Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Black Cherry"

Goldfrapp – “Silver Eye”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital, vinyl
Skivbolag: Mute Records
Releasedatum: 31 mars 2017
Genre: Electropop, synthpop
Bandmedlemmar: Alison Goldfrapp, Will Gregory
Land: England
Recensent: Stefan Last

 

(English version below)

Goldfrapp kör elektroniskt igen

Det är alltid spännande med ett nytt albumsläpp från Goldfrapp. De är aldrig förutsägbara och man vet aldrig vad man kommer höra när man trycker på play första gången. Från filmiska noirnummer på debuten ”Felt Mountain” från 2000, vidare till electro, synthpop, folkpop, disco och introvert downtempo så har vi nu framför oss deras sjunde studioalbum ”Silver Eye”.

Ganska snabbt blir det klart att det den här gången är fråga om ett välkommet återbesök i synthpoppen när öppningslåten och albumets första singel ”Anymore” når trumhinnorna. Låten är något av en four-on-the-floor-version av deras gamla hit ”Ooh La La”, och efterföljande ”Systemagic” har mycket gemensamt med ”Strict Machine”, en annan av deras tidigare singlar.

Plattan fortsätter synthpoppens tecken med stämningsfulla ”Tigerman”, ett av albumets bästa spår. Låten kan nog soundmässigt placeras någonstans mellan albumen ”Felt Mountain” och ”Supenature”. Och när vi ändå snackar soundmässiga likheter med tidigare alster så anknyter fjärde spåret ”Become The One” mycket till både ”Black Cherry” och ”Supernature”.

Ett lugnare parti följer med ”Faux Suede Drifter”, ”Zodiac Black” och vackra ”Beast That Never Was”. Albumets poppigaste fem minuter avlöser i form av ”Everything Is Never Enough” som jag gärna skulle se som tredje singel. En snygg, luftig och upplyftande produktion som griper tag i en på precis rätt sätt.

Vi landar sedan mjukt i ”Moon In Your Mouth” där Alison levererar en av sina kanske mest känslofulla vokala insatser. En klar höjdpunkt på plattan!

Albumet avslutas sedan med dramatiska ”Ocean”. En storslagen produktion med ett ganska abrupt slut, och man sitter kvar med känslan av att ha lämnats med något av en cliffhanger. Man vill liksom veta vad som händer härnäst. Vi får otåligt vänta på nästa album…

Sammantaget är detta en samling låtar som bör tilltala den som liksom jag har Goldfrapps tre första album som favoriter, då de ligger i synnerhet ”Black Cherry” och ”Supernature” nära i soundet. Personligen tycker jag singlarna hör till de minst inspirerade låtarna på plattan, så har du bara hört dessa så tycker jag definitivt att du ska ge resten av ”Silver Eye” en chans. Sannolikheten är stor att du kommer att gilla vad du hör.

Tracklist

01. Anymore (03:54)
02. Systemagic (03:38)
03. Tigerman (04:14)
04. Become The One (04:44)
05. Faux Suede Drifter (05:02)
06. Zodiac Black (05:04)
07. Beast That Never Was (04:38)
08. Everything Is Never Enough (05:06)
09. Moon In Your Mouth (04:03)
10. Ocean (04:26)

(English version below)

Goldfrapp goes electronic again

A new album release from Goldfrapp is always exciting. They’re never predictable and you never know what you’re going to hear when you press play the first time. From cinematic noir numbers on the 2000 debut ”Felt Mountain” on to electro, synthpop, folk pop, disco and introverted downtempo, we’re now presented with their seventh studio album ”Silver Eye”.

It quickly becomes clear that this time they’re making a welcome revisit to synthpop when the opening track and the first single off the album ”Anymore” hits the eardrums. The song is a bit of a four-on-the-floor version of their old hit ”Ooh La La”, and the following ”Systemagic” has a lot in common with ”Strict Machine”, another one of their earlier singles.

They continue down the synthpop path with the evocative ”Tigerman”, one of the album highlights. Its sound could possibly be placed somewhere inbetween the ”Felt Mountain” and ”Supernature” albums. And while we’re on the subject of sound similarities with their previous output, the fourth track ”Become the One” feels closely related to both ”Black Cherry” and ”Supernature”.

Things slow down mid-album with ”Faux Suede Drifter”, ”Zodiac Black” and the beautiful ”Beast That Never Was”. The poppiest five minutes on the album then takes over in the form of ”Everything Is Never Enough” which I wouldn’t mind seeing as single number three. The crisp, airy and uplifting production grabs a hold of you in just the right way.

We then land smoothly in ”Moon In Your Mouth” where Alison delivers what is perhaps her most emotional vocal delivery yet. Definitely an album highlight!

The album concludes with the dramatic ”Ocean”, an epic production with a somewhat abrupt ending, leaving you with what feels like a bit of a sonic cliffhanger. You sort of want to know what comes next. We’ll just have to impatiently await the next album…

As a whole this is a collection of songs that should appeal to people like me who hold the first three Goldfrapp albums as their favourites as they’re close in sound to particularly ”Black Cherry” and ”Supernature”. I personally feel that the singles are the least inspired tracks on the album, so if you’ve only heard those then I absolutely recommend you giving the rest of ”Silver Eye” a listen. It’s highly probable that you will like what you hear.

