Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 1 november 2019
Genre: EBM, electro
Bandmedlemmar: Calle Nilsson
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Än mer detaljrik och sofistikerad

När Stockholmaren Calle Nilsson (Lithium, The Operating Tracks, Nerwwrak) lanserade soloprojektet med New to Reality 2016, så var hans avsikter uppenbara. Komponenterna i hans hårdslående, monotona och mörka EBM begränsades till ett absolut minimum, där ytterst få melodiska inslag och detaljer rymdes jämsides med hans mörka väsande, hotfulla och suggestiva sångstil. Konceptet träffade mitt i prick, både hos undertecknad och bland många av fansen i en, vid tidpunkten på sina håll lätt avdomnad genre.

Ett liknande grundkoncept anammades i stor utsträckning sedan även på uppföljaren Human Rights (2017) och när han nu följer upp förra årets Reconstruction, ett album som dominerades av nya versioner av det tidigare låtmaterialet, med Panic så står det klart att Lucifer’s Aid har uppenbara ambitioner att ständigt vilja vidareutveckla sin musik.

Panic presenterar en mer sofistikerad och detaljrik ljudbild än tidigare. De melodiska inslagen är fler och samsas med många adderade lager av bakgrundsljud, effekter och snygga finesser. Albumet tar Lucifer’s Aids musik framåt ordentligt, även när det kommer till Calles sånginsats som är träffsäkrare, råare och mörkare än någonsin.

En av de i sammanhanget lite nya och spännande inslagen är den mörka electropärlan “To Blind to See” där Calle genom en vocoder påminner om vikten av att inte blunda för alla de hemskheter som sker runtom i vår omvärld. När det sedan kommer till låttexterna i övrigt, så fortsätter Lucifer’s Aid temaenligt att återspegla ondskan och vansinnet som fortgår på många håll i vår nutids mörka omvärld med hjälp av kryptiska budskap som kretsar kring aktuella ämnen som allt ifrån spridning av fake news till polarisering.

Albumet har erhållit en ordentlig tempohöjning jämfört med tidigare, något som kunde noteras redan på den refrängstarka “Discipline” som påannonserade det nya albumet och även om spår som den dovt basmullrande “Victims” och “Agitate” påminner en hel del om det som Lucifer’s Aid har gjort förut, så är allt bättre på de flesta punkter. Tio starka låtar utan utfyllnad.

Panic imponerar stort och ännu en gång är det Lucifer’s Aid som är avsändaren till ett av årets allra bästa albumsläpp.

Tracklist

01. Slip Away (04:04)
02. Not Meant To Be (04:19)
03. Discipline (03:44)
04. Too Blind To See (04:26)
05. Slow Death (04:22)
06. Victims (03:49)
07. Agitate (04:30)
08. Suffocate (04:13)
09. Polarized (03:32)
10. Backlash (04:34)

(English version below)

More detailed and sophisticated than ever

When Stockholm based Calle Nilsson (Lithium, The Operating Tracks, Nerwwrak) launched his  solo project with New to Reality in 2016, his intentions were clear. The components of his hard-hitting, monotonous and dark EBM were kept to an absolute minimum, where very few melodic elements and details were presented alongside his dark hissing and menacing vocal style. The concept in itself really hit both myself and the fans spot-on, in a at the time, a bit unengaging and tired genre.

A similar basic concept was widely adopted to the sequel Human Rights (2017) and when he now presents Panic – the follow up to last year’s Reconstruction, an album dominated by new versions of his previously released material, it is clear that Lucifer’s Aid has obvious ambitions to constantly wanting to further develop his music.

Panic presents a more sophisticated and detailed soundscape than before. The melodic elements are more and come along with many added layers of background sounds, effects and nice features. The album takes Lucifer’s Aid’s music firmly forward, even when it comes to Calle‘s vocal effort, which now comes off as being even more direct, raw and darker than ever before.

One of the new and exciting elements in this context is the dark electro gem “To Blind to See” on wich Calle, through a vocoder, reminds us of the importance of not closing your eyes to all the horrors that happen around our planet. When it comes to the song lyrics in general, Lucifer’s Aid continues thematically to reflect to the evil and madness that continues in many places in the dark world of today with the help of cryptic messages revolving around current topics such as everything from spreading fake news to polarization.

