Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 3 september 2014
Genre: Synthpop, electropop
Bandmedlemmar: Jarmo Ollila, Johan Baeckström
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

En silkeslen kärleksförklaring till åttiotalet

För 18 år sedan så etsade Daily Planet för evigt in sitt namn i den svenska synthpophistorien med “The Tide”. Debutalbumet, som släpptes via Energy Rekords 1996, förblir för evigt en milstolpe i genren med den refrängstarka, snygga och sprudlande hitkavalkaden av låtar som “Radioactive Love” och “Milky Way”.

Efter en lång tid inblandade i en rad andra projekt på varsitt håll så återvänder nu duon med sångaren Jarmo Ollila och Johan Bäckström med “Two” efter att ha introducerat det nya materialet med tvåspårssingeln “Trust/Fragile” under våren.

De nyss nämnda smakproven från det här nya albumet gjorde mig en smula besviken. Tempot var lite för lågt och trots en mycket snygg, välpolerad och ytterst analog ljudbild i sann Vince Clarke-anda så saknar jag energin, drivet och de starka refrängerna som var bandets signum när det begav sig.

De två spåren lyfter dock en hel del när de nu placeras i sin rätta omgivning och “Two” innehåller en lång rad produktionstekniskt och ljudmässigt örongodis. Arrangemangen är genomgående välbalanserade och genomtänkta och ljudbilden är en silkeslen kärleksförklaring till åttiotalet i trevlig modern tappning som för tankarna till det tidiga åttiotalets Yazoo och Erasures första studioalbum från mitten av samma decennium.

Den inledande “Forgiven”, tredjespåret “Afraid”, liksom “World in Me”, den härligt blippande “Precious Time” och den vackra avslutande balladen “Orbit” är mina personliga favoriter som definitivt ger ett lyft för helheten. De hade dock sannolikt fungerat ännu bättre omgivna av några lite tuffare och tempostarkare nummer och avsaknaden av just dessa är stor.

“Two” är ett fantastiskt snyggt producerat album men trots den trevliga ljudupplevelsen, starka sånginsatsen och de på flera ställen väldigt avancerade låttekniska finesserna så tappar den tyvärr mitt intresse lite för snabbt och får mig ständigt att längta tillbaka till “The Tide”.

 Tracklist

01. Forgiven (04:41)
02. Fragile (04:02)
03. Afraid (04:28)
04. Stay with Me (04:35)
05. World in Grey (04:54)
06. Belong (05:27)
07. Precious Time (03:50)
08. Alone (04:39)
09. Trust (04:49)
10. Nobody´s Friend (03:50)
11. Orbit (05:02)

A silky declaration of love to the eighties

18 years ago Daily Planet forever etched their name in the Swedish synth pop history with “The Tide”. And the debut album  released on Energy Rekords in 1996 will for eternity remain a milestone in the genre with the chorus strong, stylish and exuberant collection of hits with songs like “Radioactive Love” and “Milky Way”.

After a long period of time involved in a number of other projects in different places the duo with singer Jarmo Ollila and Johan Backstrom now return with “Two” after introducing the new material with the double single “Trust/Fragile” earlier this spring.

The aforementioned taste samples from this new album made ​​me a bit disappointed. The pace was a little too low and despite a very good-looking, well polished and extremely analog sound in true Vince Clarke-spirit I lack the energy, drive and strong choruses that was the band’s hallmark back in the days.

The two tracks, however, gains a lot in quality when placed in their proper environment and “Two” contains a long list of production and sonic ear candy. The arrangements are consistently well-balanced and thoughtful and sound is a silky declaration of love for the eighties in a pleasant modern style reminiscent of the early eighties Yazoo and Erasure‘s first studio album from the middle of the same decade.

The initial “Forgiven”, the third track “Afraid”, “World in Me”, the wonderfully blipping “Precious Time” and the gorgeous closing ballad “Orbit” are my personal favorites that definitely gives a boost to the whole. However, they had probably worked even better surrounded by a few tougher uptempo tracks and the lack of these is great.

“Two” is a fantastic nicely produced album, but despite the pleasant sound experience, strong vocal effort and in many places very advanced songtechnical subtleties my interest unfortunately drops a little too quickly and makes me constantly yearn for “The Tide”.

Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Deathwatch Asia, Black Rain Media Group
Releasedatum: 22 mars 2013
Genre: Harsh EBM, Dark electro
Bandmedlemmar: Georg Psaroudakis
Land: Grekland
Recensent: Jens Atterstrand

Tunn och enformig “lightversion”

Cygnosic, som är ett av Greklands senaste tillskott till den mörkare delen av vår elektroniska musikscen, gjorde sin officiella albumdebut med “A Deity in Pain” under 2009. Uppföljaren “Fallen” släpptes två år därpå (2011) och nu är man tillbaka med den tredje fullängdaren “Fire and Forget”.

Utvecklingskurvan är tydlig (i alla fall sett till de första två albumen) och även om det senaste i ordningen (“Fallen”) kanske inte höll hela vägen igenom, mest på grund av en något ojämn kvalitet på låtmaterialet, så kvarstår det faktum att spår som “As We Approach the End”, (titelspåret) “Fallen” och den blytunga dräparen “One Step Forward” sannolikt är det absolut bästa som greken har lyckats pressa ur sin studio så här långt.

