Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Ben Lukas Boysen"

Lionhearts – “Lionhearts”

Tags: , , , ,


Format: (Album) 2CD, digital
Skivbolag: Dependent Records
Releasedatum: 26 maj 2017
Genre: Electro, synthpop
Bandmedlemmar: Frank M. Spinath, (Ben Lukas Boysen)
Land: Tyskland
Recensent: Alexander Johansson

FacebookLast.fmtidalSpotifyDiscogsBandcamp

(English version below)

Spirituell gemenskap med DM

Den tyska duon Lionhearts debutalbum är en ytterst välproducerat och välljudande historia med en vemodigt filmisk atmosfär, inte alls olik det sena Depeche Modes produktioner från “Exciter” och framåt. Sångaren Frank Spinath har bl.a sjungit i Edge of Dawn och Seabound men tar med Lionhearts på sig ett större ansvar även för låtskrivandet enligt pressmaterialet. Med sig har han Ben Lukas Boysen som skapat elektronisk musik under sitt alter ego HECQ sen mitten av 00-talet.

Efter instrumentiella ambient-introt “Flashback” kommer albumets huvudnummer “The Ardent City”, en kall Kraftwerk-knapprande synthmatta ovanpå ett mjukt maskinmyller inte långt ifrån DM:s mästerverk “World in My Eyes”. Låten “Threat” fungerar på liknande sätt fast den är mindre pop, utan lite hårdare och mer minimalistisk, inte lika bra som HECQ:s mäktiga “Sura” (2010), men ändå ett utmärkt exempel på modern dansmusik.

“Gone” försöker Spinath sig på att sjunga med en frasering som påminner om Trent Reznor i NIN och han gör det med den äran. Jag har tidigare tyckt att hans vokalinsatser har varit ojämna men det är de inte på Lionhearts. Singeln “Murder” och fina “To What I Don’t Know” är också starka synthlåtar med bra sång. Lionhearts utmanar faktiskt De/Vision om förstaplatsen på den tyska symfonisynthtronen.

Men Lionhearts delar tyvärr samma grundproblem som DM gjort i många år nu – det fattas naturliga hittar, även om “Cloud”, “No Going Back” och “Gone” står ut från det jämntjocka intryck album av den här typen – genomtänkta, genomarbetade och välproducerade – ofta ger upphov till. Jag hade samma invändning mot Seabounds förra album “Speak in Storms” (2014) som ändå är en rakare platta än Lionhearts som har mer introverta partier färgade av klassisk impressionistisk musik från bl a den ryske 1800-talstonsättaren Modest Musorgskij. För de som vågar tänka nytt kan det vara bra att veta att Lionhearts debut är precis lika bra som “Spirit”.

Bäst låtar: “The Ardent City”, “To What I Don’t Know” och “Murder”

Tracklist

01. Flashback (01:46)
02. The Ardent City (06:05)
03. Abandon (01:33)
04. Gone (03:47)
05. Cloud (04:10)
06. Kite (03:39)
07. Murder (04:37)
08. Hint (01:32)
09. Threat (04:41)
10. To What I Don’t Know (04:05)
11. No Going Back (04:46)
12. In The Sand (05:31)

(English version below)

Lionhearts has a certain spirit

The German duo Lionhearts debut album is well-produced and well-sounding piece with a sad and cinematic atmosphere, not far from the late Depeche Mode’s productions, from “Exciter” and onwards. The vocalist Frank Spinath has sang in Edge of Dawn and Seabound before. But as a member of Lionhearts he has taken a larger responsibility for the songs and the production. On his side is Ben Lukas Boysen who has created electronic music with the moniker HECQ since the middle of the 00’ties.

After the instrumental ambient intro “Flashback” comes the best song on the album, “The Ardent City”. Some chilly clicking Kraftwerk notes above a soft bass synth groove that share a lot of emotional similarities with DM’s “World in My Eyes”. Unfortunately is does not have a melody as distinct as the one in DM’s masterpiece. The song Threat has a simular musical setup but it is less pop and a bit harder and more minimalistic, not as great as HECQ’s impressive “Sura” (2010), but an excellent modern dance music sample.

On the song “Gone” Spinath is trying to sing with the phrasing of Trent Reznor from NIN and he is fairly succesfull. I used to think that his vocals were uneven but they are not on the album Lionhearts. The single “Murder” and fine “To What I Don’t Know” are strong synth songs with good vocals. Lionhearts actually challenge De/Vision on the informal top position in the German synth symphony genre (and that is, obviously, the finest genre).

