Brittiska Blancmange presenterar en nyinspelaning av “Red Shift” med David Rhodes på gitarr. Originalversionen levererades på bandets senaste album “Commuter 23” som släpptes i våras. “Red Shift EP” släpps den 7 oktober.

Brittiska Blancmange, som förra månaden presenterade bandets sjätte album “Semi Detached”, följer nu upp med instrumentalskivan “Nil By Mouth”.

Albumet innehåller 12 spår och kommer till en början enbart säljas under bandets kommande turné som inleds den 15 och 16 maj när bandet spelar på Red Gallery i London.

Blancmange bildades av Neil Arthur och (den numera avhoppade) andremedlemmen Stephen Luscombe 1979. Bandet debuterade med “Happy Families” (1982) som även innehöll bandets genombrottshit “Living on the Ceiling”. Duon släppte sedan ytterligare två album under åttiotalet – “Mange Tout” (1984) och “Believe You Me” (1985) innan man efter ett långt uppehåll gjorde comeback med “Blanc Burn” (2011) och sedan följde upp med nyinspelningen “Happy Families Too.. The Story So Far” (2013).

“Nil By Mouth” släpps den 15 maj

Tracklist

01. Eleanor
02. Fall
03. R and P
04. Cistern
05. Gone
06. Crystals Of Zircon
07. The Son
08. Matters Of Life
09. Holiday Camp (2005)
10. Landsea
11. So Long Ago
12. Close Encounters

Format: (Album) CD, 2CD**, LP, Digital

Skivbolag: Cherry Red Records

Releasedatum: 9 mars 2015

Genre: Synthpop, electropop

Bandmedlemmar: Neil Arthur

Land: England

Recensent: Erik Uppenberg 

(English version below)

Mogen synthpoppare med influenser från Mellanöstern

Det finns några saker som får duon Blancmange att sticka ut bland mera namnkunniga brittiska 1980-talssynthpopband. Det är Neil Arthurs särpräglade, numera nästan gammelmansdarriga stämma. Det är det lugna och eftertänksamma tempot som präglar de flesta av deras låtar, som textmässigt ofta är bittert humoristiska berättelser om kraschade förhållanden och andra av livets prövningar.

Och, slutligen, de mer eller mindre tydliga etnoinfluenser från olika håll – särskilt Mellanöstern – som smyger sig in på så gott som varje spår. Det senare har snarare ökat med tiden.

2011 gjorde duon oväntad comeback med ”Blanc Burn”, en samling mogna synthpoplåtar som i mitt tycke var starkare än de tre 1980-talsalbumen.

Samma år diagnosticerades Stephen Luscombe dessvärre med aortabråck, och han verkar vara i dåligt skick. Först tvingades han sluta turnera, och därefter har han lämnat bandet helt och hållet. Blancmange är alltså numera sångaren Neil Arthurs soloprojekt.

Så sent som förra året presenterade Blancmange en nyinspelning av sitt mest klassiska album ”Happy Families”. Skivan var så lik originalet att jag inte riktigt förstod poängen med att göra den. Men på ”Semi Detached” är Arthur dessbättre tillbaka med nytt material. Albumtiteln är kanske en ironisk beskrivning av hur det som vanligt låter: inte direkt likgiltigt, men lite halvt avmätt och eftertänksamt.

Skivan början i Kraftwerk-land med skira ”The Fall”, en självmordslåt om en man som lämnats av sin älskade, och titeln syftar på Mark E. Smiths band The Fall, som var en av det tidiga Blancmanges stora influenser.

Den som vill fördjupa sig i Blancmanges allra första, experimentella låtar, kan för övrigt lyssna på ep:n ”Irene & Mavis”. Den gavs ursprungligen ut av bandet själva i bara 500 exemplar år 1980, men återutgavs av bolaget Minimal Wave härom året och finns numera behändigt tillgänglig på Spotify.

Kraftwerk-influenserna är också tydliga på den instrumentala ”Mks Lover” senare på skivan. I de stunderna påminner Blancmange om sina samtida och mer framgångsrika synthpopkolleger i OMD.

”I Want More” bjuder på lite lättorientalisk electroclash, och singeln ”Paddington” – kanske albumets starkaste spår – är en sugande, guppande färd på något slags elektronisk kamelrygg. ”Acid”, ännu en relationsskildring lika giftig som titeln antyder, är en snygg variation på Blancmanges största hit ”Living on the Ceiling” som går i samma anda.

