Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Artificial"

God Module – “The Unsound”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Metropolis Records, Infacted Recordings
Releasedatum: 12 juli 2019
Genre: Dark Electro
Bandmedlemmar: Jasyn Bangert, (Andrew Pearson), (Courtney Bangert), (Clint Carney)
Land: USA
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookTwitterLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudReverbnationBandcamp

(English version below)

Medryckande melodiöst från nominerade Nordamerikanska genremästaren

Produktiva akten God Module fortsätter att kombinera medryckande och melodisk darkwave och harsh electro på det nya albumet The Unsound, som blir aktens åttonde i ordningen. God Module fick sitt stora genombrott med Let’s Go Dark, som med tillhörande titelspår under 2007 satte de alternativa dansgolven i brand. För mig personligen så har akten, som debuterade med Artificial redan 1999, för längesedan cementerat sig som en av de absolut starkaste på den Nordamerikanska mörka electro-scenen.

God Modules musik är placerad i det gränslandet mellan aggressiv, distad harsh ebm och melodisk darkwave, men hämtar även en hel del ljudmässiga influenser från både mörk techno och trance. Men trots dess kantigt tilltufsade och dissonanta framtoning så utgår God Module genomgående från en relativt melodiös och refrängstark mörk pop-mall. “Cross My Heart” som inleder det nya albumet är ett alldeles lysande exempel på detta. Med en medryckande refräng framförd i Jasyn Bangerts growlande, mörka och dissonant personliga stil.

Nåväl.. Nu är det ju inte direkt så att den rutinerade Amerikanen har gått över till att komponera schlager-pop, om någon i sin vildaste fantasi skulle kunna inbilla sig det. Mittenspåren “Display” och titelspåret “Unsound” är hotfullt och frenetiskt fulladdade av aggressiv mörk electro, som visar upp God Modules styrka jämfört med många av plagiaten i genren.

The Unsound kommer jämnt lastat med mörka pärlor och låtarna är fulla av alla de i sammanhanget viktiga beståndsdelarna, med passande teman som kretsar kring nattsvart ångest, ockultism och diffusa berättelser inspirerade från både mardrömmar och verklighet. God Modules konceptram på The Unsound kan förvisso verka lite trång och snäv, och hade på sina ställen mått bra av att ha fått vidgas något, kanske framförallt med ett par temposänkningar längs vägen. Men trots detta så är det ett fint produktionstekniskt hantverk rakt igenom, utan några utfyllnadsspår eller halvmesyrer.

Mina två personliga favoriter får vänta på sig till albumets andra halva. “Hindsight” och “Phenomenon” har inte bara albumets två snyggaste intron. På den förstnämnda ramar en snygg filmsampling in det repetetiva synthriffet till en snygg tjock helhet, medan vocoderpåläggen i den medryckande refrängen i den sistnämnda snabbt sätter sig som en smäck.

The Unsound har God Module både hämtat inspiration från sina egna musikaliska rötter och blickat försiktigt framåt. Albumet kommer inte göra några fans besvikna.

Tracklist

Relaterad bild

01. Cross My Heart (05:07)
02. Grey Forces (04:55)
03. Unconscious (05:00)
04. Display (04:32)
05. Unsound (04:35)
06. Behind The Curtain (04:30)
07. Hindsight (04:54)
08. Deja Vu (04:33)
09. Phenomenon (04:43)
10. One Last Wish (04:20)

(English version below)

Catchy and melodious from the North-American genre champion nominee

Productive act God Module continues to combine catchy and melodic darkwave and harsh electro on the new album The Unsound, the eighth longplayer in order. God Module got the big breakthrough with Let’s Go Dark, which, with its title track back in 2007 really set the alternative dance floors on fire. My personal opinion is that God Module, who debuted with Artificial allready in 1999, has long since cemented itself as one of the top bands on the North-American dark electro scene.

God Module‘s music is located on the borders inbetween aggressive, distorted harsh ebm and melodic darkwave, but also fetches a lot of sounds and influences from both dark techno and trance. But despite its angularly sophisticated and harsh dissonant appearance, God Module‘s song structures emanate from a relatively melodious and refractory dark pop template. “Cross My Heart”, which launches the new album, is a brilliant example of this. With a catchy chorus performed in Jasyn Bangert‘s growling, dark and dissonant personal style.

Well, now it is not at all the case that the experienced American has gone over to composing schlager-pop, if anyone in his wildest imagination would imagine that. The middle tracks “Display” and the title track “Unsound” are both threatening and frenzy aggressive dark electro, which shows the strength of God Module compared to many of the genre’s copycats.

The Unsound comes evenly loaded with dark hits and the songs are packed with all the important elements needed, with appropriate themes that revolve around depressive anxiety, occultism and diffuse tales inspired by both nightmares and reality. God Module‘s conceptual framework on the album can indeed seem a little tight and narrow, and would have gained from a good measure of having been widened somewhat, perhaps above all with a few tempo reductions along the way. But in spite of this, it is a finely produced album all the way through, without any fillers.

My two personal favorites comes on the second half. “Hindsight” and “Phenomenon” don’t only incorporate the album’s two best intros. On the first-mentioned a movie sample nicely frames the repetitive riff to a sweet and thick whole, while the vocoder-addons in the catchy chorus of the latter quickly gets stuck in my head.

On The Unsound, God Module has taken inspiration both from his own musical roots while gently leaning on forward. This album will not disappoint any fans.

Ny singel från Frozen Plasma ute nu!

