Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Centhron"

Liverapport: Subkultfestivalen 2016, Trollhättan

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Helgen den 12-13 augusti så arrangerades den första upplagan av den nya storsatsande festivalen Subkult.
patrik_larkniklas_hurtig

Niklas Hurtig och Patrik Lark ger här varsin sammanfattning ur lite olika perspektiv.

 

Text: Niklas Hurtig och Patrik Lark
Foto: Patrik Lark, Jens Atterstrand och Krichan Wihlborg

 

Niklas Hurtig (festivalbesökaren)

I mitten av augusti anordnades den första av förhoppningsvis många inkarnationer av Subkultfestivalen i Folkets Park i Trollhättan. Med fokus på alternativ musik och stilar såsom synth, goth, alternativ pop och liknande var tanken att föra arvet från Arvikafestivalen vidare. Med organisationer som Rätten till sin identitet, SUBRiksförbundet för subkulturer, Subvox m.fl. bakom festivalen så är intrycket att dessa verkligen brinner för allt det som festivalen står för och ämnar åstadkomma.

Trots att det var första upplagan av Subkultfestivalen fanns det en liten camping på andra sidan Göta Älv, ungefär 15 minuters promenad från Folkets Park. Där huserades ca 100 besökare från alla möjliga ställen i Sverige (och även världen) som höll festivalfanan högt med partytält, trasiga campingstolar, drickbart i mängder, härlig inställning och slumpmässig musik av alla sorts typer. Allt det som en festivalcamping ska innehålla med andra ord. Det var städat (rent generellt sagt, inte så mycket på marken kanske) och folk var väldigt trevliga och hjälpsamma trots promillehalten.

Om man ska fokusera på själva festivalområdet för en stund så kan det sammanfattas i folktomma spelningar som varvades med smockfulla, men det hade vädret en stor del i. Extra mycket då det aldrig är speciellt gynnsamt att spela runt lunch och speciellt inte om det öser ner. Huvudscenen Aura var fullstor och låg mitt i området, medan den mer klubbinspirerade scenen Stella låg i en närliggande fastighet. Över huvud taget var det nära till allt men ändå inte ”för litet”. Den lilla DJ-scenen Helgon höll besökarna varma med pumpande musik mellan akterna. Trots det regniga vädret på dagarna var kvällsakterna välbesökta. Vakterna och arrangörerna var trevliga och det hela var bra organiserat trots lite förvirring om möjligheterna till matservering strax efter öppning på fredagen. Bra priser och inte för mycket kö någonstans indikerar att det var bra dimensionerat efter besökarantalet.

Rent generellt är det ett mycket högt betyg för denna premiär nästan helt fri från barnsjukdomar, vilket tyder på professionella eldsjälar bakom det hela. En bra organisation toppat med en riktigt bra line-up bidrog till detta. Förhoppningsvis avskräckte inte vädret varken artister eller besökare så pass att det inte ska bli en uppföljare nästa år, vilket verkligen behövs för att föra Arvika-andan vidare till nya generationer!

Bästa liveakter: Tiamat och Wulfband.

Foto: Jens Atterstrand

Patrik Lark (skribent och fotograf)

Lava Bangs inledde festivalen som första liveband redan kl. 12:30 på fredagen. Det var tyvärr få som hade lyckats ta sig till Trollhättans folkpark så tidigt, dessutom duggregnade det. Men det var betydligt bättre tryck uppe på stora Aura-scenen. Lava Bangs var ett riot grrl-band med bra energi som inte skämdes för sig, ösigt och melodiöst på en gång. Förde tankarna lite till tidiga Sahara Hotnights.

Asperger Synthdrome gick upp på den mindre inomhusscenen Stella, vilket var ett bra drag då scenljuset blev mycket snyggare därinne än ute på stora scenen så tidigt på dagen. Asperger Synthdrome spelar ingenting på scenen, det är de två goth-ikonerna Adora BatBrat och Victoria Lovelace som kör singback till nostalgisk synthpop. Att sången sladdar mer än lovligt vägs upp av tjejernas patenterade och unika visuella stil, i form at kläder och smink, som gjort dem kända internationellt. Musiken får man ta för vad den är.

Then Comes Silence blir bara bättre för var gång man ser dem. I begynnelsen gick det lite långsamt och de betonade det psykedeliska, men numera har de blivit ett indierockband med kraftfulla upptempolåtar vars riff och melodier håller högsta klass. De spelade säkert fyra till fem riktiga vassa låtar i den mörkare skalan, doftandes postpunk och gothrock. Det envisa duggregnet skrämde nog bort en del, men i publiken stod flera namnkunniga musiker och såg nöjda ut. Det är ett sådant band som andra musiker gärna upplever.

Me The Tiger från Falun var överraskande bra, klart tuffare live än på skiva. I botten låg någon form av synthpop men Tobias Anderssons gitarrpålägg drev upp ljudbilden till något rivigare och mäktigare, i trakterna av vad Machinista gör. Gabriella Åströms röst satte utan vidare alla starka melodier och man förstår att det här bandet även var inbokat på M’era Luna och Infest.

Agent Side Grinder visade varför de är ett av Sveriges absolut bästa band inom den mörkare scenen. Med sin unika blandning av Joy Division, Kraftwerk och Throbbing Gristle spred de en skön melankolisk stämning från den rökfyllda scenen. Kristoffer Grips djupa stämma och karismatiska scenpersonlighet fick oss alla att glömma det lätta duggregnet. Det skitiga och lite råa retrosoundet från tape-effekter och gamla analoga synthar vävdes elegant ihop till originella låtar som “Into the Wild” och “This Is Us”. Tempot var inte lika högt som hos Then Comes Silence, istället låg styrkan i bandets karaktär och närvaro på scen. Det är alltid lika kul att se Agent Side Grinder live.

