Utrustad med en kompaktkamera och ett gott humör så spenderade Niklas Hurtig (text & foto) helgen den 28 och 29 juli på årets upplaga av Amphi Festival i tyska Köln.

Här sammanfattar han sina intryck i en liverapport.

Cirka 12500 svartklädda synthare besökte årets upplaga av Amphi Festival som sedvanligt arrangerades i Tanzbrunnen invid Rhen-floden i Köln. Köln är en mycket trevlig stad, men det man ska vara medveten om är den lokala skatt a cirka 7% på alla hotellnätter man tvingas betala för som turist. Trist, men man har tyvärr inget val.

På grund av onormalt lågt vattenstånd i Rhen-floden flyttades Orbit Stage som är på en båt till andra sidan floden vilket ledde till en extra omväg på cirka 20 minuters promenad. För att lösa detta skyfflades besökarna mellan scenen och Tanzbrunnen med buss. Den enstaka gång jag själv beslöt mig för att prova på bussresan så gick det alldeles utmärkt, men andra besökares historier vittnar om att denna transport inte alltid fungerade så smidigt som det var tänkt. Förhoppningsvis är detta inget problem under de kommande festivalerna.

Det var också stundtals väldigt långa köer in till Theater Stage vilket bland annat ledde till att jag missade Kite. Med lite bättre planering hade det naturligtvis inte varit något problem, men varför spelade inte Frozen Plasma och Kite på stora scenen? De hade båda enkelt lockat tillräckligt stor publik för att platsa där.

Ett axplock av konserterna jag såg:

Diorama

Gjorde en något kortare spelning på grund av en del tekniska problem. Torben och gänget levererar dock alltid och gör ingen besviken. Hyfsat fullt på båten och “Over” tillägnades den nyss avlidne Chester från Linkin Park.

Ordo Rosarius Equlibrio (ORE)

Halvfullt inne på Theater Stage, men de bombastiska trummorna ljöd fint. Något avdankad spelning i jämförelse med ORE, Triarii & TriORE tidigare i år i Stockholm.

Diary of Dreams

Rockigt och ösigt med de i min mening tråkigare spåren ur bandets diskografi. De melankoliska balladerna har inte längre någon plats i denna rockshow.

Apoptygma Berzerk

Norrmännen är kanske tillsammans med VNV Nation och Covenant det band som kan få till stånd mest allsång bland den tyska publiken. Bra, energiskt och mycket klassiska spår, men kanske något för nedtonade elektroniska ljud som lätt hamnade i bakgrunden.

Kirlian Camera

Tätt, stilfullt och professionellt men sångerskan Elena har ibland fruktansvärt dåligt engelskt uttal. Proppfullt på Orbit-scenen.

Henric de la Cour

Vemodigt och vackert, men ljudet var alldeles för lågt för att göra musiken rättvisa. På grund av Henrics rådande hälsotillstånd blev det en kort men intensiv spelning som säkerligen uppskattades högt av publiken.

Format: (Album) CD, vinyl, kassett
Releasedatum: 7 oktober 2016
Skivbolag: Rough Trade (Border Music)
Genre: Electro, synthpop, synthwave
Bandmedlemmar: Stephan Groth, (Jonas Groth), (Ted Skogman)
Land: Norge
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

En hyllning till fornstora elektroniska musikhjältar

Apoptygma Berzerk-frontmannen Stephan Groth har nu samlat ihop ett urval av spår från de senaste årens EP- och singelsläpp till det nya fullängdsalbumet “Exit Popularity Contest”.

Det mesta som vi under lång tid vant oss vid när det gäller Apoptygma Berzerk har skrapats bort och Stephan har istället valt att plocka upp ett antal trådar från begynnelsen av hans musikskapande. “Exit Popularity Cotest” kryllar av influenser och hyllningar till fornstora elektroniska hjältar som Tangerine Dream, Jean-Michel Jarre, Vangelis och det Kraftwerks tidigare material.

Sånär som på några inslag av röstsamplingar, samt sånginsatsen på den nya versionen av “U.T.E.O.T.W.” (Until the End of the World), så är albumet helt instrumentalt vilket till mig förmedlar en mängd olika känslor. På vissa spår är strukturen och motivet tydligt, som till exempel i den inledande Jean-Michel Jarre-hyllningen “The Genesis 6 Experiment v4” och “For Now We See Through a Glass, Darkly v2”. På den sistnämnda har Stephan förresten återanvänt den ledande melodislingan från “Burning Heretics”. De abstrakta och kryptiskt komplexa ljudexperimenten som “Hegelian Dialect v4” och “Stille når gruppe v4” för sedan i sin tur tankarna till 70-talets Kraftwerk. Den mörka och dova “modularsynthiga” “The Devil Pays in Counterfeit Money v4 16” tillsammans med de sammetslena och ljuvt retrodoftande “The Cosmic Chess Match v2” och “Rhein Klang v3 lc 48 hz” ger sedan en väldigt luftig känsla av rymd och frihet likt filmmusiken till någon science fiction-klassiker från åttiotalets början.