Det finns dock några spår där Arthur helt lämnar de arabiska och indiska inslagen. På ”Deep in the Mine” rör han sig i stället mot något slags keltisk eller nordisk folkmusikton. Det låter nästan som att Garmarna eller Hedningarna gästar i studion.

”Like I Do” och ”Useless” är klassisk synthpop i tidig Vince Clarke-anda. Den avslutande postpunkballaden ”Bloody Hell Fire” kunde varit ett lugnt sentida spår med Depeche Mode eller kanske Nine Inch Nails, i Trent Reznors lugnare stunder. På denna låt förstärks Arthurs egna gitarrer av David Rhodes, som även spelat med Kate Bush och Peter Gabriel.

Blancmange visar på sin sjätte fullängdare åter att man är en udda fågel, eller en rar blomma i en annars alltför monokulturell synthpoprabatt. Neil Arthur plockar friskt ur en exotiserande verktygslåda, lyckligt ovetande om nutida moralister som hävdar att han som vit europé inte har rätt att använda dessa influenser. Eller så struntar han helt i teorin om kulturell appropriering och kastar den på komposten, där den hör hemma.

 Tracklist

01. The Fall (08:08)
02. I Want More (03:57)
03. Paddington (03:56)
04. It Didn’t Take Long (04:24)
05. MKS Lover (04:17)
06. Like I Do (03:34)
07. Deep In The Mine (04:43)
08. Acid (04:23)
09. Useless (03:27)
10. Bloody Hell Fire (05:48)

Tracklist Bonus Disc **

01. I Want Your Love (Extended Version) (o6:43)
02. Silk Sea (03:29)
03. That Worm (05:12)
04. Paddington (Extended Version) (05:36)
05. I Want More (Extended Version) (07:15)
06. Like I Do (Extended Version) (04:50)
07. Useless (Extended Version) (04:36)
08. Paddington (Alternative Edit) (04:04)
09. I Want Your Love (05:16)

(English version below)

Mature synthpoper with Middle East-influences

There are a few things that make Blancmange stand out among the more renowned British 80’s synthpop bands. It’s Neil Arthur’s distinctive, nowadays almost greybeardlike voice. It is the quiet and thoughtful pace that characterizes most of their songs, which lyrically often tells bitterly and humorous stories of crashed relationships other trials of life.

And, finally, they more or less distinct ethno influences from different regions – especially the Middle East – that sneaks up on virtually every track. The latter has rather increased over time.

2011 the duo made an unexpected comeback with “Blanc Burn”, a collection of mature synthpop songs that in my opinion was stronger than their three outputs from the 80’s.

That same year, Stephen Luscombe unfortunately was diagnosed with aortic aneurysm and at the moment he seems to be in a rather poor condition. First he was forced to stop touring and then he left the band altogether. Blancmange of today has become singer Neil Arthur’s solo project.

As recently as last year Blancmange gave us a remake of thier most classic album “Happy Families”. The album was so similar to the original that I did not really understand the point of making it. But with “Semi Detached” Arthur is fortunately back with new material. The album title is perhaps an ironic description of how it normally sounds: not really apathetic, but somewhat reserved and thoughtful.

The album begins in Kraftwerk-country with the sheer “The Fall”, a suicide story about a man abandoned by his beloved, and the title refers to Mark E. Smith’s band The Fall, which was one of Blancmange’s major influences in their early days.

Those who want to immerse themselves in Blancmange’s very first experimental songs could listen to the EP “Irene and Mavis”. It was originally published by the band themselves, released in only 500 copies in 1980, but re-released by the label Minimal Wave a few years ago and is now conveniently available on Spotify.

Kraftwerk influences are also clear on the instrumental “Mks Lover” later on the disc. In those moments Blancmange are reminiscent of their contemporaries and more successful synthpop colleagues OMD.

“I Want More” brings some light-oriental style of electroclash and the single “Paddington” – perhaps the album’s strongest track – is a sucking, bobbing travel some sort of electronic camel’s back. “Acid” yet a relationship depiction as toxic as the title suggests is a neat variation on Blancmange’s biggest hit “Living on the Ceiling” going in the same spirit.

However, there are some tracks where Arthur completely leaves the Arab and Indian elements. On “Deep in the Mine” he instead moves toward som sort of Celtic or Nordic tones of folk music. It sounds almost like Garmarna or Hedningarna have made a visit to the studio.