The album has received a decent tempo increase compared to the previous releases, which could already be noted on the vigorous single “Discipline” that announced the new album and although tracks like “Victims” with its rumling bassline and “Agitate” are quite similar to what Lucifer’s Aid has delivdered, for most parts everything comes highly improved. Ten strong tracks without fillers.

Panic impresses greatly and once again Lucifer’s Aid is the one to deliver one of the very best album releases of the year.

Stockholmsbaserade Calle Nilsson har gjort stor succé med sitt soloprojekt Lucifer’s Aid under de sista två åren.

Jens Atterstrand fick en pratstund med Calle och bjuder i samma veva på konsertbilderna från Lucifer’s Aids spelning på Progress 13.

OBS! I samband med den här intervjun så bjuder vi även på recensioner av Lucifer’s Aids två album “New to Reality” och “Human Rights” (som tidigare har fallit mellan stolarna) av Lars-Åke Andersson.

Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 1 september 2017
Genre: EBM, electro, industrial
Bandmedlemmar: Calle Nilsson
Land: Sverige
Recensent: Lars-Åke Andersson

(English version below)

Knockout

Det är som att ta emot en perfekt utförd rövtackling. Hård på gränsen till regelvidrig och man undrar om något ben i kroppen sitter som det ska. Precis så känns det att lyssna på den nya plattan ”Human Rights” av Lucifer’s Aid. Och det är en rejäl skiva. Energisk, innovativ och jävligt bra.

Musiken präglas av korta monotont pumpande EBM-beats om och om igen mixat med sköna industriljud som fulländas när Carl Nilsson med sin raspiga röst som river av fragment efter fragment av låttexterna. Det blir en rejält taktfast och stundtals dansant helhet full med underliggande mörker och tillbakahållen ilska med snudd på militärisk disciplin.

I låtar som ”Deny” och ”Control Yourself” så känns det nästan som han försöker hålla emot en annalkande flodvåg medan fördämningarna brister totalt i de blytunga ”Future Mess”, ”The Warning” och ”The Great Wall”. ”Lack Of Motion” tillsammans med ”Fractions” levereras helt genialt och är så brutala att man liksom vill välta en lite häst. Något långsammare tempo får man i ”Ride”, som påminner om soundet från Severe Illusion, och i den lågmälda ”Dead Anger” som för tankarna tidiga Front 242 och ”Geography”.

Efter att ha lyssnat på uppföljaren till det lysande debutalbumet ”New To Reality” framstår det nu mer och mer som om Carl ”Calle” Nilsson, mannen bakom Lucifer’s Aid, är Sveriges svar på Dirk Ivens. Det är en rejäl mantel att axla och den kanske är något stor i storleken just nu men Calle kommer att växa i den så den sitter perfekt. En ny stjärna har tänts och inger hopp i en långsamt förtvinande genre.

Lars-Åke Anderssons favoritspår: ”The Warning”

OBS! Missa inte vår intervju med Lucifer’s Aid och livebilder från hans konsert på Progress 13 som du finner här!

Tracklist

01. Deny (04:14)
02. Future Mess (03:44)
03. Contol Yourself (04:15)
04. Lack Of Motion (04:04)
05. The Warning (03:38)
06. Confusion (03:37)
07. The Great Wall (04:24)
08. Ride (04:54)
09. Fractions (04:46)
10. Dead Anger (05:44)

(English version below)

Knockout

It’s like receiving a perfectly executed ass tackle. Hard on the verge of unregularity and you wonder if any bone in your body is properly aligned. It is exactly the feeling when listening to the new album “Human Rights” of Lucifer’s Aid. And it’s a solid, hearty record. Energetic, innovative and damn good.Knockout

The music is characterized by short monotonous pumping EBM beats over and over again blended with beautiful industrial sounds that are perfected when Carl Nilsson, with his hoarse voice, tears of fragments after fragments of song lyrics. It becomes a remarkable, fast-paced and sometimes danceable unity with underlying darkness and restrained anger on the border of military discipline.