The Operating Tracks spelade en kompromisslös belgisk EBM i samma skola som The Klinik. Tyvärr tvingades EBM-tjejen Rein ställa in sitt uppträdande vilket även kom att påverka The Operating Tracks, Rein brukar dyka upp som gästartist under låten “Testify”. När hon inte kunde medverka plockades hela låten bort, vilket var synd då jag anser det vara deras allra bästa låt. Bortplockade var även de estetiska backdropfilmerna. Kvar blev bara två ganska stillastående keybordister som manglade Stella-scenens väggar och tak med riktigt hårdför body-synth mellan blixtrande lampor. Gott nog, men det var inte deras bästa framträdande.

Covenant får med sina många år på nacken räknas som Sveriges allra största synthband, inte minst i ett internationellt perspektiv, där de ofta headlinar på stora festivaler. Denna kväll bestod trion av Andreas Catjar och Daniel Myer bakom Eskil Simonsson och de hyllades i Trollhättan med ett mycket uppskattat uppehåll i regnvädret. Kanske berodde det på Daniel Myers medverkan att många låtar tycktes sakna stråkar, pads och körer. I Haujob jobbar han mest med basgångar och rytmer och så tenderade det att låta denna kväll. Det gav Eskils sång lite dåligt understöd och det sedvanliga flytet i örhängen som “Call the Ships to Port” och “Bullit” ville inte riktigt uppstå. Däremot fungerade konceptet utmärkt när Daniel Myer klev fram och sjöng ledstämman på “Lightbringer” i en ny mer rytmisk version, som kanske var spelningens mest positiva överraskning. En ny låt från kommande albumet spelades också. Den lät väldigt lovande i verserna med sitt kraftfulla och lite råa sound, men det där lilla extra i refrängen verkade saknas. Vi får väl se hur den tar sig när den kommer ut. Kul var det i alla fall att se de tre så inspirerade på scenen. Eskil gjorde flertalet glädjeskutt mellan sina stilistiska poser, Daniel Myer gav järnet som vanligt och Andreas Catjar skruvade frenetiskt på sina synthar och sitt fastspända stränginstrument. Även om det inte var den bästa spelning Covenant har gjort så var det fullt tillräckligt för att sprida en härlig stämning från den snyggt upplysta Aura-scenen och avsluta första festivaldagen på bästa sätt.

Wulfband gjorde en bejublad spelning på den lite mindre inomhusscenen Stella. Det var exakt rätt band på rätt plats i rätt sammanhang. Deras kompromisslösa energi-body piskade upp en lätt kaotisk moshpit framför scenen. Man må säga vad man vill om plojband med masker och skoltyska, men det var riktigt tajt och medryckande och mycket svårt att värja sig emot live. Denna kväll nöjde sig inte de maskerade med att bara vara två på scen. Det ramlade in flera maskerade gästartister. Hela The Operating Tracks var också uppe på scen. Chockerande nog visade sig Carolina vara en mästare i att headbanga, med sitt jättelånga hår som en vinande piska, till “Attentat”. Får en synthare verkligen göra så, frågar man sig? För de body-synthare som hade hoppats på svett-dans till något hårt så var detta den självklara höjdpunkten på festivalen. Troligen en av Wulfbands bästa spelningar hittills.

Clan of Xymox fick äran att gå ut som sista band på Subkultfestivalen. Tyvärr hade delar av bandet fastnat i Finland så de blev bara tre man på den stora Aura-scenen. Det var lite synd för Ronny är ju inte känd för att leva rövare på scenen och de andra två var fast bakom vardera synthstativ. På Castle Party i Polen nyligen var de fem, med både basist och extra leadgitarrist. Intrycket blev en smula meditativt i jämförelsen med Wulfbands spelning alldeles innan. Men så har Clan of Xymox en utmärkt repertoar av gamla fina gothklassiker som de fyrade av till Aura-scenens mäktiga ljusbad. Lite synd att Clan of Xymox fokuserade på ganska lågmälda låtar, själv hade jag gärna hört mer av de lite äldre och tuffare upptempolåtarna. Hur som helst var det en pampig avslutning på Subkultfestivalens första år.

Elektroskull ber att få tacka eldsjälarna bakom arrangemanget för en fantastisk vistelse och redaktionen ser redan fram emot nästa års upplaga.

Foto: Patrik Lark

Foto: Krichan Wihlborg

Liverapport: Wave Gotik Treffen 2015 – en tillbakablick

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


patrik_lark

Inför Wave Gotik Treffens 25-års jubileum senare i år så levererar vi en liverapport från förra årets festival.

 

Patrik Lark packade kameran och levererar nu en rapport från sin årliga vallfärd till Tyska Leipzig.

 

 

 

Den 24:e upplagan av Wave Gotik Treffen (WGT) lockade drygt 20 000 huvudsakligen svartklädda människor att färga Leipzig flera nyanser mörkare. I praktiken bör det ha varit långt fler alternativa personer som uppehöll sig i staden under festivalveckan, som alltid hålls under Pingsten. Dels gick den parallella festivalen Gothic Pogo Festival med inriktning på DIY, dödsrock, pospunk och cold wave med mera. Sedan fanns det de som aldrig såg några band men som dök upp på olika träffar och arrangemang som Victorian Picknick, Steampunk Picknick, Vampire Meetup eller i Medeltidsbyn. Andra anordnade fotosessioner på den stora parklika kyrkogården Südfriedhof med sitt mäktiga ny-romanska kapell och tio tusen Rhododendronbuskar – upp till fyra meter höga. Det anordnades rollspel, poesiuppläsningar och en rad andra saker som modevisningar och utställningar av olika slag. Kort sagt, Leipzig blommade upp och exploderade i en mängd alternativa arrangemang av allehanda slag. Wave Gotik Treffen är i sig ett makalöst svulstigt smörgåsbord, men festivalen drar också med sig mängder av kringarrangemang som hakar på den fantastiska feststämningen som råder. Eftersom festivalens många scener ligger utspridda i och omkring staden så är det lätt locka in passerande festivalbesökare även till andra event.

