Format: (Album) CD, digital, vinyl Skivbolag:Domino (Playground Music) Releasedatum: 20 januari 2017 Genre:Electropop Bandmedlemmar: Katie Stelmanis, Maya Postepski, Dorian Wolf Land: Kanada Recensent:Niklas Hurtig
(English version below)
Ytterligare ett starkt album från Austra
Efter sin succé med debutalbumet “Feel it Break” för sex år sedan och den strålande och poppiga uppföljaren “Olympia” från 2013 så verkar Austra – med Lettisk-Kanadensiska Katie Stelmanis som huvudkvinna – och med singeln “Utopia” till trots, ha mer realistiska förväntningar på världens framtid i nya fullängdaren “Future Politics”.
Austra gör på ett sätt samma resa som The Knife och blir (mer) politiska på sin tredje fullängdare. Det är dock inte med ambition att skaka om våra invanda förväntningar utan är snarare en klagosång över allt som är fel i dagens samhälle.
Fokus är i vanlig ordning Katies fantastiska röst och samma lågmälda elektropop som i tidigare alster. Ibland flyter sången på som ett instrument i mängden men ibland trycker hon i från tårna med en röst så skarp att man kan skära i smör med den. Detta är tydligast på tredje spåret “Utopia” som är inlindad i elektropoppen känd från främst “Olympia”. Fjärde spåret “I’m a Monster” är dock en betydligt mörkare historia som påminner om de personliga texterna från föregångare och med ljudbilden från första albumet. Och är det lite vemodiga Henric de la Cour-synthar i bakgrunden på “Angel In your Eye”?
Albumet startar starkt men avslutar något svagare då andra halvan går i ett lugnare och inte lika utstickande tempo. Ungefär som skillnaden mellan Ladytrons lugnare “Gravity The Seducer” och deras tidigare elektropunkiga album. Detta till trots finns det många höjdpunkter även om de ofta omges av relativa dalar, vilket alltså gör att albumet känns ganska ojämnt. Men de starka melodierna och Katies overkliga sångröst gör åter igen att Austra levererar ett riktigt bra album.
Tracklist
01. We Were Alive (04:35)
02. Future Politics (04:09)
03. Utopia (04:03)
04. I’m A Monster (04:38)
05. I Love You More Than You Love Yourself (04:58)
06. Angel In Your Eye (03:14)
07. Freepower (05:09)
08. Gaia (03:08)
09. Beyond A Mortal (05:45)
10. Deep Thought (01:09)
11. 43 (04:28)
(English version below)
Yet another gem from Austra
After their debut with “Feel It Break” six years ago, along with the magnificent and poppy sequel “Olympia” from 2013 the Latvian Canadian Katie Stelmanis with crew is back with the new studio album “Future Politics”. But aside their single “Utopia” they are here to tell a more realistic story about the future of the world.
In some way Austra makes the same trip as The Knife and become (more) political on their third studio album. It is however not with the ambition to shake the habitual but it is instead a lamentation over everything that is wrong in todays society.
As usual Katies fantastic voice is in focus along with the same mellow electro-pop as in the previous releases. Sometimes the vocals flows like an instrument among others but sometimes she uses her full potential with a voice so sharp that you could cut butter with it. This is most prominent in the track “Utopia” that is wrapped in the electro-pop known mostly from “Olympia”. A much more darker story is told on the forth track “I’m a Monster” that remind of the more personal lyrics of the predecessor and the sound from the first album. And do we hear some melancholy synths signed Henric de la Cour in the background of “Angel in your Eye”?
The album starts off strong but finishes somewhat weaker since the other half of the album proceeds in a more mellow and laid back tempo. Something like the difference between Ladytrons“Gravity the Seducer” compared to the older electro-punky albums. Despite this there are alot of gems although the album is perceived as pretty uneven. But the strong melodies and Katies unreal voice yet again result in a very good album by Austra.
RecensionComments Off on Austra – “Future Politics”
Austra, som senast var albumaktuella med “Olympia” (2013), presenterar nu detaljerna kring det kommande albumet “Future Politics”. Albumet innehåller elva nya spår och släpps såväl på CD och digitalt men även i en begränsad färgad vinulutgåva. Det första smakprovet “Utopia” finns ute nu och levereras med en tillhörande musikvideo (se nedan) signerad That Go (Noel Paul och Stefan Moore).
