Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Blutengel"

Liverapport: Wave Gotik Treffen 2015 – en tillbakablick

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


patrik_lark

Inför Wave Gotik Treffens 25-års jubileum senare i år så levererar vi en liverapport från förra årets festival.

 

Patrik Lark packade kameran och levererar nu en rapport från sin årliga vallfärd till Tyska Leipzig.

 

 

 

Den 24:e upplagan av Wave Gotik Treffen (WGT) lockade drygt 20 000 huvudsakligen svartklädda människor att färga Leipzig flera nyanser mörkare. I praktiken bör det ha varit långt fler alternativa personer som uppehöll sig i staden under festivalveckan, som alltid hålls under Pingsten. Dels gick den parallella festivalen Gothic Pogo Festival med inriktning på DIY, dödsrock, pospunk och cold wave med mera. Sedan fanns det de som aldrig såg några band men som dök upp på olika träffar och arrangemang som Victorian Picknick, Steampunk Picknick, Vampire Meetup eller i Medeltidsbyn. Andra anordnade fotosessioner på den stora parklika kyrkogården Südfriedhof med sitt mäktiga ny-romanska kapell och tio tusen Rhododendronbuskar – upp till fyra meter höga. Det anordnades rollspel, poesiuppläsningar och en rad andra saker som modevisningar och utställningar av olika slag. Kort sagt, Leipzig blommade upp och exploderade i en mängd alternativa arrangemang av allehanda slag. Wave Gotik Treffen är i sig ett makalöst svulstigt smörgåsbord, men festivalen drar också med sig mängder av kringarrangemang som hakar på den fantastiska feststämningen som råder. Eftersom festivalens många scener ligger utspridda i och omkring staden så är det lätt locka in passerande festivalbesökare även till andra event.

Efter förra årets chockartade värmebölja så kändes 24:e upplagans ljumma väder med smärre regnskurar faktiskt som en förbättring. Huvudsakligen var vädret fint, men det hade gärna fått vara aningen lite varmare.

Torsdagen, dagen innan festivalens officiella startdatum, var det EBM Warm-up Party med bland annat svenska Volvo 242, på lilla intima scenen i Villa, och förstås sedvanligt klubbande under de labyrintiska tegelvalven i Moritzbastei.

WGT dag 1 (fredag)

Den första dagen på det officiella programmet inleddes för många med den traditionsenliga picknicken i den prunkande gröna Clara Zetkin Park. Men i år hette den inte Viona’s Victorian Picnic, för Vionas sällskap hade flyttat sitt arrangemang till en fint renoverad gasklocka, Panometer Arena, för att slippa ifrån alla paparazzi-turister. Arrangemanget hade därför döpts om till Viona’s Victorian Village och där stod bland annat tidsenlig dans på programmet. Picknicken i parken hade istället fått nya namnet Viktorianisches Picknick zum WGT av nya arrangörer.

På stora huvudscenen Agra spelade Thomas Reiner från Nachtmahr med sitt andra band L’Âme Immortelle, som är mer finstämt och melodiöst med skönsjungande Sonja Kraushofers som kontrast till hans egen oborstade aggrotech-röst. Scenen badade i rosa, blått och lila ljus, nästan lite väl romantiskt i uttrycket. Fullt så finstämd var inte musiken, även om den var snäll i jämförelsen med Nachtmahrs aggressiva framtoning.

Nästa band upp på Agra-scenen var det populära futurepopbandet Blutengel som fyrade av sina hits till teatralisk pompa och ståt med allt från munkar och nunnor till lättklädda BDSM-flickor och fyrverkerier. Musiken kom lite i bakgrunden, men Chris Pohl har aldrig varit någon stor sångare så det gjorde åtminstone inte mig så mycket.

Efter två band förflyttade jag mig till den näst största scenen Kohlrabizirkus där electro-industrialbandet Accessory med förgrundsfiguren Dirk Steyer spelade under jättekupolen. Accessory hade flera riktigt bra dansanta låtar som drev upp tempot och stämningen.

Men mot nederländska huvudbandet Grendel blev de förstås inget annat än ett bra förband. Med sin melodiösa electro-industrial med tydliga EDM-tendenser fick Grendel snart publiken med sig. Med tunga klassiker från succéskivan “Harsh Generation” och EP:n “Chemicals + Circuitry” i ryggen var JD Tucker och Sascha Pniok i sitt esse och avslutade första WGT-kvällen på bästa sätt.

Någon midnight special-artist dök aldrig upp på årets upplaga. Vanligen brukar det vara en sådan på stora huvudscenen både på fredagen och lördagen. Rykten ville ha det till att Marilyn Manson och The Editors skulle ha utgjort dessa, men att bokningarna av någon anledning gick om intet. Spekulationerna var många.

Istället för att klubba efter konserterna skyndade jag mig istället bort till Werk II, där den parallella festivalen The Gothic Pogo Festival huserade för första gången. På grund av tekniska problem hade de blivit kraftigt försenade och jag hann därför se både Los Carniceros del Norte och 1919 spela. DJ för kvällen var bland annat Stockholmsprofilen Johnny Nattsjö (DJ BatCat), vilket medförde att jag inte lämnade stället förrän vid kl. 05:00.

