Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Calle Nilsson"

Catching up with Elektroskull: Lucifer’s Aid (med intervju)

Tags: , , , , , , , , ,


Stockholmsbaserade Calle Nilsson har gjort stor succé med sitt soloprojekt Lucifer’s Aid under de sista två åren.

Jens Atterstrand fick en pratstund med Calle och bjuder i samma veva på konsertbilderna från Lucifer’s Aids spelning på Progress 13.

 

 

 

OBS! I samband med den här intervjun så bjuder vi även på recensioner av Lucifer’s Aids två album “New to Reality” och “Human Rights” (som tidigare har fallit mellan stolarna) av Lars-Åke Andersson.

Hej Calle! Lucifer’s Aid har under de senaste två åren hamnat ordentligt i rampljuset. Men om vi backar bandet lite till NerWraK och dina andra projekt först. Vem är Calle Nilsson? Kan du berätta lite mer om din bakgrund?

– Innan Lucifer’s Aid har jag spelat i en hel del band och även gjort remixer. Hösten 2014 bildade jag The Operating Tracks tillsammans med Carolina Lindahl. Några år efter det Lucifer’s Aid och då som ett soloprojekt. Redan i The Operating Tracks började jag utforska det råa och monotona soundet. Men allt efter som ville jag utveckla den ljudbilden ännu mer. Melodierna skalades bort och jag fokuserade ännu mer på beats och bas. Det var då idén till Lucifer’s Aid föddes. Grundtanken var att jag ville komma åt ett mer direkt sound som ingen egentligen skulle mäkta med. Men det visade sig tilltala en ganska stor del av lyssnarna.

Jag har ditt grymma Depeche Mode DJ-set från det sista releasepartyt på Kolingsborg färskt i minnet. Är ditt remix- och DJ alias NerWraK fortfarande aktuellt? Kan vi hoppas på något mer inom en snar framtid?

– Tack! Nej, det känns som ett avslutat kapitel. När jag remixade åt andra band så lyssnade jag aldrig på hur originallåtarna lät, utan utgick bara från sången och tog det vidare därifrån. Det kanske blev mer som en ny låt mer än en remix.

Med andra ord är det enbart fokus på Lucifer’s Aid nu? Eller kan det tänkas hända något mer med The Operating Tracks också inom kort?

– Ja, nu ligger min fokus på Lucifer’s Aid.

Det förstår jag ju verkligen! Du släppte första albumet 2016, uppföljaren kom i höstas (2017) och du har redan fått chansen att spela på flera av de allra största tyska festivalerna. Allt måste ha gått väldigt fort? Hur är känslan nu när du kanske kan blicka tillbaka på de har hektiska och imponerande två åren? Har du hunnit reflektera över det?

– Dessa två år har verkligen gått snabbt. Allt som har hänt med två album en EP och en drös stora festivalspelningar är tack vare Torny Gottbergs (Progress Productions) enorma drivkraft. Jag jobbar vidare med min musik och har nog inte hunnit att tänka tillbaka och reflektera över allt som har hänt. Jag har en enorm drivkraft när det kommer till att skriva låtar. Jag fullkomligen går upp i musikskrivandet när jag prova nya idéer. Jag jobbar vidare, framåt, helt enkelt. Att ha fått spela på dessa festivaler har varit fantastiskt kul och det är en stor knuff framåt för mig.

Trots att din musik är mörk, rytmisk och monoton, så uppfattar jag det som att du även är väldigt ambitiös när det kommer till låttexterna, som på det andra albumet i flera spår återspeglar många av dagens problem i världen och där flera av dem har väldigt allvarsamma och intressanta budskap. Har låttexterna alltid varit viktiga?

– Texterna är en stor del av Lucifer’s Aid. Jag jobbar mycket med att få dem att sitta bra mot rytmerna. Budskapet i mina texter hoppas jag kommer fram till lyssnaren. Men vad budskapet handlar om är upp till lyssnarna att tolka.

Är det oftast så låtskaparprocessen ser ut? Att musiken kommer före texterna?

