10-års jubilerande Bodyfest slog på stort och presenterade Front 242 och Die Krupps tillsammans med den inhemska kvartetten Nattskiftet, ELM, Severe Illusion och Presto Fervant på ett sedan länge utsålt Nalen i Stockholm lördagen den 5 oktober.

Jens Atterstrand (text, fotogallerier) och Jannice Faringer (artikelfoto) var på plats och levererar nu rapporten från kvällen.

Sveriges enda familjeträff med EBM-fokus var om möjligt än mer välbesökt än tidigare när Bodyfest slog upp portarna till den tionde upplagan i ordningen. Festivalens positiva trend nådde sin kulmen lagom till dess jubileum och arrangemanget av festivalen fortsätter att imponera stort. Både när det gäller planering och presentation, men även när kommer till dess slutliga inramning och framförande.’

Att varje år kunna boka in ännu en möjlighet till att få kliva in i den svartklädda folkmassan fylld av bekanta ansikten från både nu och då samt när och fjärran är något som gör att lyckoruset snabbt infinner sig. Kombinera detta sedan med musiken man älskar, lever och brinner för och det gör att helhetsupplevelsen förblir svårslagen. Detta trots en, för året ovanligt dålig, kvinnlig representation bland artisterna och den till synes ständigt åldrande publiken och det bestående problemet med föryngringen i musikscenen.

Eldsjälarna som sliter med det stora arbetet med festivalen förtjänar ännu en gång en stor eloge för sitt slit med att leverera Bodyfest och 10-års jubileumet hade en väldigt trivsam inramning.

Nattskiftet

Göteborgsakten fick anta den stora utmaningen att inleda kvällen och även om jag ärligt bör erkänna att jag inte alltid har varit överförtjust i deras arbetarromantiska med-glimten-i-ögat-body så noterar jag att varje gång jag får chansen att se dem live ändå slutar med att jag rycks med i deras väldigt karismatiska och medryckande framförande.

Nattskiftet har som liveakt utvecklats mycket sedan starten och med deras starka utstrålning och spelglädje lyckades de även den här gången med att både förmedla stor glädje och frambringa allsång inför ett, trots den tidiga starttiden, sedvanligt stort publikhav framför den lilla scenen.

Severe Illusion

Severe Illusion är en av våra mest rutinerade och beresta inhemska akter och är ett band som jag anser har givits alldeles på tok för lite utrymme på hemmaplan sista tiden. Att ännu en gång få avnjuta dem på en lite större scen var en av mina personliga höjdpunkter för året.

Fredrik Djurfeldts utrycksfulla sångstil går hand i hand med känslorna som förmedlas i bandets karga, hårdslående och dissonanta musik, där de snygga mattorna av iskalla synthar och effekter bildar den perfekta kulissen till deras ofta ångestfyllda och ljuvligt nattsvarta låtteman.

Severe Illusion är ett rutinerat liveband och även om det alltid finns småsaker att utveckla så träffade deras framförande som förväntat verkligen mitt i prick.

ELM

Exil-stockholmaren Peter Elm, som sedan en tid tillbaka är bosatt i Belgien, bjöd på sedan på sin tempostarkt dansanta och kompakta body inför ett fullpackat publikhav som i sin helhet inte ens rymdes i den mindre lokalen, utan som delvis tvingades ut hela vägen i korridoren. Många har väntat länge på att få chansen att se ELM, projektet som den forne Restricted Area-medlemmen introducerade redan 2016, live på hemmaplan och trots att Peter framförde sin musik relativt stillastående på den lilla scenen, endast ackompenjerad av en statisk backdrop, så imponeras jag stort av hans förmåga att hålla intresset uppe hos de allra flesta i det täta publikhavet. För publikens skull så borde han kanske ha spelat på den stora scenen men med facit i hand så passar hans musik allra bäst i närkontakt med publiken från en mindre scen.

ELM bjöd på flera smakprov från nya albumet som även smygsläpptes lite på förhand i samband med festivalen. ELMs spelning gav mersmak och jag ser med förväntan fram emot hur musiken och hans liveframföranden kan tänkas utvecklas framöver.

Die Krupps

De tyska giganterna med Jürgen Engler i spetsen bjöd sedan på kvällens absolut största överraskning. Förhandsinformationen hade förvisso redan bekräftat att Die Krupps skulle framföra ett renodlat elektroniskt och gitarrfritt set. Men när det strax innan det var dags för bandet att inta scenen började viskas om att bandet skulle komma att framföra albumklassiker Volle Kraft Vorous i sin helhet följt av några väl utvalda bonusnummer så steg förväntningarna ordentligt. I alla fall när man snabbt kollade läget med de allra största Die Krupps-fantasterna i publiken.

Personligen har jag alltid uppskattat bandets musik både när den är iklädd den avskalade elektroniska EBM-kostymen och den gitarrtyngda industrimetall-diton. Men samtidigt som att det var en känslosamt nostalgisk och något surrealistisk upplevelse att se Die Krupps i den här ursprungliga formen, där gitarristen Marcel Zürcher hade förpassats till ett minimalistiskt trumsetet på ena sidan av scenen, så måste jag motvilligt erkänna att jag redan några låtar in i konserten saknade lite av den intensitet och energi som bandet förmedlar i sin andra tappning. Smaken är väl som baken och trots detta är jag ändå överlycklig av att ha fått uppleva detta, dessutom i ett såpass snyggt framförande. Att 2019 få se ett flera decennier gammalt band förmedla så mycket glädje och energi när de framför sin musik live är ju något fantastiskt i sig.

Front 242

Efter att under 2000-talet ha gjort diverse inte helt lyckade halvförvirrade utflykter och ha experimenterat en hel del ljudmässigt med sin rika låtskatt så har de belgiska pionjärerna, som enligt de allra flesta kanske är de allra mest betydelsefulla och största upphovsmännen till hela musikgenren, verkligen återvänt med besked under senare år. Den saken förblir lika glasklar efter att ha fått äran att ännu en gång fått avnjuta deras allra mest kända tidlösa hits men även ett unikt, smakfullt och spännande urval av de lite mer udda spåren som de sällan framför live.

Front 242 som fenomen börjar närma sig Kraftwerk när de, trots att bandmedlemmarna passerat pensionsåldern för flera år sedan, med full entusiasm fortfarande förmedlar känslan av att de fortfarande har nyfikenheten och viljan att vilja förädla, vidareutveckla och återvinna bandets tidlösa låtskatt.

Trots att jag nu har sett dem live ett stort antal gånger i olika tidsepoker sedan tidigt nittiotal, så är det omöjligt att inte imponeras stort av deras starka uttryckssätt, energi och publikkontakt. Inget som helst undantag gällde den här gången när de rutinerat och blixtsnabbt lyckas bilda en fascinerande helhet tillsammans med sin publik inför en hit-kalvalkad som inleddes med “First in/First Out” och “Take One” för att sedvanligt bjuda på klassiker som “Funkhadaft”, “Quite Unusual” och “Body to Body” för att sedan avslutas med ett extranummer med “Modern Angel” och “Welcome to Paradise”.

Front 242 levererade en genomgående träffsäker, snygg, välljudande och stark konsert fullt i klass med deras bästa framträdanden under senare år.

Presto Fervant

Container 90-bekantingen och Radio Virus-bekantingen Ronny Larsson plockade upp sitt gamla band Presto Fervant och bjöd in till det avslutande partajet invid den lilla scenen. Ackompanjerad av för tillfället digitaliserade gamla VHS-backdrops som bandet använde på tiden när det begav sig, levererade de sin småstökiga oldschool-EBM inför ett, på sina håll väl förfriskade men väldigt lyckliga, kvarvarande festprissar. Charmiga och tokroliga anekdoter och bakgrundshistorier kring de gamla låtarna fick sällskap av (bland annat) lagom mjuk-porriga videoklipp från 80-talet. Allt detta skall givetvis sättas i sitt perspektiv, men den här typen av livespelningar blir tyvärr väldigt “gubbiga” och även om ingen skugga bör falla över deras musik, där flera av deras låtar står sig bra även med dagens mått mätt.

