En kall helg den 3 och 4 november arrangerades ett unikt evenemang med deltagare från hela världen.

Niklas Hurtig (text & foto) var på plats båda dagarna och fick uppleva 30 års samlade verk av mörk, mullrande industrimusik.

Det legendariska svenska skivbolaget Cold Meat Industry från Mjölby i samarbete med Death Disco Productions bjöd upp till hitkavalkad när de största och mörkaste artisterna i dess 30-åriga historia ställde upp och spelade live, vissa för första gången någonsin. Tvådagarsfestivalen lockade över 700 besökare från 43 länder där totalt 15 akter spelade, varav 14 från Sverige.

Den enda utländska (nåja) artisten var den säregna föredetta Emperor-basisten och norrmannen Håvard Ellefsen, eller mer känd som – Mortiis. Ackompanjerat av ett gigantiskt merch-utbud var det rena Cold Meat-extravagansan i Klubbens lokaler under Fryshuset i Stockholm.

Dag 1 – Fredag

Sophia

Peter Bjärgös soloprojekt där hans mer hårda, kalla och rytmiska toner får utlopp. På scen är dock i princip hela Arcana-ensemblen på plats för att ge extra tyngd åt spelningen.

Sanctum

Bra dynamik med tre sångare och två backing vocals. Stillsamma partier blandas med skrikande röster. Starkaste ögonblicket är när huvudsångaren sjunger “Between the pleasure and the pain” under spåret “In Two Minds” samtidigt som han ritar korset över sitt bröst. Den något låga ljudvolymen i början av spelningen justeras snart upp till en mer bekvämlig nivå.

Deutsch Nepal

Peter Andersson på scen med en mikrofon. Mäktiga ljudlandskap och magisk, tidvis extremt distad sång håller intresset uppe. En mycket bra spelning som visar på den originalitet som Deutsch Nepal alltid förknippats med.

Brighter Death Now

Roger Karmaniks huvudprojekt som gav upphov till hela CMI i slutet av 80-talet. Peter Andersson från Deutsch Nepal på scen med den mest distade gitarren jag hört., spelandes ungefär som en ståbas. De visuella effekterna och hela inramningen gjorde att man försvann in i en annan värld. Det är också fascinerande att på scen står anledningen till varför nästan 800 personer har samlat sig denna helg.

Sephiroth

Ulf Söderberg hamrade loss en knapp timme av den mäktigaste Tribal Industrial du kan tänka dig. Den mest dansanta spelningen som tidvis kändes som grott-scenen i The Matrix Reloaded.

Ordo Rosarius Equilibrio

Enbart material från CMI-tiden. Slagverkaren från spelningen i vintras i Stockholm saknades på scen, vilket gav ett tunnare intryck. Annars samma uppsättning och show. Men nog står sig de nyare spåren bra i jämförelse med de äldre, vilket märktes då åtminstone jag saknade dem.

Mz.412

Tre män med vita skjortor och svarta huvor som helt döljer ansiktet intar scenen i tysta rörelser. Den mäktiga Nordvargr längst bak i mitten visar upp sin pondus och kan tysta en hel sal med en handrörelse. Med märkliga distortioner och maskiner skapas ett mörkt, mullrande men ändå rytmiskt sound. Under ett spår bidrog Tomas Pettersson från ORE med sång och slagverk. Spelningen var en mycket bra avslutning på första dagen.

Dag 2 – Lördag

Morthound

Av vissa ansedd vara den mörkaste spelningen på hela festivalen. Benny Nilsen vid sitt podium kastade ut sina mest skruvade kompositioner.

Desiderii Marginis

Med perfektionistiska arrangemang av förinspelade ljud och starkt distade instrument skapade Desiderii Marginis, eller Johan Levin som enda medlemmen heter, en vacker, vemodig och mullrande mörk spelning.

Raison d’etre

Delvis ambient, delvis vackert och delvis skorrande vasst. Peter Andersson (Ej från Deutsch Nepal) mästrar konstarten att ta ett klassiskt instrument och skruva resultatet till oigenkännlighet. Med kyrkliga tongångar och mässosång försattes publiken i trans.

In Slaughter Natives

En energisk Jouni på sång ackompanjerat av en tjej på någon slags slagverk-synth. I bakgrunden rullar mycket obehagliga svart-vita videoklipp om institutionaliserade psyksjuka människor under de mörkaste åren av förra århundradet.