WGT dag 2 (lördag)

Lördagens spelningar inleddes för min del på nya scenen Stadtbad – ett gammalt ombyggt badhus där publiken stod på den övertäckta simbassängen. Scenen var ganska väl tilltagen och den nyantika lokalen rymlig med högt i tak och trevliga bi-ytor som var fint renoverade med sammetsgardiner som draperingar från golv till tak. Utanför på gården fanns uteserveringar av typisk festivalstil. Ett trevligt nytillskott bland WGT-scenerna. På scenen stod Los Angeles-bandet The Present Moment som spelade någon form av cold wave-hybrid. Bandet var för mig helt okänt innan de annonserades inför WGT, men några genomlyssningar senare var det helt klart att det var ett band som måste klämmas in i det omöjliga WGT-schemat. Jag blev inte besviken. Det kanske inte var något jättedrag på scenen men fantastiska låtar som “The High Road” och “Million To One” stod för behållningen.

Sedan var det bråttom att ta sig en mil söder om staden till huvudscenen Agra där hypade EBM-bandet Youth Code, också från Los Angeles, skulle spela. Deras punk/hardcore-inspirerade industrimusik är inte helt lättillgänglig, men det är alltid fantastiskt att se vokalisten Sara Taylor ge järnet på scenen på ett sätt som vi inte är vanan att se elektro-artister göra. Hon headbangar, spottar sig själv i ansiktet och rullar runt på golvet. Att se Youth Code live är som att få sig en redig smocka. Alla bör uppleva dem live åtminstone en gång! Agra-scenen må ha varit numret för stor, Youth Code gör sig bättre i det lite intimare formatet. Men det var ändå en fantastisk spelning.

Tredje bandet för dagen valde jag att se på Felsenkeller där jag av någon anledning aldrig hade varit under mina fyra tidigare WGT. Scenen ligger lite väster om staden så återigen blev det en längre resa. På scen stod Rammstein-liknande industrial metal-bandet Megahertz. Det fem man starka bandet dominerades på scen av karismatiske sångaren Alexander “Lex” Wohnhaas som hade vitsminkat ansikte i någon grotesk clownstil. I min mening är Megahertz det bästa bandet inom Neue Deutsche Härte, som stilen kommit att kallas i Tyskland, efter Rammstein då. Band som Eisbrecher och Stahlman känns lite mer lättviktiga i jämförelsen. Låtar som “Jagdzeit” och “Himmelstürmer” lyfte taket på ett fullsmockat Felsenkeller.

Det blev inte riktigt tid till att se hela setet då det var hög tid att bege sig till Moritzbastei för att se norska Substaat bjuda på elektronisk musik i gränslandet mellan synthpop och melodiös EBM. Moritzbasteis lilla intima scen under tegelvalv är verkligen en fantastisk inramning, bara man har turen att hamna tillräckligt långt fram för att se något. Intrycken av Substaat var som väntat blandade. Många låtar är i mitt tycke lite för snälla och synthpoppiga, som “Berlin” och “I Feed You My Love”, men så har de också de lite tyngre låtarna “Macht” och “Tech Head” som jag gillar mycket. Det är melodierna som står i första rummet hos Substaat och de är också deras starkaste sida.

Fler än dessa fyra spelningar hann jag faktiskt inte med denna dag, mest på grund av de långa resorna mellan fyra olika scener. Men på lördagen var det också Obsession Bizarre – det stora fetischpartyt i mäktiga Volkspalast Kuppelhalle. Byggnaden ser ut som Pantheon i Rom: cirkulärt med en stor kupol och kolonner. Partyt har dresscode som kräver kinky outfit som lack, läder, latex eller uniform, trots det ringlar sig kön lång utanför strax efter öppning. Gissningsvis är det ett tusental personer på partyt som för många utgör något av höjdpunkten på festivalens klubbande.

WGT dag 3 (söndag)

Tillbaka till Volkspalast Kuppelhalle, men nu som scen för ett antal intressanta cold wave-band. Först ut var italienska Ash Code från Neapel (bandnamnet lär vara inspirerat av traktens vulkan Vesuvius) som ligger i gränslandet mellan cold wave och postpunk. Bandet var mig inte helt okänt innan WGT, men det var när jag lyssnade in mig inför festivalen som jag insåg deras storhet. Deras låt “Dry Your Eyes” har en svart melankoli som äter sig igenom alla skyddsbarriärer. Den har blivit en av mina absoluta favoritlåtar från de senare åren. Men de hade mer att bjuda på som “Waves With No Shores” eller postpunkiga “Empty Room”. Scennärvaron var möjligen lite stel, lite som musiken, men behållningen här var den stämning som musiken försatte en i.

