Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Megahype Records
Releasedatum: 27 april 2018
Genre: Synthpop, electrorock
Bandmedlemmar: Hilton Theissen, Mathias Thürk, Rickard Gunnarsson
Land: Tyskland/Sverige
Recsensent: Jens Atterstrand

(English version below)

En gedigen samling välkomponerade poplåtar

Seadrake, som består av sångaren Hilton Theissen (från Akanoid och Dark Millennium), Mathias Thürk (från Minerve) och svensken Rickard Gunnarsson (med ett förflutet i bland annat Enemy Alliance, Statemachine och Lowe) har nu släppt sitt efterlängtade debutalbum efter att ha radat upp ett antal starka singelsläpp under de senaste åren.

Isola är producerat av den tyske synthpopspecialisten Olaf Wollschläger som genom åren har satt sin prägel på ett otal kända albumsläpp i genren. Med rutinerad hand och en gedigen maskinpark har han lyckats ypperligt bra med att ljudsätta och plocka fram det allra bästa ur den här samlingen av välkomponerade poplåtar.

De framtunga gitarriffen i spår som “Get in On” och “Daydream” riskerar nog att snabbt skrämma bort de allra mest inbitna synthpopspuristerna men nu hör det ju också till saken att Isola helt uppenbart inte är skapat med motivet att varken försöka vara extraordinärt, nyskapande eller för den delen med någon speciell målgrupp i siktet. Ett ljuvt skimmer av analoga basgångar och atmosfäriska synthmelodier döljer sig bortom gitarrpåläggen och albumet radar upp ett stort antal snygga produktionstekniska detaljer och mellanspel.

Jag är inte det minsta förvånad över att Seadrake har nått framgångar även på de bredare alternativtopplistorna runtom i Europa, men när det sedan kommer till frågeställningen kring om Isola kommer att bli speciellt långlivat, så rymmer det svaret nog egentligen min enda tveksamhet. Känslan är att alla hemligheterna avslöjas rätt så omgående och att det väl snabbt riskerar att mätta en hungrig lyssnare. Men samtidigt har albumet definitivt potentialen att tilltala en väldigt bred publik, folk som helt enkelt bara uppskattar starka poplåtar.

Att sångaren Hilton Theissen har en bred bakgrund både från rock och mer elektroniskt baserad musik hörs tydligt när han tonsäkert över ett brett register behärskar det mesta från falsett och nedåt. Med hjälp av olika anslag och tonläge visar han upp goda kvaliteter i allt från den symfoniska electrorockballaden “Room 316” till refrängstarka upptempohits som “What You Do to Me”, “Something Durable” och “Conformity Loves Company”. Frank M. Spinath (från Seabound, Edge of Dawn och Ghost & Writer etc) gör sedan i sin tur ett väldigt signifikativt gästspel på min personliga favoritlåt, den mörkt mystiska electropoppärlan “Lower Than This (Someday)”, som trots att den skiljer sig markant från resten av albumet fungerar förvånande bra i sammanhanget.

Hurvida Seadrake har hämtat albumtiteln från den italienska benämningen på orten i västra Slovenien, byn i den franska provinsen Alpes-Maritimes, svenska Kents album “Isola” eller ön Isola Bella vid norra Italiens kust är lite oklart även om det lutar åt det senare (eller någon annan ö?) med tanke på omslagsdesignen vars foto är signerat tysken Chris Ruiz som tidigare är känd från And One och Pakt. En sak är dock glasklar och det är att Isola är en gedigen samling välkomponerade poplåtar signerad tre väldigt begåvade herrar med olika musikalisk bakgrund som alla har tillfört sin personliga touch till slutresultatet.

