Format: (Album), CD, CD+DVD, Box, Vinyl, Digital
Skivbolag: 100% Records
Releasedatum: 8 april 2013
Genre: Synthpop, electropop
Bandmedlemmar: Andy McCluskey, Paul Humphreys, Martin Cooper, Malcolm Holmes
Recensent: Erik Uppenberg
Bitterljuv framtidsnostalgi som inte håller hela vägen
Orchestral Manoeuvres in the Dark slog igenom med en rad klassiska album och hits som ”Electricity” och ”Enola Gay” i början av 1980-talet. Det tidiga OMD drogs hela tiden mot två olika poler: det hitorienterade popbandet, och en mer experimentell, minimalistisk inriktning. Detta ledde också till spänningar i gruppen, och var huvudskälet till att Paul Humphreys hoppade av och lämnade den mer kommersiellt lagda sångaren Andy McCluskey att fortsätta ensam på OMD:s tre 1990-talsalbum.
Sedan 2006 är dock gruppen återförenad i sin mest klassiska sättning, och nu är kvartetten tillbaka med det andra albumet sedan comebacken (det tolfte totalt). Liksom på förra skivan ”History of Modern” (2010) märks det att OMD vill ligga nära det klassiska soundet från gruppens storhetstid. Och spännvidden mellan lättnynnade poplåtar och experiment finns fortfarande där. När de är som bäst – som på senaste singeln ”Metroland” – förenar de bägge i en och samma sång.
Det är inte bara ljudbilden som ligger nära Kraftwerk. Även tematiken från exempelvis ”Autobahn” och ”Trans Europe Express” återkommer i Orchestral Manoeuvres in the Dark:s musik. Infrastruktur, kommunikation, teknisk utveckling, modernitet, färder genom det återuppbyggda Europa efter andra världskriget. OMD:s låtar präglas ofta, nu som förr, av en slags bitterljuv fascination för den framtid västvärlden hoppades på under 1950-talet, men som aldrig blev av. Det är tydligt i de smakprov som släppts under våren: singeln ”Metroland” och videon ”Atomic Ranch”.
”Metroland” är en ploppande, bubblande sjuminutersresa genom ett ljudlandskap som, trots textens underton av ironi och samhällskritik, sjuder av elektronisk livsglädje och nostalgisk framtidstro. ”You say run away / I say here we stay / Today is yesterday / everyday in Metroland”. Låten påminner inte så lite om Kraftwerks ”Europe Endless”.
Motsatt känsla ger den dystopiska och hotfullt pulserande”Atomic Ranch”. I videon övergår en 50-talsfuturistisk stad mot slutet i ett kontaminerat och förött industrilandskap, medan en robotröst mässar ”I want a house and a car / and a robot wife / (…) / I want a job in a block / that can touch the sky / I want a future so bright / that it burns my eyes”.
Just dessa spår är för övrigt höjdpunkterna på ”English Electric”, och jag är lite besviken över att resten inte håller samma standard.
”Kissing the Machine” är en starkt poplåt skriven tillsammans med Karl Bartos, men den hördes redan för tjugo år sedan på ”Esperanto”, första albumet med Bartos-projektet Elektric Music. Att spela in den i en snarlik version känns lite onödigt. Att Paul Humpreys sambo (tillika artistiska partner i duon Onetwo) Claudia Brücken kompletterat den med lite sång gör ingen skillnad.
Låten om sköna Helena, ”Helen of Troy”, är säkert en blinkning till OMD:s klassiska låtar om Jeanne d’Arc: ”Joan of Arc” och ”Joan of Arc (Maid of Orleans)”. Men den är långt från deras popkvaliteter.
Andy McCluskey har flera gånger uttryckt en önskan att jobba med Robyn. Så har det inte blivit, men kanske hör vi ett eko av detta i ”The Future Will Be Silent”. Det skulle kunna varit Robyn som pratsjunger, och spåret påminner en del om hennes ”Don’t Fucking Tell Me What To Do”.
Sammanfattningsvis så låter det OMD, det känns OMD, det till och med ser ut som OMD eftersom albumformgivningen åter är signerad designlegendaren Peter Saville. De flesta gamla fans lär glädjas åt detta. Men låtmässigt känns albumet ett snäpp svagare än ”History of Modern” och många nya fans lär de inte locka. Värt att notera är att det fysiska albumet finns utgiven i en rad olika editioner, bland annat en lyxig metallbox med en rad tryck och bonusskivor.
Tracklist
