Depeche Mode har släppt en specialinspelad studioversion av den nya singeln “Going Backwards”.

Vår Östersundsbaserade gästskribent Anders Mellgren (som även har recenserat de två senaste albumen “Delta Machine” och “Spirit”) gjorde resan ner till huvudstaden för att avnjuta Depeche Modes världspremiär på Friends Arena i Stockholm den 5 maj.

Här kommer hans samlade intryck från konserten.

När jag köpte biljetter till världspremiären av Depeche Modes kommande världsturné hade jag redan bokat flygbiljetter, men hade i övrigt ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Albumet annonserades komma under våren 2017, med en singel lite tidigare. I en recension av albumet “Spirit” kan man läsa sig till att jag tog det mest med en gäspning eftersom det inte brukar vara så upphetsande längre, man kan även läsa sig till att albumet överträffar alla förväntningar.

Att gå på en premiär är förenat med blandade scenarion. Vi har en ensemble som ska visa upp vad dom har repeterat under den senaste tiden för att sedan ta föreställningen vidare kväll efter kväll, i detta fall, under en ganska lång tid framöver. Efter Stockholm fortsätter bandet till Amsterdam för att sedan avverka stad efter stad i Europa och sedan fortsätta över Atlanten och turnéra i Nordamerika. Vi har även en lokal, som i det här fallet gav mig lite rysningar och inte av det bra slaget. Jag har sett både Bruce Springsteen och Iron Maiden på Friends Arena, ingen av de konserterna var speciellt bra ur ljudsynpunkt, Iron Maiden var rent av katastrofalt dåligt. Men med en plats i Golden Circle hoppades jag på det bästa. Rent publikt har Depeche Mode spelat på stora arenor förut så bandet i sig hanterar det nog, men finns det 40000 riktiga fans som lever upp till det man vill på en DM-konsert i Sverige?

Efter nästan två månader med “Spirit” i lurarna var jag ändå fylld av förväntan den där fredagen när värmen äntligen kom till Stockholm och solen värmde i majvåren. Väl inne på arenan hinner jag se början på förbandet (The Ravonettes) men eftersom det inte var därför jag var på Friends den här fredagen lämnar vi det där. När förbandet var färdiga med sitt set började genast det DJ-set som Martin snickrat ihop på egen hand, likt några av de tidigare turnéerna, först på låg volym, men ju närmare konsertstart vi kommer desto mer stegras både volym och intensitet. När ljuset till slut släcktes och DJ-setet övergick i “Revolution” av The Beatles var det nog fler än jag som drog på smilbanden.

‘You say you want a revolution
Well, you know
We all want to change the world
You tell me that it’s evolution
Well, you know
We all want to change the world’ – The Beatles

Efter detta drar ett intro igång till de marscherande stövlarna från albumets omslag. Scenen är har en sparsam design med en gigantisk skärm i bakkant, eller egentligen två, de delas i nerkant av en landgång där Dave gör entré.

De senaste turnéerna har inneburit att föregående plattas förstaspår även har varit inledningen på konserterna, lite tråkigt förutsägbart, men med utmärkta “Going Backwards” gör det inget, den framförs med den tyngd och pondus som jag förväntar mig och detta till en video av de en färgsprakande palett med färgklickar som genom hela låten försvinner, signerat Anton Corbijn (som för övrigt stod och hängde vid ljudteknikern hela konserten). Depeche Mode har genom samarbetet med Anton länge jobbat med det visuella och denna turné är inget undantag. På varsin sida om scenen hänger skärmar, av någon anledning olika till utförandet. Där visas vanligen bilder på bandet (mest Dave) under konserten, till en början i svartvitt.

Det märks att det är ett nervöst sällskap som står på scenen och det visar sig även hos teknikcrewet. Ljuset hänger inte med överallt till en början, kameror som ska filma det som händer på scenen missar sina mål, körsången hos Peter Gordeno är alldeles för hög och av någon anledning känns Daves röst lite avlägsen genom nästan hela giget, trummorna är lite obalanserat mixat till en början. Det blir förvisso bättring på det mesta under konsertens gång, men Daves sång hittar aldrig riktigt in i ljudbilden vilket stör mig en aning.