Efter förra årets chockartade värmebölja så kändes 24:e upplagans ljumma väder med smärre regnskurar faktiskt som en förbättring. Huvudsakligen var vädret fint, men det hade gärna fått vara aningen lite varmare.

Torsdagen, dagen innan festivalens officiella startdatum, var det EBM Warm-up Party med bland annat svenska Volvo 242, på lilla intima scenen i Villa, och förstås sedvanligt klubbande under de labyrintiska tegelvalven i Moritzbastei.

WGT dag 1 (fredag)

Den första dagen på det officiella programmet inleddes för många med den traditionsenliga picknicken i den prunkande gröna Clara Zetkin Park. Men i år hette den inte Viona’s Victorian Picnic, för Vionas sällskap hade flyttat sitt arrangemang till en fint renoverad gasklocka, Panometer Arena, för att slippa ifrån alla paparazzi-turister. Arrangemanget hade därför döpts om till Viona’s Victorian Village och där stod bland annat tidsenlig dans på programmet. Picknicken i parken hade istället fått nya namnet Viktorianisches Picknick zum WGT av nya arrangörer.

På stora huvudscenen Agra spelade Thomas Reiner från Nachtmahr med sitt andra band L’Âme Immortelle, som är mer finstämt och melodiöst med skönsjungande Sonja Kraushofers som kontrast till hans egen oborstade aggrotech-röst. Scenen badade i rosa, blått och lila ljus, nästan lite väl romantiskt i uttrycket. Fullt så finstämd var inte musiken, även om den var snäll i jämförelsen med Nachtmahrs aggressiva framtoning.

Nästa band upp på Agra-scenen var det populära futurepopbandet Blutengel som fyrade av sina hits till teatralisk pompa och ståt med allt från munkar och nunnor till lättklädda BDSM-flickor och fyrverkerier. Musiken kom lite i bakgrunden, men Chris Pohl har aldrig varit någon stor sångare så det gjorde åtminstone inte mig så mycket.

Efter två band förflyttade jag mig till den näst största scenen Kohlrabizirkus där electro-industrialbandet Accessory med förgrundsfiguren Dirk Steyer spelade under jättekupolen. Accessory hade flera riktigt bra dansanta låtar som drev upp tempot och stämningen.

Men mot nederländska huvudbandet Grendel blev de förstås inget annat än ett bra förband. Med sin melodiösa electro-industrial med tydliga EDM-tendenser fick Grendel snart publiken med sig. Med tunga klassiker från succéskivan “Harsh Generation” och EP:n “Chemicals + Circuitry” i ryggen var JD Tucker och Sascha Pniok i sitt esse och avslutade första WGT-kvällen på bästa sätt.

Någon midnight special-artist dök aldrig upp på årets upplaga. Vanligen brukar det vara en sådan på stora huvudscenen både på fredagen och lördagen. Rykten ville ha det till att Marilyn Manson och The Editors skulle ha utgjort dessa, men att bokningarna av någon anledning gick om intet. Spekulationerna var många.

Istället för att klubba efter konserterna skyndade jag mig istället bort till Werk II, där den parallella festivalen The Gothic Pogo Festival huserade för första gången. På grund av tekniska problem hade de blivit kraftigt försenade och jag hann därför se både Los Carniceros del Norte och 1919 spela. DJ för kvällen var bland annat Stockholmsprofilen Johnny Nattsjö (DJ BatCat), vilket medförde att jag inte lämnade stället förrän vid kl. 05:00.

WGT dag 2 (lördag)

Lördagens spelningar inleddes för min del på nya scenen Stadtbad – ett gammalt ombyggt badhus där publiken stod på den övertäckta simbassängen. Scenen var ganska väl tilltagen och den nyantika lokalen rymlig med högt i tak och trevliga bi-ytor som var fint renoverade med sammetsgardiner som draperingar från golv till tak. Utanför på gården fanns uteserveringar av typisk festivalstil. Ett trevligt nytillskott bland WGT-scenerna. På scenen stod Los Angeles-bandet The Present Moment som spelade någon form av cold wave-hybrid. Bandet var för mig helt okänt innan de annonserades inför WGT, men några genomlyssningar senare var det helt klart att det var ett band som måste klämmas in i det omöjliga WGT-schemat. Jag blev inte besviken. Det kanske inte var något jättedrag på scenen men fantastiska låtar som “The High Road” och “Million To One” stod för behållningen.

Sedan var det bråttom att ta sig en mil söder om staden till huvudscenen Agra där hypade EBM-bandet Youth Code, också från Los Angeles, skulle spela. Deras punk/hardcore-inspirerade industrimusik är inte helt lättillgänglig, men det är alltid fantastiskt att se vokalisten Sara Taylor ge järnet på scenen på ett sätt som vi inte är vanan att se elektro-artister göra. Hon headbangar, spottar sig själv i ansiktet och rullar runt på golvet. Att se Youth Code live är som att få sig en redig smocka. Alla bör uppleva dem live åtminstone en gång! Agra-scenen må ha varit numret för stor, Youth Code gör sig bättre i det lite intimare formatet. Men det var ändå en fantastisk spelning.

