABRY VENUS REMIX)
10. I’LL BE GONE (MATHEY B REMIX)
11. RUN FROM LOVE (DIRTY DISCO MAINROOM REMIX)
12. NEED A MAN BLUES (ZURRA REMIX)
13. SCREAMING (DEANNE CLUB MIX)

CD2

01. SMALLTOWN BOY (DARIO TRAPANI REMIX)
02. LOVE & MONEY (OGGIE B REMIX)
03. IT AIN’T NECESSARILY SO (VINCENT CAIRA REMIX)
04. JUNK (BABERT REMIX)
05. WHY? (HP VINCE DUB)
06. CLOSE TO THE EDGE (MVZZIK REMIX)
07. RUN FROM LOVE (SORDID SOUNDZ DUB)
08. HARD RAIN (SPACE CITY REMIX)
09. A FLOWER FOR DANDARA (JOSE JIMENEZ REMIX)
10. STARS (PEOPLE THEATRE’S MILKY WAY MIX)
11. I’LL BE GONE (INTERFACE REMIX)
12. SMALLTOWN BOY (BABERT REMIX)

CD 3 CONTINUOUS MIX BY SORDID SOUNDZ FEATURING

SMALLTOWN BOY (BABERT REMIX)
NEED A MAN BLUES (ZURRA REMIX)
LOVE & MONEY (OGGIE B REMIX)
HEATWAVE (DWAYNE MINARD HOUSE MIX)
I’LL BE GONE (MATHEY B REMIX)
WHY? (QUBIQ DEEP CLUB MIX)
HARD RAIN (CEV’S REMIX)
RUN FROM LOVE (DIRTY DISCO MAILROOM REMIX)
CLOSE TO THE EDGE (MVZZIK REMIX)
A FLOWER FOR DANDARA (JOSE JIMENEZ REMIX)
IT AIN’T NECESSARILY SO (DIGITAL ANODYNE REMIX)
STARS (PEOPLE THEATRE’S HAPPINESS MIX)
JUNK (TWEAKA TURNER TECH HOUSE MIX)

A Flock of Seagulls presenterar nu den nya samlingen “Remixes & Rarities” där man på två CD-skivor har samlat ihop ett antal udda spår, remixer och liveinspelningar som tidigare inte har funnits tillgängliga på CD.

Utöver udda 7″ och 12″-versioner av hits som “I Ran” (1982), “Never Again” (1983) och “Nightmares” (1984) så inkluderar samlingen även ett antal svårtillgängliga remixer och udda livespår från den legendariska brittiska akten.

A Flock of Seagulls bildades av Mike Score och hans bror Ali i Liverpool redan 1979. Bandet gjorde sin självtitulerade albumdebut 1982 och splittrades under tiden kring släppet av bandets fjärde studioalbum “Dream Come True” (1985). Det senaste livstecknen var när original-lineupen återförenades i samband med TV-kanalen VH1:s programserie “Bands Reunited” 2003 och även året därpå när bandet ännu en gång återförenades och genomförde en mindre turné i USA för att direkt efter ännu en gång splittras. Några av medlemmarna har efter detta även släppt solomaterial och medverkat i en rad andra band och musikprojekt.

“Remixes & Rarities” släpps den 24 mars via Cherry Red Records.

Tracklist

01. I Ran (So Far Away) (U.S. 7″ Version)
02. Space Age Love Song (7″ Version)
03. Wishing (If I Had A Photograph Of You) (7″ Version)
04. Nightmares (7″ Version)
05. Rosenmontag (Shorter Version)
06. Transfer Affection (7″ Version)
07. I Ran (Live)
08. It’s Not Me Talking (7″ Version)
09. Never Again (7″ Version)
10. 0Wishing (If I Had A Photograph Of You) (Long Version)
11. Nightmares (12″ Version)
12. Committed (Short Version)
13. The Traveller (Live)
14. The More You Live The More You Love (Full Moon Mix)

