Niklas Hurtig (text) och Patrik Lark (foto) besökte den fjärde upplagan av Subkultfestivalen som vanan trogen arrangerades i Folkets park i Trollhättan den 13-15 juni.

Subkultfestivalen håller den svenska alternativa musikscenen utanför storstäderna vid liv med den årliga festivalen i Folkets Park i Trollhättan. Tre dagar av synth, punk och metal lämnar bestående intryck och väcker nostalgiska minnen från Värmlandsskogen till liv.

I min mening hade årets upplaga av Subkultfestivalen en något svagare lineup än vad vi vant oss vid från tidigare år. Men det känns ändå som att festivalen nu har hittat sin form baserat på nuvarande besökarantal och man får hoppas att festivalen fortsätter locka besökare, inte bara från Sverige utan även från övriga världen. I år var det representation från cirka sex länder, där den mest långväga besökaren kom från Australien.

Nyhet för i år var att campingen nu håller till på den intilliggande och komplett utrustade Trollhättan Camping. En mycket bra förbättring som ger det bästa av bekvämlighet, närhet till festivalen och den unika upplevelse som en festivalcamping faktiskt är. Uppskattningsvis 200 besökare bodde på campingen i allt från enmanstält till husbilar. Inne på området var det mesta sig likt med utomhusscenen Aura, inomhusscenen Stella och DJ-båset Helgon placerat i öltältet mitt på området. Till detta fanns också de obligatoriska merchandise-båsen och matvagnarna. Inget att klaga på alltså!

Precis som tidigare år hölls den officiella förfesten på baren Backstage i Trollhättan centrum, med en lineup som bestod av Cynical Existance med Fredrik Croona i spetsen, Ice Bunny, Felin och DJ:s som höll ställningarna mellan spelningarna. Det roligaste med Cynical Existances spelning var nog (det spontana?) inhoppet av vad som bara kan antas vara Fredriks vän. Den mannen kunde också skrika! För övrigt var det överlägset flest Cynical Existance-tröjor på besökarna denna kväll. Stockholmsbaserade Felin gjorde sig ett namn tidigare i vår då hon släppte låten “No More Sweet Home Alabama” som en protest mot den nya abortlagstiftningen i staten. Med en energi i paritet med Toril i Alice in Videoland golvade nog Felin de flesta i publiken i den lilla spellokalen. Snacka om scennärvaro och publiktjuseri!

Festivalens första riktiga dag bjöd på allt från punk, EBM, metal och synthpop. Med ikoniska punk-klassiker som “Ishockeyfrisyr” och “Dricka Sprit och hålla Käften” är De Lyckliga Kompisarna en av Sveriges främsta och mest underhållande samhällskritiker och DLK anno 2019 är lika bra som alltid med en sprudlande glädje. Med en Världen Brinner t-shirt förespråkade gitarristen Roger publiken att börja lyssna på punkbandet som tidigare under dagen spelade på Stella-scenen, på vilken sedan brittiska Pretty Addicted klev upp och levererade en färgglad skrikfest med attityd.

Tyvärr fick EBM-duon Spetsnaz från Örebro lov att ställa in årets framförande och en annan duo Alvar från Stockholm ersatte. Alvar med Fredrik Djurfeldt från Severe Illusion på scen är som ett nutida Einstürzende Neubauten – med industriella oljud i perfekt harmoni med den aggressiva sången.

På samma scen var det sedan dags för tysk body från Gävle. Stürm Café var orsaken till en av de få moshpitarna framför scen denna festival. Inga fler kommentarer behövs. Tysklands svar på VNV Nation, Rotersand, levererade sedan sin futurepop på exakt det vis de ska. Publiken bjuds in till gemenskapen på scen. Kanske inte lika träffsäkert och med lika stort självförtroende som Ronan Harris, men nog för att hålla åskådarna nöjda.