Arcana

Slagverkaren gav ytterliggare tyngd åt de angeliska rösterna och de melankoliska halvakustiska synthmattorna. Det man slås av live är hur mycket akustiska drone-ljud det faktiskt är i Arcanas musik. Många, många på denna festival hade sett fram emot denna gyllene ädelsten i det svenska musikarvet. Cecilia och Peter Bjärgös vackra röster i samspel gav rysningar till publiken. Många fällde nog en tår till spåret “Innocent Child” då ett bildspel av parets dotter rullade på backdropen under den fina melodin.

Mortiis

Mortiis framförde albumet “Ånden som gjorde Upprør” i sin helhet, med några tillägg och modifieringar. Ett ensamt troll vid sin altare med fantastiska målningar som bakgrundsvisualiseringar som enda ljuskälla. Med tanke på att Mortiis spelning var blott den ena av få som var helt instrumental utan live-instrument var det ändå förvånansvärt bra. Man inser just då vilket fantastiskt album “Ånden som gjorde Upprør” faktiskt är.

Hela festivalens roligaste ögonblick var när Håvard förvånat tittade på sin av misstag upp-och-ned-vända backdrop till höger, tittade på den rättvända till vänster, tittar tillbaka till höger och ser sedan mycket förvirrad ut i sin troll-outfit.

Archon Satani

Archon Satani avslutade hela festivalen med ett intressant set där förvånansvärt mycket spelades live med diverse instrument och distortioner. Archon Satani består av Mikael Stavöstrand och Tomas Pettersson, där den förste gick vidare med andra soloprojekt inom industri och Techno och där den andra som känt är frontfiguren i ORE. Detta var även Archon Satanis första liveframträdande någonsin och en värdig avslutning på hela festivalen.

Sammanfattningsvis kan man säga att många från CMI:s historia var där, men många saknades. Puissance, Atrium Carceri, Institut, IRM och Rome m.fl hade förgyllt helgen till fulländning.

Cold Meat Industry lade ner sin verksamhet år 2014 men varumärket och de mytomspunna artisterna lever lika starkt än idag. Nyare akter som bl.a. Trepaneringsritualen och Alvar är direkt härledda till arvet från Cold Meat Industry som i sin tur bygger hela sin existens på det Brian Lustmord startade i början av 80-talet, dels som del av SPK och dels genom sitt soloprojekt. Men det var en man vid namn Roger som gjorde Sverige världsmästare på att göra mörk musik.

Sammanfattning i korthet:

Mörkaste muller: Desiderii Marginis
Tyngst ös: In Slaughter Natives
Vackraste toner: Arcana
Mest förtrollande spelning: Mortiis
Flest på scen: Ordo Rosarius Equilibrio
Dansvänligast: Sephiroth
Skrikigast: Håkan Paulsson under Sanctums spelning

Utvalda digitalkamerabilder från festivalen:

Format: (Album) CD, 2CD, 2LP, Digital
Skivbolag: Out of Line
Releasedatum: 29 april 2016
Genre: Neofolk, Modern Classical
Bandmedlemmar: Tomas Pettersson
Land: Sverige
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

Mörkt och filosofiskt mästerverk

Ordo Rosarius Equilibrio är en av de mer kända akterna inom Neofolk och Modern Classical. Huvudmannen bakom aliaset är Tomas Pettersson som med mer än 25 år i musikbranschen lyfter fram alla sina mörkaste och filosofiska strömningar i dess texter. Det redan klassiska föregångsalbumet “Songs 4 Hate and Devotion” släpptes 2010 och förutom mini-albumet “4 More Songs” är detta det första från de svenska stilbildarna på över ett halvt decennium. Spåren och texterna är mörka i tonen och avhandlar kärlek och tabubelagda ämnen, blandat med kristna motsägelser av bibliska proportioner.

Romantiska och erotiska texter blandas med mörk poesi och allegorier om samhällets förfall. Ordo Rosarius Equilibrio är en av de artister vars texter och sång är helt integrerad med musiken. Det är svårt att tänka sig det ena utan det andra, trots att Tomas texter är djupt filosofiska och kan agera som poesi i sig. Alla delar är skapade som en helhet.

Med både akterna Archon Satani och föregångaren Ordo Equilibrio i ryggen är produktionsvärdet på Tomas verk i världsklass. Sången, trummorna, gitarrerna och de svepande klassiska instrumenten blandat med den klagofyllda kören är perfekt avvägt varandra. Allt detta utan att skruva upp tonen till de episka verk som är signerat svenska Arcana, utan på en mer lågmäld, mörk och mystisk nivå.