– Jag börjar ofta med ett beat och bygger vidare runt det. Det börja med en bastrumma som jag skruvar på tills den får en egen karaktär. Sen bygger jag vidare runt den. Ljuden i sig är väldigt inspirerande. Idéerna kommer av sig själv desto mer jag sitter och provar mig fram. Jag gillar det snabba arbetssättet med just hårdvara. Det är ett direkt sätt att jobba på. Maskinerna gör att mina idéer snabbt kommer fram. Från idé till ljud. Min musik är monoton. Det monotona får inte låta enformigt så jag lägger ner stor vikt på att få just en eller två takter att kunna hålla i fyra minuter. Texten skriver jag i efterhand till ljudbilden och rytmerna. Så att allt får ett sammanhang och det blir som en enhet.

Vi som följer dig via sociala medier får ju regelbundet njuta av små experiment och snapshots du postar. Du måste samlat på dig en stor mängd utkast. Känner du direkt om något funkar och arbetar vidare eller lägger du utkast åt sidan och plockar upp gamla idéer igen vid senare tillfälle?

– Jag brukar ofta sitta och testa saker utan att egentligen ha en tanke på att det ska bli en låt. Lite som att sitta och jamma, fast med synthar och trummaskiner. Sen kan jag spela in en liten videosnutt och lägga upp så andra kan lyssna på dem. Jag tycker det är kul att öppna dörren till studion och låta er andra få se lite hur jag jobbar. Låtarna till “New to Reality” och “Human Rights” har dock inte varit låtar jag har jobbat på vid tidigare tillfällen. Där satte jag mig ner och började jobba från scratch.

Du verkar vara inne i ett härligt flow nu med mycket positiv respons från publik och fans sista tiden. Nästa album är redan under konstruktion vad jag har hört. Tar du det bara som det kommer eller känner du någon press på dig?

– Jag känner ingen press med att släppa ny musik regelbundet. Det är något jag gör för att det är en sådan fantastisk rolig process att skriva musik. Att jag har så mycket musik inom mig kan hänga ihop med att jag sitter ofta i studion och testar saker, experimenterar med mina maskiner. Det gör jag ganska regelbundet. Jag kan nog aldrig ta en riktig paus från musikskapandet, mest för att det är sådan njutning att sitta i studion och prova nya idéer. Musiken är ett driv inom mig som jag måste få utlopp för och drivet finns där hela tiden.

Du har ju spelat live en hel del sista åren. Vad är roligast med att spela live och hur skiljer sig den känslan mot att arbeta med musiken i studion?

– På scen kan man inte ångra sig eller ändra på det man gjorde bråkdelen av en sekund innan. Det gillar jag. Det blir så direkt. Jag är helt själv på scen och det finns inte en sekund att tveka på vad man ska göra. Jag måste ha fullt fokus på det jag gör uppe på scenen. I studion är det helt ett annat läge. Där kan jag jobba med små detaljer i oändlighet. Finslipa och ta om.

Ja, på scenen är du ju alltid ensam med maskinerna. Har du någon gång funderat på att ha med någon mer på scenen, en batterist eller så? Eller finns det en poäng i ditt uttryck med just det faktumet att du är ensam på scen?

– Det passar mig väldigt bra att vara själv på scen med Lucifer’s Aid. Scenen ska vara lika avskalad och kall som musiken.

Trots en del spelningar på stora tyska festivaler sista åren, så har du även spelat ett antal gånger i Sverige. Känns det viktigt att även vara representerad live på hemmaplan?

– Ja absolut! När jag spelade i Göteborg på Progress 13 i höstas var publiken helt fantastisk och röjde rejält. Det smittar av sig uppe på scen.

Du är, vad jag har förstått, nu i slutfasen av arbetet med album nummer tre. Är det några livespelningar spikade för det här året som vi kan se fram emot redan?

– Jag ska spela på E-Tropolis Festival i Oberhausen (Tyskland) i mars och jag hoppas på lite fler spelningarna framöver.

När tror du vi kan förvänta oss det nya albumet?

– Det kommer info om det inom kort.

Spännande! Tack för en väldigt intressant och trevlig intervju. Du får sista ordet till våra läsare… ordet är fritt!