Efter Ash Code skulle snart Keluar spela, men dessvärre pågick samtidigt en EBM-kväll borta på Stadtbad och jag var bara tvungen att se nya succébandet NZ från Österrike ta upp Nitzer Ebbs fallna mantel som det mest energiska EBM-bandet på scen. Ständigt drabbas man av dessa krockar som tvingar en till omöjliga beslut om vilket band man ska se. När jag väl kom fram till Stadtbad höll just svenska Dupont på att avsluta sin sista låt, så jag hann aldrig bilda mig någon uppfattning om deras spelning, men svensklägret verkade alla nöjda med spelningen. NZ höll dock alla löften om att sprida energi från scenen. De bägge herrarna i lederhausen och linne turades om att hålla micken respektive trumpinnarna. Det blev en rejäl urladdning i högsta tempo som tände upp publiken ordentligt. Det ska sägas att NZ ligger väldigt nära sin föregångare i musikstilen. Soundet låter exakt som hämtat från Nitzer Ebbs “That Total Age”.

Efter NZ klev belgiska The Juggernauts upp på samma scen. Iförda svarta pilothjälmar med visir spelade de en minimalistisk och ganska hårdför EBM. Bakom bandet står BORG som också är känd som en halvan av The Klinik. De bägge bandens musik står inte så långt ifrån varandra.

Agra-scenen väntade sedan Los Angeles-bandet London After Midnight (namnet är taget efter en förlorad stum- och skräckfilm från 1927, regisserad av Tod Browning) som gjorde succé med sin electro-gothic rock under 90-talet, men som sedan försvann efter tre album. Huvudmannen Sean Brennan är en verklig scenpersonlighet och spelningen kändes som något av ett måste att se live efter deras långa frånvaro från scenen. Setet inleddes med “Your Best Nightmare” och avslutades med “Sacrifice”, så långt allt väl, men däremellan saknade jag många av mina favoriter från senaste skivan, som “Feeling Fascist”, “Nothing’s Sacred” och “Amerika’s Fucking Disease”.

En taxiresa senare stod jag vid den gamla men mysigt renoverade fabrikslokalen Täubchenthal i Plagwitz, väster om staden. Här hade cybergotharna samlats för att se Centhron spela aggrotech och harsh EBM. Jag missade nästan halva setet men hann i alla fall se deras isärklass bästa låt “Dreckstück” och de avslutande vulgolåtarna “Cunt” och “Pornoqueen”. Det var imponerande att se keyboardisten klara av hela spelningen iklädd latexcatsuit och korsett.

WGT dag 4 (måndag)

Sista festivaldagens första spelning blev italienska Spiral69 från Rom som gick upp på Altes Landratsamts scen, som behändigt nog låg i byggnaden bredvid mitt hotell. Ljudet i Altes Landratsamt var inte det bästa så min favoritlåt “The Girl Who Dance Alone In The Disco” lät inte riktigt så bra som väntat. Ljudet av deras new wave-rock grötade till sig och mycket av nyanserna försvann.

Bandet efter var nederländska The Essence från Rotterdam som spelade en lite lugnare och renare variant av new wave-rock och de hade inte samma problem med ljudet, men då var det heller inte samma ös som Spiral69 bjöd på. För The Cure-älskare fanns det stora likheter, både vad gällde låtskrivandet och inte minst Hans sångröst. Lyssna gärna på “A Mirage” för ett exempel på det.

Fixmer/McCarthy är en duo bestående av den franske technoproducenten Terence Fixmer och den brittiske EBM-sångaren Douglas McCarthy, känd från Nitzer Ebb. Musiken låter därefter, en blandning av EBM och techno, men tempot var överraskande lågt. Douglas McCarthy var långt ifrån den furie på Agras scen som han var under Nitzer Ebbs tidiga år och i ärlighetens namn inbjöd musiken inte till det heller. Det var först när de spelade Nitzer Ebb-covers som “Join In The Chant” som publiken verkligen tände till. Men några egna guldkorn som halvtempolåten “Banging Down Your Door” och den lite snabbare “Pistol Whipper” fick mer än godkänt.

Var det lite stelt under Fixmer/McCarthys spelning så rådde raka motsatsen när Combichrist gick upp på Agra-scenen. Norrmannen Andy LaPlegua har lyckats samla några av de röjigaste livemusikerna till sitt aggrotechband, som alltmer kommit att utvecklas till ett industrihybrid-band som drar mer åt metall än elektronisk musik. Oavsett vad man tycker om det så måste man verkligen erkänna att de är fullblodsproffs på scen och bjuder på en verkligt intensiv show med frenesi och drag. Och av hänsyn till WGT-publiken verkade de ha stoppat med extra många av sina gamla aggrotech-hits som “Electrohead”, “Shut Up and Swallow”, “Get Your Body Beat” och “Blut Royale”. Förutom dessa tyckte jag att nya hiten “Maggots at the Party” var höjdpunkten på spelningen.

Efter festivalens sista spelning är det tradition att bege sig till Moritzbastei för den obligatoriska sista klubbnatten på tre dansgolv som brukar hålla igång till framåt 07:30-tiden. Vissa år har jag gått direkt därifrån till hotellfrukosten. Sedan återstår bara den slutliga utmaningen att ta sig hem via Berlin när batterireserven är så nära noll den någonsin kan bli.