“Like I Do” and “Useless” are classic synth pop songs in the early Vince Clarke spirit. The final post-punk ballad “Bloody Hell Fire” could have been a quiet latter-day track of Depeche Mode or maybe Nine Inch Nails in Trent Reznor’s quieter moments. The song Arthur’s own guitars are accompanied by David Rhodes’, who also played with Kate Bush and Peter Gabriel.

Blancmange on this their sixth full-length album that they’re a odd bird or a cute flower in the elsewhere quite monocultural scene of synthpop. Neil Arthur goes all-in on an exotic tool box blissfully unaware of contemporary moralists who claims that white Europeans do not have the right to use these influences. Or perhaps he completely ignores the theory of cultural appropriering and throws it on the compost heap, where it belongs.

Blancmange – som senast var albumaktuella under 2013 (2014 på Cherry Red Records) med remaken av bandets debutalbum “Happy Families” (“Happy Families Too.. the Story so far”) från 1982 och som 2011 gjorde sin stora comeback med “Blanc Burn” – är nu redo är nu redo att presentera den kommande “Semi Detached”.

Albumet är mixat av Adam Fuest och gitarrinslagen levereras av David Rhodes (som tidigare har arbetat med bland andra Kate Bush och Peter Gabriel), blir Blancmanges femte album i ordningen och även det första där den numera ensamme Neil Arthur agerar utan originalkompanionen Stephen Luscombe.

Utöver de ordinarie utgåvorna som levereras digitalt på CD och vinyl så landar “Semi Detached” även i en begränsad dubbeldiscutgåva ** som utöver diverse alternativa versioner inkluderar inte mindre än tre exklusiva bonusspår.

Den första singeln “Paddington” släpps den 9 mars (se se videon nedan) och bland de tio nya spåren finner vi även en cover av Cans “I Want More”.

“Semi Detached” släpps den 23 mars via Cherry Red Records.

Tracklist

01. The Fall
02. I Want More
03. Paddington
04. It Didn’t Take Long
05. MKS Lover
06. Like I Do
07. Deep In The Mine
08. Acid
09. Useless
10. Bloody Hell Fire

Tracklist Bonus Disc **

01. I Want Your Love (Extended Version)
02. Silk Sea
03. That Worm
04. Paddington (Extended Version)
05. I Want More (Extended Version)
06. Like I Do (Extended Version)
07. Useless (Extended Version)
08. Paddington (Alternative Edit)
09. I Want Your Love

Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Cherry Red Records
Releasedatum: 7 april 2014
Genre: Synthpop, electropop
Bandmedlemmar: Neil Arthur, Stephen Luscombe
Land: England
Recensent: Erik Uppenberg

Onödig repris på synthpopklassiker

Blancmange är en klassisk brittisk synthpopduo som hade några hits under det tidiga 1980-talet. De var aldrig störst, inte heller bäst, men hade en personlig stil med lätt orientaliska influenser. Härom året gjorde de comeback med den överraskande starka skivan ”Blanc Burn”, ett moget och varierat gubbsynthpopsläpp som enligt mig slog Blancmanges tre 80-talsalbum.

Neil Arthur och Stephen Luscombe har ännu ett album med nytt material på gång under året, men först bjuder de på en ny version av sin första LP ”Happy Families”. Andra skivan ”Mange tout” nådde högre på listorna, men denna är nog mer klassisk. Duon har spelat in den på nytt, från början till slut, med några remixar av bland andra Vince Clarke och Komputer som bonus.

Det är nog snarare regel än undantag att just ett gammalt synthpopband förbereder nya versioner av gamla låtar. Försiktiga moderniseringar som framför allt är avsedda att använda som backtrack när de ska ge sig ut på turné. Mer ovanligt är att de ges ut, annat än på livealbum.

Ursprungsomslaget med sin glada kattfamilj var inspirerat av konstnären Louis Wains tacky men charmiga målningar av fabelkissar i lantlig brittisk miljö. På ”Happy Families Too” har samma katter fått en futuristisk inramning med rymddräkter, natthimmel och Tintins raket i bakgrunden. En rolig variation på originalet. Same but different, kan man säga. Tyvärr gäller detta inte själva musiken – där är det snarare same but same som gäller.

De nya versionerna är just nyinspelningar och inte så mycket mer. Jag lyssnar och lyssnar, jämför låt efter låt, men det känns som samma skiva. Det är inte dåligt, det är samma kvalitet som första versionen, helt enkelt därför att det låter så likt. Samma band gör samma sak igen, visserligen med nya maskiner men med samma temperament och känsla, och i stort sett med samma arrangemang. Största skillnaderna kan anas i introna.