Tredje bandet för dagen valde jag att se på Felsenkeller där jag av någon anledning aldrig hade varit under mina fyra tidigare WGT. Scenen ligger lite väster om staden så återigen blev det en längre resa. På scen stod Rammstein-liknande industrial metal-bandet Megahertz. Det fem man starka bandet dominerades på scen av karismatiske sångaren Alexander “Lex” Wohnhaas som hade vitsminkat ansikte i någon grotesk clownstil. I min mening är Megahertz det bästa bandet inom Neue Deutsche Härte, som stilen kommit att kallas i Tyskland, efter Rammstein då. Band som Eisbrecher och Stahlman känns lite mer lättviktiga i jämförelsen. Låtar som “Jagdzeit” och “Himmelstürmer” lyfte taket på ett fullsmockat Felsenkeller.

Det blev inte riktigt tid till att se hela setet då det var hög tid att bege sig till Moritzbastei för att se norska Substaat bjuda på elektronisk musik i gränslandet mellan synthpop och melodiös EBM. Moritzbasteis lilla intima scen under tegelvalv är verkligen en fantastisk inramning, bara man har turen att hamna tillräckligt långt fram för att se något. Intrycken av Substaat var som väntat blandade. Många låtar är i mitt tycke lite för snälla och synthpoppiga, som “Berlin” och “I Feed You My Love”, men så har de också de lite tyngre låtarna “Macht” och “Tech Head” som jag gillar mycket. Det är melodierna som står i första rummet hos Substaat och de är också deras starkaste sida.

Fler än dessa fyra spelningar hann jag faktiskt inte med denna dag, mest på grund av de långa resorna mellan fyra olika scener. Men på lördagen var det också Obsession Bizarre – det stora fetischpartyt i mäktiga Volkspalast Kuppelhalle. Byggnaden ser ut som Pantheon i Rom: cirkulärt med en stor kupol och kolonner. Partyt har dresscode som kräver kinky outfit som lack, läder, latex eller uniform, trots det ringlar sig kön lång utanför strax efter öppning. Gissningsvis är det ett tusental personer på partyt som för många utgör något av höjdpunkten på festivalens klubbande.

WGT dag 3 (söndag)

Tillbaka till Volkspalast Kuppelhalle, men nu som scen för ett antal intressanta cold wave-band. Först ut var italienska Ash Code från Neapel (bandnamnet lär vara inspirerat av traktens vulkan Vesuvius) som ligger i gränslandet mellan cold wave och postpunk. Bandet var mig inte helt okänt innan WGT, men det var när jag lyssnade in mig inför festivalen som jag insåg deras storhet. Deras låt “Dry Your Eyes” har en svart melankoli som äter sig igenom alla skyddsbarriärer. Den har blivit en av mina absoluta favoritlåtar från de senare åren. Men de hade mer att bjuda på som “Waves With No Shores” eller postpunkiga “Empty Room”. Scennärvaron var möjligen lite stel, lite som musiken, men behållningen här var den stämning som musiken försatte en i.

Efter Ash Code skulle snart Keluar spela, men dessvärre pågick samtidigt en EBM-kväll borta på Stadtbad och jag var bara tvungen att se nya succébandet NZ från Österrike ta upp Nitzer Ebbs fallna mantel som det mest energiska EBM-bandet på scen. Ständigt drabbas man av dessa krockar som tvingar en till omöjliga beslut om vilket band man ska se. När jag väl kom fram till Stadtbad höll just svenska Dupont på att avsluta sin sista låt, så jag hann aldrig bilda mig någon uppfattning om deras spelning, men svensklägret verkade alla nöjda med spelningen. NZ höll dock alla löften om att sprida energi från scenen. De bägge herrarna i lederhausen och linne turades om att hålla micken respektive trumpinnarna. Det blev en rejäl urladdning i högsta tempo som tände upp publiken ordentligt. Det ska sägas att NZ ligger väldigt nära sin föregångare i musikstilen. Soundet låter exakt som hämtat från Nitzer Ebbs “That Total Age”.

Efter NZ klev belgiska The Juggernauts upp på samma scen. Iförda svarta pilothjälmar med visir spelade de en minimalistisk och ganska hårdför EBM. Bakom bandet står BORG som också är känd som en halvan av The Klinik. De bägge bandens musik står inte så långt ifrån varandra.

Agra-scenen väntade sedan Los Angeles-bandet London After Midnight (namnet är taget efter en förlorad stum- och skräckfilm från 1927, regisserad av Tod Browning) som gjorde succé med sin electro-gothic rock under 90-talet, men som sedan försvann efter tre album. Huvudmannen Sean Brennan är en verklig scenpersonlighet och spelningen kändes som något av ett måste att se live efter deras långa frånvaro från scenen. Setet inleddes med “Your Best Nightmare” och avslutades med “Sacrifice”, så långt allt väl, men däremellan saknade jag många av mina favoriter från senaste skivan, som “Feeling Fascist”, “Nothing’s Sacred” och “Amerika’s Fucking Disease”.

En taxiresa senare stod jag vid den gamla men mysigt renoverade fabrikslokalen Täubchenthal i Plagwitz, väster om staden. Här hade cybergotharna samlats för att se Centhron spela aggrotech och harsh EBM. Jag missade nästan halva setet men hann i alla fall se deras isärklass bästa låt “Dreckstück” och de avslutande vulgolåtarna “Cunt” och “Pornoqueen”. Det var imponerande att se keyboardisten klara av hela spelningen iklädd latexcatsuit och korsett.