Epilog

Av allt att döma så blir det här den sista ordinarie liverapporten här på Elektroskull och även om den här nästan tio år långa resan nu lider mot sitt slut, så vill jag både passa på att välkomna er med på den nya som komma skall – med den fysiska tidningen SVARTPUNKT som jag kommer vara delaktig i (första numret kommer i januari 2020).

Vi vill även passa på att framföra ett stort tack till Bodyfest för de här tio åren. Tack för att ni alltid har stöttat oss. Vi har alltid har känt oss varmt välkomna att fota och rapportera från festivalen och ser redan nu med spänning fram vad som komma skall nästa år.

Jannice Faringer (Svartpunkt) och Jens Atterstrand (Elektrophoto) liverapporterar från den nionde upplagan av Bodyfest som presenterade: Roya, Underviewer, Leæther Strip, The Young Gods, S.P.O.C.K. och Diesel Dudes på Nalen i Stockholm den 6 oktober.

Det är en småkylig lördag i början av oktober som vi plockar fram lackdräkten ur garderoben, stryker den svarta skjortan och putsar kängorna. Vi poppar den kylda champagnen och skålar, det är äntligen dags för årets upplaga av Bodyfest! Detta återkommande evenemang hålls, i vanlig ordning, på Nalen i Stockholm och är för många inom den alternativa scenen en av årets stora höjdpunkter. Årets line up med Leæther Strip som kanske det största dragplåstret, S.P.O.C.K., Underviewer, The Young Gods, Roya och Diesel Dudes består ju inte enbart EBM-band, vilket är genren många förknippar med Bodyfest. Men Bodyfest vill locka fler med en bredare mix av artister berättar Thobias Wollhed, som är en av arrangörerna, i den intervju som vi gjorde inför festivalen. Vi pratade med några som enbart kommit för S.P.O.C.K.:s 30-års jubileum och andra som sett fram mot Claus Larsens och hans Leæther Strip på en lite större scen än senast han uppträdde i Sverige. Men oavsett favoritartist så är detta ett ypperligt tillfälle att mingla med både artisterna och den vackra svarta familjen.

Roya

Med andan i halsen slänger vi oss ur taxin på Regeringsgatan två låtar in på Royas set. Portarna slås upp redan halvfem och även om första akten går på vid halvsex så är det redan många som samlats framför Lilla scenen för att se Roya med support av Fredrik Djurfeldt (Analfabetism/Severe Illusion/Boar Alarm). En fin start och Roya som släppte sitt album Hive i våras (4 maj) har i allra högsta grad utvecklat ett sound som även fungerar utmärkt live med en dynamik som lockar en in ett ljuvligt skevt och stundom mörkt landskap.

Underviewer

Underviewer med Jean-Luc De Meyer och Patrick Codenys kliver näst upp på stora scenen och ger oss svårdefinierad och suggestiv musik som kan beskrivas som en sorts tidig förlaga till det som Front 242 sedan skulle komma att leverera på debutalbumet Geography från 1982. De flesta känner sannolikt till de här två herrarna som medlemmar i Front 242 men troligtvis har inte lika många sett dem live i denna konstellation. Vad beträffar denna belgiska akt så är det på sin plats med en kortare bakgrundshistoria. Innan dess att sångaren Jean-Luc De Meyer och Patrick Codenys gjorde Front 242-originalduon Daniel Bresanutti och Dirk Bergen sällskap 1982 så var de  aktiva som Underviewer som de bildades under slutet av sjuttiotalet.

Allra bäst var ”Was Soll Ich Tun” men nämnas bör också den charmiga varianten av Front 242-klassikern “Body to Body” som framfördes till publikens stora förtjusning.

Leæther Strip

I väntan på för oss den artist vi mest sett fram mot, Leæther Strip, fuktar vi våra strupar och kramas med både den svarta Stockholmsfamiljen och den inresta för att konstatera, precis som tidigare år, Bodyfest är en jävla gemytlig tillställning!

Claus äntrar scenen med en energi som gör oss i 40 plus-åldern smått avundsjuka, ”he’s still goning strong” for sure och att 50-åringen har roligt på scenen undgår nog ingen. Claus Larsen besitter en förmåga likt få att helt på egen hand få ett helt publikhav att hoppa i takt med hans musik. Dansken har stor rutin när han träffsäkert framför en kavalkad grundlagd av låtar från det senaste albumet World Molæster och toppad med klassiska hits som “Japanese Bodies”, “Strap Me Down” och “Evil Speaks”. När Claus Larsen sedan kastar av sig tröjan och levererar de avslutande låtarna i sitt läderharness når publikjublet inga gränser.

S.P.O.C.K.

Alexander Hofman, Johan Malmgren och Valdi Solemo i S.P.O.C.K. är i högform kvällen till ära då de firar 30 år som band iförda bandets klassiska vita stjärnfederation uniformer. TV-serien Star Trek har under alla år varit en av bandets största influenser både låt- och stilmässigt. S.P.O.C.K. framför ett stort urval av bandets låtskatt och publiken är snabbt med på noterna. Allra bäst är den underfundigt kantade “E-lectric” som får hela publiken att unisont sjunga med.

The Young Gods

En stillsam atmosfärisk inledning som sedan brakar ut i dissonant industrirockmangel när legendariska The Young Gods intar scenen som också ackompanjeras av kvällens snyggaste ljussättning. Bandets musik är måhända en avstickare i årets lineup men The Young Gods visar prov på stor musikalisk erfarenhet när de mycket samspelt framför ett urval av deras gedigna diskografi.

Diesel Dudes

Kvällen avslutas med svett, bröl, armhävningar, stagediving och allmänt stök när amerikanska Diesel Dudes dundrar upp på Lilla scenen och framför enligt egen genrebenämning: ”Underproduced sweaty, hyper roman electro punk for you to hear while your body is growing stronger”. Deras scenkostym som består av; svettiga torsos, sunkiga shorts, rånarluva, stickade mössor, lösnäsa och något som ser ut som ett bläckfiskhuvud i gummi, verkar gå hem hos publiken. Det bildas snabbt en moshpit och vi hörde i efterhand från några lycksaliga att de hade tillskansat sig en och annan blessyr där och då, alles in Ordnung!

Lite svettigare, lite lyckligare och lite mer berusade (i dubbel bemärkelse) hoppar vi cirka åtta timmar senare in i en taxi igen. Och det är svårt att låta bli att inte börja spekulera över nästa års artistuppställning när vi åker genom stadens och dess nattliga liv. Bodyfest är precis den injektion man behöver för att klara det annalkande höstrusket.

Tack alla inblandade för årets välarrangerade evenemang!

OBS! Fotogallerierna ovan kommer uppdateras med ytterligare ett stort antal livebilder från festivalen inom kort! Håll utkik..

Lördagen 6 oktober smäller det igen på Nalen i Stockholm när festivalen Bodyfest arrangeras för nionde gången i ordningen sedan starten 2010.

Här kommer en intervju med en av arrangörerna Thobias Wollhed tillsammans med livebilder av Jens Atterstrand (Elektrophoto), Jannice Faringer (Svartpunkt) och Patrik Lark (Darklark) från förra årets upplaga som av olika anledningar fallit mellan stolarna.

Nionde upplagan av Bodyfest är äntligen snart här,  tiden går fort när man har roligt. Hur har processen inför årets upplaga sett ut när det gäller bandbokningar och allt annat?

– Som vanligt skulle jag säga. Alla involverade kräver massa olika band som måste spela just i år och så har vi en lista på 20 namn som av förklarliga skäl måste minskas vilket oftast görs med hot, lockelser och till slut en del rationella argument. Vi försöker alltid landa i en EBM-grund med några utsvävningar som kanske lockar lite mer brett.