Ett av få spår som faktiskt får en lite annan känsla, inte olik en Yazoo-låt som Alison Moyet kunde ha framfört, är Blancmanges största hit ”Living on the Ceiling”. Som extraspår får vi en bra remix av just Vince Clarke, vilket understryker likheten ytterligare.

En annan sak som slår mig, apropå likhet, är hur nära den stämningsfulla låten ”Waves” ligger Q Lazzarus hit ”Goodbye Horses”, för synthare även känd i coverversionen av Psyche. Men Blancmange var först, och skulle jag varit Arthur och Luscombe skulle jag övervägt en stämning för länge sedan.

Frågan är vem ”Happy Families Too” riktar sig till. Kanske är den fega behandlingen av materialet precis rätt nivå av förnyelse för en och annan stockkonservativ 80-talsrelik bland synthpopparna. Och de allra största fansen tycker nog att det är roligt. Men de är nog en mycket liten skara, och utan den fanatiska armén tillbedjare som exempelvis Depeche Mode har, faller den poängen. Kanske kan skivan locka en eller annan ny ung lyssnare med 80-talsvurm, men i så fall är detta en väldigt lång reklamjingel för originalet.

Det här känns lite som när Gus van Zandt gjorde en nyinspelning av Hitchcocks filmklassiker ”Psycho”, scen för scen fast i färg. Ett intressant experiment på pappret, men i praktiken bara onödigt.

Stephen Luscombe är sedan 2011 förhindrad att delta på Blancmanges turnéer av medicinska skäl. Så kanske har han och Neil Arthur helt enkelt gjort skivan för sig själva, nu när de gamla vapendragarna inte har nöjet att framföra låtarna tillsammans live. Njutit av att bygga ihop sina kära gamla låtar på nytt, som en legomodell man byggt en gång tidigare?

Tracklist

01. I Can’t Explain (04:23)
02. Feel Me (05:37)
03. I’ve Seen the World (03:04)
04. Wasted (04:58)
05. Living on the Ceiling (03:38)
06. Waves (04:21)
07. Kind (04:04)
08. Sad Day (04:26)
09. Cruel (04:32)
10. God’s Kitchen (03:00)
11. Running Thin (02:43)
12. Feel Me (Greg Wilson & Derek Keye Remix) (08:22)
13. Living on the Ceiling (Vince Clarke Remix) (06:14)
14. Cruel (Komputer Remix) (07:38)
15. God’s Kitchen (Komputer Remix) (05:37)

Vince Clarke levererar en remix på Blancmange-klasikern “Living on the Ceiling”. Enjoy!

I helgen är Nostalgifesten tillbaka igen efter förra årets lyckade och mycket uppskattade premiärfest. Lördagen den 27 april klockan 18 drar det igång, först på Babel på Spångatan 38 och sedan på Deep, som ligger på Amiralsgatan 20. Bor du i Malmö med omnejd eller kan ta dig så får ni skynda er att skaffa biljett då de är på väg att sälja slut.

Festen arrangeras av Facebookgruppen för Synth- och Goth-bildnostalgi från det glada 80-talet med hjälp av Skånes största och äldsta synthklubb Neostalgia. Frontar eventet gör Sebastian Hedberg och Steve Nilsson, som tillsammans med sina vänner har lyckats locka hela nio artister till denna andra upplaga av Nostalgifesten. Asfalt gör t.ex blott sin andra spelning på 20år och Blipblop sin första på lika många. Blancmange sin första Sverigespelning någonsin och Leæther Strip deras första i Skåne. En kväll att se fram emot med andra ord!

Med reservation för ändringar så ser spelschemat ut så här för stunden:

Spelschema

Babel

18.30  –  S.P.O.C.K
19.30  –  Das Ich
20.40  –  Twice A Man
21.40  –  Blanchmange

Deep

23.30  –  Malaise
00.30  –  Leaether Strip
01.30  –  Neotek
02.20  –  Asfalt
03.10  –  Blipblop

Biljettinfo

Biljetter går att köpa per lokal eller för hela kvällen på Tickster alternativt på Folk & Rock i Malmö.

Hela kvällen: 395kr + avgift.
Babel: 295kr + avgift.
Deep: 195kr + avgift.