WGT dag 4 (måndag)

Sista festivaldagens första spelning blev italienska Spiral69 från Rom som gick upp på Altes Landratsamts scen, som behändigt nog låg i byggnaden bredvid mitt hotell. Ljudet i Altes Landratsamt var inte det bästa så min favoritlåt “The Girl Who Dance Alone In The Disco” lät inte riktigt så bra som väntat. Ljudet av deras new wave-rock grötade till sig och mycket av nyanserna försvann.

Bandet efter var nederländska The Essence från Rotterdam som spelade en lite lugnare och renare variant av new wave-rock och de hade inte samma problem med ljudet, men då var det heller inte samma ös som Spiral69 bjöd på. För The Cure-älskare fanns det stora likheter, både vad gällde låtskrivandet och inte minst Hans sångröst. Lyssna gärna på “A Mirage” för ett exempel på det.

Fixmer/McCarthy är en duo bestående av den franske technoproducenten Terence Fixmer och den brittiske EBM-sångaren Douglas McCarthy, känd från Nitzer Ebb. Musiken låter därefter, en blandning av EBM och techno, men tempot var överraskande lågt. Douglas McCarthy var långt ifrån den furie på Agras scen som han var under Nitzer Ebbs tidiga år och i ärlighetens namn inbjöd musiken inte till det heller. Det var först när de spelade Nitzer Ebb-covers som “Join In The Chant” som publiken verkligen tände till. Men några egna guldkorn som halvtempolåten “Banging Down Your Door” och den lite snabbare “Pistol Whipper” fick mer än godkänt.

Var det lite stelt under Fixmer/McCarthys spelning så rådde raka motsatsen när Combichrist gick upp på Agra-scenen. Norrmannen Andy LaPlegua har lyckats samla några av de röjigaste livemusikerna till sitt aggrotechband, som alltmer kommit att utvecklas till ett industrihybrid-band som drar mer åt metall än elektronisk musik. Oavsett vad man tycker om det så måste man verkligen erkänna att de är fullblodsproffs på scen och bjuder på en verkligt intensiv show med frenesi och drag. Och av hänsyn till WGT-publiken verkade de ha stoppat med extra många av sina gamla aggrotech-hits som “Electrohead”, “Shut Up and Swallow”, “Get Your Body Beat” och “Blut Royale”. Förutom dessa tyckte jag att nya hiten “Maggots at the Party” var höjdpunkten på spelningen.

Efter festivalens sista spelning är det tradition att bege sig till Moritzbastei för den obligatoriska sista klubbnatten på tre dansgolv som brukar hålla igång till framåt 07:30-tiden. Vissa år har jag gått direkt därifrån till hotellfrukosten. Sedan återstår bara den slutliga utmaningen att ta sig hem via Berlin när batterireserven är så nära noll den någonsin kan bli.

Som vanligt när man summerar sina upplevelser från WGT ångrar man att man missade än det en, än det andra. Det är ju trots allt bara en bråkdel av det som erbjuds som man i praktiken kan ta del av. Men varje år lovar jag mig själv att; nästa år ska jag …

Nästa upplaga av WGT råkar för övrigt vara ett 25-årsjubileum och det kommer då att bli ännu svårare att hinna med allt. Men det kommer förstås att bli helt fantastiskt och ett av de viktigaste måstena för 2016. Som alla som har läst så här långt förstår, är WGT oerhört vanebildande. ”Been there, done that”-argumentet fungerar inte riktigt här, man blir liksom aldrig färdig med WGT.

 

Centhron – “Asgard”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital • Speltid: TBA
Skivbolag: Dark Dimensions (Scanner)
Releasedatum: 25 januari 2013
Genre: Harsh EBM, Aggrotech
Mix: Jan Lehmkämper
Master: Jan Lehmkämper
Bandmedlemmar: Elmar Schmidt, Markus Vogler, Sven Hegewald
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand
Köp: TBA

Faller på eget grepp med autopiloten påslagen

Centhron följer nu upp “Dominator” (från 2011) med det nya albumet “Asgard” och av omslaget (och albumtiteln) att tyda så är det givetvis så att det tyska bandet, som frontas av sångaren och låtskrivaren Elmar Schmidt, nu försöker ge sig på ett tema knutet till vår fornnordiska asatro.

Men trots låttilar som “Viking”, “Ich bin ein Gott” och titelspåret “Asgard”, så tappar man snabbt hela känslan, när man i sin tur fyller ut med rätt smaklösa diton som “Fuck Off and Die”, “Nazi Zombie Babe”, “Dr. Fuck You” och “Sluttbutt”.

Centhron försöker så förtvivlat vara hårda, aggressiva och mörka. Men på “Asgard” lyckas man tyvärr inte med speciellt mycket. De flesta av spåren saknar finessen som de ledande aktörerna i den här genren (som till exempel Agonoize) ofta lyckas så bra med och man kopierar sig själv lite väl många gånger över de tolv spåren för att de skall bli intressant i sin helhet. Man vågar lite för lite och autopiloten från bandets tidigare material verkar minst sagt vara påslagen.

Undantagen existerar dock, även om de är få. Bland dessa bör nämnas den bombastiska och väldigt mustiga “Lamia” (som jag för övrigt är lite nyfiken på hurvida den handlar om den grekiska staden, kvinnan i den grekiska mytologin (!) eller skalbaggen?!)  med en härlig refräng som sätter sig väldigt bra. I sin tur den grovhuggna och skitiga “L’etat c’est moi” och titelspåret “Asgard” där man lyckas ganska bra med att skapa lite atmosfär bakom den hamrande rytmen och den bubblande basgången.

Centhron imponerade lite på mig med en del av bandets tidiga material och även på de senaste två albumen finns en handfull spår väl värda sin tid. “Asgard” faller dock tyvärr lite på eget grepp även om det inte är genomgående uselt. Ett plus i kanten för den goda ljudkvaliteten signerad Jan Lehmkämper (från X-Fusion och Noisuf-X) som står för både mix och master.