Lionhearts share an unfortunate problem with late DM – there are no genuine hit songs – even if “Cloud”, “No Going Back” and “Gone” are different from the elegant produced melancholy on the rest of the songs on the album, they are simply not enough better rating. These kind of albums, thoughtful, elaborate and well-produced often share this aesthetic shortcoming. I had the same objection against Seabound’s latest album, “Speak in Storms” (2014). and that was a pretty straight album in comparison with the introverted, impressionist melodies characterized by the Russian 19th century composer Modest Mussorgsky that Lionhearts mention in the PR material.

Everybody that are looking out for new music should know that Lionhearts debut has as much spirit as “Spirit”.

Best songs: “The Ardent City”, “To What I Don’t Know” and “Murder”

Seabound- och Edge of Dawn-sångare släpper nytt med Lionhearts

Tags: , , , , , , ,


Frank M. Spinath, sångaren bakom projekt som SeaboundEdge of Dawn och Ghost & Writer, presenterar nu det nya projektet Lionhearts tillsammans med den Hecq-bekante Ben Lukas Boysen.

Hittills har många imponerande projekt från, den till vardags hårt arbetande, psykologen alltid varit tänkta att i slutändan formas till en duo. Spinath har tagit hand om sånginsatsen medan hans kollaboratörer har tagit kontrollen över det musikaliska.

Med Lionheart har dock Frank M. Spinath själv varit alltmer inblandad även i musiken där Ben Lukas Boysen mer har intagit en roll som producent. Låtarna har samlats likt drivved under årens lopp och när det gäller innehållet, så spinner de över ett brett spektra av ämnen utan att på något sätt ge intrycket av att ha kommit till av en slump. Frank M. Spinath har valt att arrangera sina kompositioner på ett sätt som påminner om den impressionistiska klassiska cykeln “Pictures at an Exhibition” av den ryska kompositören Modest Mussorgsky, som iscensätter smådelar av mindre bildmotiv med olika ämnen. Således kommer Lionhearts självtitulerade album att framträda som ett konsekvent album tillägnat olika ämnen och utöver det ordinarie, tolv spår långa, albumet levererar bonusdiscen en “continous mix” där alltsammans sammanfogas av med hjälp av de instrumentala inslagen, med en genomgående process av förändring från ljusare till gradvis kallare och mörkare delmoment. Centrala ämnen som sökande, öde och skuld är hörnstenarna i Spinaths låtmaterial och precis som är fallet med målningar så utelämnar de sällan sina dolda betydelser vid första anblicken.

Albumet är utmärkt arrangerat av Ben Lukas Boysen, vars ljudbild ger ett alldeles speciellt djup till spåren och denna blandning av mörka och tvetydiga ämnen möter en elektronisk lätthet i kompositionerna där de imponerande arrangemangen bjuder in till en djup och hypnotisk resa som inbjuder till att upptäcka mångfalden av Spinaths ljuduniversum.

(Lyssna på det första smakprovet, det omarbetade Seabound-spåret “Murder” nedan)

“Lionhearts” släpps den 26 maj via Dependent Records.

Tracklist

01. Flashback
02. The Ardent City
03. Abandon
04. Gone
05. Cloud
06. Kite
07. Murder
08. Hint
09. Threat
10. To What I Don’t Know
11. No Going Back
12. In The Sand

CD 2

01. Lionhearts (Continuous mix)

Flera gästspel på sjätte från Architect

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Tyske Daniel Myer, som sedan nittiotalet är känd från en lång rad olika projekt som HaujobbClean och Destroid – och som dessutom medverkade i Covenant på “Modern Ruin” från 2011 är nu tillbaka med den sjätte fullängdaren med sitt IDM-projekt Architect.

Det kommande albumet “Mine”, som följer upp “Consume Adapt Create” (från 2010), presenterar en ny riktning för Architect.

Den här gången har Daniel Meyer samarbetat med en lång rad artister och bland namnen finns Hecq-gitarristen Ben Lukas Boysen, cellisten Felix Gerlach, Dejan Samardzic, producenten och ljudskulptören Paul Kendall som arbetat med bland annat Depeche Mode, Nitzer Ebb, Erasure och Recoil samt den kanadeniske musikern och ljuddesinern Comaduster.

Utöver detta så inkluderas även gästspel av den ungerska sångerskan Emese Arvai-Illes (från Black Nail Cabaret). (Se videon till det första smakprovet “Immaterial” nedan.)

Utöver den ordinarie utgåvan på CD, som i Europa släpps av Hymen Records så presenterar Artoffact Records även två vinylutgåvor: En begränsad vit utgåva samt en ordinarie svart dito.

“Mine” släpps den 15 oktober via Hymen respektive Artoffact Records.

Tracklist

Architect - "Mine"

  1. Altitude
  2. Closer
  3. Neverending
  4. Freaks
  5. Immaterial (feat. Emese Arvai-Illes)
  6. Bencq
  7. The Sun
  8. Set My World On Fire
  9. The Mountain Top
  10. Hummingbird
  11. Altitude (feat. Comaduster)