Tracklist

01. What You Do To Me (03:36)
02. Get It On (04:25)
03. On The Run (03:46)
04. Something Durable (05:18)
05. Room 316 (04:27)
06. Lower Than This (Someday) (06:37)
07. Die Of Temptation (03:32)
08. Conformity Loves Company (03:39)
09. Daydream (05:07)
10. Soulsharer (05:22)

(English version below)

A solid collection of well composed pop songs

Seadrake, with the vocalist Hilton Theissen (from Akanoid and Dark Millennium), Mathias Thürk (from Minerve) and the swede Rickard Gunnarsson (previously in acts like Enemy Alliance, Statemachine and Lowe) have released their highly anticipated debut album, following a number of strong single releases during the past years.

Isola is produced by the synthpop-specialist Olaf Wollschläger who down the years have put his trademark sound on a great number of albums in this genre. With a great amount of experience and a well equipped machine park he’s managed very well to set the right tone and to pick out the very best from this collection of well composed pop songs.

The highlighted guitar riffs in songs like “Get it On” and “Daydream” may perhaps quickly scare away the synth pop purists but the case with Isola is quite obvious, it wasn’t made to come out extra ordinare and or original or to aim at a certain audience anyway. A nice skimmer of analogue bass lines and atmospheric synths are hidden behind the added on guitars and the album displays a great number och production technical skills and interludes.

The fact that Seadrake already have been successfull on the less scene-specific alternative music charts around Europe doesn’t come as a surprise to me at all, but when it comes to the question regarding whether Isola will be a long-lasting album, the answer raises my only real doubt. I get somewhat the feeling that all the mysteries of the album are given away quite quickly and that it might satisfy the hungry listener a bit too fast. On the other hand it has the ability to be well recieved by a wide audience, people who simply enjoy good pop songs.

The fact that singer Hilton Theissen has experience from both rock- and electronically based music comes clear when he tonally secure and dynamically manages everything from high pitch tones and downwards. In different styled vocal approaches and tonal balance he puts his qualities on display in everything from the symphonic rock ballad “Room 316” to chorus strong up tempo hits like  “What You Do to Me”, “Something Durable” and “Confirmity Loves Company”. Frank M. Spinath (from Seabound, Edge of Dawn and Ghost & Writer etc.) then makes a very significant contrubution on my personal favourite, the mysteric electro pop pearl “Lover Than This (Someday)” that, even though it is quite different from the rest of the songs, works suprisingly well in its enviroment.

Whether Seadrake has picked up the album title from the italian name of the city in the west of the Slovenia, the village of the french province Alpes-Maritimes, swedisg indie pop act Kent’s known album “Isola” or the island on the coast line of the north of Italy is unclear, even though the cover photo of the album (by Chris Ruiz from And One and Pakt) suggests the latter (or perhaps some other island?). What is completely certain though, is that Isola is a colid collection of well composed pop songs by three experienced gentlemen who all have added their own personal touch to the end result.

Dive

En svart backdrop, ett mikrofonstativ, stroboskop och en megafon låter kanske inte som kvällens mest intressanta upplägg men om man slänger in veteranen Dirk Ivens i mixen så uppstår magi. Dive är hypnotisk feedback, bas och oväsen i en ohelig allians där summan är oändligt mycket större än delarna. Belgaren är kanske mest känd från The Klinik och Absolute Body Control, men det är helt ensam på scen han visar sin storhet. Han dansar, svettas, skriker och charmar publiken med sin fantastiska utstrålning. Spelningen verkade vara över på ett ögonblick men varade i själva verket i strax över en timme och lämnade mig och många andra helt slutkörda och energilösa men lyckliga.

And One

Årets stora dragplåster äntrar stor scenen strax efter klockan elva och det råder ingen tvekan om vilket band de flesta besökare helst vill se, det är fullständigt fullsmockat framför scenen. And One är ett väldigt älskat band med många hardcore fans men det är dessutom ett band som de flesta har någon typ av relation till och vill se bara för att höra en eller ett par låtar. Senast jag såg And One var på Amphifestivalen i Köln i en mycket stor och mycket opersonlig ishockeyarena och bandet gör sig så oändligt mycket bättre på en liten scen med färre i publiken. Spelningen som är kvällens längsta, hela 90 minuter, har väldigt bra ljud och ljusshowen är sparsmakad men välplanerad och samtliga bandmedlemmar ser ut att njuta i fulla drag. Setlistan är välbalanserad mellan gammal och nytt och en kul detalj är att Steve Naghavi lånar en änglagloria från publiken och bär den under “Military Fashion Show”.

electriXmas är och förblir en årlig högtid och mötesplats för synthare och det innebär tyvärr att två av kvällens akter, Saft och Guilt Trip, inte kan recenseras helt enkelt för att jag var upptagen med att socialisera med folk jag träffar väldigt sällan. En omröstning har dragits igång på electriXmas facebooksida för att se vilka band som ska bokas till nästa år, gå in och rösta.

