Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Bat Night"

Liverapport: Aesthetic Perfection (+ D-Tox) 20130328, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , ,


Artister: Aesthetic Perfection, D-Tox
Datum: torsdag 28 mars 2013
Scen: Nalen Klubb
Arrangör: Bat Night
Rapport & Foto: Patrik Lark

OBS! Missa inte fotogalleriet nedan!

Man har blivit van att se Aesthetic Perfection bland toppnamnen på alla stora festivaler i Europa och USA. Men den här gången var det Stockholms gothklubb Bat Night som hade bokat dem till Nalen Klubbs lilla intima scen. Eftersom det var bandets första spelning i Stockholm och Nalen Klubb bara tar in cirka 150 personer så sålde biljetterna förstås slut på mindre än en vecka. Förväntningarna på tillställningen var med andra ord högt ställda. Själva försöker bandet hålla pretentionerna nere. På deras webbplats står det: ”Aesthetic Perfection is music without a cause. /…/ Music designed without purpose.” Det är förstås inte sant och uppenbart för alla som någon gång har haft nöjet att uppleva bandet live. Undertecknad såg dem i Leipzig under Wave Gotik Treffen 2012 på Agras stora scen och kan rapportera att det var få akter som kunde mäta sig med deras energi och underhållningsvärde.

Aesthetic Perfection spelar en melodiös variant av dark electro-industrial (harsh EBM) och sammankopplas ofta med aggrotech-genren och band som Combichrist, Grendel och Hocico. Låtskrivaren och huvudmannen Daniel Graves har på tre album visat sin förmåga att rada upp geniala klubbhitar. Han må avstå från att framföra några politiska och religiösa åsikter, men hans fokus på mer allmänmänskliga känsloteman gör inte låtarna själlösa för det. Inte blir det sämre av att hans röst har betydligt större spännvidd än de flesta inom electro-scenen och att den har ett eget signum med sin unika raspighet som lätt känns igen. I bandet ingår också Tim Van Horn som spelar trummor live och Elliott Berlin som spelar keyboard på Europaspelningarna.

Innan Aesthetic Perfection gick upp på scenen hade även några skåningar sin Stockholmspremiär. D-Tox har varit förband åt Aesthetic Perfection tidigare på en Sverigespelning och det finns en logik i det då de spelar i samma genre. Duon består av Dan Strandberg och Mattias Wolfenstein och de har gett ut två stycken EP, men hittills ingen fullängdare. Ändå överraskade de många med oväntat stabilt material och frontmannen Dan gjorde verkligen ett styvt jobb med att få upp ångan tidigt hos publiken.

Det var alltså redan dukat när Aesthetic Perfection gick upp på scenen. Folk i avancerade frisyrer och svartglänsande lackkläder trängdes framme vid den blott decimeterhöga scenkanten i god tid innan spelningen. Det var lite som en VIP-spelning för de allra mest initierade fansen. När Aesthetic Perfection äntligen drog igång sitt set av klubbhitar var det påtagligt många som sjöng med i texterna. De begränsade scenmåtten hindrade inte Daniel Graves från att fara runt som en iller längs scenkanten. Iklädd hatt och ovanligt lång halsduk kopplade han tidigt ett fast grepp om publiken. Få artister har sådan energi och enastående publikkontakt som han. Det är något alldeles särskilt att se en artist som verkligen trivs på scenen och där allt poserande liksom faller sig naturligt. Daniel kan sina låtar och rör sig mycket taktfast och distinkt. Det var nästan så att man undrade om även rörelserna var förprogrammerade i datorn. Men nej, stelt blev det aldrig. Intensiteten i ögonkontakten, de charmfulla gesterna och mimiken gjorde närvaron så där total att man insåg att upplevelsen var något alldeles extra, något man rätt sällan får vara med om. Inom electro-scenen är man inte direkt bortskämd med magnetiska frontfigurer som piskar upp stämningen till extatiska nivåer. Jämförelser kan bara göras med storheter som Dave Gahan eller Andy LaPlegua (Combichrist).

Halvtempolåtarna var lätträknade under den timme av svettig underhållning som Aesthetic Perfection bjöd på. Ballader som “All Beauty Destroyed” lös helt med sin frånvaro. Istället var det de tyngre och snabbare låtarna som dominerade; “Inhuman”, “Hit the Streets” och ”Schaudenfraude” för att ta några exempel. Allt för att tillfredsställa Tims omättliga behov av att obarmhärtigt banka på sina trummor. Elliott å sin sida plågade sin lilla synth med att vippa på stativet så att klaviaturen närmade sig högkant. De bägge musikerna öste på för allt vad tygeln höll, men befann sig förstås i en hopplös radarskugga bakom den magiske mannen i hatt. Det var en urladdning från scenen men minst lika mycket från publiken. Allt tal om att européer, och inte minst svenskar, ska vara så stela under livespelningar kom helt på skam. När Aesthetic Perfection kom tillbaka för att göra sitt första extranummer (av tre) och fyrade av ”Spit it Out”, nåddes något av ett klimax. Begrepp som att ”ångan stod högt i tak” upphörde helt att vara en metafor. Det var helt enkelt en sådan där spelning som man kommer att bära med sig länge efteråt.