Ett av de intressantaste spåren är helt instrumentalt bortsett från ett sample med inslag från nya testamentet och med en mystisk kör i bakgrunden. Annars är nivån på spåren nästan löjligt hög. Inte någonstans har det kompromissats med någon del i det som har gjort Ordo Rosarius Equilibrio till en så framgångsrik akt. Det enda man kan anmärka på är att musiken ligger just någonstans mellan det episka och det stillsamma. Mellan det aggressiva och det vackra. Oavsett detta kan ingen neka att “[Vision:Libertine] – The Hangman’s Triad” är ett lysande exempel på vad resultatet blir när ett musikaliskt geni knyter ihop säcken och levererar, åter igen.

Tracklist

01. Eschatos And Hedone – The Killing Of Ataraxia
02. Post-Evangelical Pilgrimage (Thus Spoke Tomas)
03. Flesh 4 Flesh & Kingdom Comes
04. If Love Was A Crooked Cross And God Was A Girl
05. The Fire, The Fool And The Harlot (The Hangman’s Triad)
06. The Name Of The Star Is Called; Wormwood
07. Holy Blood, Holy Union
08. The Misanthropic Polygamist (How Gods Dream)
09. Vision Libertine (The Magnificence Of Nihilism)
10. Venus In Nothing, But Nylons And Pearls
11. The White Rose Of Dysphemism
12. Snow-White Were The Stains And Paraphilia Was Her Name
13. The Tribalism Of Tribadism (Evil Men Have No Songs)
14. Four Pretty Little Horses, And The Four Last Things On Earth

(English version below)

A dark and philosophical masterpiece

Ordo Rosarius Equilibrio is one of the most famous acts of Neofolk and Modern Classical fronted by Tomas Pettersson. For more than 25 years Ordo Rosarius Equilibrio has been the outlet of his darkest and most philosophical creative wishings. Apart from the mini-album “4 More Songs” is has been over half a decade since the previous studio album “Songs 4 Hate and Devotion” was released. The tracks and the lyrical content is dark and include thematics of love, taboo subjects mixed with christian opposites of biblical proportions.

The lyrics consist of romantic and erotic themes blended with dark poetry and allegories of a society’s decay. Ordo Rosarius Equilibrio is one of those artists which lyrics and music is perfectly conjoined. Even though Tomas lyrics are deeply philosophical like poetry one can hardly imagine one without the other. All elements are created as a whole.

With the acts Archon Satani and the precursor Ordo Equilibrio to lean on the production values are near perfect. The vocals, drums, guitars and the classical instruments blended with the chants of woe are perfectly balanced. This is presented in a mellow and laid back tone to differ from the epic works of swedish Arcana, but instead on a more dark and mysterious level.

One the most interesting tracks is completely instrumental apart from a sample from the new testament with a mysterious choir in the background. The class of the tracks are ridiculously high with no compromises on the sound that has made Ordo Rosarius Equilibrio this successful. The only thing one can take notice of is that the tracks is somewhere in the middle of the epic and of the tranquil, between the aggressive and the beautiful. Despite this no one can deny that “[Vision:Libertine] – The Hangman’s Triad” is a perfect example of what a musical mastermind at his peak can deliver.

Format: (Album), CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Cyclic Law
Releasedatum: 28 maj 2012
Genre: Neo-classical, Darkwave
Recensent: Niklas Hurtig

Arcana fortsätter sin fantastiska ökenvandring

Peter Bjärgö är grundaren och den huvudsakliga kreativa kraften bakom Eskilstuna-baserade Arcana. Ända sedan man bytte skepnad på albumet “Raspail” har Peter även släppt två soloalbum. Det dessa har gemensamt är att tempot genomgående är lägre än på Arcanas tidigare kreationer. Istället för det medeltida Europeiska sound, som gruppen är kända för, fortsätter Peter alltså att rulla ut ljudmattor framförda med instrument som för tankarna till mellanöstern.