CD 2

01. I Ran (Longer Version)
02. Never Again (The Dancer) (12″ Version)
03. Heartbeat Like A Drum (Full Length Version)
04. Wishing (If I Had A Photograph Of You) (U.S. Edit 12″ Promo Version)
05. The Flight Of Yuri Gagarin (Full Length Version)
06. Rosenmontag (Long Version)
07. Nightmares (U.S. 12″ Promo Version)
08. I Ran (So Far Away) (Edited Version)
09. Never Again (The Dancer) (Re-Mix)
10. Space Age Love Song (Live)
11. Wishing (If I Had A Photograph Of You) (Short Version)
12. Who’s That Girl (She’s Got It) (Instrumental)
13. Single Medley

Format: (Album) CD, 2CD**, LP, Digital

Skivbolag: Cherry Red Records

Releasedatum: 9 mars 2015

Genre: Synthpop, electropop

Bandmedlemmar: Neil Arthur

Land: England

Recensent: Erik Uppenberg 

(English version below)

Mogen synthpoppare med influenser från Mellanöstern

Det finns några saker som får duon Blancmange att sticka ut bland mera namnkunniga brittiska 1980-talssynthpopband. Det är Neil Arthurs särpräglade, numera nästan gammelmansdarriga stämma. Det är det lugna och eftertänksamma tempot som präglar de flesta av deras låtar, som textmässigt ofta är bittert humoristiska berättelser om kraschade förhållanden och andra av livets prövningar.

Och, slutligen, de mer eller mindre tydliga etnoinfluenser från olika håll – särskilt Mellanöstern – som smyger sig in på så gott som varje spår. Det senare har snarare ökat med tiden.

2011 gjorde duon oväntad comeback med ”Blanc Burn”, en samling mogna synthpoplåtar som i mitt tycke var starkare än de tre 1980-talsalbumen.

Samma år diagnosticerades Stephen Luscombe dessvärre med aortabråck, och han verkar vara i dåligt skick. Först tvingades han sluta turnera, och därefter har han lämnat bandet helt och hållet. Blancmange är alltså numera sångaren Neil Arthurs soloprojekt.

Så sent som förra året presenterade Blancmange en nyinspelning av sitt mest klassiska album ”Happy Families”. Skivan var så lik originalet att jag inte riktigt förstod poängen med att göra den. Men på ”Semi Detached” är Arthur dessbättre tillbaka med nytt material. Albumtiteln är kanske en ironisk beskrivning av hur det som vanligt låter: inte direkt likgiltigt, men lite halvt avmätt och eftertänksamt.

Skivan början i Kraftwerk-land med skira ”The Fall”, en självmordslåt om en man som lämnats av sin älskade, och titeln syftar på Mark E. Smiths band The Fall, som var en av det tidiga Blancmanges stora influenser.

Den som vill fördjupa sig i Blancmanges allra första, experimentella låtar, kan för övrigt lyssna på ep:n ”Irene & Mavis”. Den gavs ursprungligen ut av bandet själva i bara 500 exemplar år 1980, men återutgavs av bolaget Minimal Wave härom året och finns numera behändigt tillgänglig på Spotify.

Kraftwerk-influenserna är också tydliga på den instrumentala ”Mks Lover” senare på skivan. I de stunderna påminner Blancmange om sina samtida och mer framgångsrika synthpopkolleger i OMD.

”I Want More” bjuder på lite lättorientalisk electroclash, och singeln ”Paddington” – kanske albumets starkaste spår – är en sugande, guppande färd på något slags elektronisk kamelrygg. ”Acid”, ännu en relationsskildring lika giftig som titeln antyder, är en snygg variation på Blancmanges största hit ”Living on the Ceiling” som går i samma anda.

Det finns dock några spår där Arthur helt lämnar de arabiska och indiska inslagen. På ”Deep in the Mine” rör han sig i stället mot något slags keltisk eller nordisk folkmusikton. Det låter nästan som att Garmarna eller Hedningarna gästar i studion.