Som vanligt när man summerar sina upplevelser från WGT ångrar man att man missade än det en, än det andra. Det är ju trots allt bara en bråkdel av det som erbjuds som man i praktiken kan ta del av. Men varje år lovar jag mig själv att; nästa år ska jag …

Nästa upplaga av WGT råkar för övrigt vara ett 25-årsjubileum och det kommer då att bli ännu svårare att hinna med allt. Men det kommer förstås att bli helt fantastiskt och ett av de viktigaste måstena för 2016. Som alla som har läst så här långt förstår, är WGT oerhört vanebildande. ”Been there, done that”-argumentet fungerar inte riktigt här, man blir liksom aldrig färdig med WGT.

 

Blutengel – “Sing”

Tags: , , ,


Blutengel presenterar videon till den nya singeln “Sing”.

Blutengel live på dubbel-CD och DVD/Bluray

Tags: , , , , , , , , , , ,


Efter att ha presenterat de tre studioalbumen “Nachtbringer” (2011), “Tränenherz” (2011) och “Monument” (2013) på bara drygt två år så gör sig nu de tyska giganterna i Blutengel – med den ytterst produktive Chris Pohl i spetsen – redo att presentera livealbumet “Once in a Lifetime”.

Materialet på live-CD:n är inspelad i Berlin tidigare i år och innehåller totalt 23 spår medan liveinspelningarna på DVD/bluray är inspelade under bandets “Monumental Tour” som man genomförde förra året.

Ljudet har optimerats för den allra bästa möjliga upplevelsen och levereras i stereo (CD) respektive dolby digital 5.1 surround (DVD/bluray).

Bland bonusmaterialet finner vi i sin tur de officiella musikvideorna till “Save Our Souls”“You Walk Away”“Kinder dieser Stadt” och en del material filmat bakom kulisserna till konserten.

“Once in a Lifetime” släpps den 1 novemer via Out Of Line.

Tracklist “Live in Berlin 2013” CD 1

Blutengel_Once_in_a_Lifetime

  1.  Legend (intro)
  2. Nachtbringer
  3. Tears Might Dry
  4. Willst Du?
  5. Vampire Romance
  6. All These Lies
  7. Deine Welt
  8. Das andere Ich
  9. Die With You
  10. What You Get
  11. Lebensrichter
  12. Behind the Mirror

CD 2

  1. Lucifer
  2. Uns gehört die Nacht
  3. Reich mir die Hand
  4. Save Our Souls
  5. You Walk Away
  6. Kinder dieser Stadt
  7. Ein Augenblick
  8. No Eternity
  9. Bloody Pleasures
  10. Engelsblut
  11. Monument

Tracklist “Monument Tour 2012” DVD/Bluray

  1. Legend (intro)
  2. Nachtbringer
  3. Tears Might Dry
  4. Willst Du?
  5. Vampire Romance
  6. All These Lies
  7. Deine Welt
  8. Das Andere Ich
  9. Die with You
  10. What You Get
  11. Lebensrichter
  12. Behind the Mirror
  13. Lucifer
  14. Uns gehört die Nacht
  15. Reich mir die Hand
  16. Save Our Souls
  17. You Walk Away
  18. Kinder dieser Stadt
  19. Ein Augenblick
  20. No Eternity
  21. Bloody Pleasures
  22. Engelsblut
  23. Monument

DVD/bluray Bonus

  • Save Our Souls – Video Clip
  • You Walk Away – Video Clip
  • Kinder dieser Stadt – Video Clip
  • Behind the Scenes: Blutengel LIVE Konzert, You walk away & Kinder dieser Stadt Video Clip
  • After the Show


Monumentalt från Blutengel

Tags: , , , , , , ,


Efter två raska albumsläpp under 2011, med “Tränenherz” och uppföljaren “Nachtbringer”, så är den (minst sagt produktiva) tyska electro/darkwave-akten Blutengel med Chris Pohl i spetsen redan nu tillbaka med det nya albumet “Monument”.

Den första singeln “Save Our Souls” landade sent i höstas och följs nu upp med “You Walk Away” som släpps den 25 januari.

Utöver titelspåret inkluderas även en förlängd version av “Königin der Nacht”, en remix av titelspåret samt en remix av “Ein Augenblick” signerad Synthlabor.

Bandets vana trogen har man även denna gång spelat in ännu en musikvideo (se nedan).

Utöver det ordinarie albumet med sina fjorton nya spår, så presenteras även en deluxeutgåva med tillhörande bonusdisc ** och en begränsad boxutgåva. Boxen  inkluderar även en andra bonusdisc *** som innehåller fem spår i akustiska pianoversioner.

“Monument” släpps den 15 februari via Out Of Line.