De norska giganterna Apoptygma Berzerk bildades redan 1989 av Stephan Groth och andremedlemmen Jon Erik Martinsen, som senare lämnade bandet för att under mitten av nittiotalet bilda synthpopduon Sweep tillsammans med Truls Kristian Nygaard. Resten är som man säger, historia.

“Exit Popularity Contest” representerar för mig den elektroniska nyfikenhet och inspiration som la grunden för Apoptygma Berzerks musikskapande, även om det givetvis är någonting helt annat än exempelvis bandets fyra första klassiska album “Soli Deo Gloria” (1993), “7” (1996), “Welcome to Earth” (2000) eller “Harmonizer” (2002).

Tracklist

01. The Genesis 6 Experiment (09:17)
02. Hegelian Dialectic (04:29)
03. For Now We See Through A Glass, Darkly (08:36)
04. Stille Når Gruppe (05:47)
05. In A World Of Locked Rooms (08:54)
06. The Cosmic Chess Match (07:36)
07. U.T.E.O.T.W. (Instrumental) (07:25)
08. The Devil Pays In Counterfeit Money (07:27)
09. Rhein Klang (06:59)
10. U.T.E.O.T.W. (Extended Version) (Bonus Track) (09:09)

(English version below)

Pays tributes to old electronic heroes

Apoptygma Berzerk-frontman Stephan Groth has put together a selection of tracks from the recent EP and single releases for the new full-length album “Exit Popularity Contest”.

Most of what we’ve been used to when it comes to Apoptygma Berzerk has been scraped off, instead Stephan have opted to pick up the threads from the very beginning of his musical career. “Exit Popularity Contest” picks up influences and pays many tributes to good old electronic heroes like Tangerine Dream, Jean-Michel Jarre, Vangelis and the early works of Kraftwerk.

Except for a few vocal samples and the vocal take on the new version of “U.T.E.O.T.W.” (Until the End of the World), the album is completely instrumental, which to me conveys a range of emotions. On some tracks, the structure and the motive is quite clear, for example, on the initial Jean-Michel Jarre-tribute “The Genesis 6 Experiment” and “For Now We See Through a Glass, Darkly v2”. On the latter Stephan incidentally reuses the leading melody line from “Burning Heretics”. On abstract and cryptic complex sound experiments like “Hegelian Dialect v4” and “Stille reach gruppe v4” the sound, in turn, evokes like something inspired by the 70’s Kraftwerk. The dark and moody modular-style sound on “The Devil Pays in Counterfeit Money v4 16” along with the velvety and sweet retro scented “The Cosmic Chess Match v2” and “Rhine Klang v3 lc 48 hz” then gives an airy kind of feeling of space and freedom like a soundtrack that would suit any of the sci-fi classics from the early eighties.

The Norwegian giants Apoptygma Berzerk was formed back in 1989 by Stephan Groth and second member Jon Erik Martinsen, who later left the band during the mid-nineties to form the synthpop duo Sweep together with Truls Kristian Nygaard. The rest is, as they say, history.

“Exit Popularity Contest” represents the electronic curiosity and inspiration that laid the foundation for Apoptygma Berzerk’s musical creation, even if it obviously is something completely different than, say, the band’s first four classic albums “Soli Deo Gloria” (1993), “7” (1996 ), “Welcome to Earth” (2000) and “Harmonizer” (2002).

Apoptygma Berzerk, som senast var albumaktuella med “Imagine There’s No Lennon” (2010), samlar nu ihop den trio av EP:s som bandet har levererat under de senaste två åren.

“Exit Popularity Contest” inkluderar tio spår från “Stop Feeding the Beast” (2014), “Videodrome” (2015) och “Xenogenesis” som släpptes tidigare i år och som tar Apoptygma Berzerk tillbaka mot bandets rötter.

Sedan albumdebuten med “Soli Deo Gloria” (1993) och genombrottet med album som “Welcome to Earth” (2000) och “Harmonizer” (2002) så räknas den norska akten, som frontas av sångaren och låtskrivaren Stephan Groth, till ett av genrens allra största.

Bandet lade grunden till själva begreppet futurepop men har genom åren utforskat en lång rad olika stilar och har likt en musikalisk kameleont ständigt fortsatt utveckla sin musik. Deras mer arenarockiga framtoning består under senare år, dock ständigt ackompanjerad av nya elektroniska experiment och breda analoga synthmattor.

“Exit Popularity Contest” släpps den 7 oktober via Rough Trade och distribueras i Sverige av Border Music.