Dave åmar sig och kråmar sig (det är ganska mycket chicken dance) och det gör att han glömmer av att koncentrera sig på sången. Nervositeten märks även av, i och med att Dave och Martin ganska ofta vänder sig om mot sina medmusikanter, liksom för att kolla läget. Fletch står ju där han står, lite avsides, men med en bekant silhuett mot videoväggen, exakt där vi vill ha honom.

“So Much Love” från “Spirit” avverkas ackompanjerat av en sparsmakad video av Basildontrion spelandes låten på något som för tankarna till ett ‘gated community’ någonstans i Arizona eller nått. Jag funderar ofta över hur dom tänker när dom sätter sin setlist med tanke på vilken katalog som finns att tillgå. Man skulle ju utan vidare kunna tända upp publiken med en rundspark av dängor ifrån 80-talet, i synnerhet när en så stor del av publiken förmodligen inte är hardcorefans, Depeche Mode behöver ju inte för den delen utesluta något nyare material, bara prioritera om lite. Det är ärligt talat en ganska sömnig inledning om än väldigt tung, mörk och rå. Kvällen största överraskning kom i slutet av tredje låten när Dave kom på att han skulle rappa några strofer ur “The Message” av Grandmaster Flash & The Furious Five under slutet av “Barrel of a Gun”.

‘Don’t push me cause I’m close to the edge
I’m trying not to lose my head’ – Grandmaster Flash & the Furious Five

För andra turnén hänger Gordeno på sig en elbas och bränner av “A Pain That I’m Used To”. Första gången jag upplevde det var på Globen när Peace & Love hade gått i konkurs och jag tänkte där och då att måtte detta aldrig hända igen, men efter det har han/dom övat och nu sitter det faktiskt ihop och svänger rent av. Även om tempot går upp lite så höjs inte pulsen så mycket, det gör den däremot under följande “Corrupt” som i denna live version hittar hem lite i sig själv. Låten framförs så mörkt, suggestivt och tungt som jag hade velat redan från början. Efter det får vi äntligen höra “In Your Room” som vi vill höra den igen, egentligen som albumversionen från “Songs of Faith and Devotion”, visualiserad av ett dansande par i ett rum (som förvisso visar sig vara en industrilokal eller liknande när bilden zoomas ut mot slutet.) Den följs upp av “World in My Eyes” och det är egentligen här publiken vaknar till för första gången kanske för att videoväggen för första gången är släckt och vi som publik därigenom bara behöver koncentrera oss på bandet. Det känns även som att bandet börjar bli varma i kläderna ungefär här och självsäkerheten blir tydligare. Jag önskar att Dave skulle börja jobba på lite mellansnack, det blir en liten paus mellan låtarna och jag tror inte att någon i publiken skulle bli ledsen över att få höra någon enstaka anekdot från förr (om han minns…) eller vad som har hänt i veckan. Om jag var producent skulle jag nog vilja lyfta det lite, bara för att få en bättre och tydligare kontakt med publiken, det finns ju rätt många att ta inspiration ifrån tänker jag.

Fantastiska “Cover Me” har även den en visualisering. Jag tänker mig dialogen mellan Anton och Dave:

“Dave, om du tar på dig den här “rymddräkten” så ska vi filma lite.”
“Jahaja… Det ska väl kunna gå bra.”

Av någon anledning spelas den sketchen upp i mitt huvud som en Agne och Svullosketch med Anton som Svullo och Dave som Agne (ni kanske inte tycker att det låter så roligt men jag fnissar ganska mycket åt just det). Låten gör sig för övrigt fantastiskt bra live, precis så bra som jag har förväntat mig och visualiseringen är även den snygg.

I slutet av “Cover Me” smyger Dave ut ganska obemärkt och Martin tar plats vid leadmikrofonen, vi får höra “Home” i fullbandsversion och “A Question of Lust” till avskala pianoackompanjemang, det är har gåshuden reser sig på armarna på det där bra sättet första gången.

När Dave kommer in igen avverkas “Poison Heart”, helt ok, men inget som sticker ut. Första singelpåret “Where’s the Revolution” står på tur och det är mäktigt, lite förvirrande är det dock med ett allsångsparti när alla trodde att låten egentligen var slut, på något sätt lyckades dock publiken hitta in, åtminstone några i golden circle, jag tror att lite träning till YouTube kan vara på sin plats inför kommande gig. Eigner får dock utrymme att sväva ut lite på trummorna, men jag tror att det inte skulle göra något med mer percussion från elektroniskt håll. Det var väl här vi skulle ha skägg på oss? Jag såg inte ett enda, däremot hade några som var lite ambitiösa printat ut lappar med texten ‘We’re the Revolution’. Jag noterade även att detta fotograferades av mästerfotografen på mixplats. För övrigt var det effektfullt när Dave stegade upp på sin landgång och poserade i silhuett mot skärmen.