”Like I Do” och ”Useless” är klassisk synthpop i tidig Vince Clarke-anda. Den avslutande postpunkballaden ”Bloody Hell Fire” kunde varit ett lugnt sentida spår med Depeche Mode eller kanske Nine Inch Nails, i Trent Reznors lugnare stunder. På denna låt förstärks Arthurs egna gitarrer av David Rhodes, som även spelat med Kate Bush och Peter Gabriel.

Blancmange visar på sin sjätte fullängdare åter att man är en udda fågel, eller en rar blomma i en annars alltför monokulturell synthpoprabatt. Neil Arthur plockar friskt ur en exotiserande verktygslåda, lyckligt ovetande om nutida moralister som hävdar att han som vit europé inte har rätt att använda dessa influenser. Eller så struntar han helt i teorin om kulturell appropriering och kastar den på komposten, där den hör hemma.

 Tracklist

01. The Fall (08:08)
02. I Want More (03:57)
03. Paddington (03:56)
04. It Didn’t Take Long (04:24)
05. MKS Lover (04:17)
06. Like I Do (03:34)
07. Deep In The Mine (04:43)
08. Acid (04:23)
09. Useless (03:27)
10. Bloody Hell Fire (05:48)

Tracklist Bonus Disc **

01. I Want Your Love (Extended Version) (o6:43)
02. Silk Sea (03:29)
03. That Worm (05:12)
04. Paddington (Extended Version) (05:36)
05. I Want More (Extended Version) (07:15)
06. Like I Do (Extended Version) (04:50)
07. Useless (Extended Version) (04:36)
08. Paddington (Alternative Edit) (04:04)
09. I Want Your Love (05:16)

(English version below)

Mature synthpoper with Middle East-influences

There are a few things that make Blancmange stand out among the more renowned British 80’s synthpop bands. It’s Neil Arthur’s distinctive, nowadays almost greybeardlike voice. It is the quiet and thoughtful pace that characterizes most of their songs, which lyrically often tells bitterly and humorous stories of crashed relationships other trials of life.

And, finally, they more or less distinct ethno influences from different regions – especially the Middle East – that sneaks up on virtually every track. The latter has rather increased over time.

2011 the duo made an unexpected comeback with “Blanc Burn”, a collection of mature synthpop songs that in my opinion was stronger than their three outputs from the 80’s.

That same year, Stephen Luscombe unfortunately was diagnosed with aortic aneurysm and at the moment he seems to be in a rather poor condition. First he was forced to stop touring and then he left the band altogether. Blancmange of today has become singer Neil Arthur’s solo project.

As recently as last year Blancmange gave us a remake of thier most classic album “Happy Families”. The album was so similar to the original that I did not really understand the point of making it. But with “Semi Detached” Arthur is fortunately back with new material. The album title is perhaps an ironic description of how it normally sounds: not really apathetic, but somewhat reserved and thoughtful.

The album begins in Kraftwerk-country with the sheer “The Fall”, a suicide story about a man abandoned by his beloved, and the title refers to Mark E. Smith’s band The Fall, which was one of Blancmange’s major influences in their early days.

Those who want to immerse themselves in Blancmange’s very first experimental songs could listen to the EP “Irene and Mavis”. It was originally published by the band themselves, released in only 500 copies in 1980, but re-released by the label Minimal Wave a few years ago and is now conveniently available on Spotify.

Kraftwerk influences are also clear on the instrumental “Mks Lover” later on the disc. In those moments Blancmange are reminiscent of their contemporaries and more successful synthpop colleagues OMD.

“I Want More” brings some light-oriental style of electroclash and the single “Paddington” – perhaps the album’s strongest track – is a sucking, bobbing travel some sort of electronic camel’s back. “Acid” yet a relationship depiction as toxic as the title suggests is a neat variation on Blancmange’s biggest hit “Living on the Ceiling” going in the same spirit.

However, there are some tracks where Arthur completely leaves the Arab and Indian elements. On “Deep in the Mine” he instead moves toward som sort of Celtic or Nordic tones of folk music. It sounds almost like Garmarna or Hedningarna have made a visit to the studio.