Tyska And One följer upp med ytterligare en video, den här gången “U-boot Krieg in Ost-Berlin”. Låten är hämtad från bandets senaste trippelalbum “Magnet” och videon är regisserad av Honey från Welle: Erdball.

And One presenterar videon till “The Other Side”. Låten är hämtad från bandets senaste trippelalbum “Magnet”.

And One presenterar den officiella musikvideon till “Unter meiner Uniform” hämtad från senaste albumet “Magnet”.

Format: (Album), CD, 3CD**, 6CD***, 3+3CD***, 3xLP**, Digital***
Skivbolag: Deutschmaschine Schallplatten
Releasedatum: 8 augusti 2014
Genre: Synthpop, Bodypop, EBM
Bandmedlemmar: Steve Naghavi, Joke Jay, Nico Wieditz, Rick Schah
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Kvantitet med kvalitet

När tyska And One – med Steve Naghavi i spetsen – tidigare under året flaggade vilt för det kommande comeback-trippelalbumet “Trilogie I”, med det ordinarie albumet “Magnet” och de tillhörande bonusalbumen “Propeller” och “Achtung 80”, så måste jag erkänna att informationen togs emot med något av skräckblandad förtjusning hos undertecknad.

Min bestämda uppfattning är nämligen att And One kanske nådde sin absoluta topp redan så tidigt som på bandets tredje fullängdare “Spot” från 1993. Bortsett från från “I.S.T.” (1994) och den strålande “S.T.O.P.” från 2012 har man i övrigt levererat en rad relativt spretiga och svaga album, med 2011 års “Tanzomat” som det färskaste bottennappet i minnet under bandets långa karriär, som för övrigt inleddes redan 1989.

Men faktum är att trots den stora kvantitet som levereras här – med totalt 30 spår på alla tre delarna sammanräknade – så är det här And One-släppet kanske det mest intressanta på länge och det av flera orsaker.

“Magnet” visar upp Steve Naghavis något mörkare synthpoppiga sida och ljudbilden är överlag mognare och mörkare än på länge. De för And One numera väl inpräntade – och till synes obytbara – syntharna får på ett ganska angenämt och spännande sätt sällskap av akustiska trumljud och mörka The Cure-doftande gitarrslingor.

Låtmaterialet håller god bredd och innehåller allt från mörka melankoliska nummer som “Zeit Ohne Zeit” (Time Without Time) och “Love Me” till de lite rappare och slagkraftigare elektroniska pophitsen som “Everybody Lies at Night” och den kanske mest signifikativa “Fake or Pleasure”.

“Propeller” klär i sin tur And One i den lite tuffare EBM-kostymen med en genomgående råare och mer industriell framtoning. Den inledande “Black Generation” är starkast och andas av gamla klassiker som “Techno Man” medan andraspåret “Männermusik” är en bodyhit nästan i klass med “Panzermensch” eller “Deutschmaschine”. Värda att nämnas här är även den lite långsammare mystiska “Nyctophiliac” och det lite tokroliga bodypopnumret “U-Boot-Krieg in Ost-Berlin”. Summa summarum är “Propeller” ett med beröm godkänt “bodyalbum” med And One-mått mätt.

“Achtung 80” är sedan den avslutande delen i trilogin som precis som titeln antyder bejakar bandets åttiotalsinfluenser med sina glittrande syntharrangemang, gladlynta melodier och greppvänliga refränger som till vissa delar kryddas med kvinnlig körsång.