Tracklist

01. Fuck Off and Die (04:03)
02. Viking (03:51)
03. Zombie Nazi Babe (03:42)
04. Dr. Fuck You (03:41)
05. Cyberlady (03:36)
06. Slutbutt (03:37)
07. Lamia (03:34)
08. Panzerfaust Tyr (04:06)
09. L’etat c’est Moi (03:47)
10. Asgard (03:55)
11. Ich bin ein Gott (03:25)
12. Draugr (04:42)

Fornnordiskt tema på femte från Centhron

Tags: , , , , , , , ,


Elmar Schmidt återvänder med ett nytt album med sitt harshelectro-projekt Centhron. Efter 2011 års “Dominator” så presenterar man nu “Asgard”. Den nya fullängdaren blir bandets femte i ordningen sedan debuten med “Lichtsucher” från 2003.

“Asgard” innehåller tolv nya spår (och ett dolt) från den Bremenbaserade frontmannen, som på scenen assisteras av bassisten Markus Vogler och keyboardisten Sven Hegewald.

Centhron bildades 2001 och plockades under slutet av 2000-talet upp av den tyska harshelectro-jätten Dark Dimensions dotterbolag Scanner där man har släppt sina två senaste album. (Lyssna på det första smakprovet “Lamia” nedan!)

“Asgard” släpps den 1 februari via Scanner.

Tracklist

  1. Fuck Off and Die
  2. Viking
  3. Zombie Nazi Babe
  4. Dr. Fuck You
  5. Cyberlady
  6. Slutbutt
  7. Lamia
  8. Panzerfaust Tyr
  9. L’Etat c’est Moi
  10. Asgard
  11. Ich bin ein Gott
  12. Draugr
  13. (Dolt spår)

A7ie – “Narcissick”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD, Digital
Skivbolag: Advoxya Records
Releasedatum: 21 juni 2011

Genre: Dark Electro, Harsh EBM

8/10

En ny-nostalgisk käftsmäll

Man brukar få höra till och från att allt var bättre förr. Oavsett om det handlar om mat, tv eller livskvalitet. Oftast är det ju grova överdrifter men ibland stämmer det. A7ie statuerar exempel.

Franska A7ie bildades 2002 under bandnamnet Aseptie, något som senare ändrades till det klatschigare A7ie – som för att ge bandet ytterligare en stämpel av mörk electro. Det är inte första gången A7ie gör sitt avtryck i genren då clubhiten “Pray” (från andra albumet “The Shattering”) spelats en hel del under fjolåret. Med “Narcissick” har de kommit längre. Mycket längre.

Från att vara ett relativt medelmåttigt band i mängden med Hocico-ambitioner har fransmännen gjort något som har fungerat genom alla tider, i alla genrer; Stulit hej vilt! För visst känns stora delar av remixalbumet “Narcissick” igen. Självklart har det att göra med att flera av remixerna är signerade andra Advoxya Records-artister vilka har fått sätta sitt signum på spåren, men grunden har A7ie lagt. Det är lite som att gå tillbaka tio år i tiden. Alla beatsen som en gång fick mig att börja lyssna på den här typen av musik slår mig på käften redan från “Lullaby Of Pain” och slagen fortsätter komma ett efter ett. Basgångar, trumkomp, synthslingor – till och med samplingar – gör sig påminda från från år med band som Combichrist, Hocico, Grendel och Suicide Commando.

Det är inte stulet rakt av men man hör att fransmännen har mer än inspirerats av sina föregångare – men man sköter det på ett snyggt sätt. Man kan argumentera mot “Narcissick” för att det inte är unikt, inte framåtsträvande och nästan bara består av remixer. Jag väljer att vända på det; “Narcissick” består av det som fick mig att älska genren, det är en ny-nostalgisk hyllning till genren – och kanske mest av allt är det oerhört dansvänligt!

// Joakim Holfve, ElektroSkull – Synthportalen

  1. Lullaby Of Pain (Clubmix)
  2. Some Kind Of Hate (Remixed by Kaos Frequenz)
  3. I,Liar (Touched by Stahlnebel & Black Selket)
  4. Martyr (Remixed by Centhron)
  5. Stay (Remixed by Syndrome X/209 V1.0)
  6. The Blaze
  7. Angels (Remixed by Niteshift)
  8. Some Kind Of Hate (Wyjebany Mix by Rsm)
  9. The Blaze (Remixed by Project Rotten)
  10. Neuroleptics (Vs Nexus VI)
  11. Some Kind Of Hate (Remixxx by Dolls Of Pain)
  12. Angels (Be Forwarned Mix by The Twilight Freakshow)

Festivalrapport: Kalabalik på Tyrolen

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Position Parallèle, Escalator, Centhron, Jemek Jemowit, Schramm, The Pain Machinery, 64Revolt, Tarmvred, Ekobrottsmyndigheten
Datum: 26-27 augusti 2011
Scen: Tyrolen, Alvesta

Foto & artikel: Erik Uppenberg

OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten rapporten!