Ja, det har hänt en hel del med festivalen sedan den första upplagan gick av stapeln på Fryshuset 2010. Hur ser ni som arrangerar på den utvecklingen?

– Genom åren har vi slimmat organisationen vilket jag tror varit nödvändigt för att hålla på så länge som vi gjort. Redan 2011 flyttade vi till Nalen och där har vi stannat. De är väldigt trevliga och proffsiga att ha att göra med. I övrigt vet jag inte om det förändrats så mycket. Vi försöker givetvis att komma med olika och relevanta bokningar varje år.

Att etablera en festival i den här scenen är långt ifrån enkelt i dagens läge, men Bodyfest lockar besökare från hela landet och även en del folk från Tyskland och så vidare. Är ni förvånade över den positiva responsen om du blickar tillbaka?

– Först och främst är det ju subkultur vi pratar om och det brukar ju få folk att resa lite längre. Sedan hade vi ju Pouppée Fabrikk år 2010 som inte hade spelat live på väldigt längre och sin tur drog flertalet bussar från Tyskland. Det gav en bra spridning redan från början. Att de flesta besökare och artister verkar ha väldigt kul på Bodyfest gör ju också sitt till. Så kanske lite förvånande men det ligger också väldigt mycket jobb bakom att få till en bra festival, både från arrangörer och andra som hjälper till varje år.

Alla år har ju haft sina egna höjdpunkter men finns det något av åren som du själv är allra mest nöjd med?

– Det finns givetvis sjukt många höjdpunkter men lite svårt att utnämna ett speciellt år. Att många artister har Bodyfest bland sina absoluta favoriter är ganska mäktigt. När A Split Second spelade första gången är ett bra minne. Jag hade inte sett dem tidigare och blev närmast chockad av hur sjukt bra de var live. Ett annat bra minne är när det finska bandet Oldschool Union, som gjort förfrågningar om att spela hos oss tidigare, gjorde en låt som heter “Bodyfest”. En riktigt bra låt förövrigt. Väldigt smickrande och givetvis spelade de på efterföljande festival. I övrigt har vi ju haft nästan alla av våra favoriter och de största banden inom genren under årens lopp vilket givetvis också varit mäktigt. DAF, The Klinik, Front 242, Douglas McCarthy, Poupée Fabrikk, listan kan ju göras ganska lång.

Med åren har ju festivalen breddats från att från början ha varit en ganska nischad EBM-festival till att idag erbjuda enstaka inslag från andra genrer, förra året Covenant och i år S.P.O.C.K. Är det svårt att försöka göra merparten av besökarna nöjda?

– Först och främst är det ju svårt att hålla besökarantalet på runt 500-600 pers varje år utan en headline som drar massorna. Ska vi hålla oss strikt inom EBM är det kanske högst 5 band som drar så mycket folk. Det hade ju blivit ganska tråkigt i längden. Men som svar på frågan. Nej det är inte alls svårt att göra merparten av besökarna nöjda. Idag tror jag minst lika många kommer för den andra delen av namnet som den första.

När det gäller merchbord och andra inslag, dansgolv och DJ’s, kan vi förvänta oss några nya inslag i år?

– Vi testade ju ett år att köra dansgolv i stora salen och det var ingen större succé om vi säger så. Nej, det kommer inte bli några förändringar på den delen. Jag är inte helt med på vad du frågar efter men det finns en viss trygghet i att vissa saker fungerar som de gjort tidigare. Det är tillräckligt med stress att få klart soundcheck, få changeover att fungera, ha nöjda band etc, så just de saker du nämner ska vara hyfsat självgående.

Claus Larsens Leaether Strip är en av akterna som efterfrågats några år och nu kommer dansken äntligen till Bodyfest, dessutom med ett av hans (enligt undertecknad) starkaste albumsläpp sedan nittiotalet i bagaget. Har Leaether Strip varit påtänkt tidigare?

– Jo, så är det. Förra året var han tillfrågad har jag för mig men då gick det inte. Ska inte nämna tidigare gig men Claus förtjänar att spela på en stor scen i Stockholm.

Bodyfest har ju verkligen etablerat sig som en av den inhemska scenens årliga och absoluta höjdpunkter. Du nämnde Tinitusfestivalen tidigare, har den varit en stor inspirationskälla och drivkraft till att forma festivalen?

– Tinitus var fantastisk så länge den varade och jag tror det var många som kände ett tomrum när de valde att lägga ner. Sedan var ju några av oss redan på den tiden involverade i Bodytåget som körde på Sugar Bar. En förlaga till Bodyfest kördes faktiskt redan 2009 just på Sugar Bar med Kommando XY!, Frontal från Tyskland och Agent Side Grinder som öppnande akt. Det var på Klubb Bodytåget men kallades faktiskt för Bodyfest. Sedan när Tinitus valde att avsluta fanns det helt plötsligt utrymme för att göra något större.

En stor del av publiken har ju givetvis blivit stammisar, men vad skulle du vilja säga till alla de som ännu inte har upplevt festivalen?

– Ta chansen att uppleva en stor nostalgitripp med kängdans och den fysiska upplevelsen av musik precis som EBM-scenen alltid sett ut. Det kommer bli en positiv urladdning där alla besökare är peppade för en stor fest. Vi har lång kö utanför redan när vi öppnar 16.30 vilket är fantastiskt kul och en stor del av anledningen till att vi fortfarande håller på. Sex grymma liveakter och därtill ett sjukt bra party.

Slutligen, vad ser du personligen mest fram emot i år?

– Det är ju hyfsat svårt att välja mellan sina barn (skrattar). Grundarna av industripunken, The Young Gods, Leaether Strip på stor scen som vi pratade om och så ska det bli intressant att se vad Roya har kokat ihop till Bodyfest. S.P.O.C.K. har jag sett förut men det ska bli intressant att se deras spektakel till 30-års jubileum. Svårt att ignorera en av världens bästa röster i Jean-Luc De Meyer och så avslutningen med Diesel Dudes, som mycket väl kan få lilla scenen att kollapsa med sin party-EBM. Det var kortversionen till hela flocken. Skulle du tvinga mig att bara välja en akt skulle det nog ändå bli The Young Gods som var så fruktansvärt bra första gången jag såg dem och jag hoppas de kan frälsa en ny generation som aldrig sett dem tidigare.

Vi tackar Thobias för pratstunden och ser nu verkligen fram emot årets Bodyfest!

För mer information, biljetter och annat matnyttigt så kan vi varmt rekommendera www.bodyfest.se respektive festivalens officiella facebook-event som ni finner här!

Foto Bodyfest 2017 (Elektrophoto/Svartpunkt/Darklark)

Frontal

Menticide

Tyske Ludder

Fixmer/McCarthy

Covenant

Alvar

Sjunde upplagan av Bodyfest presenterade Jäger 90, Metroland, Armageddon Dildos, Dive, DAF och Rein på Nalen i Stockholm den 15 oktober.

Patrik Lark (text och foto) och Jens Atterstrand  (text och foto) rapporterar.

Det har hänt väldigt mycket sedan Bodyfest inledde sin verksamhet på Klubben i Fryshuset 2010. Arrangemanget har blivit bredare, inte bara när det gäller lineupen, utan även när det gäller tillhörande ingredienser som förfester, DJ:s, försäljning av merchendise och medverkan av andra aktörer som passar på att vara representerade på plats.

Nalens lokaler i Stockholm, där festivalen sedan andra upplagan (2011) huserar, förmedlar nu en ytterst hemmastadd känsla bland besökarna. Bodyfest är en oerhört viktig festival inte bara för scenen i allmänhet utan i synnerhet för representationen av EBM och oldschool-EBM. Den stadigt återkommande publiken från hela landet rankar numera festivalen högt – som ett av de allra viktigaste årliga eventen som erbjuds och för- och efterhandssnacket har på senare år brutit sig fram väldigt tydligt i det stora bruset.