Tracklist

01. The Genesis 6 Experiment
02. Hegelian Dialectic
03. For Now We See Through A Glass, Darkly
04. Stille Når Gruppe
05. In A World Of Locked Rooms
06. The Cosmic Chess Match
07. U.T.E.O.T.W. (Instrumental)
08. The Devil Pays In Counterfeit Money
09. Rhein Klang
10. U.T.E.O.T.W. (Extended Version) (Bonus Track)

Den sjätte upplagan av Bodyfest radade upp Sturm Café, Karin Park, NZ, Portion Control, Apoptygma Berzerk och The Operating Tracks på ett välfyllt Nalen lördagen den 24 oktober.

Jens Atterstrand och Patrik Lark var i vanlig ordning på plats med kamerorna i högsta hugg för att rapportera från kvällen.

Bodyfest – Sveriges stora EBM-festival – var nu framme vid den sjätte upplagan. Festivalen hade premiär på Fryshuset 2010, men har sedan dess huserat fem år i rad på Nalen i Stockholm. Oftast brukar sex band spela, varav tre svenska och tre utrikiska, så också i år. Men till skillnad från tidigare år fanns varken ett tyskt eller belgiskt band med i lineup, istället fick vi ett österrikiskt, ett engelskt och ett norskt band.

Sturm Café

(Patrik Lark) Först ut på den lilla scenen var svenska Sturm Café. De deltog i Bodyfest redan 2011 på samma scen, men gav då ett väldigt blekt intryck med hemmasnickrat trumset som gick sönder mitt i spelningen. Den här gången kom man stärkta av nyutgivna albumet ”Europa!”, som tidigare i år fick bra betyg av vår egen Carolina Lindahl. Trots att spelningen började så tidigt som klockan 17:30 på lördagen så var lilla salen ändå fylld till bredden med kängdansande bodysynthare. Klassiker som ”Koka Kola Freiheit” och ”Stiefelfabrik” fyrades förstås av till publikens förtjusning, men också låtar från ny albumet. Bäst bland de nya låtarna var i mitt tycke titelspåret ”Europa”. En helt okej spelning, men jag drack antagligen för lite öl och Jägermeister för att riktigt gå ingång på detta.

Karin Park

(Patrik Lark) Karin Park på stora scenen följde direkt efter Sturm Café utan någon paus. Av alla banden och artisterna på Bodyfest var hon den mest avvikande med sin personliga elektropop. Ibland låter hennes röst väldigt lik Björks, andra gånger som Karin Dreijers från The Knife, men hon har ett knippe verkligt starka låtar som den nya ”Look What You’ve Done” eller de lite äldre ”Restless” och ”Out of the Cage”. På scen är hon underhållande att se med sin speciella karisma, lite som en kvinnlig version av David Bowies androgyn. Hennes bärbara Korg-synth gav förstås extra stilpoäng.

(Jens Atterstrand) Kanske är det så att Karin Park egentligen är “större” än Bodyfest och just av den anledningen är det extra givande att se henne leverera sin melankoliska och kraftfulla pop noir just i det här sammanhanget. Karin Park tillhör det nya gardet av akter som lider av allvarlig underskattning och som garanterat skulle kunna uppskattas av en väldigt mycket större publik om hon bara fick chansen att visa upp sig för densamma. Att hon vid upprepade tillfällen medverkar i de här sammanhangen är värt en stor eloge. När hon tonsäker och fylld av energi och spelglädje parar ihop sin underbara karisma med sitt starka låtmaterial så är det värt hundra missnöjt fnysande gubbsynthare för att få se henne på scen alla dar i veckan.

NZ

(Patrik Lark) Österrikiska duon NZ ställdes på lilla scenen och mycket snabbt blev lilla salen överfull så att många missade spelningen för att de inte kom in.  NZ är ett så kallat tribute band, det vill säga att de imiterar Nitzer Ebbs sound in i minsta detalj, men samtidigt gör egna låtar. Hittills har de gett ut tre EP med fyra till fem låtar vardera. De låter alla som hämtade från Nitzer Ebbs första album ”That Total Age”. Efter sin lyckade spelning på Stadtbad i Leipzig under Wave Gotik Treffen i våras har de fått ett rykte om sig att vara ett mycket energiskt liveband. Bodyfest-publiken blev inte heller besviken. Tempot var högt och den aggressiva energin från scenen smittade av sig på publiken. Låtar som ”The Golden Age”, ”Terror for Money” och ”No Time to Stay” fick moshpit så extatisk att det ramlade in folk på scen mest hela tiden. Säga vad man vill om NZ:as Nitzer-emulerade musik, men det är näst intill omöjligt att inte dras med i den.