“Like I Do” and “Useless” are classic synth pop songs in the early Vince Clarke spirit. The final post-punk ballad “Bloody Hell Fire” could have been a quiet latter-day track of Depeche Mode or maybe Nine Inch Nails in Trent Reznor’s quieter moments. The song Arthur’s own guitars are accompanied by David Rhodes’, who also played with Kate Bush and Peter Gabriel.

Blancmange on this their sixth full-length album that they’re a odd bird or a cute flower in the elsewhere quite monocultural scene of synthpop. Neil Arthur goes all-in on an exotic tool box blissfully unaware of contemporary moralists who claims that white Europeans do not have the right to use these influences. Or perhaps he completely ignores the theory of cultural appropriering and throws it on the compost heap, where it belongs.

Blancmange – som senast var albumaktuella under 2013 (2014 på Cherry Red Records) med remaken av bandets debutalbum “Happy Families” (“Happy Families Too.. the Story so far”) från 1982 och som 2011 gjorde sin stora comeback med “Blanc Burn” – är nu redo är nu redo att presentera den kommande “Semi Detached”.

Albumet är mixat av Adam Fuest och gitarrinslagen levereras av David Rhodes (som tidigare har arbetat med bland andra Kate Bush och Peter Gabriel), blir Blancmanges femte album i ordningen och även det första där den numera ensamme Neil Arthur agerar utan originalkompanionen Stephen Luscombe.

Utöver de ordinarie utgåvorna som levereras digitalt på CD och vinyl så landar “Semi Detached” även i en begränsad dubbeldiscutgåva ** som utöver diverse alternativa versioner inkluderar inte mindre än tre exklusiva bonusspår.

Den första singeln “Paddington” släpps den 9 mars (se se videon nedan) och bland de tio nya spåren finner vi även en cover av Cans “I Want More”.

“Semi Detached” släpps den 23 mars via Cherry Red Records.

Tracklist

01. The Fall
02. I Want More
03. Paddington
04. It Didn’t Take Long
05. MKS Lover
06. Like I Do
07. Deep In The Mine
08. Acid
09. Useless
10. Bloody Hell Fire

Tracklist Bonus Disc **

01. I Want Your Love (Extended Version)
02. Silk Sea
03. That Worm
04. Paddington (Extended Version)
05. I Want More (Extended Version)
06. Like I Do (Extended Version)
07. Useless (Extended Version)
08. Paddington (Alternative Edit)
09. I Want Your Love

Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Cherry Red Records
Releasedatum: 7 april 2014
Genre: Synthpop, electropop
Bandmedlemmar: Neil Arthur, Stephen Luscombe
Land: England
Recensent: Erik Uppenberg

Onödig repris på synthpopklassiker

Blancmange är en klassisk brittisk synthpopduo som hade några hits under det tidiga 1980-talet. De var aldrig störst, inte heller bäst, men hade en personlig stil med lätt orientaliska influenser. Härom året gjorde de comeback med den överraskande starka skivan ”Blanc Burn”, ett moget och varierat gubbsynthpopsläpp som enligt mig slog Blancmanges tre 80-talsalbum.

Neil Arthur och Stephen Luscombe har ännu ett album med nytt material på gång under året, men först bjuder de på en ny version av sin första LP ”Happy Families”. Andra skivan ”Mange tout” nådde högre på listorna, men denna är nog mer klassisk. Duon har spelat in den på nytt, från början till slut, med några remixar av bland andra Vince Clarke och Komputer som bonus.

Det är nog snarare regel än undantag att just ett gammalt synthpopband förbereder nya versioner av gamla låtar. Försiktiga moderniseringar som framför allt är avsedda att använda som backtrack när de ska ge sig ut på turné. Mer ovanligt är att de ges ut, annat än på livealbum.

Ursprungsomslaget med sin glada kattfamilj var inspirerat av konstnären Louis Wains tacky men charmiga målningar av fabelkissar i lantlig brittisk miljö. På ”Happy Families Too” har samma katter fått en futuristisk inramning med rymddräkter, natthimmel och Tintins raket i bakgrunden. En rolig variation på originalet. Same but different, kan man säga. Tyvärr gäller detta inte själva musiken – där är det snarare same but same som gäller.