Pressreleasen hintar om att detta sannolikt är duons mest ambitiösa studioalbum hittills och till den första singeln så har den kanadensiska duon, med sångerskan och producenten Katie Stelmanis i spetsen, hämtat sin inspiration från allt ifrån mattrender till TV-serien Star Trek: The Next Generation.
“Katie came into the video project with a lot of ideas about the future. We discussed everything from food trends to Star Trek: The Next Generation. The video is more near-future than distant-future, with recognizable technology and modern protein sources.” – berättarNoel Paul och Stefan Moore.
“Future Perfect” efterlyser radikalt hopp. “A commitment to replace the approaching dystopia.Not just hope in the future, but the idea that everyone is required to help write it, and the boundaries of what it can look like are both fascinating and endless. It’s not about ‘being political,’ it’s about reaching beyond boundaries, in every single field.” – berättar Katie Stelmanis.
Austra albumdebuterade med “Feel it Break” (2011) ett album som bland annat innehöll hitsinglarna “Beat and the Pulse” och “Lose it”.
“Future Politics” släpps den 20 januari via Domino Records (Playground Music).
Tracklist
01. We Were Alive
02. Future Politics
03. Utopia
04. I’m A Monster
05. I Love You More Than You Love Yourself
06. Angel In Your Eye
07. Freepower
08. Gaia
09. Beyond A Mortal
10. Deep Thought
11. 43
AktuelltComments Off on Austra återvänder och avhandlar framtida politik
The Knife släppte ett mycket bra och okonventionellt album och deras spelning på Way Out West-festivalen i Göteborg i augusti var en imponerande upplevelse och när Karin sjöng “And that’s when it hurts, when you see the difference” etsades tillfället fast som det starkaste jag hört 2013. Tech Noir firade den sista festen någonsin i den legendariska lokalen Kolingsborg ”Synthborgen” eller ”Sveriges enda bit av Berlin” i Slussen i Stockholm innan hela bygget ska rivas. Det var lugnt den fetaste tillställningen för mig under året och ett bevis för att denna scen kan locka folk i drivor.
2013 präglades annars av den hemska festivaldöden då Siestafestivalen i Hässleholm, Peace And Love i Borlänge samt Hultsfred i Sigtuna (!?) fick slänga in handduken och meddelade att tillställningarna är över. Efter Arvikafestivalens sorti 2011 har Sverige saknat en naturlig samlingsfestival för alla synthare där ute i landet. Kanske kommer Emmabodafestivalen att axla den manteln då de har fokuserat de senaste årens line-up till elektroniska akter blandat med den sedvanliga dosen indie. Den lilla synthfestivalen Kalabalik på Tyrolen kommer aldrig bli någon populär tonårsfestival utan får anses vara en liten nischad festival som kommer få svårt att boka de riktigt stora banden.
Synthåret 2013 i korthet
Skinny Puppy återvände till fornstora dagar, Front Line Assembly slopade gitarrerna detta år medan Psyclon Nine lät de ta över helt och Velvet Acid Christ släppte aldrig uppföljaren till “Maldire”. Covenant släppt nytt relativt kort tid efter föregångaren och det var helt tyst om Necro Facility denna gång. Depeche Mode släppte sitt bästa album på denna sida av millennieskiftet medan In Strict Confidence var en stor besvikelse. Frågan jag ställer mig är om de någonsin kommer repa sig efter de senaste årens popifiering och generella skifte i ljudbild.