Albumet öppnar med det lugna pianosolot “Somnolence” som övergår till den fantastiska “As the End Draws Near” (som även finns inkluderat på EPn “Emerald” som släpptes tidigare under året). Den påminner mest om “Out of the Gray Ashes” från ovan nämnda “Raspail”. Spår som detta varvas med mer odramatiska kompositioner vilket är lite synd då Arcana låter som bäst när hela bandets register av instrument och ljud sammanfogas. (fortsättning nedan)

På den långsamma och härliga “In Memoriam” ljuder sångerskan Cecilia Bjärgös svepande sång till en bakgrund av stråkar och lätta slagverk medan “The Fading Shadow” är ett spår där allt man älskar med Arcana ljuder i fyra fantastiska minuter.

“As Bright as a Thousand Suns” avslutas sedan med det händelsefattiga pianosolot “Vinter”. Den tråkiga avslutningen till trots är detta ett riktigt bra albumsläpp och ingen Arcana-kännare kommer bli besviken. Frågan man dock ställer sig är hur länge bandet kan fortsätta på det inslagna spåret innan det börjar kännas repetetivt och ickeoriginiellt. Oavsett åsikt om detta kan ingen betvivla bandets fingertoppskänsla för både mörka och hoppingivande symfonier av sällan skådad art.

Tracklist

1. Somnolence  1:51
2. As the End Draws Near  4:14
3. Inceptus  6:29
4. Medea  4:08
5. Leave Me Be  4:21
6. Infinity  5:32
7. In Memoriam  6:08
8. The Fading Shadow  3:59
9. As Bright as a Thousand Suns  4:58
10. Vinter  3:02

Format: (Album) CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Cyclic Law Records
Releasedatum: 21 december 2011
Genre: Dark ambient, Neo-classical
Recensent: Niklas Hurtig

Bittert och tvivellöst från Arcana-frontmannen

Peter Bjärgö är grundaren och det musikaliska geniet bakom den gamla eskilstunagruppen Arcana, som albumdebuterade på det legendariska svenska skivbolaget Cold Meat Industry. I detta format tar han dock mindre hjälp från sina bandkamrater och levererar sju egenkomponerade spår.

Peter är även aktiv via sidoprojektet Sophia, där soundet mer påminner om martial industrial än det ambienta Dead Can Dance, som är hans stora inspirationskälla.

Lite förenklat kan man säga att om Arcana är de storslagna vyernas – och Sophia det eviga och hopplösa krigets ljudbild, så är Peter Bjärgös sidoprojekt den bittra och tvivellösa förlustens melodi. (fortsättning nedan)

Likt i Arcana sjunger Peter långdraget och lugnt, där mörka partier blandas med mässande sång. Man känner igen det övergripande soundet från huvudakten men med ett långsammare tempo och stämningen sätts direkt i titelspåret där man hör att fokus är mer på neofolkiga elgitarrer än på smattrande eteriska trumpeter. Man hör de österländska influenserna – som introducerades i Arcanas album “Le Serpent Rouge” – speciellt i spåret “Apathy”.

Albumet avslutar med den stillsamma och platta “Sleep Dep.Loop1” men föregås av fantastiska “The Death of Our Sun” som förövrigt är den låt som påminner mest om Arcana. Detta gör den till albumets bästa spår och man inser direkt att man saknar dom och vill ha ett nytt albumsläpp. Direkt!

Tracklist

1. The Architecture Of Melancholy  6:47
2. Bitteresque  4:44
3. The Hidden Compass  3:59
4. Apathy  5:08
5. A Wheel Of Thoughts  4:05
6. The Death Of Our Sun  5:24
7. Sleep Dep.Loop1  10:12

Största överraskning

Förra årets stora överraskning var för mig utan tvekan kanadensiska gruppen Austra, som med sin The Knife-inspirerade electro och fantastiskt vackra sång tog musikvärlden med storm. Debutalbumet “Feel It Break” tillhör favoriterna för 2011. Jag hade även förmånen att se dom live på Popagandas efterfest på Debaser Medis i Stockholm en varm augustikväll.

Bästa album

På Ladytrons “Gravity The Seducer” tog bandet steget mot en till en mer ambient ljudbild än tidigare. Albumet i sig var ett riktigt starkt sådant, men bytet lämnar ändå en saknad av forna electropoppiga storheter.

Största besvikelse

Diary of Dreams album “Ego:X” lyckades inte alls uppfylla mina förhoppningar. Förra albumet “(if)” från 2009 var en perfekt fortsättning på föregående “Nekrolog 47” som jag anser är Adrian Hates bästa produktion med bandet. Men “Ego:X” innehöll endast några få av deras magnifika epos vilket inte räckte för att övertyga mig.