De nya versionerna är just nyinspelningar och inte så mycket mer. Jag lyssnar och lyssnar, jämför låt efter låt, men det känns som samma skiva. Det är inte dåligt, det är samma kvalitet som första versionen, helt enkelt därför att det låter så likt. Samma band gör samma sak igen, visserligen med nya maskiner men med samma temperament och känsla, och i stort sett med samma arrangemang. Största skillnaderna kan anas i introna.

Ett av få spår som faktiskt får en lite annan känsla, inte olik en Yazoo-låt som Alison Moyet kunde ha framfört, är Blancmanges största hit ”Living on the Ceiling”. Som extraspår får vi en bra remix av just Vince Clarke, vilket understryker likheten ytterligare.

En annan sak som slår mig, apropå likhet, är hur nära den stämningsfulla låten ”Waves” ligger Q Lazzarus hit ”Goodbye Horses”, för synthare även känd i coverversionen av Psyche. Men Blancmange var först, och skulle jag varit Arthur och Luscombe skulle jag övervägt en stämning för länge sedan.

Frågan är vem ”Happy Families Too” riktar sig till. Kanske är den fega behandlingen av materialet precis rätt nivå av förnyelse för en och annan stockkonservativ 80-talsrelik bland synthpopparna. Och de allra största fansen tycker nog att det är roligt. Men de är nog en mycket liten skara, och utan den fanatiska armén tillbedjare som exempelvis Depeche Mode har, faller den poängen. Kanske kan skivan locka en eller annan ny ung lyssnare med 80-talsvurm, men i så fall är detta en väldigt lång reklamjingel för originalet.

Det här känns lite som när Gus van Zandt gjorde en nyinspelning av Hitchcocks filmklassiker ”Psycho”, scen för scen fast i färg. Ett intressant experiment på pappret, men i praktiken bara onödigt.

Stephen Luscombe är sedan 2011 förhindrad att delta på Blancmanges turnéer av medicinska skäl. Så kanske har han och Neil Arthur helt enkelt gjort skivan för sig själva, nu när de gamla vapendragarna inte har nöjet att framföra låtarna tillsammans live. Njutit av att bygga ihop sina kära gamla låtar på nytt, som en legomodell man byggt en gång tidigare?

Tracklist

01. I Can’t Explain (04:23)
02. Feel Me (05:37)
03. I’ve Seen the World (03:04)
04. Wasted (04:58)
05. Living on the Ceiling (03:38)
06. Waves (04:21)
07. Kind (04:04)
08. Sad Day (04:26)
09. Cruel (04:32)
10. God’s Kitchen (03:00)
11. Running Thin (02:43)
12. Feel Me (Greg Wilson & Derek Keye Remix) (08:22)
13. Living on the Ceiling (Vince Clarke Remix) (06:14)
14. Cruel (Komputer Remix) (07:38)
15. God’s Kitchen (Komputer Remix) (05:37)

Format: (Album), CD, Vinyl, Digital, Spotify
Skivbolag: Cherry Red Records
Releasedatum: 16 april 2012
Genre: EBM, electro-industrial, experimental
Recensent: Anders Eklund

Brittiska pionjärer vägrar stå stilla

Brittiska Portion Control bör inte behöva någon djupare presentation. Dessa pionjärer inom hård elektronisk musik har inspirerat band som i sin tur betraktas som pionjärer: Front Line Assembly, Skinny Puppy och Depeche Mode, för att nämna några. Portion Controls betydelse för synthmusiken bör vara uppenbar. Trots det känns det som att de alltid befunnit sig lite i marginalen. Åtminstone ur ett svenskt perspektiv. Förhoppningsvis kan de med ”Pure Form” få den uppmärksamhet och uppskattning som denna mycket kreativa duo förtjänar. Efter en cirka femton år lång period av inaktivitet har de sedan 2004 och albumet ”Wellcome” varit synnerligen produktiva och gett ut fem album som alla håller en mycket hög kvalitet. De har dessutom gett ut samlingsboxen ”Archive” som innehåller album och singlar från åttiotalet. Tyska Vinyl-on-Demand har dessutom gett ut den monumentala 7LP-boxen ”Progress Report 1980-1983”, som samlar tidiga kassettsläpp, outgivet material, samt första albumet ”I Staggered Mentally”, från 1982. Sålunda kan även den som aldrig upptäckt Portion Control skaffa sig en gedigen insikt i bandets fullständiga historia och utgivning.