Superproffsiga och hårda Dive imponerade sedan med bra ljud och mäktig lasershow. Dirk Ivens från The Klink på sång med kompanjon bakom maskiner framfördes minimal och stilren EBM. Framtoningen är till skillnad från Rotersand kall och artistisk där publiken aldrig blir annat än rena åskådare.

I vanlig ordning bjuder Subkultfestivalen på en bred lineup av alternativ musik inramat i en felfri organisation. Men den ständiga frågan ligger hela tiden och skaver. När ska det ta fart? När ska festivalen lyfta till att bli en fullfjädrad ersättare till Arvikafestivalen? Förutsättningarna för det finns åtminstone på plats och förhoppningsvis fortsätter resan mot det målet.

Foto, dag 1: Cynical Existence, Felin, Ice Bunny

Foto, dag 2: Alvar, Cuban Missile Cries, De Lyckliga Kompisarna, Eleine, Evergrey, Isolated Youth, Pretty Addicted, Rotersand, Wulfband

Foto, dag 3: A Projection, Bataar, Cyhra, Dive, Rein, Seadrake, Solar Fake

Efter ett fyra år långt uppehåll återförenas electropunk-bandet Alice in Videoland.

Bandet, som redan fått kultstatus med sin skruvade blandning av electro, punk, pop och synth, anses också vara pionjärer inom svensk modern electro. I maj släpps första singeln från kommande albumet hos Diket Records.

Toril Lindqvist berättar mer

“Efter fyra album och åtta års flitigt turnerande kände vi alla i bandet att vi började glömma bort att ha roligt tillsammans, gnistan försvann och vi beslutade oss för att ta en paus och göra annat. Nu är spelglädjen tillbaka igen.”

I början av 2014 började Toril Lindqvist och Anders Alexander skriva tillsammans igen, utan stress och med målet att bara ha roligt tillsammans. Första singeln “Let Go” släpps i maj och senare i år kommer albumet “Forever”.

“Det som började som lite lattjande blev ett helt album, starkare och med mer hjärta än det tidigare materialet men fortfarande väldigt mycket av det unika Alice in Videoland-soundet.”

Bästa synthpop/futurepop/electropop

Det elektroniska året bjöd på en rad starka popalbum, från “Credo” av Sheffield-veteranerna i The Human League till nutida svenska duor som The Sound of Arrows samt Rebecca & Fiona. Här tänker jag dock hylla ett möte mellan en annan legendar och några yngre förmågor. Eftersom den inte recenserats, tar jag tillfället i akt att puffa för John Foxx and The Maths album “Interplay” – en sprakande skiva som det slår analoga gnistor om.

Futurepop vet jag inget om (läs: vill inte veta något om), så den genren väljer jag bort.

Bästa EBM/body/oldschool

Stockholmsduon The Pain Machinery hade ett produktivt år och släppte två skivor med kompromisslöst bodysväng, inspirerat av bland annat acid house och new beat. Så här kunde EBM låta under det sena 1980-talet, innan dagens stelbenta retroregler var satta. Remixskivan “Auto Surveillance” var mer i min smak än den egentliga fullängdaren ”Surveillance Culture”.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Pass.

Årets bästa singelsläpp

…är inte lätt att utse. Vissa av de singelspår jag lyssnat mest på kom ut redan 2010, som “Hello” av Martin Solveig feat. Dragonette, “Undesired Isolation” med Kaos! och Austras häxhousedänga “Beat and the Pulse”. Smakproven från Maison Vagues och Henric de la Cours bägge debutalbum, “Synthpop’s Alive” respektive “Dogs”, släpptes aldrig formellt som singlar. Jag väljer också helst något fräschare än The Human League (“Never Let Me Go”), Lustans Lakejer eller för den delen Ladytron (“Ace of Hz” eller “White Elephant”) och Yelle (“Que veux-tu”), trots att de alla släppte bra singlar. Tar jag något med Rebecca & Fiona blir jag väl lynchad av våra läsare. Säkert har jag glömt några låtar också. “Skeleton” av The Good Natured, kanske? Nej, i en jämn kamp så drar jag till med “Sets & Lights” av Xeno & Oaklander.