Bästa festival

Den sjunde Amphifestivalen i Köln i somras var som vanligt fullsmockad med bra band. Det bästa var att jag fick se Kirlian Camera – som trots lite ljudstrul gjorde en riktigt stark insats. Det sämsta var att jag missade Rome efter att arrangörerna hade slut på programhäften första dagen, så tiden under spelningen spenderades helt sonika vid ett öltält. Tyskland i all ära men varför måste banden sluta spela runt midnatt på deras festivaler? Obegripligt.

Bästa revansch

Avslutningsvis kan jag säga att Front Line Assembly med Rhys Fulber vid keyboarden tog rejäl revansch från 2010 års mediokra framförande på Debaser Slussen i Stockholm. Man ska nog ha tur med sångaren Bill Leebs dagsform. Kanske gjorde Rhys medverkan Bill nostalgisk för med hans energi och övertygelse blev spelningen en väldigt svettig, fartfylld och trevlig sådan.

Foto: Jens Atterstrand

Halvt orelaterat

På det lite mer icke-elektroniska planet så var den svenska industrial-metalgruppen Pains nya album “You Only Live Twice” både ett bevis på frontmannen Peter Tägtgrens fingertoppskänsla för hård, elektronisk och mäktig metal men också en fingervisning om den bristfälliga svenska konkurrensen i genren. Det enda band som kan konkurrera är egentligen turnéparhästen Raubtier som med sitt norrländska mörker och tighta livespelningar förtjänar titeln som “Sveriges Rammstein”.

Albumförväntningar 2012

Om man ska blicka framåt så finns det såklart några albumsläpp jag hoppas (och vet) hinner ut i etern under 2012.

Efter sex år så börjar väntan på The Knife‘s nästa album bli olidlig. Abstinensen har dämpats i små doser sedan “Silent Shout” släpptes 2006 genom Karins akt Fever Ray, Olofs Minimal Techno-projekt Oni Ayhun och det bitvis fantastiska soundtracket till operan “Tomorrow, In a year”. Men att det är bekräftat att syskonen Dreijer nu filar på ett nytt album gör att det börjar kittlas rejält  i den musikaliska electronerven.

Sedan Velvet Acid Christ släppte den gitarrbaserade fullängdaren “The Art of Breaking Apart” (2009) har fansen väntat på en release som mer speglar VAC:s gamla arga sound. Frontmannen Bryan Erickson har själv skrivit på sin blogg att hans projekt har tappat i tyngd de senaste albumena och att han känner sig argare än någonsin. I en intervju med tyska SchwarzesBayern (www.schwarzesbayern.de) säger han att:

“The new VAC is spooky. Very dance friendly. Lots of big beats. Very Electronic, Melodic and full of what made Fun with knives a great selling LP.”

Detta bådar gott då jag tycker att VAC:s aggressiva men melodiska industrial är bland det finaste man kan lyssna på.

Amerikanen Michael Holloways debutalbum “Harm’s Way” från förra året med aliaset Dead When I Found Her är den moderna old-school-industrial-genrens positivaste överraskning. Det nya albumet är i skrivande stund cirka två tredjedelar klart och kommer med största sannolikhet släppas i år. Med studsiga industrial-beats, maffiga trummor och skitiga samples skulle det förvåna mig om nästa album blir något annat än lysande.

Mitt senaste fynd inom genren industrial är den tyska akten Object som frontas av Andreas Malik. Att detta projekt inte fått mer uppmärksamhet i scenen är i mitt tycke obegripligt. Object startade för snart 15 år sedan och har tre officiella och tre egensläppta album på sin meritlista. Nya albumet “Mechanisms of Faith” släpps i januari (vi har tidigare skrivit en nyhet om detta) och är redo att göra Object känd utanför den otillräckligt befolkade fankretsen.

Eskilstunabaserade darkwave/ethereal/neo-classsical-gruppen Arcana återkommer med största sannolikhet med ett nyt album under 2012 efter fyra års uppehåll sedan “Raspail” släpptes 2008. Gruppen med multiartisten och grundaren Peter Bjärgö har flera gånger hintat om bandets upplösning men har som tur är fortsatt att utveckla sitt sound och släppa fantastiska skapelser. Arcanas unika mix av ambienta nyklassiska toner som varvas med medeltida Sagan om Ringen-influenser är det bästa som har framodlats i denna stad (Utöver en viss mansnamns-klingande alternativ rockgrupp).