Årets upplaga lockade enligt uppgift drygt 600 personer och genomfördes i vanlig ordning proffsigt och snyggt utan några som helst bekymmer eller förseningar. Alla inblandade skall verkligen ha en stor eloge för att ni ger oss detta varje år och vi på Elektroskull tackar för ännu en väldigt lyckad upplaga! På återseende. (Jens Atterstrand)

(English versions below)

Alot has happened since Bodyfest’s first festival took place at Klubben in Fryshuset back in 2010. The event has become wider, not only in terms of the lineup, but also in terms of the associated ingredients like pre-parties, DJs, sales of merchendise and other actors that takes the oportunity to get represented on the spot.

Nalen’s venues in Stockholm, where the festival have been located since the second edition (2011) now conveys an extremely at ease feeling among the visitors. Bodyfest is a very important festival not only for the scene in general, but in particular for the representation of EBM and oldschool EBM. The constantly revisiting audience from all over the country (and abroad) now ranks the festival highly, as one of the most important annual events offered and the pre- and post-talk regarding the festival has in recent years got louder and louder.

This year’s edition attracted reportedly over 600 people and was executed in the usual professional and neat manner without any problems or delays.

Everyone involved should really take huge credit for giving us this every year and we at Elektroskull.com thank you for yet another very successful edition! Until next time. (Jens Atterstrand)

Jäger 90

EBM-bandet från Rostock klev upp som första band och intog den lilla scenen redan klockan 17:00 på lördagen. Man skulle kunna tro att det så tidigt skulle vara skralt med publik, men icke. Den lilla salen var fyllt till bredden och den som kom sent fick knöka sig in. Den intima scenen passade frontmannen Thoralf Dietrich som hand i handske. Utstyrd i pilotglasögon och smal slips till kortärmad militärskjorta, i bästa Douglas McCarthy-stil, såg han till att få bra fart på publiken. Det blev lite av en chockstart på Bodyfest där Body-Panda-Hanna med kompis drogs upp på scen och även Elektroskulls egna Anders Nord fick ta över mikrofonen och de vokala uppgifterna för ett tag. Det gjorde han med den äran och folk längre bak märkte antagligen inte av det spontana sångarbytet. (Patrik Lark)

The EBM band from Rostock stepped up as the first band and took the small stage already at 17:00 on Saturday. One would think that the early stagetime would be scant with the audience, but It surely wasn’t. The small courtroom was filled to the brim, and the one who came late had to squeeze themselves inside. The intimate scene suited frontman Thoralf Dietrich like a glove. Dressed in aviator glasses and slim tie to go with the military short-sleeved shirt, in the best Douglas McCarthy-style, he made sure to get audience going. It became a bit of a shock start to the festival where Body-Panda-Hanna and her friend was pulled up on stage and then even Elektroskull’s own Anders Nord got to take over the microphone to handle the vocals for a while. He did so with honor and people further back probably didnt even notice the spontaneous vocalist exchange. (Patrik Lark)

Metroland

Metroland – the sound of the underground – är en duo från Belgien som har blivit det självklara substitutet till Kraftwerk när dessa inte gör någon ny musik. Deras referenser till Kraftwerk var så genomgående att vi kan tala om ett tributeband, men med skillnaden att soundet var mer uppdaterat och modernt. De lät lite snällare än sina förlagor och problemet med ett så välpolerat sound som är näst intill instrumentalt är att det lät blir till hissmusik. Jag hade lite svårt att engagera mig i musiken, men noterade att många i publiken hade en avvikande uppfattning. På den stora bildskärmen dominerade förstås olika metro-motiv men också Bauhaus-arktitektur. Snyggt och välproducerat, men någon moshpit blev det förstås inte. (Patrik Lark)

Metroland – The Sound of The Underground – is a duo from Belgium who has become the obvious substitute for Kraftwerk when they do not make any new music. Their references to Kraftwerk were so consistently that we can almost speak of a tribute band, but with the difference that the sound was more updated and modern. They sounded a little kinder than their models and the problem with such a polished sound that is almost instrumental is that it easily become a bit like elevator music. I had some trouble to get involved in the music, but noted that many in the audience had a different view. The big screen was dominated by different metro-styled videos but also some displays of the Bauhaus architecture. Neat and well produced, but didn’t cause any moshpit, ofcourse. (Patrik Lark)

Armageddon Dildos

Bandnamnet låter ytterst perverterat, men bandnamnet kommer av ett smeknamn för interkontinentala ballistiska missiler. Duon startade upp i tyska Kassel redan i slutet på 80-talet, ändå var det nog första gången för många att se dem live i Stockholm. Det var sju år sedan det sist begav sig. På stora scenen bjöd de på en dansant och ganska melodiös EBM, bitvis inte helt olik A Split Second. Frontmannen och tillika grundaren Uwe Kanka var på ett alldeles strålande humör och vi liveplåtisar fick verkligen ducka för hans ballistiska språng över fotodiket till kravallstaketet där han gång efter annan blev ett med publiken. En gladare EBM-kille fick man leta efter, men vi var många som inte förstod särskilt mycket av mellansnacket, trots att han kunde förvånansvärt många svenska fraser. En bra show var det hur som helst och en positiv överraskning för många av oss. (Patrik Lark)

The band name might sound a bit perverted, but the name actually comes from a nickname for intercontinental ballistic missiles. The duo started in Kassel, Germany in the late 80’s, yet it was probably the first time for many visitors to see them live in Stockholm and It was seven years since their last visit. On the big stage, they invited to a danceable and quite melodic EBM, at times not unlike A Split Second. Front man and founder Uwe Kanka was in a very good mood and us photographers surely had to watch out for for his ballistic leaps across the photo pit to the fence where he time and time again became one with the audience. A happier EBM guy is hard to find, but we were many who did not understand much of the talking, although he had learned surprisingly many Swedish phrases. A good show anyway, and a pleasant surprise for many of us. (Patrik Lark)

Dive

Dive är belgaren Dirk Ivens soloprojekt vid sidan av det numera insomnade The Klinik och det hördes, soundet var tämligen snarlikt; hård, aggressiv och minimalistisk EBM i typisk belgisk stil. Dirk Ivens var som vanligt en svart fantom på scenen, saknades bara den vita slaktarmasken från hans andra band. Få frontfigurer inom genren har sådan koreografisk karisma och kan sina moves så väl att det ser coolt ut i varje givet ögonblick. Scenografin var lika minimalistisk som musiken, bara Dirk Ivens och en mikrofon på scen med ett gäng stroboskop i bakgrunden som enda scenljus. Blytungt och näst intill omöjligt att fotografera. Det var ingen lättillgänglig hitmusik som erbjöds, utan kvällens i särklass tyngsta uppträdande. Tillräckligt för att tillfredsställa den mest kräsne och melodihatande industrisynthare. Musiken var som ett fårat betongblock fraktat direkt från Antwerpens bistra hamnområde där Dirk Ivens en gång jobbade. (Patrik Lark)

Dive is the Belgian Dirk Ivens solo project alongside the now rested The Klinik and as it’s heard, the sound was quite similar; hard, aggressive and minimalistic EBM in typical Belgian style. Dirk Ivens was as usual like a black phantom on stage, lacking only the white butcher’s mask from his other bands. Few front figures in the genre has such choreographic charisma and know their moves so well and It looks cool in any given moment. The stage design was as minimalist as the music, just Dirk Ivens and a microphone on stage with a bunch of strobe lights in the background as the only stage lighting, very hard and almost impossible to photograph! This is not easy-listen hit music, but clearly the heaviest and cruelest act of the night. Enough to satisfy the most discerning and melody hatin industrial electroheads. The music was like a furrowed concrete transported directly from Antwerp grim harbor area where Dirk Ivens once worked. (Patrik Lark)