Från här börjar egentligen en kavalkad av hits även om inledande “Wrong” inte tillhör de största, den är dock så elektronisk och tung som vi vill ha den. “Everything Counts” har fått en uppdatering till 2000-talet i sin inledning innan vi hör det bekanta metalliska ljud som brukar starta låten. Publiken är helt med och även de flesta på läktaren reser sig upp, tänk om vi hade fått börja så här, det skulle få alla oss medelålders män i publiken att känna oss som virila tonåringar igen, vilket vi skulle uppskatta åtminstone för en kväll. Ordinarie set avslutas med “Stripped”, “Enjoy the Silence” och “Never Let Me Down Again” det finns inget att anmärka på en sån avslutning (om man inte vill vara sniken och påpeka att vem-det-nu-var kom in fel i introt på “Stripped”, men vi är inte småsinta så vi skiter i det och lämnar det som en parentes bara). Vi kan väl tillägga att det återigen var en snygg video till “Enjoy the Silence” (någon i sällskapet tyckte att det var väldigt ‘kentigt’, jag valde att ignorera det). “Under Never Let Me Down Again” hittar Dave nån form av T-shirtbazooka och skjuter ut ett par tröjor i publiken, jag fick nästan tag i den första. Bandet tackar för sig och går av scenen, alla vet ju dock att det ska ropas in för encore, vilket också sker.

Några minuter går och Martin kommer in enbart med Peter Gordeno, för första gången på nästan 24 år får jag höra “Somebody” live igen, senast var i Globen 24 maj 1993. Den har ju som legat i karantän kan man säga sedan Alan tackat för sig efter just den turnén, 1994.

Bandet kommer in och vi får höra “Walking in my Shoes” till snygga ‘vardagsrealism’ a la Corbijn.

Kvällens andra överraskning (nåväl jag hade mina aningar) kom i form av en uppdaterad hyllning till bortgågne David Bowie. “Heroes” lär ha varit den låt som Dave sjöng för Vince, Martin och Fletch när dom behövde en sångare. Cirkeln sluts kan man säga ty utan David Bowies “Heroes” och deras gemensamma intresse kanske vi inte hade fått uppleva den succé som vi vet är ett faktum knappt 40 år senare. Det är en fin hyllning även om publiken inte riktigt hänger med, kanske hade den passat bättre tidigare i setet. Gordeno hittar även här elbasen.

Avslutningsvis får vi höra “I Feel You” och “Personal Jesus”, vilket gör att man får gå hemåt i den nu ganska kyliga natten sådär euforisk som man bara är efter en helkväll med Depeche Mode live.

Överraskande för mig vara att det ändå lät bra där jag stod, jag befann mig förvisso på en bra position mellan högtalarna relativt långt fram. Jag vet av egen erfarenhet att stora arenor är svåra, efterklangstider och resonanser är enorma och det stör oftast värst i basregistret, men det påverkar ju helheten. Avslutningsvis vill jag säga att totalintrycket av konserten är över förväntan och även om det inte kändes riktigt inkört i början så levererades det sannerligen under de senare två tredjedelarna av konserten om än med enstaka missar. Jag hoppas att jag får chansen att se denna turné igen så att inte väntan på nästa album blir för lång, om inte annat så för att få se ett väloljat maskineri leverera show, får jag välja så vill jag se det i en mindre arena, helst Scandinavium, det är där det låter bäst enligt mina erfarenheter.

Fotogalleri (dålig mobilkamera)

Format: (Album) CD, 2CD**, Digital**, vinyl
Skivbolag: Columbia Records (Sony Music)
Releasedatum: 17 mars 2017
Genre: Electrorock, electro
Bandmedlemmar: Dave Gahan, Martin Gore, Andy Fletcher
Land: England
Recensent: Anders Mellgren

Synthrävarna från Basildon, Essex överaskar

När Depeche Mode annonserade om en presskonferens i Milano i oktober förra året hade jag egentligen inga större förväntningar. Jag antar att jag har blivit ganska van vid att det kommer ett nytt studioalbum ungefär var fjärde år som hänger ihop med en turné, dessutom har de senaste albumen inte känts som några kanoner riktigt även om jag generellt gillar alla post-millennium-plattorna av olika anledningar mer eller mindre. Är man en Devotee är det svårt att inte vara lite partisk.