– Svårt med att få sista ordet men jag vill säga tack för intervjun och tack för alla som supportar Lucifer’s Aid!

 

Lucifer’s Aid – “Human Rights”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 1 september 2017
Genre: EBM, electro, industrial
Bandmedlemmar: Calle Nilsson
Land: Sverige
Recensent: Lars-Åke Andersson

(English version below)

Knockout

Det är som att ta emot en perfekt utförd rövtackling. Hård på gränsen till regelvidrig och man undrar om något ben i kroppen sitter som det ska. Precis så känns det att lyssna på den nya plattan ”Human Rights” av Lucifer’s Aid. Och det är en rejäl skiva. Energisk, innovativ och jävligt bra.

Musiken präglas av korta monotont pumpande EBM-beats om och om igen mixat med sköna industriljud som fulländas när Carl Nilsson med sin raspiga röst som river av fragment efter fragment av låttexterna. Det blir en rejält taktfast och stundtals dansant helhet full med underliggande mörker och tillbakahållen ilska med snudd på militärisk disciplin.

I låtar som ”Deny” och ”Control Yourself” så känns det nästan som han försöker hålla emot en annalkande flodvåg medan fördämningarna brister totalt i de blytunga ”Future Mess”, ”The Warning” och ”The Great Wall”. ”Lack Of Motion” tillsammans med ”Fractions” levereras helt genialt och är så brutala att man liksom vill välta en lite häst. Något långsammare tempo får man i ”Ride”, som påminner om soundet från Severe Illusion, och i den lågmälda ”Dead Anger” som för tankarna tidiga Front 242 och ”Geography”.

Efter att ha lyssnat på uppföljaren till det lysande debutalbumet ”New To Reality” framstår det nu mer och mer som om Carl ”Calle” Nilsson, mannen bakom Lucifer’s Aid, är Sveriges svar på Dirk Ivens. Det är en rejäl mantel att axla och den kanske är något stor i storleken just nu men Calle kommer att växa i den så den sitter perfekt. En ny stjärna har tänts och inger hopp i en långsamt förtvinande genre.

Lars-Åke Anderssons favoritspår: ”The Warning”

OBS! Missa inte vår intervju med Lucifer’s Aid och livebilder från hans konsert på Progress 13 som du finner här!

Tracklist

01. Deny (04:14)
02. Future Mess (03:44)
03. Contol Yourself (04:15)
04. Lack Of Motion (04:04)
05. The Warning (03:38)
06. Confusion (03:37)
07. The Great Wall (04:24)
08. Ride (04:54)
09. Fractions (04:46)
10. Dead Anger (05:44)

(English version below)

Knockout

It’s like receiving a perfectly executed ass tackle. Hard on the verge of unregularity and you wonder if any bone in your body is properly aligned. It is exactly the feeling when listening to the new album “Human Rights” of Lucifer’s Aid. And it’s a solid, hearty record. Energetic, innovative and damn good.Knockout

The music is characterized by short monotonous pumping EBM beats over and over again blended with beautiful industrial sounds that are perfected when Carl Nilsson, with his hoarse voice, tears of fragments after fragments of song lyrics. It becomes a remarkable, fast-paced and sometimes danceable unity with underlying darkness and restrained anger on the border of military discipline.

In songs like “Deny” and “Control Yourself”, it almost feels like he tries to hold back an enormous tidal wave while the dams are totally broken in the “Future Mess”, “The Warning” and “The Great Wall”. “Lack Of Motion” along with “Fractions” comes very brilliantly and is so brutal that you would like to rollover a little horse. Slower pace is achieved in “Ride”, reminiscent of the sound of Severe Illusion, and in “Dead Anger” which feels like a tribute to Front 242 and their earlier sounds on “Geography”.

After listening to the sequel to the brilliant debut album “New To Reality”, it is now more and more evident that Carl “Calle” Nilsson, the man behind Lucifer’s Aid, is Sweden’s answer to Dirk Ivens. It’s a sturdy jacket to shoulder and maybe it’s something big in size right now, but Calle will surely grow into it so it will fit perfect in time. A new star has been lit and gives hope to a slowly expiring genre.