Pouppée Fabrikk släppte årets tyngsta album efter en hel tonårslivstid sedan sist, dock med stor del omarbetat gammalt material. I brist på nytt material från Ladytron var Marnies”Crystal World” en trevlig lindrare av den ständiga abstinensen. Kirlian Camera släppte ett intetsägande album medan Henric De la Cour släppte en mycket bra uppföljare till hans första succé som soloartist där avslutande spåret ”Sound the Alarm” var bland det bästa som ljöd ur mina högtalare. Apropå det så ser min top-10-lista över årets bästa spår ut som följer, utan inbördes ordning:
Henric De la Cour – “Sound The Alarm”
The Knife – ”Wrap Your Arms Around Me”
Pouppée Fabrikk – “Satans Organism”
Gary Numan – “My Last Day”
Front Line Assembly – “Ghosts”
Diorama – “Hope”
Austra – “Home”
Hypocrisy – “Living Dead” (Inte “synth” men förbannat bra)
Skinny Puppy – ”Terminal”
Depeche Mode – ”Should Be Higher”
Spotifylista finns här N’s top-10 of 2013. Tyvärr utan Front Line Assemblys bidrag då det spåret inte finns på Spotify.
Kanadensiska Austra med Katie Stelmanis i spetsen presenterar en video till “Painful Like” som är det andra singelsläppet från det ny albumet “Olympia”. Enjoy!
Format:(Album) CD, 2xLP, Digital Skivbolag:Domino Records (Playground Music) Releasedatum:14 juni 2013 Genre:Electro, Pop Bandmedlemmar:Katie Stelmanis, Maya Postepski, Dorian Wolf, Ryan Wonsiak, Sari & Romy Lightman Land:Kanada Recensent:Niklas Hurtig
Personligt och elektroniskt på Austras andra album
Det var två år sedan Austra tog den alternativa musikvärlden med storm i och med albumet “Feel It Break”. Med frontkvinnan Katie Stelmanis fantastiska sång och vackra pianospel framfördes avskalade och intressanta spår i en mycket stark debut. Uppföljaren “Olympia” är en direkt fortsättning på det sound som präglade debutalbumet.
“Feel It Break” karaktäriserades av starkt pianodrivna låtar med små elektroniska inslag och med Katies vackra röst ackompanjerat av bakgrundssång. Denna gång är pianot en del i hela spektrat av instrument och man får en något mer elektronisk känsla än på förra albumet. Femte spåret “Home” är den första singeln som släpptes inför “Olympia” och det är en högst klassisk och mycket bra Austra-produktion. Med en text om besvikelse och saknad av en älskare är det en personlig och stark text som Katie framför med sedvanlig perfektion.
Det är mer av “groove” på “Olympia” än på “Feel It Break”. Albumet har mer inslag av elbas och jazziga trummor och dynamiken mellan spåren är mer omfattande än på föregångaren. Det jag dock slås av är att jag tidvis finner mig själv uttråkad – bara för att sekunden senare fastna i en vacker refräng! Detta kan ses som både en svaghet och styrka på samma gång.
“Reconcile” och “You changed My Life” är två lysande exemplar av Austras sound anno 2013 medan “Annie (Oh muse, you)” är ett ganska platt sådant. På den avslutande “Hurt Me Now” lyser influenserna från The Knife tydligare än någonsin och sammanfattar detta album på ett perfekt sätt.
Trots vissa tråkiga delar är “Olympia” ett mycket bra album som rekommenderas starkt!
Tracklist
01.What We Done?(05:02) 02.Forgive Me(03:20) 03. Painful Like(04:00) 04. Sleep(04:33) 05. Home(04:16) 06. Fire(04:43) 07. I Don’t Care (I’m a Man)(01:11) 08. We Become(04:23) 09. Reconcile(03:32) 10. Annie (Oh muse, you) (03:48) 11. You Changed My Life(03:12) 12. Hurt Me Now (03:57)
Den officiella musikvideon till den nya singeln “Home” från kanadensiska Austra. Låten är det första smakprovet från det kommande albumet“Olympia” som släpps den 17 juni. Enjoy!
Kanadensiska Austra, som frontas av låtskrivaren och sångerskan Katie Stelmanis återvänder i sommar med nya albumet “Olympia”.
Och trots att bara drygt två år har passerat sedan albumdebuten med “Feel It Break” (från 2010) så presenterar “Olympia” en smärre evolution i det Toronto-baserade bandets ljud, struktur och stil.
Efter tre år av nonstop-turnerande med akter som The xx och Grimes har Austra utvecklats till ett komplext kollaborativt projekt som förutom Katie Stelmanis består av Maya Postepski, Dorian Wold, Ryan Wonsiak och Sara och Romy Lightman.