Den inledande “Let’s Get Higher” och den Yazoo-doftande electroballaden “Somebody’s Song” är geniala i all sin enkelhet på det här albumet – som i övrigt levererar allt från sköna discovibbar med glimten i ögat till dansant synthpop återvunnen från åttiotalets andra halva i en salig blandning med en relativt jämn kvalitet.

Det här trippelalbumet imponerar i sin helhet och jag tilltalas framförallt av separationen av stilar över de olika delarna. Dessa representerar i mångt och mycket de olika inriktningar som And One har givit oss genom åren i en ny och tämligen välproducerad och genomgående förvånadsvärt välkomponerad tappning, speciellt med tanke på det stora antalet spår.

(Albumet levereras i flera olika utgåvor och boxar både som “Trilogie I” med de tre studioalbumet samt i två olika 6-discarsutgåvor som även inkluderar de tre livealbumen “Live on Stage 1-3”).

Tracklist “Magnet”

01. Love Needs a saving Hand (06:47)
02. Zeit ohne Zeit (04:42)
03. Love Is Always on Your Side (05:28)
04. Unter meiner Uniform (04:35)
05. The Other Side (03:20)
06. Love Me (04:14)
07. Keiner fühlt s wie wir (04:12)
08. Everybody Lies at Night (03:38)
09. Fake of Pleasure (03:25)
10. Dead Love (04:47)

Tracklist “Live on Stage 1” ***

01. Die mitte (03:36)
02. Seven (03:34)
03. Strafbomber (04:41)
04. Body Company (04:20)
05. Zerstörer (03:08)
06. Für immer (04:08)
07. Electrocution (03:57)
08. Sitata Tirulala (02:51)
09. Murder Murder (03:31)
10. The Aim is Your Head (04:37)

Tracklist “Propeller” **

01. Black Generation (05:33)
02. Männermusik (03:08)
03. Synchronizing Bodies (04:43)
04. An alle Krieger! (03:54)
05. Nyctophiliac (05:28)
06. Zwei Tote (04:51)
07. Before I Go (05:14)
08. U-boot-Krieg in Ost-Berlin (03:57)
09. Up & Down (05:12)
10. New Wave Mother (04:14)

Tracklist “Live on Stage 2” ***

01. Deine Ende (02:41)
02. Fehlslag (05:30)
03. Shining Star (03:30)
04. Friends in Heaven (03:34)
05. Love You to the End (03:44)
06. Wasted (04:23)
07. Killing the Mercy (05:28)
08. High (04:43)
09. Sometimes (05:07)
10. Dein Duft (03:20)

Tracklist “Achtung 80” **

01. Let’s Get Higher (03:26)
02. My Angel (04:51)
03. She’s Triple 6 (04:27)
04. Somebody’s Song (03:36)
05. Bad Girl (03:38)
06. The Fighter (03:33)
07. Girls On Girls (03:14)
08. Why Don’t You Let Me Go? (04:09)
09. Love Trashing Girls (03:56)
10. Your Pet Is a Ticking Bomb! (05:24)

Tracklist “Live on Stage 3” ***

01. Virgin Superstar (03:28)
02. Shice Guy (03:13)
03. Schmerzengel (03:09)
04. Loser (02:24)
05. Secret Boy (02:46)
06. Rick (05:07)
07. Goodbye Germany (03:39)
08. Paddy is My DJ (04:27)
09. Life isn’t Easy in Germany (03:03)
10. Only One (04:18)

Quantity with quality

When German And One fronted by Steve Naghavi earlier this year powerfully announced the upcoming comeback/triple-album “Trilogie I” with the original album “Magnet” and the associated bonus albums “Propeller” and “Achtung 80” I must admit that it gave me somewhat mixed emotions.

My firm opinion is that And One might have peaked as early as on the band’s third album “Spot” from 1993 and aside from “I.S.T.” (1994) and the brilliant “S.T.O.P.” from 2012 they’ve supplied us with a number of relatively weak and sprawling albums, with the 2011 “Tanzomat” as the freshest lowpoint in memory of the band’s long career that by the way started allready in 1989.