Presskonferensen bjöd på några smakprov från albumet, framför allt i form av refrängstråfer från singelsläppet “Where’s The Revolution”, men även ljudmattor från bland annat “Scum”. Jag tyckte att refrängen lät lovande men den sa egentligen inte så mycket om själva låten.

För ett par veckor sedan fick jag en “läckt” kopia av “Spirit” skickad till mig. Det lät förjävligt. Sönderkomprimerat och i mono, men jag fick åtminstone höra låtarna, till en början mest i bakgrunden. När jag för någon dag sedan fick höra en “riktig” version i stereo slog det mig att låtarna, alla låtarna, redan satt någonstans i bakhuvudet, något som inte har hänt sedan “Songs of Faith and Devotion” (1993).

I Milano i höstas berättade Dave Gahan att om detta är den sista skiva han medverkar på innan han lämnar jordelivet skulle han dö lycklig och jag förstår honom faktiskt. Han har alla anledning att känna sig stolt. Depeche Mode har gjort ett avsteg ifrån det “vanliga” (pain, misery, sex, etc) och blivit politiska (igen), ja inte helt förstås, senaste gången var väl på “Black Celebration” (1986), ni vet, “Princess Di is wearing a New Dress…”.

Det händer saker i världen och detta reflekterar Martin, Dave och Fletch över. Inledande “Going Backwards” handlar om hur vi är beväpnade till tänderna med ny teknologi medan vi beter oss som grottmänniskor. “Where’s the Revolution” tar det vidare om hur vi som människor blir styrda av en maktelit, något som sarkastiskt illustreras med Marx-skäggen i videon (ses vi förresten på Friends i Marx-skägg?). Dave undrar när revolutionen kommer, när säger vi att det får vara nog nu? Dave & co är besvikna.

How could we commit “The Worst Crime” ? Varför ser vi inte vad som händer i världen och gör något åt det? Med tre starka inledande texter är jag nästa golvad. James Ford (Simian Mobile Disco, Arctic Monkey, Florence and The Machine m fl) tar över stafettpinnen efter Ben Hillier som producent och han gör ett utmärkt jobb tycker jag. Jag tycker inte att det har låtit så här bra om Depeche Mode sedan 1993.

Det är svårt att skriva om “Spirit” utan att nämna något om nästan varje låt, “Scum” gillade jag inte i den första utgåvan jag kom över (den sönderkomprimerade i mono, du som har den versionen, gör dig själv en tjänst och släng skiten) men när jag fick höra den i stereo och med lite dynamik faller bitarna på plats den distade sången gör sitt i en låt som är arg.

“You Move” är som spår 5 den första låten som inte är arg eller politisk och det är nästan lite skönt att bara få flyta med en stund, det är förresten Gore och Gahan som har skrivit den tillsammans.

Jag blir helt tagen av “Cover Me”, skriven av Gahan, Gordeno, Eigner, Dave sjunger varje ord av hela sitt hjärta och den berör mig. Jag älskar även det faktum att låten får växa progressivt instrumentalt i över två minuter efter att sången slutat. Detta kommer att bli mäktigt att se live på Friends Arena 5 maj.

Martins första sånginsats kommer på “Eternal” och det låter som en sorglig kärleksförklaring till ett litet barn som kanske är döende i cancer, kort men vacker på sitt sätt.

“Poison Heart” är ännu en låt skriven av trion Gahan, Gordeno, Eigner. Martin, som inte är en man som säger så mycket om andras låtar, lär ha sagt att det är det bästa Gahan har skrivit, men jag håller inte med om det eftersom jag gillar “Cover Me” bättre.

“So Much Love” är väl egentligen enda upptempolåten, uppfriskande och det är bra, men låten kommer lite i skymundan av flera andra fina spår, å andra sidan är jag svag för lågtempo och tyngd.