“Olympia” är ett bekännande album, vilket blir tydligt i den uppriktiga texten i den första (pianodrivna) singeln “Home” (som finns ute nu, lyssna nedan). Den uttrycker oron av att vänta uppe en hel natt för en älskares återkomst. Men trots de ibland mörka texterna är “Olympia” sprudlande och upplyftande – vilket också var bandets mål från början. Allting spelades in live i studion med slagverk inkluderat ett galet set av marimbas och congas spelade av trummisen Maya Postepski.
Katie Stelmanis berättar mer
”Förut brukade jag fylla ut låtarna innan jag spelade upp dem för bandet men den här gången lämnade jag låtarna simpla och avskalade och lät de andra fylla ut dom. Vi är verkligen förtjusta i harmonier och storslagna, vackra melodier, men jag älskar även techno och dansmusik. Jag ville föra ihop dessa element. När det kommer till ‘Home’ så var jag arg och upprörd och låten bara skrev sig själv. Maya spelade en stor roll i produktionen av albumet. Slagverk har en stor roll genom hela albumet, det här är albumet då vi upptäckte rythm.”
“Olympia” släpps den 17 juni via Domino Records (Playground).
Det elektroniska året bjöd på en rad starka popalbum, från “Credo” av Sheffield-veteranerna i The Human League till nutida svenska duor som The Sound of Arrows samt Rebecca & Fiona. Här tänker jag dock hylla ett möte mellan en annan legendar och några yngre förmågor. Eftersom den inte recenserats, tar jag tillfället i akt att puffa för John Foxx and The Maths album “Interplay” – en sprakande skiva som det slår analoga gnistor om.
Futurepop vet jag inget om (läs: vill inte veta något om), så den genren väljer jag bort.
Bästa EBM/body/oldschool
Stockholmsduon The Pain Machinery hade ett produktivt år och släppte två skivor med kompromisslöst bodysväng, inspirerat av bland annat acid house och new beat. Så här kunde EBM låta under det sena 1980-talet, innan dagens stelbenta retroregler var satta. Remixskivan “Auto Surveillance” var mer i min smak än den egentliga fullängdaren ”Surveillance Culture”.
Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech
Pass.
Årets bästa singelsläpp
…är inte lätt att utse. Vissa av de singelspår jag lyssnat mest på kom ut redan 2010, som “Hello” av Martin Solveig feat. Dragonette, “Undesired Isolation” med Kaos! och Austras häxhousedänga “Beat and the Pulse”. Smakproven från Maison Vagues och Henric de la Cours bägge debutalbum, “Synthpop’s Alive” respektive “Dogs”, släpptes aldrig formellt som singlar. Jag väljer också helst något fräschare än The Human League (“Never Let Me Go”), Lustans Lakejer eller för den delen Ladytron (“Ace of Hz” eller “White Elephant”) och Yelle (“Que veux-tu”), trots att de alla släppte bra singlar. Tar jag något med Rebecca & Fiona blir jag väl lynchad av våra läsare. Säkert har jag glömt några låtar också. “Skeleton” av The Good Natured, kanske? Nej, i en jämn kamp så drar jag till med “Sets & Lights” av Xeno & Oaklander.
Årets största besvikelse
Årets bägge stora festivaler med synthinriktning, Arvikafestivalen och Stockholm Goes Alternative, ställde bägge in. Särskilt i SGA-fallet var en amatörmässig festivalledning och inkompetenta ekonomiska glädjekalkyler bidragande orsaker. Även Hultsfredsfestivalens konkurs året fore spelar in. Festivalsverige har fått dåligt rykte – kommer långväga artister våga låta sig bokas i framtiden? Samtidigt har pålitliga arrangörer som Tinitus tröttnat på den ekonomiska osäkerhet och den enorma arbetsbörda som en festival innebär. Bodyfest kämpar på, men under den överblickbara framtiden tycks det som om svenska synthare får åka till Tyskland för att besöka en större festival inom den egna nischen. Hårdrockare, ibland avundas jag er!