Årets största besvikelse

Årets bägge stora festivaler med synthinriktning, Arvikafestivalen och Stockholm Goes Alternative, ställde bägge in. Särskilt i SGA-fallet var en amatörmässig festivalledning och inkompetenta ekonomiska glädjekalkyler bidragande orsaker. Även Hultsfredsfestivalens konkurs året fore spelar in. Festivalsverige har fått dåligt rykte – kommer långväga artister våga låta sig bokas i framtiden? Samtidigt har pålitliga arrangörer som Tinitus tröttnat på den ekonomiska osäkerhet och den enorma arbetsbörda som en festival innebär. Bodyfest kämpar på, men under den överblickbara framtiden tycks det som om svenska synthare får åka till Tyskland för att besöka en större festival inom den egna nischen. Hårdrockare, ibland avundas jag er!

Bästa konsertupplevelse

Ett av årets märkligaste och bästa musikminne står en av landets minsta festivaler för. Halvhemliga Kalabalik på Tyrolen lockade något hundratal besökare till den småländska obygden. I en bedagad men magisk och helt oemotståndlig folkparksmiljö (dansbanan på Tyrolen heter “Joddelero”!) kunde vi se Ekobrottsmyndigheten härja, 64Revolt blippa, Position Parallèle ploppa och Jemek Jemowit stylta omkring i bjärt träningsoverall och pumps, medan han tvångsmatade en uppstoppad räv med Jägermeister. Missa inte 2012 års upplaga, då bland andra Henric de la Cour, Agent Side Grinder, Tobias Bernstrup och Petra Flurr kommer att uppträda.

Bästa klubbupplevelse

Club Ultrafoxx hittade ett tillfälligt hem på queera Högkvarteret på Södermalm i Stockholm. Det blev en minnesvärd kväll inte minst för att André Thelénius från Marina Siertis och jag själv – med bar överkropp – försökte hetsa massorna till synthallsång. Hur mycket jag än skulle vilja hävda att detta var kvällens höjdpunkt, så nödgas jag erkänna att Trans-X utgjorde huvudakt. Tyvärr har Högkvarteret nu lämnat sin stämningsfulla lokal med dess Twin Peaks-röda sammetsdraperier, och Ultrafoxx är åter en husvill klubb.

Bästa nykomling

Mirrors, Maison Vague och Marilyn and the Rogue är några av de debutanter som gjorde bra ifrån sig under året. Men vem ska man välja? Och vad är en nykomling? Rent formellt debuterade Henric de la Cour under året, trots sin gedigna karriär i Yvonne och Strip Music. Även filmauteur-räven David Lynch släppte sitt första egna album. När mp3-filer cirkulerar, och gränsen mellan demo och officiella släpp suddas ut, blir det också allt svårare att peka ut ett startdatum för artister. Svenska duon The Sound of Arrows EP-debuterade redan 2008, men först i år kom albumet, “Voyage” med de storslagna singlarna/videorna “Into the Clouds”, “M.A.G.I.C” och “Nova”. Jag bestämmer att de är nykomlingar. De är värda det!

Bästa skivbolag

En hedervärd kulturgärning utförs av tyska Anna Logue Records. Etiketten kämpar oförtrutet vidare för att sprida bortglömd minimalsynth och analog synthpop från det tidiga 1980-talet. Man letar även upp musik som aldrig gavs ut officiellt när det begav sig, och ger ut den som snyggt och tidstypiskt formgivna cd-skivor och vinylutgåvor. Då gäller det att passa på, för skivorna säljer ofta slut. Även aktiva artister i samma anda kan hitta ett hem på Anna Logue Records – exempelvis är Marsheaux och Twins Natalia just nu aktuella med en split-singel. Några andra skivbolag i samma anda är Minimal Wave Records och Wierd Records, som bland annat ger ut ovan nämnda Xeno & Oaklander.

