Under de senaste åren har Cinemascape gjort sig känt som ett av Stockholms flitigaste liveband. En orkester som sätter stilen i första rummet, ständigt lika välklädda, med de androgynt väna sångarna Sébastien Milo och Johan Jarl som blickfång. I detta medvetet queera band är det damerna som får hålla sig i bakgrunden.

Kaxigast i bandet tycks förvisso maskoten Anita Ekberg vara, den lilla florförsedda gosedjurskatten som på sin egen facebooksida häver ur sig oneliners i versaler och kräver servering av stora mängder gin.

I slutet av förra året släppte Cinemascape sitt debutalbum. Låttitlarna säger mycket om vad som väntar: “Face the Night”, “Boulevards in the Rain”, “Suicidal Teenage Boy”. Texterna är fulla av smärta och svek, glasen fulla av vin, askfatet av tårar (!). Den unge Werther och hans lidande är aldrig långt borta. Referenserna till evig ungdom och blod sveper sångerna i vampyrromantik och krossad sammet.

Musikaliskt håller sig Cinemascape dock fjärran från det gotiska mörkret. Snarare är det frågan om snäll – ibland på gränsen till provocerande mesig – syntpop. Cinemascape är en grupp för den som tycker att Julian Brandt blivit alldeles för hård sedan Bobby lade ner.

Här finns en handfull starka och vackra poplåtar: Inledande “Night Vision”, “Bloodstained” och “I Won’t Come Home Tonight” är några favoriter, medan delar av materialet förlorar sig i en flyktig, lättglömd (ny-)romantisk massa. Cinemascapes stil känns mer helgjuten och säker än själva låtarna. Men det kanske inte gör så mycket? Åtminstone inte för oss som tycker att kläderna är viktigare än musiken.