Tiggare har varit ett hett diskuterat ämne i Sverige de senaste åren och så har det även varit i andra delar av världen. “Poorman” handlar om att tiggare inte skulle behöva finnas om bara fördelningen hade varit jämnare. En käftsmäll mot marknadsliberalismen som visar sig från sin sämsta sida i samhället idag.

“Corporations get the breaks
Keeping almost everything they make
And tell us just how long it’s going to take
For it to trickle down
When will it trickle down?”

M.L Gore

“No More ( This Is The Last Time)” är ännu ett spår av Gahan men denna gång i samarbete med Kurt “Kap10Kurt” Uenala (Moby, Sara Berellis), en basist, programmerare och tekniker från Schweiz, men boende i Boston.

Avslutande “Fail” levereras med Martin vid mikrofonen.

“Our souls are corrupt
Our minds are messed up
Our consciences, bankrupt
Oh, we’re fucked”

M.L.Gore

Martin delar sina ofiltrerade känskor om världens problem och om hur vi har förlorat vår “Spirit”.

Jag får mindre att skriva om varje låt mot slutet känns det som, men det beror nog mest på att jag ödslar superlativ över inledningen. Detta är en bra platta, i mina ögon (öron?) det bästa som Depeche Mode har släppt sedan 1993.

Det är svårt att rangordna de 14 albumen, alla har sina egenheter och godbitar. Även om “Spirit” inte innehåller några “Enjoy the Silence” eller “Never Let Me Down Again”, så vill jag ändå sätta ett ganska högt betyg, det är framför allt texterna som tilltalar mig, men musikaliskt är det inte långt efter. Kanske skulle det behövas nått riff i stil med “Personal Jesus”, “Behind the Wheel” eller “I Feel You” för att det ska lyfta det där sista snäppet.

Ett albumsläpp från Depeche Mode har sedan “Violator” (6:a) inneburit första och andraplatser på den svenska albumlistan och den här skivan hör definitivt hemma där även om jag är osäker på om nutidens sätt att räkna siffror tar Depeche Mode dit. Kanske krockar det med att Zara Larsson släpper sin platta exakt samma dag. Jag vet i alla fall att “Spirit” kommer att följa mig i lurarna länge framöver. 8 av 10 får den i betyg, men jag vill nog tippa lite mot en nia, fråga mig igen om någon månad!

Det gläder mig att mina husgudar fortsätter att leverera fortfarande efter 36 år!

Tracklist

01. Going Backwards (05:43)
02. Where’s The Revolution (04:59)
03. The Worst Crime (03:48)
04. Scum (03:14)
05. You Move (03:50)
06. Cover Me (04:52)
07. Eternal (02:25)
08. Poison Heart (03:17)
09. So Much Love (04:29)
10. Poorman (04:26)
11. No More (This is the Last Time) (03:14)
12. Fail (05:07)

Bonus disc “Jungle Spirit Mixes” **

01. Cover Me (Alt Out) (04:27)
02. Scum (Frenetic Mix) (05:26)
03. Poison Heart (Tripped Mix) (04:16)
04. Fail (Cinematic Cut) (05:38)
05. So Much Love (Machine Mix) (07:20)

Depeche Mode levererar videon till den nya singeln “Where’s the Revolution”.

Depeche Mode bjuder på den första remixen på den nya singeln “Where’s the Revolution”.

Depeche Mode släpper den mycket efterlängtade nya singeln “Where’s the Revolution” (lyssna nedan) fredagen den ​​3 februari. Låten, som bandet redan vid presskonferensen i Milano i höstas (se nedan) bjöd på ett kort smakprov av, är det första nya materialet på fyra år och är den första singeln från bandets 14: e studioalbum, “Spirit”.

“Spirit” är producerat tillsammans med den Simian Mobile Disco– Florence & The Machine– och Arctic Monkeys-bekante James Ford och albumet följer upp 2013 års “Delta Machine”, som när det släpptes intog förstaplatsen i tolv länder. Förhandslyssningarna av det nya albumet, vars omslag traditionsenligt är designat av holländaren Anton Corbijn, har redan resulterat i fina lovord världen över.

“Spirit” släpps på såväl CD som vinyl och utöver den ordinarie utgåvan med 12 spår så levereras även en 2-disc deluxe*** utgåva på CD vars bonusdisc innehåller fem remixer signerade bandet själva.