In songs like “Deny” and “Control Yourself”, it almost feels like he tries to hold back an enormous tidal wave while the dams are totally broken in the “Future Mess”, “The Warning” and “The Great Wall”. “Lack Of Motion” along with “Fractions” comes very brilliantly and is so brutal that you would like to rollover a little horse. Slower pace is achieved in “Ride”, reminiscent of the sound of Severe Illusion, and in “Dead Anger” which feels like a tribute to Front 242 and their earlier sounds on “Geography”.

After listening to the sequel to the brilliant debut album “New To Reality”, it is now more and more evident that Carl “Calle” Nilsson, the man behind Lucifer’s Aid, is Sweden’s answer to Dirk Ivens. It’s a sturdy jacket to shoulder and maybe it’s something big in size right now, but Calle will surely grow into it so it will fit perfect in time. A new star has been lit and gives hope to a slowly expiring genre.

Lars-Åke Andersson’s favourite track: ”The Warning”

Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 26 augusti 2016
Genre: EBM, electro, industrial
Bandmedlemmar: Calle Nilsson
Land: Sverige
Recensent: Lars-Åke Andersson

(English version below)

Im rhythmus bleiben

Lika bra att skippa pentagrammet, mot djävulens lilla hjälpreda kan inget skydda dig! Det tog exakt 39 minuter att ta min själ i anspråk. Hur länge kan du stå emot?

Det är dags för Carl Nilsson (Lithium, The Operating Tracks, Nerwrak) att kasta sig in i mörkret och förvandla sig till Lucifer’s Aid och leverera lite jävlar anamma i form av debutalbumet ”New To Reality” som är ett av det mest efterlängtade skivsläppen år 2016 alla kategorier.

”Unfollow Me” slår an tonen för hela albumet som präglas av ett kliniskt rent ljudlandskap pendlande mellan EBM och industri. I låtar som ”The Taste”, ”Follow Me” och ”Dead Colors” möts man av monotona, stenhårda ljudslingor som äter sig igenom låtarna, kryper in under skinnet och etsar sig fast allt medan sångaren Carl Nilsson ömsom viskande, ömsom vrålande, levererar brutalt närvarande texter. Med ett trumkomp som påminner om ett långsamt pulserande hjärta och en suggestiv känsla av någon som flåsar dig i nacken framstår ”Deep Inside” mer och mer som en blivande modern klassiker. Det är svårt att låta bli att ryckas med och näst intill omöjligt att inte gilla!

Visst, ”Click Disease” för osökt tankarna till Front 242 och den stenhårda ”Nobody Cares” flirtar med Dive, men det här känns nytt och fräscht och inte alls hämtat ur en gammal malpåse i garderoben. Frenesin avtar med de sista två spåren på skivan och momentumet försvinner vilket medför att betyget sänks något. Men vilken stark debut!

Lars-Åke Anderssons favoritspår: ”Deep Inside”

OBS! Missa inte vår intervju med Lucifer’s Aid och livebilder från hans konsert på Progress 13 som du finner här!

Tracklist

01.Unfollow Me (03:30)
02.Deep Inside (04:30)
03.The Taste (04:03)
04.Corrupt (02:58)
05.Follow Me (03:31)
06.Dead Colors (04:07)
07.Click Disease (04:15)
08.Nobody Cares (04:53)
09.No Way Back (03:18)
10.Keep The Dark (03:42)

(English version below)

Im rhythmus bleiben

Skip the pentagram, it will do no good! Against the devil’s little helper, nothing can protect you. It took exactly 39 minutes to claim my soul. How long can you resist?

It’s time for Carl Nilsson (Lithium, The Operating Tracks, Nerwrak) to throw himself into darkness and return as Lucifer’s Aid and deliver some damn good music in the form of the debut album “New To Reality”, one of the most anticipated record in 2016 all categories.

“Unfollow Me” sets the tone for the entire album, characterized by a clinically pure sound landscape commuting between EBM and industry. In songs such as “The Taste”, “Follow Me” and “Dead Colors”, one meets with monotonous solid hard soundtracks that eats through the songs, creeps under the skin and stucks in one’s head, all while singer Carl Nilsson, sometimes whispering, sometimes roaring out brutally present lyrics. With a drumming reminding of a slowly pulsating heart and a suggestive feeling of someone who breathes you in the neck, “Deep Inside” appears more and more like a future modern classic. It’s hard not to be amazed and almost impossible to dislike!