DAF

DAF är tveklöst en av de viktigaste pionjärerna inom EBM-genren tillsammans med Front 242. Deras betydelse kan inte nog framhållas så det var logiskt att de äntligen ställde sig på Bodyfest scen som headliners. Vokalisten Gabi Delgado är dessutom en stor scenpersonlighet som alltid är värd att se. Uppträdandet på Bodyfest var inget undantag, det var lika bra som alltid. Gabi Delgado var överallt på scenen, gestikulerade och spände blicken i utvalda personer i publiken och dränkte sig själv i mineralvatten, som han brukar göra. Så har det sett ut sedan jag såg dem första gången på Tinitus Festivalen 2003, om jag minns rätt, och alla gånger där emellan. Även repertoaren är i stort sett densamma. Hade varit kul att bli överraskad med några låtar från “First Step to Heaven” som de konsekvent vägrar spela av någon anledning, låtar som “The Gun” och “Brothers” vore verkligen kul att få uppleva live. (Patrik Lark)

DAF is undoubtedly one of the most important pioneers of the EBM genre together with Front 242. Their importance can not be over emphasized as it was fully logical that they finally got headline Bodyfest. Vocalist Gabi Delgado is also a major stage personality that is always worth watching. His behavior at Bodyfest was no exception, it was as good as always. Gabi Delgado was all over the stage, gesticulating, glaring at selected people in the audience and drowning himself in the mineral, as he usually does. So it has been since I saw them the first time on Tinitus Festival back in 2003, if I remember correctly, and all the times in between, although the repertoire is largely the same. Would have been fun to be surprised with a few songs from “First Step to Heaven” that they consistently refuse to play live for some reason, songs like “The Gun” and “Brothers” would be really fun to experience live. (Patrik Lark)

Rein

Rein gick upp i nitprydd bikerjacka och spegelglasögon på lilla scenen exakt samma klockslag som hennes pappa Paul Rein gick upp på en annan scen i en annan stad. Jag tvivlar dock på att 80-talets svenska italo-disco-kung lyckades uppbåda ett lika högt tryck framför scenen som dottern. Nalens lilla salong var förstås på tok för liten för alla som ville se årets fenomen på den svenska EBM-scenen. Trycket mot den lilla scenen ökade i takt med de aggressiva basgångarna och folk ramlade in på den låga scenen flera gånger. Reins girlpower-attityd lockade ovanligt många tjejer att stå längst fram vid scenkanten, och de verkade tycka att det var värt blåmärkena orsakade av moshpit-trycket bakifrån. Det blev en vild men värdig avslutning på årets Bodyfest som bjöd på ovanligt många bra scenshower med intressanta frontfigurer. Arrangörsmässigt var den kanske den bästa Bodyfesten någonsin där i stort sett allt gick på räls, men också en av de mest välbesökta; drygt sex hundra besökare talades det om. Ännu bättre, arrangörerna lovade genast att det blir en Bodyfest även nästa år! (Patrik Lark)

Rein showed up in a biker jacket full of rivets and mirrored glasses on the small stage exactly the same time as her father Paul Rein went up on another stage in another city. I doubt, however, that the 80th century Swedish italo-disco-king managed to muster an equally high energy in front of the stage as his daughter. Nalens small salon was far too small for everyone who wanted to see this year’s phenomenon on the Swedish EBM scene. The pressure on the small stage increased in line with the aggressive bass lines and people fell into the low stage several times. Rein’s girl power attitude attracted an unusual number of girls to stand in front at the edge of the stage, and they seemed to think it was worth the bruises caused by the moshpit’s pressure from behind. It was a wild but worthy conclusion to this year’s Bodyfest that offered unusually high number of good stage shows with interesting front figures. Organizer wise, it was perhaps the best festival ever where virtually everything went on rails, but also one of the most well attended; rumours talk about a little over six hundred visitors. Even better, the organizers promised immediately that we will get another festival next year! (Patrik Lark)

Den sjätte upplagan av Bodyfest radade upp Sturm Café, Karin Park, NZ, Portion Control, Apoptygma Berzerk och The Operating Tracks på ett välfyllt Nalen lördagen den 24 oktober.

Jens Atterstrand och Patrik Lark var i vanlig ordning på plats med kamerorna i högsta hugg för att rapportera från kvällen.

Bodyfest – Sveriges stora EBM-festival – var nu framme vid den sjätte upplagan. Festivalen hade premiär på Fryshuset 2010, men har sedan dess huserat fem år i rad på Nalen i Stockholm. Oftast brukar sex band spela, varav tre svenska och tre utrikiska, så också i år. Men till skillnad från tidigare år fanns varken ett tyskt eller belgiskt band med i lineup, istället fick vi ett österrikiskt, ett engelskt och ett norskt band.

Sturm Café

(Patrik Lark) Först ut på den lilla scenen var svenska Sturm Café. De deltog i Bodyfest redan 2011 på samma scen, men gav då ett väldigt blekt intryck med hemmasnickrat trumset som gick sönder mitt i spelningen. Den här gången kom man stärkta av nyutgivna albumet ”Europa!”, som tidigare i år fick bra betyg av vår egen Carolina Lindahl. Trots att spelningen började så tidigt som klockan 17:30 på lördagen så var lilla salen ändå fylld till bredden med kängdansande bodysynthare. Klassiker som ”Koka Kola Freiheit” och ”Stiefelfabrik” fyrades förstås av till publikens förtjusning, men också låtar från ny albumet. Bäst bland de nya låtarna var i mitt tycke titelspåret ”Europa”. En helt okej spelning, men jag drack antagligen för lite öl och Jägermeister för att riktigt gå ingång på detta.

Karin Park

(Patrik Lark) Karin Park på stora scenen följde direkt efter Sturm Café utan någon paus. Av alla banden och artisterna på Bodyfest var hon den mest avvikande med sin personliga elektropop. Ibland låter hennes röst väldigt lik Björks, andra gånger som Karin Dreijers från The Knife, men hon har ett knippe verkligt starka låtar som den nya ”Look What You’ve Done” eller de lite äldre ”Restless” och ”Out of the Cage”. På scen är hon underhållande att se med sin speciella karisma, lite som en kvinnlig version av David Bowies androgyn. Hennes bärbara Korg-synth gav förstås extra stilpoäng.

(Jens Atterstrand) Kanske är det så att Karin Park egentligen är “större” än Bodyfest och just av den anledningen är det extra givande att se henne leverera sin melankoliska och kraftfulla pop noir just i det här sammanhanget. Karin Park tillhör det nya gardet av akter som lider av allvarlig underskattning och som garanterat skulle kunna uppskattas av en väldigt mycket större publik om hon bara fick chansen att visa upp sig för densamma. Att hon vid upprepade tillfällen medverkar i de här sammanhangen är värt en stor eloge. När hon tonsäker och fylld av energi och spelglädje parar ihop sin underbara karisma med sitt starka låtmaterial så är det värt hundra missnöjt fnysande gubbsynthare för att få se henne på scen alla dar i veckan.

NZ

(Patrik Lark) Österrikiska duon NZ ställdes på lilla scenen och mycket snabbt blev lilla salen överfull så att många missade spelningen för att de inte kom in.  NZ är ett så kallat tribute band, det vill säga att de imiterar Nitzer Ebbs sound in i minsta detalj, men samtidigt gör egna låtar. Hittills har de gett ut tre EP med fyra till fem låtar vardera. De låter alla som hämtade från Nitzer Ebbs första album ”That Total Age”. Efter sin lyckade spelning på Stadtbad i Leipzig under Wave Gotik Treffen i våras har de fått ett rykte om sig att vara ett mycket energiskt liveband. Bodyfest-publiken blev inte heller besviken. Tempot var högt och den aggressiva energin från scenen smittade av sig på publiken. Låtar som ”The Golden Age”, ”Terror for Money” och ”No Time to Stay” fick moshpit så extatisk att det ramlade in folk på scen mest hela tiden. Säga vad man vill om NZ:as Nitzer-emulerade musik, men det är näst intill omöjligt att inte dras med i den.