(Jens Atterstrand) Som Pontus Stålberg i Spetsnaz sa – “det finns tvåtusen band som låter som Rolling Stones och ingen bryr sig..”. NZ må ha kopierat Nitzer Ebb in i minsta detalj både när det gäller ljudbild och estetik men det är ju heller ingenting man hymlar med och trots detta så fortsätter man leverera starkt “eget” material och live är duon ett riktigt energiknippe. Att den svenska bodypubliken älskar det här kommer därför inte som någon överraskning. Något säger mig också att om NZ fortsätter sin resa så kommer man så småningom säkerligen också utvecklas musikaliskt och forma en egen stil inom ramarna för den Nitzerbody man nu levererar. Jag ser fram emot det.

Portion Control

(Patrik Lark) Engelska Portion Control brukar sägas vara föregångare till Skinny Puppys tidiga sound. Själva har de dock inte rönt samma framgångar som sin copy cat. Duon var inga ungdomar längre kunde man konstatera på Nalens stora scen. Men deras musik har troligen aldrig varit bättre än på de senare albumen. Låtarna kanske inte varierade sig så mycket sinsemellan, men rytmer, sound och produktion var av världsklass. Låtar som ”Amnesia”, ”Deadstar” och ”Katsu” är verkliga favoriter för mig och jag tvekar inte att sätta Portion Control högst av Bodyfest-artisterna, rent musikaliskt, men tyvärr var inte själva framförandet så upphetsande.

(Jens Atterstrand) Den brittiska veteranduon ramade sedan in sin kalla, suggestiva och råa EBM i monotona videoprojektioner och en isande kall ljussättning på den stora scenen. Faktum är att Portion Control (som bildades i London redan 1980) är en av de få akterna därute vars låtmaterial går från klarhet till klarhet även på senare år. Deras set innehöll en trevlig mix av både gammalt och nytt där mina personliga höjdpunkter för kvällen definitivt var bandets nyare alster som “Deadstar” och “Relapse”. Bandets musik kan bli väldigt slätstruken och monoton över en hel spelning dock och scenlayouten med en av och an vandrande Dean Piavanni bakom en stationär John Whybrew i mitten var tyvärr lite trist i mina ögon. Den ljudmässiga liveinsatsen var det dock inget fel på.

Apoptygma Berzerk

(Patrik Lark) Apoptygma Berzerk, från början ett futurepop-band men i modern tid mer av ett indierockband, var den självklara headlinern för kvällen. De hade spekulerats om de skulle köra ett klassiskt set med bara deras gamla elektroniska låtar, men så blev det inte. Även de gamla hittarna fick gitarrpålägg och blev till arenarock långt ifrån den avskalade elektropunk som EBM har som sitt ursprung. Publiken verkade dock inte tycka illa vara och Apoptygma Berzerk visade upp en driven liveshow med Stephan Groths självklara pondus på scenen.  Helt oväntat kom en svensk gästartist in på scen under låten ”Something I should”. Det var multikonstnären Tobias Bernstrup som visade upp sin androgyna scenpersona i full latexmundering och lyfte publikens entusiasm ytterligare ett snäpp.

(Jens Atterstrand) Apoptygma Berzerk är fullblodsproffs vid det här laget och trots att jag blev eld och lågor när jag fick veta att bandet hade gjort en helelektronisk retrospelning i hemlandet bara några veckor tidigare så blev jag inte alls besviken när gitarriffen drog igång redan från första låten. Bandet besitter en gigantisk dos rutin vid det här laget och de fortsätter leverera snudd på perfekta liveinsatser varje gång jag ser dem nuförtiden. Energin och spelglädjen har sanneligen inte runnit ur Stephan. Apoptygma Berzerks gedigna låtskatt kryllar av så många tidlösa synthklassiker att frustrationen över att bandet inte släpper speciellt mycket nytt material numera lägger sig väldigt snabbt. Från “Deep Red” till “Non-Stop Violence” och från “Mourn” till “Kathy’s Song”. Apoptygma Berzerk live är en härlig upplevelse även 2015. Extra kul överraskning när svenske Tobias Bernstrup plötsligt dök upp på scenen och gästspelade på “Something I should“.

The Operating Tracks

(Patrik Lark) Vid midnatt var det dags för Stockholms eget EBM-band The Operating Tracks på lilla scenen. Duon är så nystartad att de bara hade gjort två Stockholmsspelningar före Bodyfest. De har liknats vid belgiska The Klinik till soundet, men bara dagar innan festivalen släppte de sin första singel: ”Testify”, och den lät annorlunda. Fortfarande handlade det om typisk belgisk oldschool EBM men med mer låtstruktur och vokala inslag, mer som Front 242. Faktum är att ”Testify” var något av en hit. Den lät lite som ”Headhunter” och borde ha potential att slå internationellt. Ett mycket viktigt inslag i låten var gästartisten Rein (Joanna Reinikainen) som lånade ut sin aggressiva skrik-stämma i refrängen på ett sätt som förde tankarna till Los Angeles-bandet Youth Codes sångerska Sara Taylor.  På scen var hon också betydligt mer livlig än de två Laibach-stilistiska stenstoderna bakom varsin synth. När Rein inte var på scen blev The Operating Tracks lite orörliga och stela. Då blev det de suggestiva videoskärmarna som fick stå för mycket av underhållningen.  Mot slutet kom överraskande nog ytterligare än gästartist. Det var Stefan Brisland-Ferner från Garmarna som kom in och spelade vevlira (!) på låten ”Daniel”. Jag vet inte om jag direkt tände på inslaget, men i en näst intill betonggjuten genre som EBM, är det trevligt att bli lite överraskad ibland.

