Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Brian Ice"

Liverapport: Sthlm Italo Disco Party 2014, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


En ceriserosa, plastig och glittrande kulturgärning

Italienska originalgubbar i all ära – det var en trio svenska italodiscofantaster som var bäst på Nalen.

Åtminstone enligt Erik Uppenberg, som rapporterar från Sthlm Italo Disco Party.

 

 

 

Vad får du om du korsar en svag valuta med dåliga språkkunskaper? Ett svar är italodisco. Det var dyrt att importera skivor till Italien i början av 1980-talet, och det tvingade fram en inhemsk produktion av skamlöst kommersiell bruksmusik på låtsasengelska.

Fantastiska, medryckande melodier parade med ibland surrealistiskt usla texter blev två av hörnstenarna i genren som dominerade 80-talets europeiska dansgolv innan basen skruvades upp till elva och techno och house tog över. 1984 kunde vi exempelvis njuta av oavsiktlig dadaistisk homoerotik i inledningen till Ken Laszlos fantastiska ”Hey Hey Guy”:

Ken Laszlo: ”Hello.”
Fransk snubbe: ”Hello. You have (ohörbart)?”
Ken Laszlo: ”Oh dear, you have phone.”
Fransk snubbe: ”Yeah, hey guy, tell me about your manicure.”
Ken Laszlo: ”I love you and feel the groove.”
Fransk snubbe: ”Tell me about it, is it the true?”
Ken Laszlo: ”It’s true, yes, it’s true.”
Fransk snubbe: ”Don’t fool out, it’s dangerous.”
Ken Laszlo: ”Don’t worry, baby gold.”
Fransk snubbe: ”Everything is same as all.”
Ken Laszlo: ”Everything is the same.”
Fransk snubbe: ”Oh, I love you.”
Ken Laszlo: ”Me too.”
Fransk snubbe: ”I love you.”

Efter storhetstiden 1983–1987 tystnade koskällorna, handklappmaskinerna och oktavbasarna. Genren föll i glömska, möjligen ihågkommen som ett pinsamt fenomen som sammanfattade 1980-talets solbrända, pastellfärgade ytlighet – ett nära och axelvaddstungt förflutet som de flesta helst ville glömma.

Genren fortsatte dock att vårdas av en liten skara hängivna skivsamlare och italodiscoentusiaster. Under det tidiga 00-talet började allt fler återupptäcka de svåremotståndliga 80-talshitsen skapade av alias som Ryan Paris, Miko Mission, Fun Fun, Righeira, Silver Pozzoli och Scotch.

Samtidigt började det dyka upp nya starkt italodiscoinfluerade artister, i Sverige exempelvis Sally Shapiro och Cloetta Paris. I dag hittar vi grupper av hängivna fantaster i exempelvis Finland, Mexico och Polen – som hade en livaktig italodiscoscen redan före Berlinmurens fall 1989.

Den 14 och 15 februari var det äntligen dags för Sthlm Italo Disco Party. Det är såvitt jag vet den första festivalen i sitt slag någonsin i Sverige. Visst har det anordnats italodiscoklubbar, men inget av den här digniteten.

Ett första försök att få till stånd en festival genom crowdfunding gick i stöpet förra våren. Den här gången har de ambitiösa, för att inte säga överambitiösa, planerna skalats ned något. I stället för åtta italienska originalartister blir det tre, kompletterade med några intressanta sentida efterföljare.

Vackert så, inte minst för att arrangörerna nu kunnat fokusera på artister som fortfarande är aktiva: Albert One, Brian Ice och Fred Ventura, som numera släpper skivor hos entusiasterna på finska italodiscobolaget Flashback Records.

Sthlm Italo Disco Party inleds på fredagkvällen med en dj-kväll på Nalen Klubb, där Discokatze och Galliano från arrangörsgänget får sällskap av holländaren Peet Need som skickligt taktmixar sig igenom sitt set – något av en lyx i dessa sammanhang.