Q Magazine kallar “Spirit” för “det mest energiska Depeche Mode-albumet på många år”.

Den kommande världsturnéns första etapp, där bandet kommer ge 34 konserter i 21 länder i Europa, inleds i Stockholm den 5 maj och efter sommaren kommer man även gästa såväl Nord- som Sydamerika.

“Spirit” släpps den 17 mars via Columbia Records (Sony Music)

Tracklist

01. Going Backwards
02. Where’s the Revolution
03. The Worst Crime
04. Scum
05. You Move
06. Cover Me
07. Eternal
08. Poison Heart
09. So Much Love
10. Poorman
11. No More (This is the Last Time)
12. Fail

Disc 2***

1. Cover Me (Alt Out)
2. Scum (Frenetic Mix)
3. Poison Heart (Tripped Mix)
4. Fail (Cinematic Cut)
5. So Much Love (Machine Mix)

Columbia Records presenterar nu detaljerna kring Depeche Modes kommande live-CD/DVD. Konserten är inspelad i Berlin under den gångna turnén och är vanan trogen regisserad av den mångårige kreative medarbetaren, Holländaren Anton Corbijn.

Inspelningarna gjordes på O2 World Berlin den 25 och 27 november 2013 under bandets oerhört framgångsrika “Delta Machine Tour” som såg dem spela live inför över 2,4 miljoner människor i 32 länder. Det senaste tretonde studioalbumet “Delta Machine”  klev direkt in på 1:a platsen i 12 länder när det släpptes i mars förra året.

Utöver de sedvanliga utgåvorna på dubbel-CD och DVD (där CD-versionen saknar intro) så släpps även en specialdesignad 5 disc box som utöver en hel del extramaterial även inkluderar en exklusiv bonusdisc med “Delta Machine” i en 5.1 surroundmix på blu-ray.

Konsertvideon på DVD innehåller konserten i sin helhet och utöver detta även bonusdiscen “Alive in Berlin” med 15 intervjuer samt “Bordello Acoustic Session”-versionerna av “Condemnation” och “Judas” som spelades in på Berlins äldsta Bordell “Salon Bel Ami”.

“Depeche Mode – Live in Berlin” släpps den 17 november via Columbia Records.

Tracklist “Live in Berlin” DVD

01. Intro
02. Welcome To My World
03. Angel
04. Walking In My Shoes
50. Precious
06. Black Celebration
07. Should Be Higher
08. Policy Of Truth
09. The Child Inside
10. But Not Tonight
11. Heaven
12. Soothe My Soul
13. A Pain That I’m Used To
14. A Question Of Time
15. Enjoy The Silence
16. Personal Jesus
17. Shake The Disease
18. Halo
19. Just Can’t Get Enough
20. I Feel You
21. Never Let Me Down Again
22. Goodbye

“Alive in Berlin”

Full live show + 15 intervjuer
“Bordello Acoustic Session” – “Condemnation” och “Judas”

“Live in Berlin” CD Soundtrack – CD 1

01. Welcome To My World
02. Angel
03. Walking In My Shoes
04. Precious
05. Black Celebration
06. Should Be Higher
07. Policy Of Truth
08. The Child Inside
09. But Not Tonight
10. Heaven
11. Soothe My Soul

CD 2

01. A Pain That I’m Used To
02. Question Of Time
03. Enjoy The Silence
04. Personal Jesus
05. Shake The Disease
06. Halo
07. Just Can’t Get Enough
08. I Feel You
09. Never Let Me Down Again
10. Goodbye

Delta Machine 5.1 audio **

01. Welcome To My World
02. Angel
03. Heaven
04. Secret To The End
05. My Little Universe
06. Slow
07. Broken
08. The Child Inside
09. Soft Touch/Raw Nerve
10. Should Be Higher
11. Alone
12. Soothe My Soul
13. Goodbye
14. Long Time Lie
15. Happens All The Time
16. Always
17. All That’s Mine

Artist: Depeche Mode
Datum: 11 december 2013
Scen: Scandinavium, Göteborg
Arrangör: Live Nation
Rapport & Foto: Anders Mellgren

Anders Mellgren besökte Scandinavium i Göteborg för att avnjuta Depeche Mode och lämnar härmed följande liverapport..