På hela taget var årets Bodyfest-upplaga mycket lyckad. Lägstanivån bland artisterna var ovanligt hög. För första gången var det inget band som jag inte kände för att se, allt var av intresse och inget band utgjorde någon negativ överraskning. Om det förra året kändes lite tunt med folk i Nalens anrika lokaler så var det betydligt bättre detta år, och vikten av välfyllda lokaler under en sådan här folkfest kan inte underskattas. Även arrangörerna verkade ovanligt nöjda med evenemanget och ropade snabbt ut att det blir ett Bodyfest nästa år också. Det ser vi mycket fram emot!

Apoptygma Berzerk följer nu upp den fristående singeln “Major Tom” (2013) och förra årets experimentella tvåspårssingel “Stop Feeding the Beast” med EP:n “Videodrome”.

Den norska akten, som alltjämt frontas av Stephan Groth, debuterade med “Soli Deo Gloria” redan 1993 och anses av många vara en av grundarna till vad vi idag kallar futurepop. Bandet framför idag mer gitarrtung electrorock och var senast albumaktuella med “Rocket Science” som släpptes 2009.

Under senare år har man experimenterat en hel del, vilket man nu ser ut att fortsätta med på EP:n som innehåller tre spår och levereras i en till 500 exemplar (100 svarta med slipmat och 400 blå) begränsad vinylutgåva.

“Videodrome” släpps den 28 april via Emmo.biz Records.

Tracklist

01. The Cosmic Chess Match
02. For Now We See Through a Glass, Darkly
03. Hegelian Dialectic

Artister: Spark!, Mr Jones Machine, S.P.O.C.K., Apoptygma Berzerk
Datum: lördag 31 augusti 2013
Scen: Brewhouse, Göteborg
Arrangör: Electronic Summer (Depeche Mode Party GBG)
Rapport & Foto: Anders Nord & Jens Atterstrand

Efter en tredje dag med underbar gratisbuffé var det dags för festivalen att dra igång sin tredje och sista dag.

Anders Nord och Jens Atterstrand greppade sina kameror och begav sig till Brewhouse för en sista rapport från festivalen..

Falkenbergsduon Spark! var först upp på scen och trots den tidiga speltiden (redan klockan 18.00) var det välfyllt framför scenen när introt började.

Scenglädjen är ett av bandets absoluta kännetecken och man blir verkligen glad av att stå i publiken!

Först ut var den senaste singeln “Man överbord” – en underbar blandning av body och Göteborgshumor. Setlisten som följde innehöll sedan bland annat “Popkomplex”, “Dom kommer tillbaka”, “Skål!”, “Tankens mirakel” och även publikfavoriten “Glassbilen” ackompanjerad av en riktig glassbils-sirén (!). Har ni inte sett Spark! live så ta chansen om den kommer, ni kommer inte bli besvikna!

Nästa band ut var det andra bandet från Progressive Productions: Mr Jones Machine. Line upen bestod av sångaren Jarmo Ollila som för kvällen backades upp av de två keyboardisterna Sören Jensen (som gästspelade istället för Jouni Ollila) tillsammans med den ordinarie medlemmen Magnus Lindström.

Jarmos underbara röst tar oss igenom en resa av gamla och nya pärlor. “Jaguar”, “Mannen i svart” och den fantastiska “En psalm till döden” var några av låtarna som framfördes under den drygt 45 minuter långa spelningen.

Efter en paus var det dags att fira av en av den svenska synthscenens 25-åringar: S.P.O.C.K.! där de enda originalmedlemmen som återstår är sångaren och frontmannen Alexander Hoffman.

Jag har inte sett S.P.O.C.K. sedan de medverkade på den sista Arvikafestivalen 2010. Alexander Hoffman var lika karismatisk på scen denna gång som han alltid varit och bandet levererade låtar från hela karriären. Introt följdes av en ny låt som handlade om Borgerna innan det var dags för “Mr Spocks Brain” med Alexanders sedvanliga robotliknande gång. Sen var historielektionen igång; “E-lectric” med tillhörande breakdance, “Astro Girl” med den vackra diktuppläsningen, “Trouble With Tribbles” och “E.T. Phone Home” var bara några av guldkornen som framfördes denna kväll!