Surrealistiskt, magiskt och alldeles underbart

I hjärtat av Värend, ett av de smålandskap som tillsammans bildar Småland, ligger en bedagad folkpark som heter Tyrolen. Ett rostigt bilvrak markerar infarten en mil söder om Alvesta. Planken som avgränsar området pryds av flagnande målningar av Lennart Hyland, Snoddas, Marilyn Monroe, Ingo och Floyd. Kulörta glödlampor i mängd lyser upp stängda attraktioner, där man en gång kunde spela på chokladhjul eller skjuta ner norska flaggor. (Det senare kanske inte känns helt rätt sommaren 2011.) Avställda gamla radiobilar visar vägen till toaletter som är tapetserade med Fantomen-serier, affischer för dansband som Bert Bennys och Mum-reklam från tiden då roll-on-deodorant var så nytt att det kallades ”rollette”. (fortsättning nedan)

Här har tiden stått still och det är off-season tolv månader om året. Det känns som om jag befinner mig i en Kaurismäki-film.Eldsjälarna som driver själva stället och serverar maten matchar omgivningarna genom att se ut som cirkusartister. En ung herre har hög hatt, en annan föredrar långhårig barbarfrisyr med pottklippt lugg à la Iron Maidens Bruce Dickinson. Besökarna kan kela med några andra av inventarierna: en levande hund, en levande katt samt en uppstoppad räv. Tyrolen-sommaren har inneburit dansband, country, nostalgikvällar, tatueringsmässa, The Ark-konsert och muskelrocksfestival – vad nu det kan vara för något. Men den här helgen, 26–27 augusti, så är det Växjösynthklubben Kalabalik som bjuder in till sin första festival. Att besöka en liten, glest befolkad synthfestival med obskyra orkestrar på denna plats känns surrealistiskt, magiskt … och alldeles, alldeles underbart. (fortsättning nedan)

Kalabalik har bokat band som de själva vill se, inte för att de är kända eller drar folk. Festivalen sparkar igång med The Pain Machinery. Duon har tyvärr splittrats, då sångaren Jonas Hedberg nyligen lämnat bandet. Denna kväll hoppar därför Fredrik Djurfeldt från Severe Illusion med kort varsel in som sångare, och han gör en efter omständigheterna god insats. Fredrik Djurfeldt har stark scennärvaro och framför texterna med en ljusare pipa än Jonas Hedbergs Douglas McCarthy-artade stämma. Tyvärr går texterna inte fram lika tydligt – synd, då The Pain Machinerys bittert ironiska samtidsbetraktelser är mer än bara utfyllnad till Anders G Karlssons svängiga och ondsinta rytmer. Numera är dessa mera acid-body och new beat än industrislammer, och – om ni missat det – bland det bästa landet har att erbjuda.

Jemek  Jemowit är festivalens stora glada överraskning. Själv kallar artisten sin musik för electrobilly. Jag vet inte om jag kan skriva under på den etiketten, men bra är det. Jemek Jemowit är en långsmal, dansant och höggradigt queer karl, som i cykeldräkt och pumps leverar stilsäker minimalsynt i Fad Gadgets anda. En hel del syntsolon levereras live, glädjande i en genre fylld av fejkande Andy Fletchrar som låtsas spela på avstängda klaviaturer. Gänglige Jemek får böja sig som en ostbåge för att nå ned att spela, vilket inte minskar underhållningsvärdet. Han avrundar med en cover på Louie Louie.

Den här gossen – polack, bosatt i Berlin – drar sig nämligen inte för att omfamna även slitna och okreddiga delar av musikhistorien, något som hörs dagen efter då Jemek  Jemowit jockar på den dansbana som bär det bizarra namnet Joddelero. Återigen i pumps, men nu uppsminkad med ögonbryn som skulle göra både Gabi Delgado och Frida Kahlo avundsjuka, rör han sig från synthpop till Afrika Bambaataa och annan svart electrofunk, via hiphop, futurepop och hårdare synth till belgisk new beat. Med smarta övergångar får han även detta att fungera. Den fåtaliga publiken finns inte främst på själva dansgolvet, utan avnjuter det hela några meter därifrån. Vi sitter uppflugna på ännu en färgglad scen, den tredje på det lilla området, samtidigt som vi smuttar på Jägermeister som något av banden generöst ställt fram på bordet.

Från Frankrike kommer huvudskälet att jag själv åkte ned till festivalen, duon Position Parallèle. Sångaren Geoffroy D sysslar annars med neofolkprojektet Dernière Volonté, men av detta hörs inte ett spår i Position Parallèles minimala synthpop. Inte syns det heller: han låter och ser klyschigt fransk ut i sin randiga tröja, det är bara baguetten under armen som saknas, medan keyboardisten xxx från xxx i sin lädercatsuit för tankarna till en butter Modesty Blaise, eller kanske Emma Peel från tv-serien Avengers.

Och detta var de tre spelningar jag såg på festivalen, av totalt nio på programmet. Vackert så; jag åkte med ambitionen att ha roligt, inte att skriva om festivalen. Vi ska alla vara glada att jag inte såg Centhron, till exempel. Jag gläds åt att jag slapp plågas, och ni som uppskattar tysk aggrotech är glada över att ni slipper mina åsikter. Jag grämer mig dock något över att jag missade Escalator, ungrare som är Front Line Assembly-influerade men med ett något mer minimalt och avskalat sound.

Övriga artister som uppträdde var Schramm – habilt tyskt body-ös om än inte min stil, av det lilla jag såg, Ekobrottsmyndigheten, samt bitpoppiga akterna 64Revolt och Tarmvred.

Klubb Kalabalik har haft ett uttalat mål att skapa en liten, intim festival, som växer sakta och åtminstone till en början mest besöks av vänner och kompisars kompisar. De har kallt räknat med förlust. Frågan är om de inte lyckats lite väl bra. Campingens tält kan räknas på mina fingrar och tår (ledtråd: jag har sammanlagt tjugo) och gissningsvis är vi ett hundratal besökare på en plats med kapacitet för åtminstone det tiodubbla. Några veckor före festivalen såg jag att bara en bråkdel av mina synthintresserade Facebookkontakter ens var inbjudna till evenemanget. Pressutskick och liknande har nog också lyst med sin frånvaro.