Nitzer Ebb-sångaren Douglas J. McCarthy avslöjar att bandet kommer ta en paus under 2012, för att istället ge plats åt frontmannens nya soloprojekt, något som han hintade om redan sommaren 2010 när vi träffade honom på Arvikafestivalen.

Den englandsfödde 44-åringen från Chelmsford i Essex (numera boende i Los Angeles) presenterar än sålänge bara upp ett kryptiskt videoklipp (nedan) och frasen “Life is Sucking the Life Out Of Me” på sin officiella hemsida. Hurvida detta är en albumtitel eller namnet på själva projektet är oklart. Vi lovar att återkomma i ämnet så fort mer information finns att tillgå.

Untitled from douglas j mccarthy on Vimeo.

Efter sex år på den moderna dansmusikens barrikader har duon Ninjaspark bestämt sig för att lägga ner verksamheten. Efter bejublade framträdanden i både Sverige, Norge och Frankrike bestämde sig Jim Knutsson och Linus Wadström för att det var dags att fokusera på annat.

För att fira bandets första spelning (som var den 10 december 2005) så knyter man ihop säcken via remix-EP:n “Ninjaspark Are Fucking Dead” som släpps på samma datum innehållande tidigare outgivna spår. På samma datum kommer också en ytterst hemlig spelning att äga rum någonstans i Sverige dit endast speciellt inbjudna gäster är välkomna.

Ninjasparks vilda bitpop har ogillats av några men älskats av flera. “Efter att ha medverkat i TV4s ‘Talang’ där vi blev obarmhärtigt sågade av ingen mindre än Bert Karlsson kändes det tufft” säger frontmannen Jim Knutsson men fortsätter självsäkert med att påminna om konserten på Arvikafestivalen som fick avbrytas av säkerhetsskäl; det var för många människor som försökte ta sig in i tältet där de spelade!

Framöver kommer Jim att lägga mer tid på sitt nya band Slutet och på att spela skivor på diverse klubbar i Göteborg. Linus håller på att avsluta sina studier och väntar med spänning på vad framtiden har på gång men det är inte omöjligt att de båda vapendragarna dyker upp tillsammans igen.

“Ninjaspark Are Fucking Dead” släpps den 10 december via Electric Fantastic Sound.

Tracklist

1. Skolavslutning ’90 (Boy vs. Bacteria Remix)
2. Danskjävlar (JSF Remix)
3. Lustiga Huset (Yeah Someday Remix)
4. Lo-Fi In Outer Space (Twilight Electric Remix)

En svartvit fotoserie signerad Jens Atterstrand från Kulturhustaket, Stockholm den 29 juni 2011.

En spelning som från början var tänkt som en en Stockholms-kickoff inför den kommande Arvikafestivalen som bekant inte blev av.

Ett stort välriktat tack till arrangörerna, Kite och Icona Pop som trots detta genomförde spelningen och gav alla sina fans en fantastisk kväll i sann Arvikafestivalen-anda.

Ett stort tack också till Arvikafestivalen för alla fantastiska år. Ni som arbetat med festivalen kan känna er stolta över vad ni åstadkommit.

Ni har gett ett antal musikälskare minnen för livet, glöm inte det.

Brightonbaserade electropopkvartetten Mirrors som under våren debuterade med albumet “Lights And Offerings” blev i dagarna klara för årets Arvikafestival. Missa inte vår recension av albumet här.

Mer info om Arvikafestivalen finns i vår festivalguide.

Som vi rapporterat tidigare så har svenska Kite, som består av Nicklas Stenemo och Christian Berg, valts till årets sk. “slammer act” av Arvikafestivalen.

I samband med detta presenterade man även nya låten “Stand Back”. (Lyssna nedan)

Nu meddelar duon via skivbolaget Progress Productions att man innan dess kommer besöka Kina på en sex datum lång turné under första veckan av juli månad.