Tracklist “Monument”

  1. A New Dawn to Rise (Intro)
  2. You Walk Away
  3. Kinder dieser Stadt
  4. All These Lies
  5. Tears Might Dry
  6. Uns gehört die Nacht
  7. Die Zeit
  8. When I Feel You
  9. Willst du?
  10. Nie mehr
  11. Save Our Souls
  12. Deine Welt
  13. Lebensrichter
  14. Monument

Tracklist “Deluxe Edition” Bonus Disc **

  1. Legend Part 1
  2. A Place Called Home
  3. Tod_Sünde
  4. One Voice
  5. Wake Me Up
  6. Königin der Nacht
  7. I Am
  8. Legend Part 2

Tracklist “Box Set Piano Versions” Bonus Disc ***

  1. No Eternity
  2. Weine nicht um mich
  3. Time
  4. Save Me
  5. Am Ziel

Tracklist “You Walk Away”

  1. You Walk Away
  2. Königin der Nacht (Extended Mix)
  3. You Walk Away (Beyond the Sun Remix)
  4. Ein Augenblick (Synthlabor Remix)


Liverapport: Gothic meets klassik 2012, Leipzig (DE)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


 

Då arrangemanget Gothic Meets Klassik (den 26-27 oktober i Leipzig) gick ut med information om att ett samarbete mellan en symfoniorkester och synthband skulle gå av stapeln så vaknade vår gästskribent Anders Nords intresse.

Efter att han både har lyssnat på och sett Deine Lakaiens samarbete med ”Die Neue Philharmonie Frankfurt” under flera år så fann han ingen annan utväg än att försöka lägga vantarna på en biljett. Och efter att han har bevakat hemsidan ”Gothic meets klassik” till morgonkaffet varje dag under ett halvår så blev det äntligen tid för biljettsläpp!

Festivalen är uppdelad på två dagar:

Dag 1: Chrome, Rabia Sorda, Staubkind, Blutengel och VNV Nation med sedvanliga konserter på vanlig scen.

Dag 2: Staubkind, Blutengel och VNV Nation – ackompanjerade av endast symfoniorkester bestående av 42 musiker, uppdelade i sträng-, stråk-, blås- och slagverkssektioner.

Dag 1, Haus Auensee

Efter en drygt 90 minuter lång promenad från Leipzig centrum anlände jag vid Haus Auensee precis samtidigt som Chrom gick på scenen. Chrom är ett band som jag inte sett live innan, så det var med nyfikenhet jag sällade mig till publikhavet. Efter dryga 25 minuters framträdande kan jag konstatera att dom trivs ihop på scen samt att den tyska publiken verkade gilla det dom såg och hörde!

När sedan Rabia Sorda gick på scenen höjdes pulsen i publikhavet. Med låtar som “Out of Control”, “Money Talks”, den kommande singeln “Eye M the Blacksheep” och inte minst, deras bästa låt enligt mig: “Radio Paranoia”, så kan man inget annat göra än att tacka Erk Aicrag för en mycket bra och energisk spelning. Det är inte många sekunder som Hocico-frontmannen står still under spelningen.

Efter en kort paus var det sedan dags för Staubkind att gå på scen. De presterade bra och den tyska publiken uppskattade bandet. Tysk gothrock tillhör dock inte mina favoritgenrer och Staubkind blev inget undantag. Efter 45 långa minuter gick dom av och det var äntligen dags för Blutengel.

Blutengels förtrupp bestod av fyra fanbärande kvinnor. När sedan Chris Pohl och Ulrike Goldmann äntrade scenen steg jublet i lokalen. Blutengel levereade som vanligt en uppsjö av hits och en sprakande liveshow. Dansöser, vampyrer, bödlar och döden avlöste varandra i ett rasande tempo till låtar som “Über den horizont”, “Lucifer” och “Children of the Night”. Det som saknas i form av musiker ersätts med teater. Efter att ha njutit med både öron och ögon i lite mer än en timme var det dags för kvällens huvudband.

VNV Nation bestod dagen till ära av Ronan Harris (sång), Mark Jackson (trummor), Tom Lesczenski (keyboards) och André Winther (keyboards). Publikens jubel visste inga gränser när de fyra herrarna klev upp scenen under introt “On Air” (hämtat från senaste albumet). Spelningen genomfördes i ganska högt tempo utan några långa monologer mellan låtarna. Enda längre uppehållet var när Ronan tårögd förklarade att en tjugoårig dröm äntligen gått i uppfyllelse i och med morgondagens symfoniska konsert. Denna första kvälls konsert innehöll den vanliga hit-kavalkaden bestående av bland annat “Illusion”, “Control”, “Honour 2003”, “Chrome” och såklart den obligatoriska avslutande “Perpetual” med tillhörande allsång a’ la fotbollsarena!

Första kvällens två minus var att garderoben blev fulla, så att hälften av besökarna snällt fick bära runt på sina vinterjackor och väskor samt att arrangörerna inte öppnade upp balkongsektionen fastän det var extremt trångt i lokalen och publiken stod packade på varenda kvadratcentimeter golvyta som fanns.

Dag 2, Gewandhaus

Med bestämda steg och en enorm förväntan på kvällen anlände jag till konserthuset Gewandhaus en kvart innan dörrarna öppnades. Det första som slog mig var hur uppklädda alla var. Merparten av besökarna hade kostym respektive långklänning. När jag hittat min sittplats och slagit mig ner var min första tanke: Skönt att Staubkind bara får 25 minuter, då jag inte var allt för imponerad av gothrocken dagen innan. Redan från första stråktaget hos orkestern var gåshuden ett faktum! Alla stråkmattor och orkesterarrangemang lyfte dom till en helt ny nivå. Låtar som “Wenn du” och “Dein engel schweigt” får nytt liv. Det som jag trodde skulle bli en transportsträcka blev istället en alldeles för kort stund av gåshud och perfektion. Så otroligt vackert!