Lars-Åke Andersson’s favourite track: ”The Warning”

Lucifer’s Aid – “New to Reality”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 26 augusti 2016
Genre: EBM, electro, industrial
Bandmedlemmar: Calle Nilsson
Land: Sverige
Recensent: Lars-Åke Andersson

(English version below)

Im rhythmus bleiben

Lika bra att skippa pentagrammet, mot djävulens lilla hjälpreda kan inget skydda dig! Det tog exakt 39 minuter att ta min själ i anspråk. Hur länge kan du stå emot?

Det är dags för Carl Nilsson (Lithium, The Operating Tracks, Nerwrak) att kasta sig in i mörkret och förvandla sig till Lucifer’s Aid och leverera lite jävlar anamma i form av debutalbumet ”New To Reality” som är ett av det mest efterlängtade skivsläppen år 2016 alla kategorier.

Unfollow Me” slår an tonen för hela albumet som präglas av ett kliniskt rent ljudlandskap pendlande mellan EBM och industri. I låtar som ”The Taste”, ”Follow Me” och ”Dead Colors” möts man av monotona, stenhårda ljudslingor som äter sig igenom låtarna, kryper in under skinnet och etsar sig fast allt medan sångaren Carl Nilsson ömsom viskande, ömsom vrålande, levererar brutalt närvarande texter. Med ett trumkomp som påminner om ett långsamt pulserande hjärta och en suggestiv känsla av någon som flåsar dig i nacken framstår ”Deep Inside” mer och mer som en blivande modern klassiker. Det är svårt att låta bli att ryckas med och näst intill omöjligt att inte gilla!

Visst, ”Click Disease” för osökt tankarna till Front 242 och den stenhårda ”Nobody Cares” flirtar med Dive, men det här känns nytt och fräscht och inte alls hämtat ur en gammal malpåse i garderoben. Frenesin avtar med de sista två spåren på skivan och momentumet försvinner vilket medför att betyget sänks något. Men vilken stark debut!

Lars-Åke Anderssons favoritspår: ”Deep Inside”

OBS! Missa inte vår intervju med Lucifer’s Aid och livebilder från hans konsert på Progress 13 som du finner här!

Tracklist

01.Unfollow Me (03:30)
02.Deep Inside (04:30)
03.The Taste (04:03)
04.Corrupt (02:58)
05.Follow Me (03:31)
06.Dead Colors (04:07)
07.Click Disease (04:15)
08.Nobody Cares (04:53)
09.No Way Back (03:18)
10.Keep The Dark (03:42)

(English version below)

Im rhythmus bleiben

Skip the pentagram, it will do no good! Against the devil’s little helper, nothing can protect you. It took exactly 39 minutes to claim my soul. How long can you resist?

It’s time for Carl Nilsson (Lithium, The Operating TracksNerwrak) to throw himself into darkness and return as Lucifer’s Aid and deliver some damn good music in the form of the debut album “New To Reality”, one of the most anticipated record in 2016 all categories.

“Unfollow Me” sets the tone for the entire album, characterized by a clinically pure sound landscape commuting between EBM and industry. In songs such as “The Taste”, “Follow Me” and “Dead Colors”, one meets with monotonous solid hard soundtracks that eats through the songs, creeps under the skin and stucks in one’s head, all while singer Carl Nilsson, sometimes whispering, sometimes roaring out brutally present lyrics. With a drumming reminding of a slowly pulsating heart and a suggestive feeling of someone who breathes you in the neck, “Deep Inside” appears more and more like a future modern classic. It’s hard not to be amazed and almost impossible to dislike!

Certainly, on “Click Disease” Front 242 comes to mind and the uncompromising “Nobody Cares” is flirting with Dive, but this feels new and fresh and not taken from an old grinder bag out of the wardrobe. The frenzy decreases with the last two tracks on the disc and the momentum disappears, which causes the score to decrease slightly. But what a strong debut!