Bästa konsertupplevelse
Ett av årets märkligaste och bästa musikminne står en av landets minsta festivaler för. Halvhemliga Kalabalik på Tyrolen lockade något hundratal besökare till den småländska obygden. I en bedagad men magisk och helt oemotståndlig folkparksmiljö (dansbanan på Tyrolen heter “Joddelero”!) kunde vi se Ekobrottsmyndigheten härja, 64Revolt blippa, Position Parallèle ploppa och Jemek Jemowit stylta omkring i bjärt träningsoverall och pumps, medan han tvångsmatade en uppstoppad räv med Jägermeister. Missa inte 2012 års upplaga, då bland andra Henric de la Cour, Agent Side Grinder, Tobias Bernstrup och Petra Flurr kommer att uppträda.
Bästa klubbupplevelse
Club Ultrafoxx hittade ett tillfälligt hem på queera Högkvarteret på Södermalm i Stockholm. Det blev en minnesvärd kväll inte minst för att André Thelénius från Marina Siertis och jag själv – med bar överkropp – försökte hetsa massorna till synthallsång. Hur mycket jag än skulle vilja hävda att detta var kvällens höjdpunkt, så nödgas jag erkänna att Trans-X utgjorde huvudakt. Tyvärr har Högkvarteret nu lämnat sin stämningsfulla lokal med dess Twin Peaks-röda sammetsdraperier, och Ultrafoxx är åter en husvill klubb.
Bästa nykomling
Mirrors, Maison Vague och Marilyn and the Rogue är några av de debutanter som gjorde bra ifrån sig under året. Men vem ska man välja? Och vad är en nykomling? Rent formellt debuterade Henric de la Cour under året, trots sin gedigna karriär i Yvonne och Strip Music. Även filmauteur-räven David Lynch släppte sitt första egna album. När mp3-filer cirkulerar, och gränsen mellan demo och officiella släpp suddas ut, blir det också allt svårare att peka ut ett startdatum för artister. Svenska duon The Sound of Arrows EP-debuterade redan 2008, men först i år kom albumet, “Voyage” med de storslagna singlarna/videorna “Into the Clouds”, “M.A.G.I.C” och “Nova”. Jag bestämmer att de är nykomlingar. De är värda det!
Bästa skivbolag
En hedervärd kulturgärning utförs av tyska Anna Logue Records. Etiketten kämpar oförtrutet vidare för att sprida bortglömd minimalsynth och analog synthpop från det tidiga 1980-talet. Man letar även upp musik som aldrig gavs ut officiellt när det begav sig, och ger ut den som snyggt och tidstypiskt formgivna cd-skivor och vinylutgåvor. Då gäller det att passa på, för skivorna säljer ofta slut. Även aktiva artister i samma anda kan hitta ett hem på Anna Logue Records – exempelvis är Marsheaux och Twins Natalia just nu aktuella med en split-singel. Några andra skivbolag i samma anda är Minimal Wave Records och Wierd Records, som bland annat ger ut ovan nämnda Xeno & Oaklander.
Förra årets stora överraskning var för mig utan tvekan kanadensiska gruppen Austra, som med sin The Knife-inspirerade electro och fantastiskt vackra sång tog musikvärlden med storm. Debutalbumet “Feel It Break” tillhör favoriterna för 2011. Jag hade även förmånen att se dom live på Popagandas efterfest på Debaser Medis i Stockholm en varm augustikväll.
Bästa album
På Ladytrons “Gravity The Seducer”tog bandet steget mot en till en mer ambient ljudbild än tidigare. Albumet i sig var ett riktigt starkt sådant, men bytet lämnar ändå en saknad av forna electropoppiga storheter.
Största besvikelse
Diary of Dreams album “Ego:X” lyckades inte alls uppfylla mina förhoppningar. Förra albumet “(if)” från 2009 var en perfekt fortsättning på föregående “Nekrolog 47” som jag anser är Adrian Hates bästa produktion med bandet. Men “Ego:X” innehöll endast några få av deras magnifika epos vilket inte räckte för att övertyga mig.
Bästa festival
Den sjunde Amphifestivalen i Köln i somras var som vanligt fullsmockad med bra band. Det bästa var att jag fick se Kirlian Camera – som trots lite ljudstrul gjorde en riktigt stark insats. Det sämsta var att jag missade Rome efter att arrangörerna hade slut på programhäften första dagen, så tiden under spelningen spenderades helt sonika vid ett öltält. Tyskland i all ära men varför måste banden sluta spela runt midnatt på deras festivaler? Obegripligt.