Efter en kort paus gick sedan Blutengel upp på scenen och med Staubkind fortfarande färskt i minnet trodde jag att jag visste vad jag skulle få uppleva. Jag hade fel, enormt fel. De mer komplexa orkesterarrangemangen, Ulrike Goldmanns stämma, samt Chris Pohls timing i varenda låt lyfte tillställningen till det bästa jag upplevt under mina dryga 25 år som synthare. Redan under första låten “Man in the Mirror” var jag så hänförd att det kändes som om tårarna inte var långt borta. Under vackra “Über den horizont” uppenbarade sig på en avsats bakom orkestern en vitklädd dansös med fågelvingar fästa vid armarna. Hennes graciösa rörelser följde texten på ett gripande sätt och kan omöjligt ha lämnat någon oberörd. Utöver tidigare nämnda låtar lyfte sig “Die With You” och “Seelenschmerz” något över den övriga repertoaren. Musik kan nog inte bli mycket bättre än så här!

Efter en 40 minuter lång paus då man kunde passa på att köpa förfriskningar, mingla och pudra näsan var det dags för VNV Nation.

Ronan ensam gick upp scenen och dirigenten höjde händerna i absolut tystnad. Med de första spröda tonerna från stråksektionen inleddes konserten med “Nova (Shine a light On Me)”, en låt som tillsammans med symfoniorkester och Ronans röst förvandlades till absolut magi. Jublet och applåderna efter detta nummer höll på så länge att frontmannen till sist och med ett leeende fick be publiken om tystnad. Detta hände sedan efter varenda låt som framfördes skall tilläggas – Ronan var rörd till tårar i slutet av spelningen.

Konserten fortskred med låtarna “Legion (Anachron)”, “Solitairy” och “Further”, alla sagolikt vackra och mycket passande att framföras på detta sätt. Under “Standing” slutade plötsligt Ronans mikrofon att fungera och under den stund det tog för honom att få en ny fungerande sjöng han ändå och publiken applåderade, innan resten av låten framfördes utan problem. Då de första välkända tonerna i “Illusion” hördes spontan-applåderade och jublade hela konserthallen så högt att Ronan återigen fick be om tystnad, då publiken nästan överröstade orkestern! Mer än en person grät när Ronan framförde “Illusion”. Därefter framfördes “Beloved” i en ”välkänd” version, fast med riktiga stråkar och tusen gånger bättre än vad som hörts innan.

Innan “Perpetual” började bad Ronan publiken om att inte sjunga med och när låten började gick ett fniss genom konserthallen, sedan var det tyst. Den låten har väl aldrig framförts med sådan värdighet någon gång förut, vilket var befriande att uppleva. “Perpetual” förtjänar bättre än att bli reducerad till något man lallar sönder. Efter flera minuters stående ovationer och jubel som inte upphörde fastän Ronan gått av scenen kom han så in igen och jublet ökade om möjligt i styrka. Till och med orkestern och dirigenten som torde vara vana vid stora applåder såg både glada och överraskade ut. Ronan höll sedan ett tacktal till alla i arrangemanget inblandade och berättade att detta var en dröm som gått i uppfyllelse, samt bjöd pubilken på ett skratt när han förklarade att Mark skulle varit med på scenen men att hans trummor inte fick plats.

Därefter blev det “Standing” som extranummer till allas glädje då en del av den låten pga tekniska problem gått förlorad tidigare under kvällen. Till er som inte var där kan jag bara beklaga. Denna spelning var fullständigt unik. Samtliga konserter kommer släppas på DVD men kan aldrig kunna jämföras med akustiken och atmosfären i Gewandhaus i Leipzig.

Enligt utsago blir det ett Gothic Meets Klassik även nästa år. Missa inte det, det kommer i alla fall jag inte göra!

Lång rad gästspel på sjätte från Ad Inferna

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Redan knappt ett år efter senaste albumet “Ultimum Omnium” (som släpptes i våras), så återvände franska AD Inferna med den nya fullängdaren “Im Mortelle”.

“Im Mortelle” som är bandets sjätte, sedan man albumdebuterade med “L’Empire Des Sens” via tyska Silverdust Records för tio år sedan, så har man plockat in inte mindre än fyra gästspelande sångerskor:

Den sjönsjungande gothdrottningen MyLucina, Aesma Daeva-sångerskan Melissa Ferlaak, Annie Bertram från Blutengel liksom ryska Alina Dunaevskaya bidrar på fyra av de totalt tio spåren på det nya albumet.

Enligt bandet själva så är det nya materialet Ad Infernas mest intima och personliga så här långt. “Im Mortelle” tar lyssnaren med på “en magisk, förhäxande och sensuell resa bortom tid och rum där galenskapen tar vid.”

