Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Art Fact"

Liverapport: Art Fact 20160603, Stockholm (foto)

Tags: , , , ,


Jens Atterstrand

Art Fact bjöd in till stort releasekalas för nya albumet “Closure” på Synth After Work i Stockholm den 3 juni.

Jens Atterstrand levererar ett fotoalbum från kvällen.

 

 

Sine City – “Such a Fragile Thing We Are”

Tags: , , , , , , ,


Format: (Album) LP, Digital
Skivbolag: Dödsdans Rekords
Releasedatum: 18 april 2015
Genre: Synthpop
Bandmedlemmar: Anders Ljung, Måns Jonasson
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookLast.fmwimpSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsBandcampSoundcloudkollapslogga

(English version  below)

Mörk synthpop i en alltför tillbakalutad kostym

Nybildade Sine City, som består av Art Fact-bekantingarna Anders Ljung och Måns Jonasson, har nu släppt sitt debutalbum.

“Such a Fragile Thing We Are” tonar sakta, minimalistiskt, mörkt och bluesdoftande fram ur skuggorna i avslappnat mellantempo. I dess svagaste partier påminner den mig en hel del om Depeche Modes tristare stunder på bandets senare album post Alan Wilder, och i de starkare så skänker det ett härligt bitterljuvt mörker till alla fans av melankolisk synthpop från åttiotalets andra halva och framåt.

Sångaren Måns Jonasson har blivit bättre jämfört med hans prestationer i Art Fact tidigare, men tyvärr är det fortfarande så att han inte alltid mäktar med låtarna och det märks rätt tydligt på de lite svårare spåren. Det blir under långa perioder lite entonigt och ganska trist, jag saknar en hel del dynamik.

Allra bäst gör han det kanske på den vackra balladen “Stained” som dyker upp halvvägs in på albumet. Imponeras gör jag även av det starka titelspåret och den lite tuffare upptempolåten “Steal the World” med den härligt klistriga refrängen.

I övrigt är “Such a Fragile Thing We Are” klädd i en lite väl tillbakalutad kostym för min smak. Kanske är det så att Sin Citys låtskrivarkvaliteter egentligen är för bra för deras egna förmåga?

Starka låtar och melodier behöver inte överdrivet svulstiga arrangemang för att komma till sin rätt brukar man säga. Sine City levererar en handfull av dessa över de tio spåren, men tyvärr är de lite för få vilket gör att helhetsintrycket blir lite platt och anonymt. Fans av den mörkare synthpopskolan kommer dock finna flera välsmakande karameller i den här godisskålen.

Det här albumet har nyligen hyllats till skyarna av ett par av våra kollegor i scenen, men jag måste tyvärr erkänna att jag bara begriper en liten del av hypen.

6/10 BRA!

Tracklist

sine_city

01. In The Night I Call Your Name (03:38)
02. Such A Fragile Thing (03:19)
03. All Over Soon (03:26)
04. Looking At Me, Looking At You (02:40)
05. Stained (03:52)
06. Feeding The Fear (04:49)
07. The Emptiest Smiles (04:39)
08. Steal The World (03:27)
09. Absolutely Right (04:12)
10. Left Behind (03:23)

 

(English version below)

Dark synthpop in a little too reclined suit

The newly formed duo Sine City, with Art Fact-acquaintance Anders Ljung and Måns Jonasson, has now released their debut album.

“Such a Fragile Thing We Are” emerges slowly, minimalistic, dark and blues-fragrant out of the shadows in a relaxed midtempo. In its weakest parts it reminds me a lot about Depeche Mode’s worst moments on the band’s later albums post Alan Wilder, and in the stronger it delivers a wonderfully bittersweet darkness for all fans of melancholic synth pop from the eighties second half onwards.

The singer Måns Jonasson has improved alot compared to his previous achievements with Art Fact, but unfortunately it is still the cases were he’s not always in par with the songs and it is obviously most noticeable on the more difficult tracks. There are long periods of monotonousness and dullness on here, were I miss a lot of dynamics.

His best performance is perhaps on the beautiful ballad “Stained” that shows up halfway through the album. I’m also quite impressed by the strong title track and the tougher uptempo song “Steal the World” with the wonderfully sticky chorus.

Otherwise, “Such a Fragile Thing We Are” is wearing a little too reclined costume for my taste. Perhaps it is so that Sin City’s song-writing abilities are are too good for their ability?

Strong songs and melodies do not need excessively bombastic arrangements to come into their customary we used to say. Sine City delivers a handful of these over the ten tracks, but unfortunately they are a bit too few, which means that the overall impression becomes a bit flat and anonymous. Fans of the darker synthpop school will, however, find several tasty sweets in this bag of candy.