Lars-Åke Andersson’s favourite track: ”Deep Inside”

Liverapport: Klubb Bodytåget 20160903, Stockholm

Tags: , , , , , , , ,


Alexander Johansson (text) och Patrik Lark (foto) rapporterar från Klubb Bodytåget på Nalen Klubb i Stockholm den 3 september.

På scen: Lucifer’s Aid, EkoBrottsMyndigheten.

 

patrik_larkAlexander Johansson

 

 

 

Knappt hade hälarna hämtat sig från 2,42 km Bodyrus förrän det var dags att åter snöra på sig kängorna och fortsätta att plåga ljumskar och baksida lår i Nalens källare på Klubb Bodytåget.

Calle Nilsson öppnade med sitt enmansprojekt Lucifer’s Aid. Han hade tagit av sig läderöverrocken han brukar använda på scen när han spelar med sitt andra band The Operating Tracks och såg väldeffad ut i svart linne när han väste ur sig assistanshyllningar till den smorde. “Follow Me” var väldigt bra och det hårda hamrandet i flera av låtarna hade fyllt Front Line Assembly med faderlig The State-stolthet (FLA:s bästa låt). Personligen tror jag att fler låtar än “Nobody Cares” hade vunnit på att vara instrumentala, mer Soman och SAM och mindre Skinny Puppy och FLA helt enkelt, men bistånd till Belsebub kanske ska levereras oralt?

EkoBrottsMyndigheten körde body i en punkbrölig KSMB-stil som hade fått författaren Stina Oscarson att gå upp i PK-moralisk limning. Varje låt avslutades med en sampling av en Sölvesborgssläpig Jimmie Åkesson som rohypnolkvickt utbrister ”nu det får räcka med den låten” innan Dr Drei och Dr Nein förklarade att ”nu kommer det en bodylåt” alternativt ”nu blir det body”. Publiken krävde å sin sida, inför varje ny treminuterslåt att de skulle spela body, vilket de också gjorde, i den öl och korv-lowfi-mässiga version från Sveriges framstjärt som blivit deras signum. Det var sammantaget stundtals roligt och om man vill vara en vänlig nietzschean sannolikt en spelning bortom gott och ont.

Liverapport: Rein (+ The Operating Tracks + Alan Wilders Floppy Discs) 20160310, Stockholm (foto)

Tags: , , , , ,


Jens Atterstrand var på plats för att föreviga Rein, The Operating Tracks och Alan Wilders Floppy Discs (Jonas från Michigan med gästspel av The Mobile Homes) på Göta Källare i Stockholm den 10 mars.

Rein firade släppet av sin första EP och Calle från The Operating Tracks bjöd på ett DJ-set.

Jens Atterstrand

 

 

 

Rein

The Operating Tracks (feat. Rein)

Alan Wilders Floppy discs (Jonas från Michigan feat. The Mobile Homes)

Calle (The Operating Tracks) DJ-set

Liverapport: Wulfband (+The Operating Tracks) 20150327, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , ,


Den maskerade succéduon Wulfband gästade tillsammans med The Operating Tracks Göta Källare i Stockholm den 27 mars.

Jens Atterstrand (foto) och Patrik Lark (text & foto) och  och  rapporterar från kvällen.

 

patrik_larkJens Atterstrand

 

 

 

(English version below)

Wulfband har från ingenstans snabbt blivit EBM-scenens senaste hype. Deras vidareutveckling av old school-soundet, typ DAF och Nitzer Ebb, har fått ett överväldigande mottagande. Få vet emellertid vilka personerna bakom duon är. De antas vara svenskar eftersom de är kontrakterade till Progress Production och en av debutalbumets låtar (SMF) innehåller textstrofen ”Wir sind die Swedische Muttificker”. Deras officiella premiärspelning hölls också i Stockholm på Bodyfest 2014 den första november. Där bet de ifrån sig rätt rejält på lilla scenen och förhoppningarna var därför högt ställda inför fredagskvällens spelning på Göta Källare i Stockholm.

Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Förbandet The Operating Tracks är också en duo och utgörs av Calle Nilsson och Carolina Lindahl. De är också nystartade under 2014 och har sina rötter inom old school EBM. Men deras sound drar lite mer åt det Belgiska hållet. Att främsta förebilden torde vara The Klinik framgick tydligt, inte minst i låten ”1001”.  Bandet har liksom Wulfband ”världens största Depeche Mode-fan” till manager: Andreas Jismark. Men om The Operating Tracks lät som The Klinik så såg de på scenen mer ut som något i stil med Kraftwerk eller Laibach, i sina svarta uniformsliknande kläder. De stod som i givakt rakt igenom hela setet. Ibland lutade sig någon av dem fram mot mikrofonen för att bidra med några av de sparsamma vokala inslagen. Allt var väldigt stilistiskt stramt och minimalistiskt, både musiken och det sceniska uttrycket. Istället för en energisk och vokaliserande frontperson var det de tre bildskärmarna i bakgrunden som fick stå för mycket av uttrycket och känslan. Ett par låtar in i setet kom dock en tredje person in och spelade trummor och höjde energinivån ett par snäpp.

Men inget band slår Wulfband när det gäller energi. Efter en stunds paus, och i takt med att scenen fylldes med rök, steg förväntningarna i lokalen och trycket framme vid scenen ökade. Två maskerade silhuetter avtecknades vagt i det stora rökmolnet och plötsligt exploderade scenen i låten ”3, 2, 1, Nein”. Det är deras i mitt tycke klart bästa låt. En packe dynamit med smått genialiska baktakter och breaks som mitt i all aggressiv primitivism visar på stort kunnande i hantverket. Wulfbands låtar är i stort sett alla mellan två och tre minuter långa, precis som 70-talets snabba punklåtar, och det är precis just vad det är: industriell synthpunk. Tempot är nästan galet högt och den anonyme sångaren med den Cthulhu-inspirerade masken for runt på scenen som en muskulös Johnny Rotten på steroider. Bredvid stod trummisen i sin svarta bondagemask och försökte banka ner trummorna genom scengolvet. Chocköppningen fortsatte sedan med ”Jetzt”, en annan av bandets allra bästa låtar.

Röken låg tjock mest hela tiden och stroboskopen blixtrade så hårt och frekvent att min kamera inte ville samarbeta. Till slut stängde jag av autofokus och försökte fokusera manuellt, det gick sådär. Inte lätt att sikta in några skarpa konturer i den massiva röken, dessutom på ett synnerligen snabbrörligt mål, medan ögonen pepprades av epileptiska ljusblinkningar. Resultatet blev inte de bästa bilderna jag har tagit under en spelning, men de visar ändå hyggligt stämningen och energin som bjöds. Mot slutet av setet forcerade de med några starka kort i form av ”Gewalt” och ”Attentat” och jag kastade ett öga mot Gösta som i vanlig ordning stod längst fram i moshpits epicentrum. Gösta är inte vem som helst, utan den ende jag känner till som blivit namngiven i en EBM-låttitel: ”Du står i vägen Gösta!” av Geist. Så när jag såg Gösta hängandes dubbelvikt över kravallstaketet hyttandes med näven mot Cthulhus tentakler, insåg jag att det är precis så här EBM ska vara: hårt, svettigt och skitigt, med energin sprutandes ut över en extatisk publik. Wulfband kommer att lägga Tyskland under sina fötter när de spelar på Familientreffen i sommar, det är jag säker på. Det enda jag egentligen kan anmärka på i Wulfbands sound är att det låter lite torrt och sprött, aningen digitalt. Jag saknar de där riktigt feta analogbasarna som genren är så känd för. Det finns alltså lite att slipa på även för detta sensationsband.

En riktigt fin EBM-kväll kröntes sedan med en officiell efterfest på klubben Resurrected (Tech Noir) vid Mariatorget. Den var väl befolkad och det var idel glada miner efter detta mycket lyckade evenemang.

(English version below)

Wulfband have out of nowhere fast become the EBM scene’s latest hype. Their further development of the old-school EBM sound, like DAF and Nitzer Ebb, has received an overwhelming response. Few know, however, which the people behind the duo are. They are believed to be Swedes because they are signed to swedish Progress Production, and one of the debut album’s songs (SMF) contains the text line: “Wir sind die Swedische Muttificker”. Their official first gig was also held in Stockholm on Bodyfest 2014. They made quite an impression there on the small stage and expectations were therefore high before Friday night’s gig at Göta Källare in Stockholm.