“Im Mortelle” släpps den 7 januari via DSM Music.

Tracklist

  1. Eternity Regained (feat. Melissa Ferlaak)
  2. The Freezing Light (feat. MyLucina)
  3. Extra Life
  4. ReBirth (feat. Annie Bertram)
  5. One Million Miles Away
  6. Equinoxe (feat. Alina Dunaevskaya)
  7. In-Human
  8. Moïra (Bewitched by Jana Cova)
  9. Ad Vitam (feat. Melissa Ferlaak)
  10. Eternity Regained (Acoustic Version)

Blutengel – “Save Our Souls”

Tags: , , ,


Den officiella musikvideon till den kommande Blutengel-singeln “Save Our Souls” som släpps den 30 november via Out Of Line. Enjoy!

Liverapport: Amphi Festival 2012, Köln

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: The Wars, A Life Divided, Spetsnaz, Mind.In.A.Box, Corvus Corax, Camouflage, Eisbrecher, The Sisters of Mercy, Eisenfunk, Tyske Ludder, X-RX, Seabound, Assemblage 23, SITD, Haujobb, Nachtmahr, Apoptygma Berzerk, D.A.F., Lord of The Lost, Solar Fake, Aesthetic Perfection, Stahlzeit, The Crüxshadows, Mono Inc., Blutengel, Blutengel, And One, Schöngeist, Whispers in The Shadow, The Other, Coppelius, 18 Summers, Conjure One, Combichrist, Project Pitchfork
Datum: 21-22 juli 2012
Scen: Tanzbrunnen, Köln
Rapport: Joakim Holfve
Foto: Anders Nord

OBS! Missa inte fotoalbumet nedan!

När Arvika har dött och ingen annan svensk festival (undantaget Emmaboda kanske?) orkar med att boka några vettiga band är det dags att styra kängorna söderut. Elektroskull – Synthportalen-duon Joakim Holfve och Anders Nord rapporterar från Amphi Festival i tyska Köln.

Med drygt 16 000 biljetter sålda och en inte alldeles tokig lineup ses Amphi Festival i Köln, Tyskland som en av de bättre festivalerna i genren – förmodligen med all rätt! Efter att ha varit en “freshman” förra året hade jag den här gången en smula bättre koll på vad som man inte ska missa – och vad som är lite mer. Framför allt har jag fått en bild av en festival som är lika tajt och uppstyrd som vilka tyskfloskler som helst. Amphi är, på många sätt och vis, Tyskland objektifierat.

Amphi Festival 2012 (den åttonde i ordningen sedan starten 2005) var lika organiserat som den alltid verkar vara och arrangemanget är oklanderligt. Bortsett från att festivalen kunde ha haft lite fler toaletter och en smula bättre utbud när det kommer till maten är det svårt att hitta något att gnälla över. Jag tycker fortfarande att festivalen börjar för tidigt och slutar precis likadant – för tidigt. Att det sista bandet går av innan midnatt känns lite fånigt och de tidigaste banden missas av många.

Bandmässigt hade arrangören Orkus täckt in det mesta. D.A.F. och And One för gammelsyntharna, Nachtmahr och Combichrist för nysyntharna, medan gotharna höll till godo med The Sisters of Mercy och så vidare. Det roliga med Amphi är att det är typ… “kreddigt”. Genomgående så försöker banden verkligen göra något av showen (som exempelvis Agonoize gjorde i fjol) och inte bara ställa ut skorna och låta det vara ännu en festivalspelning. Genomgående imponerade banden i intensitet och publikfrieri. Vore det inte bara för att ljudet är rätt eländigt på inomhusscenen hade det varit full pott.

För de som saknar “de gamla goda åren” på Arvikafestivalen eller tycker att Wave Gotik Treffen (i Leipzig) är för meckigt är det verkligen dags att få upp ögonen för Amphi. Redan nu har festivalen presenterat namn som Alien Sex Fiend, Welle:Erdball, FabrikC och Fields of Nephilim inför nästa år och med en så pass tight organisation, bra stad att hitta hotell i (även om Köln i övrigt kanske är i tråkigaste laget), världens bästa beachclub och en bra nattklubb är det bara att packa väskan och åka ner.

Det är bara så trist att festivalen endast är två dagar lång, tiden går som bekant alldeles för fort…

Årets bästa band

Aesthetic Perfection. Gjorde ingen besviken. Med en rätt taskig tid (typ halv tre på eftermiddagen) är det ingen lätt uppgift att göra en riktigt bra show. Daniel, Tim och Elliott gjorde en riktigt bra spelning och efterskakningarna sitter i än.

Årets besvikelse

Apoptygma Berzerk. Ni är inte Bon Jovi!

Årets favorit i repris

Beachcluben. En sån fenomenal idé! Det självklara hänget för alla och anledningen till att man missar fler konserter än man kanske hade velat.

Årets miss

Svor lite åt mig själv för att jag inte såg Solar Fake och Haujobb.

Årets fråga

Är det inte dags att utöka festivalen med fredag också snart?