Certainly, on “Click Disease” Front 242 comes to mind and the uncompromising “Nobody Cares” is flirting with Dive, but this feels new and fresh and not taken from an old grinder bag out of the wardrobe. The frenzy decreases with the last two tracks on the disc and the momentum disappears, which causes the score to decrease slightly. But what a strong debut!

Lars-Åke Andersson’s favourite track: ”Deep Inside”

Alexander Johansson (text) och Patrik Lark (foto) rapporterar från Klubb Bodytåget på Nalen Klubb i Stockholm den 3 september.

På scen: Lucifer’s Aid, EkoBrottsMyndigheten.

Knappt hade hälarna hämtat sig från 2,42 km Bodyrus förrän det var dags att åter snöra på sig kängorna och fortsätta att plåga ljumskar och baksida lår i Nalens källare på Klubb Bodytåget.

Calle Nilsson öppnade med sitt enmansprojekt Lucifer’s Aid. Han hade tagit av sig läderöverrocken han brukar använda på scen när han spelar med sitt andra band The Operating Tracks och såg väldeffad ut i svart linne när han väste ur sig assistanshyllningar till den smorde. “Follow Me” var väldigt bra och det hårda hamrandet i flera av låtarna hade fyllt Front Line Assembly med faderlig The State-stolthet (FLA:s bästa låt). Personligen tror jag att fler låtar än “Nobody Cares” hade vunnit på att vara instrumentala, mer Soman och SAM och mindre Skinny Puppy och FLA helt enkelt, men bistånd till Belsebub kanske ska levereras oralt?

EkoBrottsMyndigheten körde body i en punkbrölig KSMB-stil som hade fått författaren Stina Oscarson att gå upp i PK-moralisk limning. Varje låt avslutades med en sampling av en Sölvesborgssläpig Jimmie Åkesson som rohypnolkvickt utbrister ”nu det får räcka med den låten” innan Dr Drei och Dr Nein förklarade att ”nu kommer det en bodylåt” alternativt ”nu blir det body”. Publiken krävde å sin sida, inför varje ny treminuterslåt att de skulle spela body, vilket de också gjorde, i den öl och korv-lowfi-mässiga version från Sveriges framstjärt som blivit deras signum. Det var sammantaget stundtals roligt och om man vill vara en vänlig nietzschean sannolikt en spelning bortom gott och ont.

Jens Atterstrand var på plats för att föreviga Rein, The Operating Tracks och Alan Wilders Floppy Discs (Jonas från Michigan med gästspel av The Mobile Homes) på Göta Källare i Stockholm den 10 mars.

Rein firade släppet av sin första EP och Calle från The Operating Tracks bjöd på ett DJ-set.

Rein

The Operating Tracks (feat. Rein)

Alan Wilders Floppy discs (Jonas från Michigan feat. The Mobile Homes)

Calle (The Operating Tracks) DJ-set

Den maskerade succéduon Wulfband gästade tillsammans med The Operating Tracks Göta Källare i Stockholm den 27 mars.

Jens Atterstrand (foto) och Patrik Lark (text & foto) och  och  rapporterar från kvällen.

(English version below)

Wulfband har från ingenstans snabbt blivit EBM-scenens senaste hype. Deras vidareutveckling av old school-soundet, typ DAF och Nitzer Ebb, har fått ett överväldigande mottagande. Få vet emellertid vilka personerna bakom duon är. De antas vara svenskar eftersom de är kontrakterade till Progress Production och en av debutalbumets låtar (SMF) innehåller textstrofen ”Wir sind die Swedische Muttificker”. Deras officiella premiärspelning hölls också i Stockholm på Bodyfest 2014 den första november. Där bet de ifrån sig rätt rejält på lilla scenen och förhoppningarna var därför högt ställda inför fredagskvällens spelning på Göta Källare i Stockholm.

Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Förbandet The Operating Tracks är också en duo och utgörs av Calle Nilsson och Carolina Lindahl. De är också nystartade under 2014 och har sina rötter inom old school EBM. Men deras sound drar lite mer åt det Belgiska hållet. Att främsta förebilden torde vara The Klinik framgick tydligt, inte minst i låten ”1001”.  Bandet har liksom Wulfband ”världens största Depeche Mode-fan” till manager: Andreas Jismark. Men om The Operating Tracks lät som The Klinik så såg de på scenen mer ut som något i stil med Kraftwerk eller Laibach, i sina svarta uniformsliknande kläder. De stod som i givakt rakt igenom hela setet. Ibland lutade sig någon av dem fram mot mikrofonen för att bidra med några av de sparsamma vokala inslagen. Allt var väldigt stilistiskt stramt och minimalistiskt, både musiken och det sceniska uttrycket. Istället för en energisk och vokaliserande frontperson var det de tre bildskärmarna i bakgrunden som fick stå för mycket av uttrycket och känslan. Ett par låtar in i setet kom dock en tredje person in och spelade trummor och höjde energinivån ett par snäpp.

Men inget band slår Wulfband när det gäller energi. Efter en stunds paus, och i takt med att scenen fylldes med rök, steg förväntningarna i lokalen och trycket framme vid scenen ökade. Två maskerade silhuetter avtecknades vagt i det stora rökmolnet och plötsligt exploderade scenen i låten ”3, 2, 1, Nein”. Det är deras i mitt tycke klart bästa låt. En packe dynamit med smått genialiska baktakter och breaks som mitt i all aggressiv primitivism visar på stort kunnande i hantverket. Wulfbands låtar är i stort sett alla mellan två och tre minuter långa, precis som 70-talets snabba punklåtar, och det är precis just vad det är: industriell synthpunk. Tempot är nästan galet högt och den anonyme sångaren med den Cthulhu-inspirerade masken for runt på scenen som en muskulös Johnny Rotten på steroider. Bredvid stod trummisen i sin svarta bondagemask och försökte banka ner trummorna genom scengolvet. Chocköppningen fortsatte sedan med ”Jetzt”, en annan av bandets allra bästa låtar.

Röken låg tjock mest hela tiden och stroboskopen blixtrade så hårt och frekvent att min kamera inte ville samarbeta. Till slut stängde jag av autofokus och försökte fokusera manuellt, det gick sådär. Inte lätt att sikta in några skarpa konturer i den massiva röken, dessutom på ett synnerligen snabbrörligt mål, medan ögonen pepprades av epileptiska ljusblinkningar. Resultatet blev inte de bästa bilderna jag har tagit under en spelning, men de visar ändå hyggligt stämningen och energin som bjöds. Mot slutet av setet forcerade de med några starka kort i form av ”Gewalt” och ”Attentat” och jag kastade ett öga mot Gösta som i vanlig ordning stod längst fram i moshpits epicentrum. Gösta är inte vem som helst, utan den ende jag känner till som blivit namngiven i en EBM-låttitel: ”Du står i vägen Gösta!” av Geist. Så när jag såg Gösta hängandes dubbelvikt över kravallstaketet hyttandes med näven mot Cthulhus tentakler, insåg jag att det är precis så här EBM ska vara: hårt, svettigt och skitigt, med energin sprutandes ut över en extatisk publik. Wulfband kommer att lägga Tyskland under sina fötter när de spelar på Familientreffen i sommar, det är jag säker på. Det enda jag egentligen kan anmärka på i Wulfbands sound är att det låter lite torrt och sprött, aningen digitalt. Jag saknar de där riktigt feta analogbasarna som genren är så känd för. Det finns alltså lite att slipa på även för detta sensationsband.

En riktigt fin EBM-kväll kröntes sedan med en officiell efterfest på klubben Resurrected (Tech Noir) vid Mariatorget. Den var väl befolkad och det var idel glada miner efter detta mycket lyckade evenemang.