This album has been awarded with some great reviews from a couple of our fellow colleagues in the scene, but I must admit that I only understand small parts of the hype.

Liverapport: Kalabalik på Tyrolen 2014

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


För femte året i rad så arrangerades 2-dagars festivalen Kalabalik på Tyrolen utanför Småländska Alvesta.

Vår utsände Anders Nord rapporterar.

 

Foto: Anders Nord

(OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten!)

 

Efter en stressig dag på jobbet samt lite förseningar i tågtrafiken anlände jag 40 minuter innan Isländska Berndsen gick på huvudscenen. Det blev till att slänga upp tältet i all hast och småprata med grannarna (bandet Kropp) innan jag löpte mot entrén till festivalområdet. Väl inne är det som att göra en tidsresa till 60-talet. Allt är väl bevarat från när det byggdes. Små klenoder från en svunnen tid är utplacerade runt scenerna och i taken hänger motorcyklar och andra ting från förr. En helt underbar miljö att gå runt i,

Jag kom fram fem minuter innan Berndsen klev upp på scenen.

Med en musik som för mig tillbaka till 80-talet fylls jag av en vilja att röra mig. Det går liksom inte att stå still. Med låtar som “Planet Earth”, “Two Lovers Team” och “Gimmi Gimmi” förgyller dom 45 minuter på huvudscenen Tyrolen. Detta är ett band som gick rätt in i hjärtat och kommer där att förbli. Ända minuset var att dom inte spelade “Monster Forrest”, deras bästa låt i mina öron. Fick dock en godtagbar förklaring, på skivan samarbetade dom med Björks basist och enligt David Berndsen är ingen i bandet i närheten av hans skicklighet på basen. Får ni möjlighet att se Berndsen så tveka inte att se dom.

Efter att ha hängt med bandet efter spelningen var det dags för det första bandet jag inte hört något med: Popsimonova från Bosnien-Hercegovina. Popsimonova består av den kvinnliga sångerskan Lana och en laptop. Pratade med henne efter spelningen om influenser och då nämndes DAF och Nitzer Ebb som två exempel. Detta märktes under spelningen. Det är EBM med en skön kvinnlig twist. Tunga dansanta basgångar ihop med Lanas röst gör att jag får gåshud när jag bevittnar spelningen. Det är en DIY-release på gång och för mig blir det ett garanterat inköp!

Efter att ha gått runt och förundrats över hur fint allt var, och missat Bernholz p.g.a. detta, var det dags för Brittiska Gazelle Twin.

På scenen kliver det upp en en kille och en tjej. Tjejen iförd en kroppsstrumpeliknande mask med hål för munnen. Masken gör att hon ser väldigt läskig ut och när musiken börjar ljuda förstärks effekten. Musiken är lika obehaglig som bra. Man får en elektronisk känsla av hur det är att ha ångest, det kryper under huden och nackhåren reser sig. Berörd av upplevelsen tog jag en sväng till campingen och pustade ut.

Strax efter kl 01.00 var det dags för She Past Away. Det turkiska gothbandet har blandat friskt från Sisters of Mercy, Fields of the Nephilim och Joy Division. Den kanske största anledningen att mixen går hem är valet av språk. Dom sjunger nämligen på Turkiska, vilket var ett bra drag för att inte hamna i gothens ingenmansland. Dom är riktigt duktiga och med en Carl McCoy-liknande röst verkar dom gå hem hos folk. Efter en dryg timmes spelning var det dags att bege sig till tältet och smälta denna första dag.

Uppe med tuppen så ägnades tiden fram till första band på Tyrolen med att ömsom sola sig och ömsom söka skydd för regnet. Man fick känslan av Arvikafestivalen när vissa delar av campingen hamnade under vatten…

Först ut denna lördag i augusti var det kanadensisk-danska bandet Sally Dige. Ett band som under 40 minuter inte gjorde alltför stort intryck på mig. Det lät bra men inte så mycket mer.

Annat var det med Svenska Art Fact som spelade på den lilla scenen Joddelero(!). Trevlig body med synthpopinslag och fantastisk sång.

De 30 minuter dom spelade gick det återigen inte att stå still. Art fact gått mig förbi, trots alla år dom existerat, men nu är det dags att ta emot dom med öppna armar. För att ett sådant bra synthband inte blivit större är för mig en gåta. En riktigt bra bokning som jag hoppas ger avtryck för fler liveframträdanden framöver.