But we should not jump the gun. The supporting band The Operating Tracks is also a duo, consisting of Calle Nilsson and Carolina Lindahl. They are also newly established in 2014 and has its roots in old school EBM. But their sound draws slightly towards the Belgian side of it. Their prime influence are obviously The Klinik, not least noticable in the song “1001“. Just like Wulfband they have “the world’s greatest Depeche Mode fan” for manager: Andreas Jismark. But if The Operating Tracks sounded very much like The Klinik their look on stage, in their black uniforms, were more like Kraftwerk or Laibach. They stood as if at attention throughout the entire set. Only sometimes one of them leaned toward the microphone to contribute with some of the sparse vocal elements. Everything was very stylistically austere and minimalistic, both the music and scenic expression. Instead of focusing on an energetic vocalist at the front, the three monitors in the background had a great deal in the over all sinister stage mood. A few songs into the set, however, came a third person in and played drums and raised the energy level a few snap.

But no band beats Wulfband when it comes to pure energy. After a short break, and as the scene was filled with smoke, expectations were arising and the pressure at the stage front increased. Two masked silhouettes were outlined vaguely in the big smoke cloud and suddenly the scene exploded in the song “3, 2, 1, Nein“. In my opinion by far their the best song. It’s a pack of dynamite with a somewhat ingenious back beat and breaks that midst of all the aggressive primitivism shows great skill in craftsmanship. Wulfband’s songs are almost all between two and three minutes long, like 70’s fast punk songs, and that’s exactly what it is: industrial synth-punk. The tempo is almost insane and anonymous singer with the Cthulhu-inspired mask moved around the stage like a muscular Johnny Rotten on steroids. Beside was the drummer in his black bondage mask and hitting hard to bang down the drums through the stage floor. The shock opening then continued with “Jetzt“, another of the band’s best songs, and accounted for a truly powerful start of the gig.

The smoke was continuously thick and the stroboscopes flashing so hard and frequently that my camera would not cooperate. Eventually I turned off the auto focus and tried to focus manually, not completely succesfull. It was not easy to target any sharp contours through the massive smoke, trying to capture a very fast moving target, while the eyes were peppered by epileptic light flashes. The result was not the best pictures I’ve taken during a gig, but they still show the mood and the amount of energy in the show.

Towards the end of the show they forced with some strong cards in form of “Gewalt” and “Attentat” and I cast an eye toward Gösta as usual, was standing in front of the moshpits epicenter. Gösta is not just anybody, but the only one I know of who have been named in an EBM song title: “Du står ivägen Gösta!” (You are standing in the way Gösta!) by Geist. So when I saw him hanging folded over the riot fence shaking his fist against the Cthulhu tentacles, I realized that this is exactly how EBM should be: hard, sweaty and dirty, with energy spraying out on an ecstatic audience.

I’m sure Wulfband will put Germany under their feet when they play at Familientreffen this summer. The only thing I can complain about in the Wulfband sound is that it sounds a bit dry and brittle, kind of digital. I miss those really fat analog basses that the genre is so famous for. Thus, there is little to hone in on even for this sensational band.

A really nice EBM evening was then crowned with an official after party at the club Resurrected (Tech Noir) at Mariatorget. It was well populated and there was nothing but happy faces after this very successful event.

Bodyfest 2013

Tags: , , , , , , , , , , ,


Lördagen den 26 oktober så är det dags för EBM- och body-fantasternas stora höjdpunkt: Bodyfest.

Festivalen arrangeras för fjärde gången sedan premiären Fryshuset 2010 och för tredje året i rad på Nalen i Stockholm.

Till årets upplaga presenterar man: Container 90Spark!PankowPouppé FabrikkThe Neon Judgement och Das Ich – och dessutom en DJ-duo bestående av Healed (aka Hilda Sandgren) och NerWrak (aka Calle Nilsson).

Läs mer på www.bodyfest.se och köp biljett här.