Årets “det-här-får-jag-inte-missa-nästa-år”

Köpa nya kängor. Mina fötter har skavts ner med hälften…

Aesthetic Perfection

Seabound

Tyske Ludder

And One

Assemblage 23

Blutengel


Chrom – “Synthetic Movement”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Out Of Line
Releasedatum: 30 mars 2012
Genre: Synthpop, futurepop
Bandmedlemmar: Christian Marquis, Thomas Winters
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand

 

Melodiös, medryckande och mycket välproducerad modern synthpop

Tyska Chrom bildades under 2007 av den Dürenbaserade duon Christian Marquis och Thomas Winters. Under 2008 släppte man på egen hand EP’n “Manufactured” och två år senare (2010) gjorde man albumdebut med “Electroscope” via Blutengel-frontmannen Chris Pohls skivbolagsetikett Fear Section (vars släpp numera distribueras via Out Of Line).

Nu har duon plockats upp i “finrummet” – den tyska jätten Out Of Line, där man efter att ha medverkat två gånger på skivbolagets samlingsserier “Electrostorm” (del 2 och 3) och “Awake The Machines  Vol. 7” nu presenterar bandets andra fullängdare “Synthetic Movement”.

Albumet lever sitt liv i gränslandet mellan klubbvänlig electro och de klassiska (tyska) melonkoliska synthpoptonerna, där band som Camouflage och De/Vision har satt den (höga) standarden sedan ett par decennier tillbaka. Produktionskvaliteten håller toppklass och sånginsatsen är stark genom hela albumet. Variationen i tempo och ljudbild är riktigt bra utan att bli spretig och samtliga elva spår håller väldigt hög kvalitet.

“Synthetic Movement” myllrar verkligen av snygga arrangemang, där bubblade analoga basgångar och pads möter vackra synthstråkar och starka  melodier. De futurepopinfluerade dansgolvsdängorna som “Memories” och “So High” möter svepande och melodiösa synthpopnummer som “Losing Myself” och “Your Destiny”. Dessa modtempospår bidrar också med nödvändigt andrum inför lite tuffare EBM-kryddade spår som “Surrender” och “Slave”.

Chrom visar på “Synthetic Movement” upp ett modernt, mycket välproducerat och väldigt medryckande sound med starka melodier och refränger som är väldigt svårt att inte ryckas med i. Nyanserna på djupet finns verkligen där genom samtliga spår och något säger mig att jag kommer återvända till det här albumet om och om igen den närmsta tiden – både på tunnelbanan och från DJ-båset!

Tracklist

01. Memories (05:18)
02. Surrender (04:16)
03. Loneliness (05:39)
04. Losing Myself (04:47)
05. In My World (04:31)
06. We’ll Be Alone (05:40)
07. Slave (04:51)
08. Break the Chains (04:52)
09. Let It Go (04:55)
10. So High (04:49)
11. Your Destiny (05:24)

Blutengel hyllar natten på nya albumet

Tags: , , , , ,


Bara nio månader sedan förra albumet “Tränenherz” – men redan nu är tyska Blutengel tillbaka med uppföljaren “Nachtbringer”. Utöver de åtta nyskrivna låtarna så ger man även tre demos av tidigare outgivna låtar och en liveversion av bandets hit “Black Roses”.

Utöver den ordinarie CD-utgåvan så levereras det nya albumet även i en CD/DVD-box *** innehållande livevideon “Tränenherz Live” inspelad under den senaste turnén. Utöver de femton låtarna innehåller denna även bonusmaterial i videoform från turnén med klipp från turnébussen, backstage och soundcheck med mera. CD/DVD-versionen levereras i två versioner, en ordinarie digipak samt en DVD-box i A5-format.

“Nachtbringer” släpps den 18 november via Out Of Line.

Tracklist “Nachtbringer” (CD)

  1. Nachtbringer
  2. Out of Control
  3. Time (There’s Nothing More)
  4. Anders Sein
  5. Wir Sind die Nacht
  6. Another World
  7. Voices
  8. Am Ziel
  9. Like a Shadow (Demo 2009)
  10. Color of the Night (Demo 2009)
  11. Still Standing (Demo 2009)
  12. Black Roses (Live 2011)

Tracklist “Tränenherz Live” (DVD) ***

  1. Intro
  2. The Lost Children
  3. Ordinary Darkness
  4. Doomsday
  5. Behind the Mirror
  6. Über den Horizont
  7. Soul of Ice
  8. Lucifer
  9. Das Andere Ich
  10. Die With You
  11. Winter of My Life
  12. Vampire Romance
  13. Ein Augenblick
  14. The End
  15. Bloody Pleasures
  16. Bonusmaterial: Tourbus, Backstage, Soundcheck, Signing Sessions…

Intro02. The Lost Children03. Ordinary Darkness04. Doomsday05. Behind the Mirror06. Über den Horizont07. Soul of Ice08. Lucifer09. Das Andere Ich10. Die With You11. Winter of My Life12. Vampire Romance13. Ein Augenblick14. The End15. Bloody Pleasures16. Bonusmaterial: Tourbus, Backstage, Soundcheck, Signing Sessions…