Liverapport: Goldfrapp 20140801, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , ,


Goldfrapp skapar imponerande tryck i lugna låtar

Ett tajt liveband bygger upp ett imponerande tryck i ett set som domineras av lugna låtar. Men spelningen är alldeles för kort, tycker Erik Uppenberg om ett av Goldfrapps sällsynta Sverigebesök.

Liverapport: Goldfrapp, Stockholm Music & Arts, Skeppsholmen fre 1 aug.

 

I femton års tid har Alison Goldfrapp och hennes musikaliska parhäst Will Gregory utgjort Goldfrapp, en duo stadd i ständig musikalisk förändring. Från triphop via synthpop, electroclash och electrohouse till skir akustisk pop och tillbaka igen. Så gott som varje nytt album har inneburit en radikal kontrast mot det närmast föregående, vilket innebär att den pumpande 80-talsdiscon på förra skivan ”Head First” (2010) följdes av finstämd, lugn folktronica på ”Tales of Us” (2013).

Bästa startpunkten för Elektroskulls läsekrets är alltså troligen inte den senaste skivan, utan snarare electroclashiga ”Black Cherry” (2003) och dansgolvsrökaren ”Supernature” (2005).

Länge kunde man se Alison Goldfrapp som en yngre, mer arty Madonna, som gjorde liknande saker men med betydligt större djup och med en egen, inte en inhyrd, konstnärlig fingertoppskänsla. Goldfrapp tackade kaxigt nog också nej till Madonnas inbjudan till samarbete, förmodligen för att hon/de inte ville låta den något vampyriskt lagda popikonen suga den kreativa musten ur dem.

Därefter kom Lady Gaga och tog över positionen som den nya Madonna. Trist, för Gagas musik är så mycket plattare än Goldfrapps. Det kan vare sig hummerhattar, köttklänningar eller påkostade scenshower ändra på.

Goldfrapps Sverigebesök har varit få. En konsert efter första skivan ”Felt Mountain” (2000), kanske en tidigare festivalspelning, det är såvitt jag vet allt. På festivalen Stockholm Music & Arts har Goldfrapp sällskap av legendarer som Television och Neil Young. Som första större band möter de en gles eftermiddagspublik där få har kommit för just Goldfrapps skull. För den som vill, så går det utmärkt att avnjuta konserten sittande på kullerstenarna bakom Moderna Museet. Man ser scenen ändå.

Will Gregory har alltid varit en doldis i skuggan av den extroverta stjärnan Alison Goldfrapp. Han syns sällan på bild, och nu inte heller på scenen: Gregory tycks ha stannat hemma hos familjen denna gång. I stället backas Alison Goldfrapp upp av ett tajt femmannaband. Med en hårt arbetande batterist och två keyboardister som även trakterar fiol och mandolin (!) får gruppen till ett imponerande starkt tryck även i de relativt lugna låtar vi får oss till livs.

Ett bra exempel är ”Little Bird”, som avslutas med ett pampigt, atonalt instrumentalparti som låter krautrock. Några andra av de lugna spår som dominerar den korta spelningen är inledande”Utopia”, ”You Never Know”, ”Thea”, ”Yellow Halo” samt ”Lovely Head”.

Det är inte bara musiken som är stadd i utveckling hos Goldfrapp. Under karriären har Alison Goldfrapps scenpersona gått från sexig diva omgiven av dansare i djurhuvuden (se till exempel videorna till ”Number One”, ”Train” och ”Strict Machine”) till hednarituellt inspirerad älvdrottning i clowndräkt (se ”A&E”).

Ibland har Goldfrapp velat skapa känslan av dansgolvsparty mitt i en pulserande metropol eller en hedonistisk backstage-orgie, andra gånger av hednisk naturdyrkan i en skogsdunge. Oavsett vilket, så tycks duon se musik, videor och liveshower som en del av ett gesamtkunstwerk där alla delar är lika viktiga för helheten.

Så dock inte under denna festivalspelning. Alison Goldfrapp och bandet är klädda helt i svart, i Alisons fall dräktbyxor med pressveck och sylvassa stövlettklackar. Alison Goldfrapp är vid det här laget en rutinerad scenartist med stort röstomfång, en självklar karisma och en pondus som många andra electronicaartister får försöka fejka sig till.

Men extravaganserna från de liveinspelningar jag har sett saknas helt, inga dansare och inga projektioner, bara en svartvit fotofond och en snygg ljussättning som tyvärr inte kommer till sin rätt i eftermiddagssol. Jag kommer på mig själv att längta till en mörk lokal, eller åtminstone en spelning i skymningsljus.

Goldfrapp avslutar med två upptempohits: ”Number One” och en rysningsframkallande, sugande och stenhårt pulserande version av ”Train”. Sedan är det slut, efter bara nio låtar. En liten med tapper skara Goldfrapp-fans klappar förgäves efter extranummer, medan resten av publiken sprids över festivalområdet.

goldfrapp