Mer info

För mer information om artisterna och Nostalgifesten #2 rekommenderar vi er att läsa och följa Facebook-eventet här. Kontaka även Sebastian Hedberg eller Steve Nilsson via Facebook med frågor.

ElektroSkull kommer att ha medarbetare på plats och troligen kan ni se fram emot en liverapport och lite bilder från helgens festligheter!

Format: CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Mute Records (Playground)
Releasedatum: 23 augusti 2011

Genre: Synthpop, electropop, techno, house

7/10

En duo med tre olika namn sammanfattar sin karriär

Duon Simon Leonard och David Baker har gjort musik tillsammans sedan 1982. När de har bytt musikstil, har de också bytt namn. Den här samlingen från Mute sammanfattar deras karriär genom tre olika inkarnationer. Jag ska villigt erkänna att jag inte är värst inlyssnad på vare sig Fortran 5 eller Komputer, och I Start Counting har jag aldrig hört tidigare. Så antagligen tillhör jag målgruppen för den här samlingen: synthintresserad allmänhet som behöver en introduktion.

Leonard och Baker började som synthpopbandet I Start Counting. Under tidigt 1990-tal sadlade de om till techno och annan dansmusik och bytte namn till Fortran 5. Därefter växlade de in på ett old school-electro-spår, och forsatte som den i högsta grad Kraftwerk-influerade orkestern Komputer.

Mest spännande är det att lyssna in sig på de tidiga låtarna. I Start Counting är en trevlig bekantskap. Två album hann de med att ge ut, här företrädda med fem låtar, i allmänhet lugn, eftertänksam synthpop. ”Konnecting …” inleds med debutsingeln ”Letters to A Friend” (1984) och sista singeln ”Million Headed Monster” (1989). Bägge påminner om grupper som B-Movie, Our Daughter’s Wedding och inte minst Blancmange (vars sångare Fortran 5 senare samarbetade med, se nedan). ”Still Smiling” från 1985 är däremot mer Depeche Mode-aktig.

På ”Lose Him” från 1988 märks det tydligt hur dansmusikinfluenser börjar smyga sig in i I Start Countings musik. Och när duon spelade in nytt material runt 1990, var skillnaden så stor mot tidigare att de beslöt byta namn till det typiskt 90-talsosande Fortran 5. Jämför med bandnamn som 808 State, Electribe 101 och Apollo 440.

Jag minns ”Heart on the Line” som deras största framgång. Den finns förstås med här. Fortran 5 remixade också låtar till andra artister, i synnerhet Erasure, men även Laibach och Inspiral Carpets. Detta ryms dock inte inom ramen för denna samling.

Att Leonard och Baker bytte till dansmusik betyder inte att de lämnade popsnickeriet. Fem av sex Fortran 5-låtar vi möter på ”Konnecting …” har en traditionell struktur med vers och refräng. I etnodängan ”Persian Blues” hörs också de soundmässiga kopplingarna både bakåt och framåt, till de bägge synthpopprojekten. Just denna låt sjungs av Neil Arthur från Blancmange, och det är ungefär så det låter.

Även den halvironiskt framförda Eric Clapton-covern ”Layla (Derek sings Derek)” är ett exempel på pop från Fortran 5-eran. Men här finns också också tråkig soulig house som ”Look to the Future” och enahanda 90-talsdansspåret ”Love Baby” – det enda instrumentala spåret från den tre album långa Fortran 5-eran som fick vara med.

Sedan kommer vi till det enligt mig tristaste kapitlet, Komputer. I mina öron har det projektet mest varit ett slags tröst för fanatiska Kraftwerk-fans i väntan på nytt material från ”The Real Thing”. Det är tydligt exempelvis i hiten ”Valentina”, hyllningen till Valentina Teresjkova som var den första kvinnan i rymden. Ett gott synthpophantverk, men könlöst och ganska onödigt. Vill jag höra Kraftwerk-inspirerad musik, ger det mig mer att lyssna på svart electrofunk från tidigt 80-tal, eller Anthony Rothers stenhårda 00-talselectro för dansgolvet.

Komputer har gett ut tre album. På det andra, ”Market Led” från 2002, lämnade duon Kraftwerk-plankandet, men denna mer experimentella skiva saknar å andra sidan poplåtar och saknas helt på samlingen ”Konnecting …”. Det verkar som om Komputer på senaste skivan (”Synthetic” från 2007) har mixat Kraftwerk-influensen med sitt eget, mer personliga sound igen – det från I Start Counting-tiden. Åtminstone att döma av ”Headphones and Ringtones” och ”Like a Bird”, de bägge färskaste spåren på samlingen. I så fall är cirkeln sluten; vi är tillbaka där vi började.