Jag vill rikta ett enormt stort tack till arrangörerna som lyckats överträffa förra årets festival. Allt ordnades med tysk festivalprecision. Grymt jobbat! Vill även passa på att tacka banden, publiken samt alla försäljarna inne på området.

Tack för mig, hoppas vi får se på Electronic summer 2014. För det måste det väl bli med en, med tanke på vilken succé som detta års upplaga var!

// Anders Nord (som sedan avvek innan Apoptygma Berzerk gick på scenen. Tre dagar underbar synth fick honom inte på humör för “college rock”.

“College Rock” måhända är hårda ord – men Anders Nord har en liten poäng. Apoptygma Berzerk har i modern tid genomgått en förändring. Från att ha varit en av skaparna av futurepopgenren med sin refrängstarka elektroniska pop med EBM-inslag så har man idag blivit till ett fullfjädrat arenaband.

Energin på scenen är det dock inget fel på och Stephans sånginsats håller bra anno 2013. De gamla hitsen som den inledande “Non-Stop Violence”, balladen “Mourn” (som den här gången levererades av keyboardisten) tillsammans med låtar som “Kathy’s Song” med flera får, trots den “nya” ljudbilden som ständigt fylls av gitarrmangel, håret att stundtals resa sig.

Electronic Summer-gänget har lyckats igen med ett snudd på perfekt arrangemang. Elektroskull tackar för ännu en fantastisk vistelse på Brewhouse och hoppas verkligen att vi får anledning att återkomma igen nästa sommar!

Arrangörerna gör ett hästjobb och alla inblandade förtjänar guldstjärnor i min bok!

// Jens Atterstrand

[zooeffect AANAtQLMjpR8]

[zooeffect AkCAWTr0k1WU]

Format: (EP) CDM (Limited Edition), Digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 20 mars 2013
Genre: Synthpop, electropop, futurepop
Bandmedlemmar: Bjørn Marius Borg, Hasse Mattsson, Christian Espeland
Mix: Code 64
Master: Stig E. Antonsen
Land: Sverige/Norge
Recensent: Jens Atterstrand
Köp: TBA

Bådar gott inför det kommande albumet

Efter stora framgångar med den senaste fullängdaren “Trialogue” som släpptes i september 2010, så återvänder nu den svensk-norska trion Code 64, som består av Hasse Mattsson, Christian Espeland och sångaren Bjørn Marius Borg, med EP’n “Accelerate” som är det första smakprovet från bandets kommande fjärde album “Power Up”.

“Accelerate” tar mångt och mycket vid ljudbilden från det senaste albumet. Men samtidigt tar den också trions sound vidare på en resa som skall bli väldigt intressant att följa på det kommande albumet.

Låten är en kraftfull och melodiös dansgolvsdänga i högt tempo med härlig atmosfär, snygga ljud och stråkarrangemang. Soundet byggs av bandets sedvanliga mix av future- och electropop samt den moderna touchen av trance och dansmusik. Den har också en väldigt medryckande och bombatisk refräng som sätter sig väldigt snabbt.

Utöver radioversionen av titelspåret får vi även två remixer signerade Apoptygma Berzerk och OK Minus och Necro Facilitys Henrik Bäckström. Den förstnämnda levererar låten i en retrodoftande danceversion medan den andra bryter ner låten till modern och härligt pulserande suggestiv dub-version. Båda remixerna fungerar väldigt bra var för sig och kommer garanterat leverera på de alternativa dansgolven i vår och sommar!

Den ena av de två b-sidorna “SD Sequence” är i sin tur ett sju minuter långt instrumentalt techno/trance-experiment där man visar upp härliga rytmer och en snygg ledande synthslinga. Utöver detta får man också en fullt godkänd – och väldigt snyggt arrangerad cover på U96-klassikern “Love Sees No Colour”.

“Accelerate” bådar gott inför det kommande albumet “Power Up” med en kristallklar produktion som vi nu är rätt så vana med vid det här laget. Plus i kanten för ett väldigt snyggt omslag signerat Jonas Mattsson.

Tracklist

01. Accelerate (Radio Edit) (04:51)
02. Accelerate (Apoptygma Berzerk v/s OK Minus Remix) (05:35)
03. SD Sequence (07:01)
04. Accelerate (Henrik Bäckström Remix) (06:25)
05. Love Sees No Colour (U96 Cover) (03:49)

Code 64, som består av sångaren och frontmannen Bjørn Marius Borg tillsammans med Christian Espeland och Hasse Mattsson, har tagit god tid på sig, men nu är det äntligen dags igen!

Efter en hel del framgångar under 2010 med bandets tredje album, “Trialogue”, som både erhöll vår enda tiopoängare för året och dessutom vann pris på Manifestgalan när det begav sig – så presenterar man nu femspårs-EP’n “Accelerate” som är det första smakprovet från det kommande albumet “Power Up”.