De underhåller en brokig skara besökare, där hipstermustascher och brokiga skjortor möter ett antal mer eller mindre ironiska hockeyfrillor. Många är tillresta italodiscofans från Polen, Holland, Finland, Norge, Ryssland, Tyskland och Island, laddade av förväntan  inför den ”riktiga” festivaldagen.

Nalen Klubb är en trevlig lokal med bra ljud som dock lider av inbyggda logistiska problem. Den fungerar som liten konsertarena när gästerna faktiskt vill se bandet, men mindre väl som just klubblokal. Trots att första kvällen är slutsåld trängs folk i baren i stället för på dansgolvet, som aldrig riktigt fylls upp. Nalen Klubb borde disponeras om, med bar och scen i samma öppna planlösning.

Dagen efter tar festivalen över Nalens huvudlokal, vars guldtyngda och lätt bedagade skönhet passar italodiscogenren som hand i handske. Många av besökarna, ändå alltför få enligt min mening, har klätt upp sig i lämplig anda.

Miami Vice”-t-shirt under bästa sommarkostymen. Aprikosfärgad byxdress med rejäla axelvaddar och nylonstrumpor. Boy George– eller Madonna-stuket med tunna flätor till den lilla tajta, assymetriska svarta. Demonproducentstuket – stora solglasögon med vita bågar och gulddetaljer. Eller varför inte ett enhörningshuvud? Göteborgs italodiscostoltheter från bandet Disco Digitale imponerar med tjusiga flygaroveraller à la ”Top Gun”.

Själv har jag bytt fredagskvällens silverkostym mot en gulddito – en garanterat äkta Armani som jag har köpt på en bakgata i Shanghai, staden som fått sitt namn efter Lee Marrows välkända italodiscohit. Läderslipsen och de grå lackskorna får dock hänga med även denna dag. Mot slutet av kvällen åker mycket av mina kläder av, för att avslöja ett smakfullt och kroppsnära limegrönt linne, med texten ”Sunset Disco – Mallorca”.

Men nu går jag händelserna i förväg.

Först ut på scenen, tappert kämpande inför en till att börja med gles publik, är Amaya och Neon Game från Spanien. Både låtar och uppträdande ger ett sympatiskt men något blekt intryck. Typiskt mellansnack: ”This is a new song, we hope you like it!” I en fortfarande väldigt mansdominerad genre är Amaya för övrigt den enda kvinnan på scenen denna kväll.

Scennärvaro och attityd är A och O på en festival där – enligt trovärdiga källor, som till exempel mina egna öron – inte en enda ton förutom sången framförs live. Så klasskillnaden blir uppenbar när den svenska trion Italove med smattrande Hi-NRG-rytmer intar scenen för det som jag anser är kvällens höjdpunkt.

Flankerad av två visuellt coola, men troligen helt sysslolösa medmusikanter, äger sångaren Martin Blix showen fullständigt. Hans kompromisslösa dansgolvsmoves och moonwalkande ställer Alcazars Andreas Lundstedt i skuggan som något slags avdankad broder Herrey. Blix får mig att vid 42 års ålder vilja införskaffa en pojkrumsspegel att själv träna framför.

Med fyra tolvtummare i bagaget och färska samarbeten med både Ken Laszlo och Albert One har Italove etablerat sig som en väldigt originaltrogen italodiscoakt fullt i klass med sina förebilder.

Nästa artist, mångsysslande konstnären Tobias Bernstrup, förhåller sig friare till genren. Med italodisco som musikaliskt centrum rör han sig även mot synthpop, EBM och andra typer av elektronisk dansmusik. Och när Tobias Bernstrup uppträder, gör han (hen) det som en androgyn gender-bendande uppenbarelse i olika fantasieggande metallkreationer, som i och för sig inte lämnar så mycket kvar åt, eh, fantasin.

Just nu gäller metallhuva, solfjädersliknande metallvingar, lösbröst med spikar som bröstvårtor samt något slags råttsvans på rygg-jetpack. Hjälmen åker raskt av, och efter ett tag ramlar även svansen.

Vi får bland annat höra ”Revolution”, en färsk Bernstrup-låt som mycket tydligt tar ställning mot Rysslands och Vladimir Putins anti-HBT-lagar och andra inskränkningar av mänskliga rättigheter.