Näst på tur var Grekiska Selofan. Med en karismatisk sångerska som förde tankarna lite åt Stefan Ackermans (sångare i Das Ich) håll och en keyboardist med Ron Jeremys mustasch gick allt som på räls. Riktigt bra analog musik som under perioder, i likhet med Gazelle Twin, framkallade ångest. Dock på ett bra sätt.

Nu var det dags för huvudnumret för mig, Rummelsnuff. Mannen, myten och kroppsbyggaren Rummelsnuff är Roger ”Rummelsnuff” Baptist och sidekicken Christian Asbach. Förväntningarna var höga innan och trots det blev spelningen helt fantastisk. Jag har inte hört och sett något liknande på en elektronisk scen. Det var som att resa tillbaks i tiden till en tid då kabaré var en stark kulturkraft. Musikaliskt spretade det från sjömansmusik till en briljant cover på Devos “Mongolid”. Folk krokade i armarna och gungade i takt som på vilken oktoberfest som helst. “Hundman”, “Bratwurstzange”, “Pumper” var några av hitarna som avverkades under den dryga timmen. Bäst var nog ändå “Poi Soldat”, då Christians underbara röst fyllde Tyrolen med Ryska. Detta var, tillsammans med Berndsen festivalens höjdpunkt.

Efter Rummelsnuff följde Liste Noire med skickligt framförd postpunk. Inget jag lyssnar på normalt men jag kunde inte slita mig från scenen under hela spelningen. Jag har dock sett bandet innan, fast då under namnet Velvet Condom. Jag tyckte dom var mycket tightare nu, på drygt två år har bandet utvecklats enormt.

De Engelska banden Noi Kabat och The KVB gjorde även dom bra ifrån sig. Efter att ha varit igång tidigt iakttogs det mesta från ett av borden i lokalen ihop med kaffekopp nr 8, 9 och 10. Koffeinintaget var nödvändigt för att inte missa festivalens sista spelning med Berlinbaserade Keluar.

För att sammanfatta Kalabalik på Tyrolen i fem punkter så blir det med följande reflektioner

  1. Fantastisk miljö
  2. Arvikafestivalkänsla på campingen
  3. Underbar line-up
  4. Lugn och vänlig publik. Jag märkte inget bus och bös alls!
  5. Abstinens tills nästa år! Detta är en festival som fler borde åka till. Detta är en juvel i en värld av festivaldöd och main stream-jippon. Boka in Kalabalik på Tyrolen i kalendern redan nu! Du kommer inte bli besviken…

[zooeffect AkNAs8bPsVD7]

Liverapport: Smör Synthpop & Kärlek #2 2013, Stockholm

Tags: , , , , , , , , ,


Artister: Art Fact, Robert Enforsen, Poetica Grotesque, Garbo Sthlm, Machinista, Page, Lustans Lakejer
Scen: Nalen, Stockholm
Arrangör: Electronic Sound Sweden
Rapport & Foto: Jens Atterstrand

Jens Atterstrand greppade kameran, knöt flugan och begav sig iväg till anrika Nalen i Stockholm för att beskåda den andra upplagan av festivalen Smör Synthpop & Kärlek..

Det övervintrade åttiotalsbandet Art Fact inledde kvällen på den lilla scenen. Bandet spelar synthpop i den mörkare skolan, där ljudbilden ofta fylls med tunga nedskitade rytmiska inslag i stil med Depeche Mode under deras mer industriella period i mitten av åttiotalet. Ljudmässigt är det stundtals rätt intressant – men tyvärr är materialet låtmässigt lite för svagt för att kunna sätta sig ordentligt. Bandet ser dock ut att trivas riktigt bra på scenen med stor energi och kanske kan detta leda till att man ger oss nytt material inom kort?

Robert Enforsen fick sedan äran att inviga den stora scenen och den forne Elegant Machinery– och Hype-sångaren, som med kort varsel fått hoppa in istället för The Mobile Homes som tyvärr tvingades ställa in sin medverkan, fick det (minst sagt) inte speciellt lätt!

Men trots ett antal tekniska problem, som oturligt nog återkom flera gånger under spelningen, så kvarstår ett faktum: Robert Enforsen besitter (fortfarande) synthsveriges absolut bästa sångröst! Lägg därtill en fantastisk låtskatt, som han numera innehar på egen hand, och det är väldigt svårt att bli besviken! Robbe improviserade sig runt de tekniska problemen med bravur, bjöd på sig själv, gästade publikhavet med mikrofonen i högsta hugg och stod för ren och sann spelglädje som verkligen smittade av sig!