But the fact is that despite the large quantity supplied here – with a total of 30 tracks on all three albums combined – this And One-release is perhaps the most interesting in a long time and that for several reasons.

“Magnet” showcases Steve Naghavi’s slightly darker synth pop side and the sound is generally more mature and darker than ever. The seemingly irreplaceable trademark And One-synths get a quite pleasurable and exciting accompany by acoustic drum sounds and dark The Cure-scented guitarriffs.

The span of songs are of a good width and includes everything from dark melancholic numbers like “Zeit Ohne Zeit” (Time Without Time) and “Love Me” to the pacier electronic pophits as “Everybody Lies at Night” and perhaps the most significant song “Fake Or Pleasure”.

“Propeller” then dresses And One in their tougher EBM-suit with a consistently rougher and more industrial touch. The initial “Black Generation” is the strongest and breath of the old classics like “Techno Man” while the second track “Männermusik” ​​is a bodyhit in the class of  “Panzermensch” or “Deutschmaschine”. Worth mentioning here is also the slower and mysterious “Nyctophiliac” and the hilarious bodypoptrack “U-Boot-Krieg in East Berlin”. The bottom line is that “Propeller” is a quite good “bodyalbum” with And One-standards.

“Achtung 80” is the the final part of the trilogy which as the titles suggests affirms the band’s eighties influences with its sparkling synth arrangements, cheerful melodies and catchy choruses often spiced up with female backing vocals.

The initial “Let’s Get Higher” and the Yazoo-scented electroballad “Somebody’s Song” is ingenious in its simplicity on this album – which otherwise delivers everything from beautiful disco vibes with a wink to the danceable synthpop recovered from the eighties second half in a glorious mixture with a relatively uniform quality.

This triple album impresses in its entirety and I’m attracted mainly by the separation of the styles of the different elements. These represent very much the different styles that And One have given us over the years into a new and fairly well-produced and consistently surprisingly well composed cut, especially considering the large number of tracks.

Efter ett antal officiella uttalanden där frontmannen och sångaren Steve Naghavi har meddelat sina fans att bandet kommer gå i graven efter den sedan länge utannonserade (och redan vid ett par tillfällen uppskjutna) avskedsturnén under 2014 så gör nu tyska And One minst sagt en helomvändning.

Istället för den inplanerade “avskedsturnén” så annonserar man nu ut  “Forever Tour” för 2014 och i samband med detta presenterar man också det nya trippel-albumet (!) “Trilogie I”.

“Magnet”, “Propeller” och “Achtung 80” är de enskilda titlarna på de tre kommande fullängdarna som inkluderas i “Trilogie I” och dessa innehåller var och ett olika delar av de stilar och inriktningar som And One har bevandrat genom åren. Från den  melodiösare synthpopen via bandets stilbildande bodypop till klassiska EBM-toner i sann Steve Naghavi-låtskrivaranda.

All information kring de kommande skivsläppen är i skrivande stund inte helt klara (vi lär få tillfälle att återkomma i ämnet), men ett smakprov från vardera album släpptes i dagarna på youtube. (Lyssna nedan)

Officiell musikvideo till “Aigua”, hämtad från det senaste And One-albumet “S.T.O.P.”. Filmad och regisserad av Adolf Steinhimmel. Enjoy!

Officiella musikvideon till And One – “Killing the Mercy”. Låten är hämtad från senaste albumet “S.T.O.P.”. Regisserad av Adolf Steinhimmel. Enjoy!

Artister: The Wars, A Life Divided, Spetsnaz, Mind.In.A.Box, Corvus Corax, Camouflage, Eisbrecher, The Sisters of Mercy, Eisenfunk, Tyske Ludder, X-RX, Seabound, Assemblage 23, SITD, Haujobb, Nachtmahr, Apoptygma Berzerk, D.A.F., Lord of The Lost, Solar Fake, Aesthetic Perfection, Stahlzeit, The Crüxshadows, Mono Inc., Blutengel, Blutengel, And One, Schöngeist, Whispers in The Shadow, The Other, Coppelius, 18 Summers, Conjure One, Combichrist, Project Pitchfork
Datum: 21-22 juli 2012
Scen: Tanzbrunnen, Köln
Rapport: Joakim Holfve
Foto: Anders Nord

OBS! Missa inte fotoalbumet nedan!