Men värt att notera är att Tobias Bernstrup enligt egen utsago mött en helt annan typ av fördomar i den förment fritänkande konstvärlden där han också verkar. Där tycks många ha svårt att acceptera att han gör italodisco på allvar och att genrevalet inte är något slags ironisk pose.

Bernstrup drabbas dessvärre av några tekniska motgångar denna afton. Backdropsen fungerar bara under delar av framträdandet, och han har glömt extranumret hemma.

DJ Svartin underhåller i väntan på setet med de tre klassiska originalartisterna. Hur ser de ut i dag? Hur låter de? Jag har ingen aning. Italodisco har alltid varit en låtbaserad genre. Artisterna har aldrig varit huvudsaken, och var ibland rena konstruktioner – ett känt exempel är DenCatch the FoxHarrow, där fotomodellen på omslagen inte hade någon koppling till de olika sångare som lånades in att sjunga.

Det visar sig vara tre högst olika nyanser av italienskt gubbtycke som väntat oss. Alla med ett par storhits i bagaget, men inget som håller för någon längre spelning.

Albert One (Alberto Carpani) stod ut som en av få överviktiga popartister när det begav sig, och han har inte blivit mindre kurvig med åren. Han sjunger sina låtar med ”Secrets” och ”Turbo Diesel” i spetsen rakt upp och ner, utan krusiduller och utan någon show att tala om. Sista låten är ett samarbete med Italove, texten är så färsk att Albert One måste använda fusklapp. Det är ganska charmigt, men från en gammal italodiscocrooner hade jag hellre sett ett stillastående uppträdande i smoking än ett i svart t-shirt och jeans.

Fred Ventura (Federico di Bonaventura) har exakt samma klädsel som Albert One, men där tar likheterna slut. Här får vi oss en riktig machoitalienare till livs, med stora gester och kraftfullt scenutspel. Fred Ventura, även känd från duon Italoconnection och en rad artistsamarbeten, har dock enligt min mening ett svagare låtmaterial – eller kanske snarare inte de där jättehitsen som bär upp exempelvis den på scenen tråkigare Albert One.

Brian Ice skruvar upp showen ytterligare, åtminstone inledningsvis. Egentligen heter han Fabrizio Rizzolo och är även skådespelare. Trots viss tunnhårighet är det svårt att tro att han fyller 50 i sommar, när han med spelevinkaktig charm börjar härja på scenen och, möjligen dumdristigt, inleder med sin största hit ”Talking to the Night”. Därefter följer bland annat ”Tokyo” och kvällens kanske mest aparta inslag – en smäktande ballad.

Kalla mig trångsynt, men den i och för sig starka italienska balladtraditionen är inte den genre som lockade mig till Nalen i kväll. Brian Ice bevisar hursomhelst att han är en mångsidig entertainer som dessutom sjunger riktigt bra även när han har ont i halsen. Näst bäst efter Italove!

När artisterna har uppträtt färdigt, kommer tidpunkten då en festivallokal brukar börja tömmas. Det säger en hel del om den här genrens entusiaster att besökarna i ovanligt hög grad inte går hem utan fyller dansgolvet i stället. Kvällen avslutas i italoeufori, med vevande med armarna över huvudet och som sagt även enhörningshuvuden och blottade limegröna linnen.

Sthlm Italo Disco Party är en kulturgärning, men tyvärr ett långtifrån utsålt evenemang. Att nästan hälften av besökarna är hitresta utrikes fantaster imponerar visserligen, men faktum är att vi är drygt 300 besökare i en lokal som rymmer 600. Att just denna helg har en uppsjö av arrangemang i närliggande genrer är bara en del av förklaringen.

Denna ceriserosa, glittrande och plastiga subkultur är helt enkelt inte större än så här. Åtminstone inte i vårt land. Jag tror att arrangörerna trots allt har siktat för högt, även efter nedskalningen av ursprungsplanerna. Därför hoppas jag faktiskt på en mindre upplaga nästa vår. Kanske med mina personliga favoriter Appareil på scenen?

[zooeffect AEPAqf7RHags]