Gott så. Även om I Start Counting var ett tämligen uselt bandnamn, framstår duons upprepade namnbyten i efterhand som rätt onödiga. De musikaliska lappkasten på den här samlingen är färre än väntat. Delvis beror det nog på smart låtordning, där samlingen på ett lyckat sätt hoppar fram och tillbaka mellan de tre olika projekten. Men att helheten fungerar såpass bra visar också att det funnits en linje, en egen personlighet i Leonards och Bakers kompositioner.

// Erik Uppenberg, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist

1. I Start Counting – Letters To A Friend  3:53
2. I Start Counting – Million Headed Monster  3:53
3. Fortran 5 – Heart On The Line  3:51
4. Fortran 5 – Time To Dream  4:30
5. Komputer – Valentina  3:39
6. Kompute – Looking Down On London  3:57
7. Fortran 5 – Love Baby  4:35
8. I Start Counting – Lose Him  3:36
9. Komputer – Headphones and Ringtones  4:02
10. I Start Counting – Still Smiling  3:49
11. Komputer – Like a Bird  4:10
12. I Start Counting – Empty Room  4:26
13. Fortran 5 – Look To The Future  3:43
14. Fortran 5 – Persian Blues  3:58
15. Fortran 5 (with vocals by Derek Nimmo) – Layla (Derek Sings Derek)  3:36

Format: CD / Digital
Skivbolag: Eget / Proper Records
Releasedatum: Ute nu!

Genre: Pop, Synthpop

7/10

Eftertänksam diskbänksrealism av mogna män

I början av 1980-talet hörde Blancmange till B-laget i den brittiska synthpopvågen. De var lite mer musikaliskt udda, något mer postpunkiga, än samtida kolleger som Soft Cell, Depeche Mode och Visage. De hade några hits – ”Blind Vision”, ”Living on the Ceiling” och ”Don’t Tell Me”, men sedan är det tunnsått.

Jag kan inte precis påstå att jag legat vaken om nätterna och hoppats på denna oväntade comeback, ett kvarts sekel sedan de lade ner. Nya skivan ”Blanc Burn” blev ett tillfälle att lyssna igenom de tidigare skivorna och gissa vad? De är rätt trista, precis som jag minns dem, och den nya skivan är bättre.

Det är två eftertänksamma, medelålders musiker som med ett snett leende levererar ett antal nästan diskbänksrealistiska vardagsbetraktelser i olika stilar men i ett ständigt lunkande tempo. I ”By the Bus Stop @ Woolies” skäller en förortshund i bakgrunden. En annan låt heter ”I’m Making a Coffee”. Det finns många låtar om brusten kärlek och kraschade förhållanden, men Yello-doftande odditeten ”Don’t Forget Your Teeth” är första gången jag hör en låt som, vad jag förstår, handlar om en av följderna: bodelning!

Tänk om Adophson & Falk mäktat med något liknande – gubbpop som är mogen utan att vara tråkig.

Både Neil Arthur och Stephen Luscombe har fortsatt göra musik på varsitt håll efter Blancmanges splittring 1986. Årtionden av inblandning i allt från från soundtracks av olika slag till experiment med indisk musik har gett dem en stor palett att måla från, och ”Blanc Burn” är en varierad historia. I ”Radio Therapy” kommer inspirationen snarast från tidiga Kraftwerk, före ”Autobahn”, då de fortfarande spelade tvärflöjt.

Etnoinfluenserna som dyker upp här och där i Blancmanges musik – exempelvis sitaren i ”Living on the Ceiling” – gör att man kanske kan jämföra dem med svenska Twice a Man. På nya skivan är sitaren tillbaka i ”The Western”, en allt annat än västlig historia där det för övrigt låter som om Neil Arthur spelar på läppen. Bara en sådan sak gör ”Blanc Burn” väl värd att upptäcka.

// Erik Uppenberg, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist

1. Bus Stop  3:39
2. Drive Me  4:15
3. Ultraviolent  3:37
4. The Western  3:40
5. Radio Therapy  4:34
6. Probably Nothing  5:27
7. I’m Having a Coffee  3:55
8. Don’t Let These Days  4:19
9. Wdyf  4:33
10. Don’t Forget Your Teeth  4:11
11. Starfucker  4:42