Förutom en radioversion av titelspåret, samt två remixer av detta signerade Apoptygma Berzerk vs Ok Minus och Necro Facility-sångaren Henrik Bäckström så inkluderar man även två b-sidor.

Den första är titulerad“Sd Sequence” och den andra är i sin tur en cover på U96-klassikern “Love Sees No Colour”. Omslaget till EP’n är för övrigt designat av Hasse Mattssons bror Jonas Mattsson. (Missa inte smakproven nedan!)

Fotnot: “Trialogue” (2010) följdes även upp med singelsläppet “Masquerade” och EP’n “Deviant”.

Code 64 bildades 2000 i Lysekil av den förre sångaren Henrik Pihl, Hasse Mattsson och Christian Espeland och albumdebuterade med “Storm” under 2003. Uppföljaren “Departure” släpptes 2006 och efter byte av sångare (efter Henrik Pihls avhopp) så släppte man sedan “Trialogue” under 2010.

“Accelerate EP” släpps den 20 mars via Progress Productions.

Tracklist

1. Accelerate (Radio Edit)
2. Accelerate (Apoptygma Berzerk vs Ok Minus Remix)
3. Sd Sequence
4. Accelerate (Henrick Bäckström Remix)
5. Love Sees No Colour

Artister: The Wars, A Life Divided, Spetsnaz, Mind.In.A.Box, Corvus Corax, Camouflage, Eisbrecher, The Sisters of Mercy, Eisenfunk, Tyske Ludder, X-RX, Seabound, Assemblage 23, SITD, Haujobb, Nachtmahr, Apoptygma Berzerk, D.A.F., Lord of The Lost, Solar Fake, Aesthetic Perfection, Stahlzeit, The Crüxshadows, Mono Inc., Blutengel, Blutengel, And One, Schöngeist, Whispers in The Shadow, The Other, Coppelius, 18 Summers, Conjure One, Combichrist, Project Pitchfork
Datum: 21-22 juli 2012
Scen: Tanzbrunnen, Köln
Rapport: Joakim Holfve
Foto: Anders Nord

OBS! Missa inte fotoalbumet nedan!

När Arvika har dött och ingen annan svensk festival (undantaget Emmaboda kanske?) orkar med att boka några vettiga band är det dags att styra kängorna söderut. Elektroskull – Synthportalen-duon Joakim Holfve och Anders Nord rapporterar från Amphi Festival i tyska Köln.

Med drygt 16 000 biljetter sålda och en inte alldeles tokig lineup ses Amphi Festival i Köln, Tyskland som en av de bättre festivalerna i genren – förmodligen med all rätt! Efter att ha varit en “freshman” förra året hade jag den här gången en smula bättre koll på vad som man inte ska missa – och vad som är lite mer. Framför allt har jag fått en bild av en festival som är lika tajt och uppstyrd som vilka tyskfloskler som helst. Amphi är, på många sätt och vis, Tyskland objektifierat.

Amphi Festival 2012 (den åttonde i ordningen sedan starten 2005) var lika organiserat som den alltid verkar vara och arrangemanget är oklanderligt. Bortsett från att festivalen kunde ha haft lite fler toaletter och en smula bättre utbud när det kommer till maten är det svårt att hitta något att gnälla över. Jag tycker fortfarande att festivalen börjar för tidigt och slutar precis likadant – för tidigt. Att det sista bandet går av innan midnatt känns lite fånigt och de tidigaste banden missas av många.

Bandmässigt hade arrangören Orkus täckt in det mesta. D.A.F. och And One för gammelsyntharna, Nachtmahr och Combichrist för nysyntharna, medan gotharna höll till godo med The Sisters of Mercy och så vidare. Det roliga med Amphi är att det är typ… “kreddigt”. Genomgående så försöker banden verkligen göra något av showen (som exempelvis Agonoize gjorde i fjol) och inte bara ställa ut skorna och låta det vara ännu en festivalspelning. Genomgående imponerade banden i intensitet och publikfrieri. Vore det inte bara för att ljudet är rätt eländigt på inomhusscenen hade det varit full pott.

För de som saknar “de gamla goda åren” på Arvikafestivalen eller tycker att Wave Gotik Treffen (i Leipzig) är för meckigt är det verkligen dags att få upp ögonen för Amphi. Redan nu har festivalen presenterat namn som Alien Sex Fiend, Welle:Erdball, FabrikC och Fields of Nephilim inför nästa år och med en så pass tight organisation, bra stad att hitta hotell i (även om Köln i övrigt kanske är i tråkigaste laget), världens bästa beachclub och en bra nattklubb är det bara att packa väskan och åka ner.

Det är bara så trist att festivalen endast är två dagar lång, tiden går som bekant alldeles för fort…

Årets bästa band

Aesthetic Perfection. Gjorde ingen besviken. Med en rätt taskig tid (typ halv tre på eftermiddagen) är det ingen lätt uppgift att göra en riktigt bra show. Daniel, Tim och Elliott gjorde en riktigt bra spelning och efterskakningarna sitter i än.