Den 2 juli ger man två spelningar – på samma dag! Man spelar på Swedish Institute i Shanghai på eftermiddagen följt av Nanjing 61House senare på kvällen.

• 1 juli – Ningbo – Chenmenkou
• 2 juli – Shanghai – Swedish Institute
• 2 juli – Shanghai – Nanjing 61House
• 3 juli – Zhengzhou – 7 Livehouse
• 5 juli – Wuhan – Vox
• 6 juli – Shanghai – Yuyintang

Kite-Stand Back by ProgressProductions

Artist: Emmon, Marilyn & The Rouge
Datum: onsdag 1 juni 2011
Scen: Lilla Hotellbaren, Stockholm

Foto: Jens Atterstrand

OBS! Missa inte fotoalbumet under rapporten!

Emmon hade stor releasefest för nya albumet “Nomme” på Lilla Hotellbaren i Stockholm. Lokalen var fullpackad och livesetupen gav en hint om vad vi kan förvänta oss i sommar, bland annat på den kommande Arvika-spelningen.

Settet dominerades av förklarliga skäl med låtar från nya albumet “Nomme” men man bjöd även på två äldre klassiker med extranumret “Lips On Fire” som blev en perfekt avslutning. Emma har en härlig energi på scenen och förmedlar en oerhörd glädje. Hon såg helt enkelt väldigt nöjd ut – något som hon har all anledning att vara efter att ha levererat ett såpass starkt tredje album. Det är snyggt & sexigt och med Tony Aholas (även känd från Joy Serene) livetrummor och uppbackning av keyboardisterna Niklas Kärreskog (även han känd från Joy Serene) och pojkvännen Jimmy Monell så levererar man verkligen en helhet. Hon presterade också en riktigt bra sånginsats genom hela spelningen och jag ser nu verkligen fram emot att avnjuta Emmon på Arvikafestivalen, på en större scen och allt vad det innebär!

Support för kvällen var nysignade skivbolagskollegan Marilyn & The Rouge som är mer av stillsam, känsofylld och tillbakadragen erfarenhet. Marilyn är bevisligen ny i dessa sammanhang och hon såg av naturliga skäl väldigt nervös ut, något som dock väldigt snabbt föll i skymundan med tanke på det starka låtmaterialet. Jag ser verkligen fram emot debut-EP’n senare i sommar!

Setlist Emmon

• Basexpressen
• Distance
• Ghost Dance
• Bodyjar
• Slottet
• Love Track
• White Trash Wedding

Extranummer

• Lips On Fire

Vår huvudskribent Jens Atterstrand fick en pratstund med Emma Nylén (aka Emmon) i samband med släppet av nya albumet  “Nomme”. Det blev ett intressant samtal kring det uppdaterade soundet, samarbetet med pojkvännen Jimmy Monell och sommarens planer.

OBS! Missa inte vår recension av “Nomme” här!

ElektroSkull: Hej Emma! Tack för att du tar dig tid att ge den här intervjun. För som jag förstår så är det givetvis mycket på gång just nu. Kan du ge oss en kort dagsuppdatering ifrån Emmon-lägret?

Emma: Hej Jens! Jag och killarna i mitt liveband repar en del inför den kommande turnéveckan med releasespelningar runtom i landet. Det är lite svårare att få ihop än tidigare då Tony (Tony Ahola känd från Joy Serene, precis som Niklas som även han spelar keyboard med Emmon) som spelar drumpads numera bor i Berlin. Det har varit en hektisk vår med att färdigställa plattan, spela in videos och ordna med allt praktiskt som ska till kring en skivrelease. Samtidigt var jag tvungen att genomföra en flytt av boende. Så nu känns det nästan som semester! Ser verkligen fram emot att åka ut och spela framöver.

ElektroSkull: Du släppte ditt förra album “Closet Wanderings” under våren 2009, för att vara mer exakt för drygt två år sedan. Hur har arbetet med musiken – och livet i övrigt sett ut sedan dess?

