Utrustad med en kompaktkamera och ett gott humör så spenderade Niklas Hurtig (text & foto) helgen den 28 och 29 juli på årets upplaga av Amphi Festival i tyska Köln.
Här sammanfattar han sina intryck i en liverapport.
Cirka 12500 svartklädda synthare besökte årets upplaga av Amphi Festival som sedvanligt arrangerades i Tanzbrunnen invid Rhen-floden i Köln. Köln är en mycket trevlig stad, men det man ska vara medveten om är den lokala skatt a cirka 7% på alla hotellnätter man tvingas betala för som turist. Trist, men man har tyvärr inget val.
På grund av onormalt lågt vattenstånd i Rhen-floden flyttades Orbit Stage som är på en båt till andra sidan floden vilket ledde till en extra omväg på cirka 20 minuters promenad. För att lösa detta skyfflades besökarna mellan scenen och Tanzbrunnen med buss. Den enstaka gång jag själv beslöt mig för att prova på bussresan så gick det alldeles utmärkt, men andra besökares historier vittnar om att denna transport inte alltid fungerade så smidigt som det var tänkt. Förhoppningsvis är detta inget problem under de kommande festivalerna.
Det var också stundtals väldigt långa köer in till Theater Stage vilket bland annat ledde till att jag missade Kite. Med lite bättre planering hade det naturligtvis inte varit något problem, men varför spelade inte Frozen Plasma och Kite på stora scenen? De hade båda enkelt lockat tillräckligt stor publik för att platsa där.
Ett axplock av konserterna jag såg:
Diorama
Gjorde en något kortare spelning på grund av en del tekniska problem. Torben och gänget levererar dock alltid och gör ingen besviken. Hyfsat fullt på båten och “Over” tillägnades den nyss avlidne Chester från Linkin Park.
Ordo Rosarius Equlibrio (ORE)
Halvfullt inne på Theater Stage, men de bombastiska trummorna ljöd fint. Något avdankad spelning i jämförelse med ORE, Triarii & TriORE tidigare i år i Stockholm.
Diary of Dreams
Rockigt och ösigt med de i min mening tråkigare spåren ur bandets diskografi. De melankoliska balladerna har inte längre någon plats i denna rockshow.
Apoptygma Berzerk
Norrmännen är kanske tillsammans med VNV Nation och Covenant det band som kan få till stånd mest allsång bland den tyska publiken. Bra, energiskt och mycket klassiska spår, men kanske något för nedtonade elektroniska ljud som lätt hamnade i bakgrunden.
Kirlian Camera
Tätt, stilfullt och professionellt men sångerskan Elena har ibland fruktansvärt dåligt engelskt uttal. Proppfullt på Orbit-scenen.
Henric de la Cour
Vemodigt och vackert, men ljudet var alldeles för lågt för att göra musiken rättvisa. På grund av Henrics rådande hälsotillstånd blev det en kort men intensiv spelning som säkerligen uppskattades högt av publiken.