Årets besvikelse

Apoptygma Berzerk. Ni är inte Bon Jovi!

Årets favorit i repris

Beachcluben. En sån fenomenal idé! Det självklara hänget för alla och anledningen till att man missar fler konserter än man kanske hade velat.

Årets miss

Svor lite åt mig själv för att jag inte såg Solar Fake och Haujobb.

Årets fråga

Är det inte dags att utöka festivalen med fredag också snart?

Årets “det-här-får-jag-inte-missa-nästa-år”

Köpa nya kängor. Mina fötter har skavts ner med hälften…

Aesthetic Perfection

Seabound

Tyske Ludder

And One

Assemblage 23

Blutengel

Artister: Vanguard, Vision Talk, Auto-Auto
Datum: fredagen 11 maj 2012
Scen: Jazzhuset, Göteborg

Rapport: Mikael Svensson

Foto: Thomas Rapp

OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten!

Det var en kall och blåsig vårkväll i fredags i Göteborg, men inne i Jazzhusets lokaler, där klubben Romo Night huserar, var det varmt och gemytligt. Denna gång bjöd klubben på hela tre liveband: Vanguard, Vision Talk och Auto-Auto, utöver det sedvanliga dansgolvet med videor visade på storbild. Först var kvällen tänkt att vara en slags Conzoom Records-festival men ett band tackade nej och lämnade sin plats åt Auto-Auto. Vanguard och Vision Talk är stallkamrater på det tyska skivbolaget tillsammans med bland andra svenska Ostrich som också var det band som hade tackat nej.

Först ut som förtrupp denna afton var nykomlingarna Vanguard som är en duo från Göteborg bestående av Jonas Olofsson (slagverk) & Patrik Hansson (sång). De hade hjälp av två keyboardister, den ena var Dirk Laux (producent) och den andra var en bror till Patrik vars namn jag tyvärr glömt. De bjöd på en mycket stark och trevlig spelning trotts att detta var deras scendebut. I cirka trettio minuter bjöd dem på klassisk mörk synthpop med drag åt futurepop. Musiken var både välprogrammerad och välspelad och det kändes som att bandet var rutinerat. Sångaren var också imponerande bra. De spelade fem sex låtar från det purfärska debutalbumet “Sanctuary”. En positiv överraskning var detta band för mig och mycket trevliga var de också. Detta är ett intressant band som jag kommer att följa med spänning i framtiden. Ett bra band med stor potential. Mörk synthpop när den är som bäst med både personliga och poetiska texter om utanförskap och romantik. En bra öppning på en trevlig afton.

Nästa band ut var Vision Talk som jag förmodar inte behöver någon större presentation då de har spelat i stan tidigare samt har tre album i bagaget. De mest på låtar från senaste albumet “Distances”. Även Vision Talk spelade fem sex låtar samt bjöd på två covers – “Ett SOS” (Page) och “Eclipse” (Apoptygma Berzerk) samt en ny och låt som bådar gott inför nästa skivsläpp som blir tidigast till hösten. Även Karin Hallberg som spelade på slagverk framförde sin egna låt  ”The Machine” hämtad från senaste albumet. Det märks att Vision Talk fått mer vana på scenen och de kändes trygga bakom sina instrument och mikrofoner. De bjöd på en trevlig spelning och dem fick igång publiken som till och med sjung med i vissa låtar, speciellt “Eclipse” och “Dina Tankar”. De har tagit rätt riktning tycker jag rent musikaliskt och det ska bli spännande att se vad de bjuder på vid nästa skivsläpp.

Till sist och alldeles för sent på natten var det så dags för Auto-Auto som jag var nyfiken på eftersom jag aldrig sett dom live tidigare. Senaste albumet “Dancing Trough Dark Times” var dessutom riktigt bra. Men jag var så trött och hade allt för ont i mina fötter för att orka se mer en två låtar så jag fick något besviken lämna detta varma och gemytliga ställe och bege mej hem i den kalla och blåsiga natten. Det lilla jag han höra med Auto-Auto lät riktigt bra men dom var i stor kontrast till de två andra banden, både produktions- genremässigt. Det kändes inte riktigt som att de passade in.

Slutligen, det var en mycket trevlig kväll som Vanguard, Vision Talk, Auto-Auto, arrangören Tobbe Lander och hans medhjälpare bjöd på. Bra musik och trevligt folk. Romo Night är bra på det där med att blanda gammalt och nytt, både på scen och på dansgolvet tycker jag. Och det var dags för mig att lycklig och varm i kroppen bege mig hem i den kyliga natten.

Vanguard

Vanguard

Vision Talk

Vision Talk

Vision Talk