Emma: Efter releasen av “Closet wanderings” var jag ute och spelade en hel del.Det går i perioder av musikskapande och spelande att man har lyxen att få bryta av, dvs när man spelat in en platta och ugglat i studion ett par månader vill man bara ut och spela och efter att ha varit ute och spelat ett par månader så vill man bara krypa in i studion igen och så rullar det på. Egentligen var jag inte så sugen på att göra något nytt efter turnén med “Closet Wanderings”. Jag ville mest softa och göra andra grejor. Men sen kommer det där jäkla suget igen som inte går att stoppa och man bara måste börja producera igen. Då började jag om på nytt kan man säga, övergick från PC till Mac, Cubase till Logic och från att vara helt ensam producent till att börja samarbeta litegrann.

ElektroSkull: Nya albumet har snurrat hos mig personligen någon vecka nu och en klar bild har framträtt. För mig har den raka, in-your-face electropopen har tagit ytterligare ett steg tillbaka och 2000-talets moderna Hi-NRG-tyngda dansmusik givits ytterligare utrymme. Introna är längre, instrumentalspåren fler och det låter överlag mörkare och skitigare. Hur ser du själv på den beskrivningen?

Emma: Jag vet inte om jag känner igen mig så jättemycket i det faktiskt. Men jag har nog lite svårt att själv kunna ge en objektiv syn på det hela då jag fortfarande är mitt uppe i det. Jag kan väl kanske tycka att låtar som “Distance”,  “Basexpressen” och “Slottet” verkligen är “in your face -låtar” eftersom de har en ganska stark attityd i sig.

ElektroSkull: Jag menar inte att in-your-face-popen är borta, bara att den fått ta ett steg tillbaka..

Emma: Inget att be om ursäkt för du är objektiv och har säkert en hel del rätt om det. Jag har utgått ganska så drastiskt från dansmusiken, som en gång triggade igång mig till att börja skapa musik som Emmon. Jag är en sucker för introvert, stökig och suggestiv techno till exempel.  Jag skapar musik efter bilder som jag får upp i huvudet och vill klä  in musiken i rätt stämning. Tycker kanske att jag jobbar mer som en filmregissör än som musiker emellanåt. Jag vill inte gärna skriva folk på näsa utan vill att folk ska få göra sina egna tolkningar av mina låtar utifrån stämningar och bilder som de själva tolkar in. På så sätt upptäcker jag även mycket mer om mina egna kreaktioner. Läste till exempel om att någon skrev om “Distance” att det handlar om en slitsam separation, men för mig handlar den om något helt annat. Men det är det som är det fina med musiken, att den kan betyda så många olika saker.

ElektroSkull: Sjätte låten på albumet “Slottet” är ju skriven tillsammans med din pojkvän Jimmy Monell (musikproducent som tidigare jobbat med bla The Sounds, Roxette, Paris och April Tears) och som jag förstår har han även hjälp till med produktion och mix på “Nomme”. På vilket sätt har han bidragit i övrigt till nya albumet?

Emma: Det har varit skitkul att jobba med Jimmy.Vi började testa lite saker tillsammans för ca ett år sedan och insåg att det funkade hur bra som helst.Vi har samma referenser och inspiration när det gäller musik vilket gör det otroligt smidigt.

ElektroSkull: De två gamla demona “Body Jar” och “Love Track” återfinns i färdiga versioner på nya albumet. Hur kommer det sig att det var dags för dessa just nu?

Emma: Jag tyckte det var dags att de fick komma till sin rätt! Jag har alltid gillat de låtarna väldigt mycket, samt fått en hel del förfråganingar om att göra ny inspelningar på gamla demos och kände att det vore schysst att låta dem komma till sin fulla rätt. Det finns i och för sig en hel del demo-låtar som kanske kräver detta. Vi får se vad som kanske blir av dem framöver.

ElektroSkull: För tekniknördarna – Kan du berätta lite om utrustningen ni arbetar med?