Helt utan förväntningar traskade jag iväg med mitt sällskap till Scandinavium för att se Depeche Mode. Sommarens konsert i Globen var kanske inte en besvikelse, men jag hade hoppats på mer.

Inledningen var precis som på Globen öppningsspåret från senaste plattan, “Delta Machine”. “Welcome to My World” rasslar Dave Gahan fram utan någon vidare tonsäkerhet, men å andra sidan är det svårt att hålla ton och takt utan någon annan referens än knaster. Så fort musiken sätter igång tar det sig och i och med det så drar showen igång. Vi får se ett väloljat turnémaskineri som man skulle kunna tänka sig passerar Göteborg på ren rutin, men vi möts av fem “gubbar” som är som pojkar på scenen med en enorm spelglädje, närvaro och vitalitet. Säkerligen gjorde det en del att publiken i Scandinavium lämnade en respons värdig ett band som har spelat i över 30 år. Jag hade ungefär samma position som i Globen, men den skillnaden att nu stod jag mitt i ett engagerat publikhav till skillnad från en mer slentrianpublik som var på Globen i somras.

Efter inledningens två spår från senaste albumet levereras i det närmaste en hitkavalkad. “Walking in My Shoes” visar att Christian Eigner är väl värt sitt gage, det var han redan i somras då han bevisade att med livespelade trummor framför och tillsammans med programmerade diton får man en nerv i framförandet som inte går av för hackor. “Black Celebration” har ett aningen långsammare tempo än vi är vana vid, vilket tillför låten pondus. Jag gillar det.

Traditionsenligt får vi en stund med bandets andre leadsångare, Martin L. Gore, i mitten av konserten där han ger en avskalad version av bluesiga “Slow” i snyggt samarbete med Peter Gordeno på klaviatur. Efter det direkt till en av kvällens höjdpunkter, “But Not Tonight”, som avslutas av publikens allsång, eller rättare sagt där Mr Gordeno börjar spela igen för att avsluta låten. Magiskt.
Under nästkommande Heaven slås jag av hur snygg produktionen är i sin helhet med ett fantastiskt ljus i runda trussar som åker lite upp och ner, och en asymmetrisk videoskärn, hela bakväggen av scenen är en videoskärm uppbyggd enligt “Delta Machines” formspråk i trianglar. Där projiceras förutom livekameraproduktionen även filmat material till låtarna. Snyggt, smakfullt och imponerande väl utfört. Följande “Behind the Wheel” är en annan höjdpunkt som ger stort jubel, det är tydligt att fansen (vi alltså) gärna ser att man blandar och ger ganska friskt ur det tidigare materialet utöver senaste skivan, och det faktiskt något som besannas i Scandinavium.

Jag gillade inte versionen av “A Pain That I’m Used to” i Stockholm, men här i Göteborg lyckades ljudteknikern skapa en bättre harmoni i mixen vilket tilltalade mig. Ljudet på den här konserten var över lag fantastiskt även om jag hade lite mer att önska i början, men i egenskap av min yrkesroll ( jag är ljudtekniker) vet jag hur svårt det är att få ihop det i en tom arena (den är ju faktiskt tom under soundcheck!) av den storleken, jag tror dock att Scandinavium har bättre förutsättningar än Globen.

Ordinarie set avslutas av “A Question of Time”, “Enjoy the Silence” och “Personal Jesus”. Depeche Mode är ett band för de stora arenorna och Dave är vår messias. Danspartyt och euforin på innerplan saknar motstycke!

Fem låtar i extranumret inleds med “Shake the Disease” av Martin L. Gore och Peter Gordeno i avskalad version. “Halo” i Goldfrapps version får en snygg videoproduktion som avslutas med en rätt kul reaktion från den omgivande publiken. Hela låten är filmad genom en röd triangel (som en varnings triangel ungefär) och den avslutas med att den flyttas in i bild och vi får se att den sitter som en gloria över huvudet på en tjej som visar upp sina handflator när låten klingar ut, där det står just HA LO. Naaww är väl det närmaste man kan beskriva reaktionen som.

“Just Can’t Get Enough”, “I Feel You” och avslutande “Never Let Me Down Again” är ytterligare bevis på vad det här bandet har åstadkommit. Alla vet vad som kommer att hända under den sistnämnda låten och hela Scandinavium är verkligen med på noterna.