(English version below)

Wulfband have out of nowhere fast become the EBM scene’s latest hype. Their further development of the old-school EBM sound, like DAF and Nitzer Ebb, has received an overwhelming response. Few know, however, which the people behind the duo are. They are believed to be Swedes because they are signed to swedish Progress Production, and one of the debut album’s songs (SMF) contains the text line: “Wir sind die Swedische Muttificker”. Their official first gig was also held in Stockholm on Bodyfest 2014. They made quite an impression there on the small stage and expectations were therefore high before Friday night’s gig at Göta Källare in Stockholm.

But we should not jump the gun. The supporting band The Operating Tracks is also a duo, consisting of Calle Nilsson and Carolina Lindahl. They are also newly established in 2014 and has its roots in old school EBM. But their sound draws slightly towards the Belgian side of it. Their prime influence are obviously The Klinik, not least noticable in the song “1001“. Just like Wulfband they have “the world’s greatest Depeche Mode fan” for manager: Andreas Jismark. But if The Operating Tracks sounded very much like The Klinik their look on stage, in their black uniforms, were more like Kraftwerk or Laibach. They stood as if at attention throughout the entire set. Only sometimes one of them leaned toward the microphone to contribute with some of the sparse vocal elements. Everything was very stylistically austere and minimalistic, both the music and scenic expression. Instead of focusing on an energetic vocalist at the front, the three monitors in the background had a great deal in the over all sinister stage mood. A few songs into the set, however, came a third person in and played drums and raised the energy level a few snap.

But no band beats Wulfband when it comes to pure energy. After a short break, and as the scene was filled with smoke, expectations were arising and the pressure at the stage front increased. Two masked silhouettes were outlined vaguely in the big smoke cloud and suddenly the scene exploded in the song “3, 2, 1, Nein“. In my opinion by far their the best song. It’s a pack of dynamite with a somewhat ingenious back beat and breaks that midst of all the aggressive primitivism shows great skill in craftsmanship. Wulfband’s songs are almost all between two and three minutes long, like 70’s fast punk songs, and that’s exactly what it is: industrial synth-punk. The tempo is almost insane and anonymous singer with the Cthulhu-inspired mask moved around the stage like a muscular Johnny Rotten on steroids. Beside was the drummer in his black bondage mask and hitting hard to bang down the drums through the stage floor. The shock opening then continued with “Jetzt“, another of the band’s best songs, and accounted for a truly powerful start of the gig.

The smoke was continuously thick and the stroboscopes flashing so hard and frequently that my camera would not cooperate. Eventually I turned off the auto focus and tried to focus manually, not completely succesfull. It was not easy to target any sharp contours through the massive smoke, trying to capture a very fast moving target, while the eyes were peppered by epileptic light flashes. The result was not the best pictures I’ve taken during a gig, but they still show the mood and the amount of energy in the show.

Towards the end of the show they forced with some strong cards in form of “Gewalt” and “Attentat” and I cast an eye toward Gösta as usual, was standing in front of the moshpits epicenter. Gösta is not just anybody, but the only one I know of who have been named in an EBM song title: “Du står ivägen Gösta!” (You are standing in the way Gösta!) by Geist. So when I saw him hanging folded over the riot fence shaking his fist against the Cthulhu tentacles, I realized that this is exactly how EBM should be: hard, sweaty and dirty, with energy spraying out on an ecstatic audience.

I’m sure Wulfband will put Germany under their feet when they play at Familientreffen this summer. The only thing I can complain about in the Wulfband sound is that it sounds a bit dry and brittle, kind of digital. I miss those really fat analog basses that the genre is so famous for. Thus, there is little to hone in on even for this sensational band.

A really nice EBM evening was then crowned with an official after party at the club Resurrected (Tech Noir) at Mariatorget. It was well populated and there was nothing but happy faces after this very successful event.

Lördagen den 26 oktober så är det dags för EBM- och body-fantasternas stora höjdpunkt: Bodyfest.

Festivalen arrangeras för fjärde gången sedan premiären Fryshuset 2010 och för tredje året i rad på Nalen i Stockholm.

Till årets upplaga presenterar man: Container 90, Spark!, Pankow, Pouppé Fabrikk, The Neon Judgement och Das Ich – och dessutom en DJ-duo bestående av Healed (aka Hilda Sandgren) och NerWrak (aka Calle Nilsson).

Läs mer på www.bodyfest.se och köp biljett här.