Exklusivitet i all ära, men det finns troligen ett antal människor som skulle ha uppskattat denna festival mer än någon annan i sommar, men som inte ens kände till att den fanns. Synd på så rara ärtor, roligt för oss som var där. Arrangörerna indikerar att de tänker sig Kalabalik på Tyrolen även nästa sommar, och jag är övertygad om att vi som var där kommer att göra vårt till för att sprida ryktet om vår säregna upplevelse i Smålandsskogarna.

Jemek Jemowit

Position Parellèle

Uberbyte släpper fjärde fullängdaren

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Efter förra årets succéalbum “EXS” och ett gästspel på Los Angeles-baserade End: The DJ‘s kollaborationsalbum “Endtrovert” (tillsammans med bland andra Centhron, iVardensphere och C-Lekktor) så gör nu Sheffield-baserade Richard Pryne en ny frisk attack mot de alternativa dansgolven med Uberbyte‘s fjärde album “NFY”.

Med ett fast grepp om de brittiska elektroniska rötterna presenterar Uberbyte ett avskalat, varmt, analogt sound som trots det höga tempot ger lyssnaren andrum och dynamik men samtidigt smittar av sig med de moderna dansanta rytmerna.

En experimentell mix av techno, trance och mer elektroniska industriella influenser.

Richard Pryne började producera industriinfluerad dansmusik med sitt Uberbyte under mitten av 2000-talet och debuterade under 2008 med albumet “Sic” via Amerikanska Crunch Pod Records. Han är sedan tidigare även känd som sångare i goth/industrimetall-kvartetten Killing Miranda tillsammans med gitarristerna Dave Irvine och Dave Turner, bassisten Chris Wareham och trummisen Belle (som numera huserar i The Cureheads). Bandet bildades i London under början av nittiotalet har sedan debut-EP’n “Burn Sinister” (1993) släppt tre album – senast “Consummate” från 2004.

“NFY” släpps den 2 september via Crunch Pod. (Lyssna på smakprov från albumet nedan!)

Tracklist

  1. Hellalamein
  2. SpionKop
  3. Hardcore Industrial
  4. M0wr F0cking C0wbell
  5. Gott Mit Oontz
  6. We Are The Dead
  7. Like You Don’t
  8. Volte Face
  9. Not Here
  10. Evil Trace
  11. Money Shot

NFY-secondpreviews by uberbyte

Centhron – “Dominator”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD, Digital
Skivbolag: Scanner / Dark Dimensions
Releasedatum: 1 april 2011

Genre: Dark Electro, Harsh-EBM

7/10

Kaxiga tyskar bygger vidare

Kaxiga Centhron från tyska Bremen släppte sin första demo “Melek Taus” under 2002. En demo som jag själv blev riktig impad av. Den spelades frekvent i min gamla studentlägenhet inför utgång och jag tyckte att Centhron var ett band för framtiden.

Med uppföljaren “Lichsucher” befäste man sin plats på den hårda EBM-himlen, men utan att imponera speciellt mycket i mina ögon.

Tre år senare kom “Gottwerk” och jag tyckte att de hade gått ner sig en smula. Nu är de, enligt pressreleasen kaxigare än någonsin, tillbaka med “Dominator”.

I den rätt repetiva aggrotechvärlden tycker jag Centhron omedelbart hittade en egen nisch via “Melek Taus” och den har de hållt och bevarat genom åren, klokt nog får man säga. På “Dominator” har grundarna Elmar Schmidt och Jörg Herrman tillåtit sig att lukta på bodyscenens mönster då man tydligt kan höra hur kängsynthen går igenom på vissa spår. Kvar finns de stampande rytmerna, viskvrålandes sången och rappa syntharna. Höjdpunkterna hörs i mindre originella titeln “666” samt titelspåret självt, “Dominator”, där jag tycker Centhron visar prov på sin allra bästa sida när man tillåter sig emellanåt gå ner i tempo och skapa melodi i korta bitar för att sen riva loss igen.

Jan L, känd från egna projekten Noisuf-X och X-Fusion, var den som mixade “Gottwerk” och har även varit ledande på “Dominator”. Här har han gjort ett väl godkänt jobb där de flesta spåren spottar sig ut genom högtalarna, som gjorda för dansgolvet. Man har behållit sina livemedlemmar Melly Thies, Stefan Thies och Anette Schmidt, som alla varit med från starten och det borgar förhoppningsvis för fem väl samspelta galenpannor på scen.

Jag vet inte om det var nyhetens behag men jag har fortfarande svårt att se hur Centhron ska kunna överträffa “Melek Taus” i mina ögon. Det var kanske just det där oslipade och råa man nu har tränat bort genom erfarenhet som jag saknar. Oavsett vad så leverar tyskarna en väl godkänd platta som ger fansen och dansgolvet precis vad de vill ha, men tyvärr inte så mycket mer. Det lilla extra saknas och några spår känns lite väl ihopkastade för att det ska bli en riktig toppnotering. Klart är i alla fall att Centhron tar ett ännu hårdare grepp om sin plats på scenen.

// Joakim Holfve, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist

  1. Leitwolf  5:04
  2. Kopfschuss  4:45
  3. 666  4:20
  4. Gang Bang Dolly  3:29
  5. Atomschlag  3:37
  6. Cunt  4:20
  7. Die Stalinorgeln  3:53
  8. So Sterbe Ich  4:56
  9. Kind Des Wehrmuts  5:37
  10. Dominator  3:56
  11. Höllenhunde  3:54
  12. Faust  3:29
  13. Slave  4:13