Tags: , , , , , , , , , ,


Den tyska futurepopakten Frozen Plasma, som består av sångaren Felix Marc och Vasi Vallis, är nu tillbaka med nytt material. Bandet arbetar i skrivande stund med att färdigställa sitt fjärde fullängdare och den första singeln “Safe. Dead. Harm” lär inte göra deras fans besvikna.

Frozen Plasma debuterade med Artificial (2006) och var senast albumaktuella med Dekandenz som släpptes 2015. Sångaren Felix Marc (som även är känd från Diorama) släppte förra året tredje soloalbumet Alternative Facts och andremedlemmen Vasi Vallis är även känd från NamNamBulu, soloprojektet Reaper och den nya trion Future Lied to Us.

 

“Safe. Dead. Harm” finns ute nu via Infacted Recordings.

Client – “Authority”

Tags: , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Out of Line
Releasedatum: 21 mars 2014
Genre: Electropop
Bandmedlemmar: Kate Holmes, Nicole
Land: England
Recensent: Alexander Johansson

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsYoutube

Klientilismens sista suck?

Brittiska Client har släppt sitt femte studioalbum. Det har hunnit gå fem år sedan “Command” men trots att “Authority” presenteras som ett mörkare album så är det i allt väsentligt samma Bananaramasynthpop som tidigare. Det innebär ljus kvinnlig sång på ett tunt lager electro som påfrestande ofta har mer med schlagermusik än synthpop att göra, som t ex i otäcka “The Shining Path”.

Ladytron-konceptet, att repetera ett fåtal kongeniala oneliners, förstörs fullständigt i “Artificial” där de synthpopiga nipprigheterna kunnat ha ett existensberättigande på 80-talet, men därefter? “Nocturnal Eyes” som avslutar skivan är lika eländig den och uppbyggd på samma sätt, plågeriet pågår i över 9 minuter. Här finns tyvärr inget av det electro-egensinne som Ladytron förmår att skapa, även om de kommer ganska nära på “Obsession” som hör till skivans bästa spår. “XXX Action” är en bpm-förbättrad version av David Bowies “Fashion” där de sjunger action istället för fashion. Ungefär lika kreativt som deras scenshow på Das Boot 2008 och då är det ju ändå något speciellt med kvinnor i uniformer.

“Refuge” är hygglig synthpop med bra driv och läcker produktion (ett par av remixerna på singelversionen av “Refuge” är också riktigt lyckade). “Faith” är albumets vackraste spår, en krävande ballad med Cocteau Twins-influenser, som tvingar Client N att anstränga sin röst till det yttersta. Den bär och det griper. Remix-versionerna av Chrom och Lukas“You Can Dance” är mycket bättre än Clients egen version på plattan.

Till slut så måste man ju ställa sig frågan hur ett band som signades av pekfingerkeyboardisten Andrew Fletcher till hans skivbolag Toast Hawaii, legat på Mute, turnerat med Depeche Mode och samarbetat med Martin Gore och Douglas McCartney, inte kan åstadkomma något bättre? De har ju t o m haft en låt i en av mina favoritteveserier Nip/Tuck, “Price of Love”, och andra låtar i CSI och L Word. På “Authority” har de tagit hjälp av begåvade producenten David Francolini från Dragons och hans “Refuge”-remix i eget namn slår det mesta på albumet beträffande kreativitet och driv. Tyvärr tror jag att det är synthpopklientilismen som spökar. Tänk vad alla de begåvade band som inte får den här uppbackningen hade kunnat genomföra med en bråkdel av all den backup och marknadsföring Client fått genom åren?

Bästa låtarna: “Refuge”, “Obsession” och “Faith”

3/10 ASTRIST!

Tracklist

Auktoritet när brittiska Client bootar om

01. Authority
02. Design
03. XXX Action
04. You Can Dance
05. The Shining Path
06. Refuge
07. After Effect
08. Faith
09. Artificial
10. Obsession
11. Quarantine
12. Nocturnal Eyes

 

No Future for Clientilism

The British band Client has released their fifth album. Five years has passed since the album “Command” and Client states that “Authority” should be darker but it is the same Bananarama-oriented synth-influenced 80’ties pop as before. That means a female bright voice on an electro layer that has more in common with Eurovision song contest schlagers than contemporary electro music, clearly in the nasty “The Shinging Path”.

The minimalistic Ladytron-concept, to repeat a few clever modern life oneliners, is wasted in “Artifical” with its outdated synth pop tomfoolery. The last song, “Nocturnal Eyes”, is equally miserable, and it goes on for over 9 minutes. It gets a little better on “Obsession”, one of the best tunes on the album, that comes closer to Ladytron’s willfulness. “XXX Action” is a bpm-upbeat version of David Bowie’s “Fashion”, with the word action instead of fashion.

“Refuge” is decent synth pop and well produced and some of the remixes (that can be found on the single version) are very good. “Faith” is the most beautiful song, a demanding ballad close to some of Cocteau Twins miracles, and Client N has to strain her voice to the limit. The single “You Can Dance” is another piece of quality craftmanship although the remixes by Chrom and Lukas are better than the album version.

In the end you have to ask yourself – a band, first signed by DM’s forefinger keyboardist Andrew Fletcher to his label Toast Hawaii, issued by Mute. A band that has collaborated with Martin Gore of DM and Douglas  McCartney of Nitzer Ebb – shouldn’t they be able to do something much better than “Authority” in five years? With such previous patrons, and now, with talented producer David Francolini from Dragons, shouldn’t the clients perform better? There is no future for clientilism.

The best songs: “Refuge”, “Obsession” and “Faith”