Bästa revansch
Avslutningsvis kan jag säga att Front Line Assembly med Rhys Fulber vid keyboarden tog rejäl revansch från 2010 års mediokra framförande på Debaser Slussen i Stockholm. Man ska nog ha tur med sångaren Bill Leebs dagsform. Kanske gjorde Rhys medverkan Bill nostalgisk för med hans energi och övertygelse blev spelningen en väldigt svettig, fartfylld och trevlig sådan.
Foto: Jens Atterstrand
Halvt orelaterat
På det lite mer icke-elektroniska planet så var den svenska industrial-metalgruppen Pains nya album “You Only Live Twice” både ett bevis på frontmannen Peter Tägtgrens fingertoppskänsla för hård, elektronisk och mäktig metal men också en fingervisning om den bristfälliga svenska konkurrensen i genren. Det enda band som kan konkurrera är egentligen turnéparhästen Raubtier som med sitt norrländska mörker och tighta livespelningar förtjänar titeln som “Sveriges Rammstein”.
Albumförväntningar 2012
Om man ska blicka framåt så finns det såklart några albumsläpp jag hoppas (och vet) hinner ut i etern under 2012.
Efter sex år så börjar väntan på The Knife‘s nästa album bli olidlig. Abstinensen har dämpats i små doser sedan “Silent Shout” släpptes 2006 genom Karins akt Fever Ray, Olofs Minimal Techno-projekt Oni Ayhun och det bitvis fantastiska soundtracket till operan “Tomorrow, In a year”. Men att det är bekräftat att syskonen Dreijer nu filar på ett nytt album gör att det börjar kittlas rejält i den musikaliska electronerven.
Sedan Velvet Acid Christ släppte den gitarrbaserade fullängdaren “The Art of Breaking Apart” (2009) har fansen väntat på en release som mer speglar VAC:s gamla arga sound. Frontmannen Bryan Erickson har själv skrivit på sin blogg att hans projekt har tappat i tyngd de senaste albumena och att han känner sig argare än någonsin. I en intervju med tyska SchwarzesBayern (www.schwarzesbayern.de) säger han att:
“The new VAC is spooky. Very dance friendly. Lots of big beats. Very Electronic, Melodic and full of what made Fun with knives a great selling LP.”
Detta bådar gott då jag tycker att VAC:s aggressiva men melodiska industrial är bland det finaste man kan lyssna på.
Amerikanen Michael Holloways debutalbum “Harm’s Way” från förra året med aliaset Dead When I Found Her är den moderna old-school-industrial-genrens positivaste överraskning. Det nya albumet är i skrivande stund cirka två tredjedelar klart och kommer med största sannolikhet släppas i år. Med studsiga industrial-beats, maffiga trummor och skitiga samples skulle det förvåna mig om nästa album blir något annat än lysande.
Mitt senaste fynd inom genren industrial är den tyska akten Object som frontas av Andreas Malik. Att detta projekt inte fått mer uppmärksamhet i scenen är i mitt tycke obegripligt. Object startade för snart 15 år sedan och har tre officiella och tre egensläppta album på sin meritlista. Nya albumet “Mechanisms of Faith” släpps i januari (vi har tidigare skrivit en nyhet om detta) och är redo att göra Object känd utanför den otillräckligt befolkade fankretsen.
Eskilstunabaserade darkwave/ethereal/neo-classsical-gruppen Arcana återkommer med största sannolikhet med ett nyt album under 2012 efter fyra års uppehåll sedan “Raspail” släpptes 2008. Gruppen med multiartisten och grundaren Peter Bjärgö har flera gånger hintat om bandets upplösning men har som tur är fortsatt att utveckla sitt sound och släppa fantastiska skapelser. Arcanas unika mix av ambienta nyklassiska toner som varvas med medeltida Sagan om Ringen-influenser är det bästa som har framodlats i denna stad (Utöver en viss mansnamns-klingande alternativ rockgrupp).