Emma: Logic. Mac, Juno-106, Micro Korg, Yamaha CS-5, tusen pluggar, filter och trummaskiner. Jag lägger inte så mycket vikt på vad för något det är man använder så länge det låter bra. Vill jag ha med en leksakssynt så har jag med det. På så sätt är jag verkligen ingen tekniknörd. Den biten får stå för Jimpan, tekniknörd alltså!

ElektroSkull: Hur ser närmaste tiden ut?

Emma: Vi ska ut och spela. Håller på att repa in en grym liveshow och satsar lite extra på Arvikafestivalsgiget. Sen kommer det att släppas ytterligare en musikvideo av de nya videoregissörerna Frida Sjöqvist och Lena Trapp som har jobbat på en video till nästa singel. Sen ska jag och Jimpan jobba vidare på en grej vi håller på med. Vi ska sätta ihop ett DJ-live-set där vi mixar våra egna låtar med loopar och andras låtar i en fet mashup och så lite livesång på detta.

ElektroSkull: Arvikafestivalen, ja. Jag vet att du fått frågan tidigare, men kan du berätta mer om din, som jag förstått, väldigt speciella relation till festivalen?

Emma: Vem gillar inte Arvikafestivalen? Hårdrockare då kanske, nej fan de skulle nog också trivas bra där. Den är gemytlig, lagomt stor, bra scener, bra artister, bra musik och bra folk. Så enkelt är det bara. Sedan är det nästan alltid årets firmafest med Wonderland- familjen (skivbolaget Wonderland Records). Vi hyr ett hus tillsammans och har det jäkligt nice ihop! För är det något som Mr Hess (Sebastian Hess, Wonderland Records) är en klippa på så är det att slita som ett djur för musik han verkligen brinner för samt sammanföra ett gäng riktigt bra och trevliga människor. Flera av de andra artisterna har jag blivit mycket nära vän med pga av detta.

ElektroSkull: Vilka band ser du själv mest fram emot att se på festivalen?

Emma: Austra, Digitalism, First Aid Kit, Kite, Lissi Dancefloor disaster, Nikki And The Dove och Aphex Twin.

ElektroSkull: Du nämde lite om liveshowen. Kan fansen förvänta sig några nyheter? Grabbarna från Joy Serene (Nicklas Kärreskog och Tony Ahola) har medverkat som backup tidigare. Kommer de vara med på scen i fortsättningen eller finns det några andra planer?

Emma: De kommer fortsätta vara med, utöver detta kommer Jimmy Monell spela keyboard. Målet är att ha med Tony Ahola på så många spelningar som möjligt, men det är som sagt lite roddigt pga att han numera är bosatt i Berlin och försörjer sig själv som videoregissör. Jag har faktiskt ett fantastiskt team av folk runtomkring mig, de är både musiker, videofilmsregissörer, fotografer och producenter och i tillägg till det jobbar vi oerhört bra ihop. Jag kommer alltid med en massa galna idéer och de hjälper mig göra verklighet av dem.

ElektroSkull: Okej, fem snabba: Pizza eller thai?

Emma: Thai.

ElektroSkull: Skräckfilm eller drama?

Emma: Skräckfilm såklart! Allt jag gör är på något sätt inspirerat av skräckfilm.

ElektroSkull: Barhäng eller klubb?

Emma: Både och! Jag gillar att snacka och att dansa.

ElektroSkull: Jägermeister eller fernet?

Emma: Inget, blä!! om det ska vara sprit så ska det vara fin-wiskey! Fast jag dricker inte så mycket sprit nuförtiden.

ElektroSkull: Öl eller vin?

Emma: Vin! Fast öl är också gott.

ElektroSkull: Några sista ord till fansen?

Emma: Hej! Nej, jag vet inte..

ElektroSkull – Synthportalen passar på att önska Emmon med band lycka till framöver och vill även påminna om releasepartyt den 1 juni (med support av Marilyn & The Rouge) på Scandic Malmen/Lilla Hotellbaren från kl. 20.00. Mer info här.