(Jens Atterstrand) Som Pontus Stålberg i Spetsnaz sa – “det finns tvåtusen band som låter som Rolling Stones och ingen bryr sig..”. NZ må ha kopierat Nitzer Ebb in i minsta detalj både när det gäller ljudbild och estetik men det är ju heller ingenting man hymlar med och trots detta så fortsätter man leverera starkt “eget” material och live är duon ett riktigt energiknippe. Att den svenska bodypubliken älskar det här kommer därför inte som någon överraskning. Något säger mig också att om NZ fortsätter sin resa så kommer man så småningom säkerligen också utvecklas musikaliskt och forma en egen stil inom ramarna för den Nitzerbody man nu levererar. Jag ser fram emot det.

Portion Control

(Patrik Lark) Engelska Portion Control brukar sägas vara föregångare till Skinny Puppys tidiga sound. Själva har de dock inte rönt samma framgångar som sin copy cat. Duon var inga ungdomar längre kunde man konstatera på Nalens stora scen. Men deras musik har troligen aldrig varit bättre än på de senare albumen. Låtarna kanske inte varierade sig så mycket sinsemellan, men rytmer, sound och produktion var av världsklass. Låtar som ”Amnesia”, ”Deadstar” och ”Katsu” är verkliga favoriter för mig och jag tvekar inte att sätta Portion Control högst av Bodyfest-artisterna, rent musikaliskt, men tyvärr var inte själva framförandet så upphetsande.

(Jens Atterstrand) Den brittiska veteranduon ramade sedan in sin kalla, suggestiva och råa EBM i monotona videoprojektioner och en isande kall ljussättning på den stora scenen. Faktum är att Portion Control (som bildades i London redan 1980) är en av de få akterna därute vars låtmaterial går från klarhet till klarhet även på senare år. Deras set innehöll en trevlig mix av både gammalt och nytt där mina personliga höjdpunkter för kvällen definitivt var bandets nyare alster som “Deadstar” och “Relapse”. Bandets musik kan bli väldigt slätstruken och monoton över en hel spelning dock och scenlayouten med en av och an vandrande Dean Piavanni bakom en stationär John Whybrew i mitten var tyvärr lite trist i mina ögon. Den ljudmässiga liveinsatsen var det dock inget fel på.

Apoptygma Berzerk

(Patrik Lark) Apoptygma Berzerk, från början ett futurepop-band men i modern tid mer av ett indierockband, var den självklara headlinern för kvällen. De hade spekulerats om de skulle köra ett klassiskt set med bara deras gamla elektroniska låtar, men så blev det inte. Även de gamla hittarna fick gitarrpålägg och blev till arenarock långt ifrån den avskalade elektropunk som EBM har som sitt ursprung. Publiken verkade dock inte tycka illa vara och Apoptygma Berzerk visade upp en driven liveshow med Stephan Groths självklara pondus på scenen.  Helt oväntat kom en svensk gästartist in på scen under låten ”Something I should”. Det var multikonstnären Tobias Bernstrup som visade upp sin androgyna scenpersona i full latexmundering och lyfte publikens entusiasm ytterligare ett snäpp.

(Jens Atterstrand) Apoptygma Berzerk är fullblodsproffs vid det här laget och trots att jag blev eld och lågor när jag fick veta att bandet hade gjort en helelektronisk retrospelning i hemlandet bara några veckor tidigare så blev jag inte alls besviken när gitarriffen drog igång redan från första låten. Bandet besitter en gigantisk dos rutin vid det här laget och de fortsätter leverera snudd på perfekta liveinsatser varje gång jag ser dem nuförtiden. Energin och spelglädjen har sanneligen inte runnit ur Stephan. Apoptygma Berzerks gedigna låtskatt kryllar av så många tidlösa synthklassiker att frustrationen över att bandet inte släpper speciellt mycket nytt material numera lägger sig väldigt snabbt. Från “Deep Red” till “Non-Stop Violence” och från “Mourn” till “Kathy’s Song”. Apoptygma Berzerk live är en härlig upplevelse även 2015. Extra kul överraskning när svenske Tobias Bernstrup plötsligt dök upp på scenen och gästspelade på “Something I should“.

The Operating Tracks

(Patrik Lark) Vid midnatt var det dags för Stockholms eget EBM-band The Operating Tracks på lilla scenen. Duon är så nystartad att de bara hade gjort två Stockholmsspelningar före Bodyfest. De har liknats vid belgiska The Klinik till soundet, men bara dagar innan festivalen släppte de sin första singel: ”Testify”, och den lät annorlunda. Fortfarande handlade det om typisk belgisk oldschool EBM men med mer låtstruktur och vokala inslag, mer som Front 242. Faktum är att ”Testify” var något av en hit. Den lät lite som ”Headhunter” och borde ha potential att slå internationellt. Ett mycket viktigt inslag i låten var gästartisten Rein (Joanna Reinikainen) som lånade ut sin aggressiva skrik-stämma i refrängen på ett sätt som förde tankarna till Los Angeles-bandet Youth Codes sångerska Sara Taylor.  På scen var hon också betydligt mer livlig än de två Laibach-stilistiska stenstoderna bakom varsin synth. När Rein inte var på scen blev The Operating Tracks lite orörliga och stela. Då blev det de suggestiva videoskärmarna som fick stå för mycket av underhållningen.  Mot slutet kom överraskande nog ytterligare än gästartist. Det var Stefan Brisland-Ferner från Garmarna som kom in och spelade vevlira (!) på låten ”Daniel”. Jag vet inte om jag direkt tände på inslaget, men i en näst intill betonggjuten genre som EBM, är det trevligt att bli lite överraskad ibland.

På hela taget var årets Bodyfest-upplaga mycket lyckad. Lägstanivån bland artisterna var ovanligt hög. För första gången var det inget band som jag inte kände för att se, allt var av intresse och inget band utgjorde någon negativ överraskning. Om det förra året kändes lite tunt med folk i Nalens anrika lokaler så var det betydligt bättre detta år, och vikten av välfyllda lokaler under en sådan här folkfest kan inte underskattas. Även arrangörerna verkade ovanligt nöjda med evenemanget och ropade snabbt ut att det blir ett Bodyfest nästa år också. Det ser vi mycket fram emot!

Årets upplaga bjöd på inte mindre än tre tyngre namn samt en superhet nykomling.

Patrik Lark och Jens Atterstrand var i vanlig ordning på plats med laddade kameror för att bevittna händelserna.

Rapport: Jens Atterstrand – Foto: Jens Atterstrand & Patrik Lark

OBS! Missa inte fotoalbumen nedanför rapporten!

Traditionsenligt samlades synthpubliken med body i sikte på anrika Nalen i Stockholm och festivalen sparkade i vanlig ordning loss redan under eftermiddagen.

Efter inledande spelningar med EkoBrottsMyndigheten, The Juggernauts och svenska Dupont som kvällen till ära levererades i oldschool-tappning där originalmedlemmen Johan Damm gjorde Rickard Svensson och Daniel Jonasson sällskap på scenen var det dags för det första av två klassiska band som sedan länge har stått högt upp på arrangörernas önskelista: Brittiska The Cassandra Complex som trots sin dansbandsutstyrsel levererade ett rivigt, tungt och mycket välljudande set, bortsett från några mindre tekniska bekymmer under resans gång.