En av de mest intressanta nykomlingarna i genrenMachinista, klev sedan upp på den lilla scenen och den Malmö och Kalmarbaserade duon, med Cat Rapes Dog– och Basswood Dollies-bekantingen John Lindqvister vid mikrofonen tillsammans med den forne Vision Talk-frontmannen och sångaren Richard Flow, är enligt mig en av de senare årens absolut intressantaste nykomlingar.

Bandet spelar en rapp, dansant, härligt analogklingande tilltufsad synthpop som toppas med Johns gälla Robert Smith-doftande och väldigt tonsäkra stämma. Precis som tidigare så bjuder man, trots några mindre problem med medhörningen på scenen, en härligt energisk och välljudande spelning!

Stockholmstrion Garbo Sthlm var sedan nästa på tur på den stora scenen. Bandet spelar elektroniska (nåväl) pop som rent musikaliskt svävar någonstans i gränslandet mellan svensktopps-disco och refrängstark schlager vilket tyvärr inte riktigt hittar hem, i alla fall inte hos undertecknad, detta trots ett för det mesta godkänt framförande. Några av refrängerna ger mig ofta väldigt otäcka Thomas Ledin-vibbar och trots att bandet bevisligen besitter en hel del musikaliskt kunnande så tror jag tyvärr att de riskerar att hamna i ingenmansland om de inte väljer en tydligare riktning med sin musik. Den inbitne synthpoparen köper knappast det här, bara så att ni vet.

Näst på tur – Page. Duon, som består av Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko, påstår att de inte har gästat huvudstaden på tjugo år (nu är det ju inte riktigt så länge sedan då de ju spelade på Sugar Bar så sent som 2010, Red.anm). Kvällen till ära hade man således kryddat upp ett antal av spåren med ett antal alternativa solon och infall. Detta uppskattades mycket, speciellt hos undertecknad som sett Page ett antal gånger live bara under de senaste åren. För om sanningn skall fram så kan jag ibland tycka att det blir lite för tjatigt i längden med deras minimala, underfundiga och tok-roliga electropop. Men det senaste albumet pekar i en väldigt intressant riktning och de nya låtarna förmedlar mer utav eftertänksamhet och känsla samtidigt som texterna förmedlar ett djupare allvar som i en setlist bygger en väldigt bra mix tillsammans med de gamla dängorna.

Lustans Lakejer fick sedan äran att avsluta kvällen och Johan Kinde med band är verkligen fullblodsproffs vilket märks direkt och trots att bandet inte står på scen så ofta numera så besitter man en otrolig rutin och säkerhet i allt man gör. Även om kvällens spelning kanske inte var det bästa Lustans Lakejer jag sett den senaste tiden, så levererar man både nyare och äldre material tonsäkert och med stor glädje och pondus, som om man aldrig har gjort annat!

Elektroskull vill rikta ett stort tack till Electronic Sound Sweden med Marko Runne i spetsen för ett, bortsett från några tekniska problem här och där och en liten försening , väl genomfört arrangemang! Vi ser redan nu fram emot den tredje etappen av Smör Synthpop & Kärlek till våren – som bland annat gästas av kanadensiska Rational Youth och Psyche.

Fotnot: Poetica Grotesques spelning såg vi inte tyvärr! Men den som vill får gärna kommentera deras nedan.

[zooeffect A0PAEWro3ncB]

 

 

Swedish Electro Scene presenterar “Swedish Electro Vol. 2”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Efter att ha gjort stor succé med samlingen “Swedish Electro Vol. 1” förra vintern så följer nu facebook-fenomenet (gruppen) Swedish Electro Scene, som startades (och administreras)  av greken Nikos Konstantinou, upp med en andra volym av samlingen.

“Swedish Electro Vol. 2” släpps den 15 december och innehåller tidigare outgivna spår/remixer från:

#366: A Life Lived, Andy PlanckArachnophobiasArt FactAsfaltAtari CowboyChaos All StarsCryoDenormalDpointElectro ActFatal CasualtiesHenric de la Cour, International, Kite, Liebe, Machinista, Mechatronic, NeurobashNude LibrariansOpticThe PhistolsRadiantRo 13Sad Sad ZooSine CitySocial AmbitionsSteelberry ClonesThat SecretThe Pain MachineryTrain to SpainVladimir From Vostok och Wolf Dragonard.

Lyssna på smakproven nedan och håll koll på släppet via facebookeventet här:

https://www.facebook.com/events/407760976018420/

I samband med släppet arrangeras även ett releaseparty på Bunker Bar i Stockholm den 21 december!