När Arvika har dött och ingen annan svensk festival (undantaget Emmaboda kanske?) orkar med att boka några vettiga band är det dags att styra kängorna söderut. Elektroskull – Synthportalen-duon Joakim Holfve och Anders Nord rapporterar från Amphi Festival i tyska Köln.

Med drygt 16 000 biljetter sålda och en inte alldeles tokig lineup ses Amphi Festival i Köln, Tyskland som en av de bättre festivalerna i genren – förmodligen med all rätt! Efter att ha varit en “freshman” förra året hade jag den här gången en smula bättre koll på vad som man inte ska missa – och vad som är lite mer. Framför allt har jag fått en bild av en festival som är lika tajt och uppstyrd som vilka tyskfloskler som helst. Amphi är, på många sätt och vis, Tyskland objektifierat.

Amphi Festival 2012 (den åttonde i ordningen sedan starten 2005) var lika organiserat som den alltid verkar vara och arrangemanget är oklanderligt. Bortsett från att festivalen kunde ha haft lite fler toaletter och en smula bättre utbud när det kommer till maten är det svårt att hitta något att gnälla över. Jag tycker fortfarande att festivalen börjar för tidigt och slutar precis likadant – för tidigt. Att det sista bandet går av innan midnatt känns lite fånigt och de tidigaste banden missas av många.

Bandmässigt hade arrangören Orkus täckt in det mesta. D.A.F. och And One för gammelsyntharna, Nachtmahr och Combichrist för nysyntharna, medan gotharna höll till godo med The Sisters of Mercy och så vidare. Det roliga med Amphi är att det är typ… “kreddigt”. Genomgående så försöker banden verkligen göra något av showen (som exempelvis Agonoize gjorde i fjol) och inte bara ställa ut skorna och låta det vara ännu en festivalspelning. Genomgående imponerade banden i intensitet och publikfrieri. Vore det inte bara för att ljudet är rätt eländigt på inomhusscenen hade det varit full pott.

För de som saknar “de gamla goda åren” på Arvikafestivalen eller tycker att Wave Gotik Treffen (i Leipzig) är för meckigt är det verkligen dags att få upp ögonen för Amphi. Redan nu har festivalen presenterat namn som Alien Sex Fiend, Welle:Erdball, FabrikC och Fields of Nephilim inför nästa år och med en så pass tight organisation, bra stad att hitta hotell i (även om Köln i övrigt kanske är i tråkigaste laget), världens bästa beachclub och en bra nattklubb är det bara att packa väskan och åka ner.

Det är bara så trist att festivalen endast är två dagar lång, tiden går som bekant alldeles för fort…

Årets bästa band

Aesthetic Perfection. Gjorde ingen besviken. Med en rätt taskig tid (typ halv tre på eftermiddagen) är det ingen lätt uppgift att göra en riktigt bra show. Daniel, Tim och Elliott gjorde en riktigt bra spelning och efterskakningarna sitter i än.

Årets besvikelse

Apoptygma Berzerk. Ni är inte Bon Jovi!

Årets favorit i repris

Beachcluben. En sån fenomenal idé! Det självklara hänget för alla och anledningen till att man missar fler konserter än man kanske hade velat.

Årets miss

Svor lite åt mig själv för att jag inte såg Solar Fake och Haujobb.

Årets fråga

Är det inte dags att utöka festivalen med fredag också snart?

Årets “det-här-får-jag-inte-missa-nästa-år”

Köpa nya kängor. Mina fötter har skavts ner med hälften…

Aesthetic Perfection

Seabound

Tyske Ludder

And One

Assemblage 23

Blutengel