När sedan legendariska Borghesia inte hunnit mer än ett par-tre låtar in i sitt set så tömdes hastigt lokalen när två tredjedelar av publiken (fullt förståeligt) verkade ledsna på bandets experimentella svartrock. Bandet har minst sagt förändrats en hel del sedan de levererade mörka elektroniska toner på åttiotalet och utan en enda synth på scenen så blev det helt enkelt för mycket för den kräsna synthpubliken som istället spenderade större delen av spelningen på annat håll. Rent musikaliskt är Borghesia i dess nya tappning väldigt intressant men även undertecknad uppfattade dem tyvärr väldigt malplacerade i det här sammanhanget.

Fantastiskt mycket bättre var de belgiska pionjärerna A Split-Second som med fantastisk spelglädje levererade en blytung hitkavalkad som tillhör det allra bästa jag någonsin beskådat i Bodyfests historia!

Efter midnatt var det sedan dags för årets hetaste nykomling: Wulfband. Den hemlighetsfulla och maskerade duon levererade ett kort, intensivt och explosivt set på den mindre scenen inför en kaosdrabbad och vilt dansande publik och förmedlade känslan av en svettig källarklubb i Östberlin i början av nittiotalet!

Vi vill ännu en gång tacka alla arrangörer, band och andra inblandade för ännu en fantastiskt bra genomförd Bodyfest! Keep up the good stuff.

[zooeffect AEIAgF8FG1ym]

[zooeffect AoIAnF87GZCt]

Göteborgsbaserade Progress Productions har nyligen signat den stockholmsbaserade EBM-duon Wulfband.

De två mycket anonyma bandmedlemmarna, med aliasen Sieben och Neun (7 och 9), arbetar precis med att färdigställa debutalbumet som kommer släppas i samband med årets Bodyfest som arrangeras på Nalen i Stockholm där bandet också kommer stå på scenen tillsammans med Borghesia, Dupont och några till.

En trespårs promo-CD släpps imorgon den 4 juli och denna kommer också göras tillgänglig på Spotify.

Lyssna på och ladda ner de två första smakproven “Jetzt” och “Attentat” gratis nedan!

Foto (ovan): Magnus Eklund

Gothenburg-based Progress Productions have recently signed the EBM-duo Wulfband from Stockholm.

The two very anonymous bandmembers with the aliases Sieben and Neun (7 and 9) are currently working on their debut album that will be released in conjunction with this year’s Bodyfest which is arranged at Nalen in Stockholm, were the band also will be on stage together with Borghesia, Dupont and a few others.

A three track promo-CD is released tomorrow on the 4th of July and it will also be available on Spotify.

Prelisten and download the two first samples “Jetzt” and “Attentat” for free below!

“Född och uppvuxen lite utanför Stockholm. Började lyssna på synth när grannen skaffade Upstairs at Eric’s. Lyssnade länge på synthpop, men började även lyssna på Die Krupps, Front 242 och Nitzer Ebb i mitten av 80-talet. Allt sedan dess så har jag lyssnat på all typ av synth. I början av 90-talet så började jag göra musik ihop med kompisar, idag så är jag med i två grupper, Green Control och Apnea. Jag försöker även leka DJ så ofta jag får chansen på någon av de alla klubbar som huserar i Stockholm. Kock är mitt yrke, men musiken tar nog mest tid av min vakna tid, lyssna på nytt, återvända till gamla goda favoriter och att skapa min egna musik. Mina favoritartister är Yazoo, And One, Mesh, Nitzer Ebb och Front 242. Egentligen så kan listan göras hur lång som helst, då många av det som jag lyssnade på under första halvan av 80-talet är sådant jag fortfarande lyssnar mycket på, som Howard Jones, OMD, Thompson Twins.”

Album

Page – “Hemma”

Mesh – “Automation Baby”

Front Line Assembly – “Echogenetic”

Pouppée Fabrikk – “Dirt”

Die Krupps – “The Mashinist of Joy”

“Bubblare”

The Klinik – “Eat Your Heart Out”

Orange Sector – Vorwärts nach weit

“Skummare”

Spetsnaz – “For Generations to Come”

Nordarr – “Hass”

Signal Aout 42 – “Inspiration”

Konsert

Mitt 2013 har tyvärr inte medgivit så många konserttillfällen. Det bästa har varit utan tvekan Bodyfest!

Största besvikelse

Att Bodytåget lägger ner klubbverksamheten. Tomheten kommer kännas!

Årets låt

Mesh – “Born To Lie”

Artister: Container 90, Spark!, Pankow, Pouppé Fabrikk, The Neon Judgement, Das Ich, Healed/NerWraK
Datum: lördag 26 oktober 2013
Scen: Nalen, Stockholm
Rapport & Foto: Patrik Lark

Patrik Lark greppade också han sin kamera för att bege sig till Nalen i Stockholm för årets upplaga av Bodyfest. Han levererar här följande rapport..

Årets upplaga av endagsfestivalen Bodyfest var den fjärde i ordningen och för tredje året i rad höll man till i Nalens glamourösa lokaler med två scener. Egentligen är de alldeles för eleganta för bodysynth och passar bättre till burleskfestivaler. EBM trivs ju som bekant bäst i Berlinska betongbunkrar och fabriksbyggnader. Men den dekadens som satt i väggarna spred ändå en påtaglig trivsel som gillades av de många svartklädda som hade lockats dit. Lokalerna blev tämligen välfyllda utan att det blev besvärande trångt. Gissningsvis rörde det sig om närmare fem hundra personer och stämningen var på topp redan från början.

Redan klockan halv fem på lördagseftermiddagen stod första bandet Container 90 på den lilla scenen. Trots det tidiga klockslaget hade en månghövdad publik redan samlats i Nalens lilla sal. Container 90 från Kungsör spelade old school EBM med avskalade basgångar i rakt nedstigande led från DAF:s original à la tidigt 80-tal. Musiken var så okomplicerat rak att den blev mer fysisk än musikalisk. Främst handlade det om galet ös och texter med glimten i ögat. Deras testosteronstinna musik lämpade sig bättre till kängdans i bar överkropp, än att lyssna till. Några glada norrmän i första raden höjde stämningen genom att bjuda bandet på öl mitt under spelningen. Men från publiken höjdes röster som krävde Jäger, och snart var samme norrman tillbaka med ”eine tasse Jäger” till publikens stora jubel. Att Nalens lilla sal hade en ganska usel ljudanläggning var det nog få som tänkte på under den svettiga kängdansen och moshandet. Festivalen hade fått en lysande start.

Utan någon återhämtningspaus efter det första bandet startade Spark! på stora scenen. Även de hade putslustiga texter men de var alla på svenska och deras EBM var mer melodiös och med påtagliga inslag av synthpop och italodisco. Göteborgarduons humor gick ibland lite över styr, som i låten ”Man över bord” som snarare får tituleras Glen-humor. Men Spark! hade även ett antal riktigt starka låtar som ”Tankens Mirakel”, ”Döden och Jag” och ”Ett Lejon i Dig” vars basgångar och melodier svepte med publiken långt bort från verkligheten för en underbar stund. Den dadaistiska kultlåten ”Glassbilen” inleddes med Hemglass-gingeln autentiskt genererad genom ett lånat glassbilshorn, komplett med blå saftblandare. För många kan Spark! rent av ha varit kvällens höjdpunkt, även om själva scenshowen inte var märkvärdig i sig.

Från Italien kom trion Pankow som har rötter från tidiga 80-talet men bara originalmedlemmen Maurizio Fasolo är kvar från den tiden. Att de nya medlemmarna var så påtagligt mycket yngre störde på något sätt intrycket. Sångaren Bram DeClercq (belgare) kunde inte riktigt övertyga publiken. Keyboardisten såg dessutom ut att i hast ha plockats från ett hippt gaydisco på Ibiza. Kanske hade det fungerat bättre om originalmedlemmen hade varit en karismatisk frontman istället för att anonymt gömma sig bakom en synth och aldrig någonsin titta upp och möta publiken med blicken. Det ska tilläggas att Pankow inte har haft några riktigt stora hittar som nått ut på bredden och därför framstod de troligen som okända för många besökare, särskilt de yngre.