Men, dags nu att fokusera på det senaste tillskottet i diskografin, ”Pure Form”. Det första som slår mig när jag sätter på albumet är hur egensinniga och fritänkande Portion Control är, jämfört med det mesta som produceras inom synthgenren idag. Deras sound genomsyras av en experimentlust och ett industriellt, i ordets rätta bemärkelse, förhållningssätt till musiken. Ett förhållningssätt där ljuden i sig och det audiella formspråket får lika mycket utrymme som melodier, rytmer och arrangemang i mer traditionell bemärkelse. (fortsättning nedan)

Det som kännetecknar albumet mest, och Portion Controls sound generellt, är de släpiga, men blytunga, EBM-aktiga låtarna, där en taktfast rytm och en repetitiv synthbas ackompanjeras av Dean Piavannis brittiskt ilskna röst och John Whybrews uppfinningsrika kollage av syntetiska ljud, samplingar och rytmiska figurer. Spår som ”Point Blank”, ”Katsu” och ”Last of the Breed” är riktiga käftsmällar och formligen sjuder av inneboende vrede och punkig energi, men även sublimitet och fingertoppskänsla. ”Pure Form” bjuder dock också på en otrolig spännvidd i soundet, vilket ger en variation och en fördjupning av duons unika formspråk. Inledande ”Blows” öppnar upp i ett långsamt tempo, men med ett sanslöst bastryck i de närmast dubstep-liknande bassjoken som träder in i ljudbilden när låten kommer igång. I instrumentala spår, som ”Terex Pure”, ”Chosen Seed”, ”In Dark Places” och den avslutande ”Chrono Form” får ljuden ta över och sinnrika arrangemang av samplingar, oväsen och rytmer, som går långt bortom synthens konventioner, skapar suggestiva elektroniska ljudlandskap som binder ihop de mer offensiva spåren på ett intressant sätt.

Portion Control visar med ”Pure Form” att de knappast förlorat vare sig sin visionära kreativitet eller sin ilskna attityd. Trots att det var över trettio år sedan de startade så vägrar de stå stilla, upprepa sig, köra på säkra kort eller kompromissa. Detta album uppvisar lika mycket utveckling och framåtskridande som något de gjort tidigare. Energin som förmedlas är det få som kan matcha! Detaljrikedomen och den subtila finessen i låtar, som vid en ouppmärksam genomlyssning kan tyckas stöpta i samma form, visar på en mästerlig känsla för ljudarrangemang. Få artister har så här mycket att ge efter att ha hållit på så länge och ännu färre klarar av att hålla kvaliteten uppe, att inte tappa fart. Portion Control är i mitt tycke en av de mest framåtskridande akterna inom synthen idag, och då var de dessutom med och skapade genren. Förhoppningsvis har duon mer att bjuda på, men skulle ”Pure Form” visa sig vara det sista kapitlet så har de lyckats med att aldrig prestera ett enda undermåligt album och dessutom avsluta med ett mästerverk!

Tracklist

1. Blows  6:39
2. Deadstar  5:52
3. Terex Pure  3:20
4. Point Blank  5:19
5. Skins  5:09
6. Wreckage  4:38
7. Chosen Seed  2:59
8. Slow Release  4:57
9. Something Fierce  1:00
10. Katsu  5:19
11. In Dark Places  4:52
12. Last of the Breed  4:07
13. Elite  4:25
14. Chrono Form  3:28