När man lämnar en bra konsert är man inte nöjd, man vill ha mer. Jag längar efter nästa platta och nästa turné, om jag inte rent av måste göra en resa för att se ett gig till.

Slutfundering: Jag har inte nämnt Fletch (Andy Fletcher) något i den här texten. Jag funderade flera gånger under konserten över det faktum att han står ganska ensam på sin kant medan de andra fyra interagerar med varandra mer eller mindre hela tiden. Han står lite som en predikare på sin egna upphöjda position. Spontant undrar jag om han kommer att vara kvar länge till i bandet när hans roll som medlare mellan de två andra inte längre verkar behövas. Han är den som alltid pratar om att dom blir äldre, vilket dom ju för all del blir, samtidigt är han ju lite av talesperson för bandet. Framtiden får utvisa detta.

Setlist

• Intro
• (Utdrag ur “Welcome to My World”)
• Welcome to My World
• Angel
• Walking in My Shoes
• Precious
• Black Celebration
• Should Be Higher
• Policy of Truth
• Slow (Akustisk version med Martin)
• But Not Tonight (Akustisk version med Martin)
• Heaven
• Behind the Wheel
• A Pain That I’m Used To (Jacques Lu Cont’s Remix version)
• A Question of Time
• Enjoy the Silence
• Personal Jesus

Extranummer

• Shake the Disease (Akustisk version med Martin)
• Halo (Goldfrapp Remix version)
• Just Can’t Get Enough
• I Feel You
• Never Let Me Down Again

Den brittiska electropopduon Client, som bildades i början av 2000-talet av den (numera avhoppade) Dubstar-sångerskan Sarah Blackwood tillsammans med Kate Holmes (från Frazier Chorus och Technique) är nu redo att presentera nytt material efter drygt fyra års tystnad.

Den första singeln “You Can Dance” som landar i skivdiskarna senare i vinter (se videon nedan) inkluderar även b-sidan “XXX-Action” och de två spåren är de första smakproven från bandets kommande femte studioalbum “Authority”.

“You Can Dance” släpps (utöver den digitala utgåvan) även på en 12″ vinyl begränsad till 500 exemplar och introducerar den nya sångerskan med Nicole (alia Client N) som tagit över mikrofonen efter den tidigare sångerskan Sarah Blackwoods avhopp.

Client gjorde sin självtitulerade albumdebut under 2003 efter att ha fångat intresset hos Depeche Mode-bekantingen Andy Fletchers då nystartade skivbolag Toast Hawaii.

“You Can Dance” släpps den 12 december via Out Of Line.

Tracklist

A1. You Can Dance
A2. XXX-Action
A3. You Can Dance (CHROM Remix)
B1. You Can Dance (Lukas Remix)
B2. You Can Dance (Dear Strange Remix)

Efter aptitretaren “Heaven” och andrasingeln “Soothe My Soul”, så presenterar Depeche Mode nu det tredje singelsläppet från den senaste fullängdaren “Delta Machine”.

“Should Be Higher”, som är en av de låtarna på albumet som är skriven av sångaren Dave Gahan, var också huvudtemat när bandet promotade den pågående USA-turnén. Detta tillsammans med en tillhörande livevideo signerad Anton Corbijn. (Se nedan)

Spåret presenteras i totalt elva olika remixer utspridda över en 2-spårs CD-singel, en 5-spårs CD-maxi och en 12″ vinyl.

Bland remixmakarna finner vi namn som Koen Groenveveld, Jim Sclavunos och Jim Jones.

“Should Be Higher” släpps den 20 september via Columbia Records.

Tracklist CDS

01. Should Be Higher (Radio Mix)
02. Should Be Higher (Little Vampire Remix)

Tracklist CD-maxi

01. Should Be Higher (Jim Jones Revue Remix)
02. Should Be Higher (Little Vampire Remix)
03. Should Be Higher (Maps Remix)
04. Should Be Higher (Jim Sclavunos From Grinderman Remix)
05. Should Be Higher (Radio Mix)

 Tracklist 12″

A1. Should Be Higher (Truss Remix)
A2. Should Be Higher (Mpia3 Definition)
A3. Should Be Higher (Koen Groenveveld Massive Remix)
B1. Should Be Higher (Pangaea Dub Remix)
B2. Should Be Higher (Überzone Remix)
B3. Should Be Higher (Djmrex Dub Remix)