Pouppée Fabrikk, ursprungligen från Karlskoga, plojade knappas med några roliga texter på svenska. Här behandlades bara ondskefulla och otäcka dödsteman på engelska. Musiken var en väldigt rå och rak EBM med militant framtoning i högt tempo. Pouppée Fabrikk hör till våra namnkunnigaste band inom EBM-genren, internationellt sett, och kanske främsta orsaken till att ett antal tyskar hade rest till Stockholm för att närvara under Bodyfest. Sångaren Henrik Björk med sina dryga två meter framstod som en kraftfull skogshuggare med storvulna gester och praktfullt Dostojevskij-skägg. Någon skönsång bjöd han knappast på, Pouppée Fabrikk har alltid gått på kraft, men publikkontakten jobbade han hårt med. Flertalet gånger hoppade han ner från scen för att klättra på kravallstaketet och få närkontakt med en minst sagt entusiastisk publik. Det blev festivalens i särklass hårdaste och röjigaste framträdande.

Belgiska legendarerna The Neon Jugdement är jämnåriga med Pankow men har bägge sina två originalmedlemmar kvar. Ursprungligen var de en del av EBM-scenen tillsammans med landsmännen Front 242, men adderade efter hand gitarrer och blev mer av ett new wave-band. På Nalens stora scen var de det enda band som avstod all form av färgat scenljus för att istället uppträda som svarta siluetter i hårt vitt motljus. Bland alla strikt elektroniska EBM-band framstod de som avvikande med TB Franks gitarrsound som mer signalerade postpunk och gothrock. Tyvärr kladdade gitarrerna till ljudbilden en hel del. Det blev aldrig någon riktig ordning på ljudet och klassiska hittar som ”Miss Brown” och ”Chinese Black” kändes inte riktigt igen, åtminstone inte för oss som stod ganska långt fram.

Huvudband för kvällen var duon Das Ich från Bayern, skaparna av musikstilen ”Neue Deutsche Todeskunst”. Liksom Laibach har de ett alldeles unikt uttryck och liknar inget annat band. Deras musik var kanske inte helt lättsmält för den oinvigde. De spelade ingen typisk taktfast EBM utan en mer orkestrerad teatraliskt pampig musik, ett slags industriell cabarémusik i satanisk anda. Under senare år har Das Ich knappt gjort några spelningar då sångaren Stefan Ackermann drabbades av en allvarlig hjärnblödning. För oss som såg deras spelning på Wave Gotik Treffen i Leipzig i våras var det uppenbart att han var långt ifrån sitt forna intensiva scen-jag. Att scenuppträdandet blev ganska stillsamt på Nalen var därför väntat. Däremot verkade inte rösten ha tagit stryk på något vis. Das Ich lät precis lika aggressivt bombastiskt och mäktigt som någonsin tidigare när de framförde örhängen som ”Kain und Abel”, ”Gottes Tod” och förstås den självklara hitten ”Destillat”. Stefan Ackermann hade kvällen till ära doppat hela sig själv i en röd färgburk och keyboardisten Bruno Kramm antagit skepnaden av en apokalyptisk clown vars illröda hårutväxter liknade sataniska horn. Mot slutet av spelningen var det meningen att norska Gothminister-sångaren Bjørn Alexander Brem skulle göra ett gästinhopp. Men det hela blev en smula pinsamt då han just hade gått på toaletten när han blev uppropad till scenen. Das Ich fick ändra låtordningen och ta en annan sång emellan innan gästspelet kunde fullbordas.

Efter huvudbandets spelning flyttades fokus åter till Nalens lilla sal där DJ:s underhöll ett fullmatat dansgolv. Men det skulle bli ännu ett litet extrainsatt live-set om tre låtar med den nya konstellationen Healed/NerWraK, bestående av sångerskan Hilda Sandgren och keyboardist Calle Nilsson. Hilda Sandgren verkade inte alls höra hemma i de här sammanhangen men Calle Nilssons insatser med NerWraK kändes ändå som något värt att hålla ögonen på i framtiden. Fast någon egentlig EBM var det förstås inte.

Sammantaget var Bodyfest 2013 en mycket lyckad tillställning med ett förhållandevis jämnt startfält och med lite variation i stilarna, inte bara oldschool EBM. Kanske var det rent av snäppet bättre än 2012 som också var ett stabilt år. Men oavsett banden så är det förstås folkfesten i sin helhet som räknas, och det är ganska fantastiskt att det går att bygga en festival av det här slaget, kring en så smal genre med begränsad kommersiell potential. Det är en bedrift i sig och man kan bara hoppas att arrangörerna mäktar med att göra om det nästa år igen.

[zooeffect AwKAPXbZuExi]

Artister: Container 90, Spark!, Pankow, Pouppé Fabrikk, The Neon Judgement, Das Ich
Datum: lördag 26 oktober 2013
Scen: Nalen, Stockholm
Rapport & Foto: Jens Atterstrand

För fjärde gången i ordningen sedan premiären på Fryshuset 2010 så arrangerades årets stora hyllning till EBM-scenen – Bodyfest. Jens Atterstrand snörade kängorna, greppade kameran och begav sig till anrika Nalen i Stockholm för att bevittna händelserna..

Bodyfest har år efter år vuxit till sig och festivalen har nu mognat ordentligt. Känslan anno 2013 är att den nu har blivit till det tydliga incitamentet i den svenska synthkalendern som arrangörerna har strävat efter ända sedan starten. Man har varit duktiga på att lyssna till konstruktiv kritik för att hela tiden förbättra såväl bredden i lineupen som arrangemanget i sin helhet och under och kring årets upplaga så är det något som märks tydligt.

Lineupen för året höll en bra bredd – som inkluderade inslag av såväl klassisk body (Container 90), ett poppigare inslag från publikfavoriterna Spark! liksom legendarer som The Neon Judgement och Das Ich. Utöver detta de åter albumaktuella svenska Pouppée Fabrikk och italienska Pankow – som numera frontas av en ny sångare.

Container 90 rev loss på den lilla scenen inledningsvis (redan under sen eftermiddag) med ett energiskt set som inkluderade såväl nytt material som några av bandets klassiker ackompanjerat av det obligatoriska intaget av jägermeister från scenen.

Spark! levererade även de ett glädjefyllt set inför ett (tidigt under kvällen) förvånadsvärt stort publikhav och trots några småproblem med ljudet och en Stefan Brorsson som missade några textrader här och där så gav det en ordentlig mersmak inför vad som komma skulle under kvällen.

Spark! är alltid en fröjd att se. Duon ser verkligen ut att stortrivas på scenen just nu och det smittar av sig ordentligt!

Pankow (i ny tappning) levererade sedan en ljudmässigt bra spelning även om jag tycker det är något stelt och händelsefattigt på scenen medan ett lite av pånyttfött Pouppeé Fabrikk – med ett nysläppt album i bagaget och ett gästspel av Spetsnaz-bekantingen Stefan Nilsson – sedan stod för kvällens totala urladdning.

Men om Pouppée Fabrikk å ena sidan stod för det mest energiska så stod pionjärerna i The Neon Judgement i sin tur sedan för det mest bildsköna och stämningsfyllda under kvällen. Med klassiker som “Chinese Black” i bagaget är det  svårt att misslyckas och tillsammans med den mörka och suggestiva inramningen så fick man sitt klassiska material att lyfta på ett sätt jag inte hade förväntat mig!

Tyska Das Ich, med en till fansens stora glädje tillfrisknande Stefan Ackermann vid mikrofonstativet och ett överraskande gästspel från norska Gothminister fick sedan avsluta kvällen, och när tonerna av bandets monsterhit “Destillat” ljuder i Nalens stora sal så kan jag bara konstatera att arrangörerna har lyckats utomordentligt bra även i år!

[zooeffect AwPA0ULal4yg]