Georg Psaroudakis (som är hjärnan bakom Cygnosic), har album för album arbetat hårt med att slipa på sitt sound och ständigt försökt tillföra fler intressanta element i sin snabba, dansanta och osedvanligt melodiösa harsh-EBM han producerar. Ett sound som för den oinsatte skulle kunna beskrivas som någon sorts felande länk mellan Grendel, Hocico och God Module, där det förstnämnda bandets senare material kanske är den mest klara referensen. Det nya albumet fortsätter till större delen i samma stil som tidigare, men når tyvärr inte hela vägen.

Problemen med “Fire and Forget” är flera som jag ser det och känslan är att Cygnosic har tagit flera steg i fel riktning. Framförallt ljudmässigt, men tyvärr även låtmässigt. De vobblande basgångarna och skruvade ledande synthslingorna, som i mångt och mycket blivit hans signum, finns fortfarande där till viss del, och dessa är överlag hyfsat intressant arrangerade. Men tyvärr har det en hel del i övrigt att önska i övrigt. Jag saknar mycket av tyngden och de tjocka ljudmattorna från (framförallt) det förra albumet.

“Fire and Forget” kan lätt uppfattas som ett Cygnosic “light”. Kanske har Georg försökt med att förnya sig alltför mycket och tappat sin egna röda tråd på vägen? Det mesta låter tunnare, klenare och stundtals alltför avskalat. Även sånginsatsen, som förvisso är renare på sina håll känns väldigt tunn och slätstruken. Georg låter likadant genom alla spåren och dynamiken i hans sång från det förra albumet saknas. Det blir ensidigt och slätstruket – och ger i sin helhet en ganska trist och väldigt platt lyssningsupplevelse.

Några få höjdpunkter lyfter dock albumet från ett absolut bottenbetyg. Det inledande (titel)spåret “Fire and Forget” liksom “Escape”, “Crawl” och “Alone” representerar det lite tyngre och mustigare Cygnosic den här gången.“Mad Desire” är i sin tur en väldigt snyggt arrangerad cover av Den Harrows gamla italodiscodänga.

“Fire and Forget” innehåller alltför många upprepningar och en handfull spår som helt enkelt inte håller måttet – och kanske hade det fjorton spår långa albumet mått bra av att ha fått bantats ner med fyra eller fem spår. Cygnosics förra album “Fallen” (som jag nu inser att jag tjatat om en hel del i den här recensionen) innehåller sannolikt ett par av de bästa spåren som hela den här genren har gett oss de senaste åren.

Jag hoppas att Georg väljer att vända om från det här sidospåret och på nytt finna rätt väg på nästa album för Cygnosic har definitivt visat upp den kvalitet man besitter tidigare och det vid ett flertal tillfällen. Det som slutligen lyfter betyget till godkänt är den i stort sett prickfria produktionen.

(Red.anm: Albumet finns att tillgå i en japansk utgåva ** från Deathwatch Asia respektive en europeisk dito *** som släpps via Black Rain där de tre bonusremixerna är signerade olika akter beroende på utgåva!)

Tracklist

01. Fire and Forget (03:07)
02. Escape (03:02)
03. This is the Night (03:52)
04. Alone (03:44)
05. Crawl (03:32)
06. The Drowning (03:07)
07. Mad Desire (04:11)
08. Begin With Me (04:11)
09. One Last Time (03:10)
10. Behold the Lie (04:11)
11. Greed (03:43)
12. The Darkness (03:16)
13. Find You (03:16)
14. Until Glory (04:20)

Bonusspår (Deathwatch Asias japanska utgåva) **

15. Begin With Me (FGFC820 Remix)
16. This is the Night (Grendel Remix)
17. Behold the Line (Aaimon Remix)

Bonusspår (Black Rains Europeiska utgåva) ***

15. Escape (Chainreactor Remix)
16. Greed (Powered by Mas-Si-Osare)
17. The Darkness (AmGod Remix)

Format: CD, Digital
Skivbolag: A Different Drum
Releasedatum: 26 maj 2011

Genre: Synthpop

7/10

En melodiös kraftturné med både träffar och missar

Det amerikanska synthpopprojektet Intuition kommer förmodligen erhålla veteranstatus om man fortsätter så här. “Berlin Sky” är deras tredje album och min första bekantskap med duon, som består av Garrett Miles och Ken Porter.

Den här plattan är såpass bra att jag planerar att inhandla de två första albumen i julklapp till mig själv (eller nåt sånt). Redan från första spåret är det tydligt att de två gentlemännen har en oblyg framtoning och är innehar konsten att skriva synthpoplåtar som sätter sig – och jag menar verkligen sätter sig! Både titelspåret och näst sista spåret – “See Right Through Me”, har redan gått på repeat i huvudet under några månaders tid vid det här laget. Albumet fortsätter bara att växa och det verkar som om herrarna Miles och Porter inte kan göra någonting fel, mer om detta längre fram.

När det kommer till att lämna bestående intryck, så verkar Intuition vara kraftigt underskattade och mycket mindre kända än de borde vara. Bandet har drygt 500 fans på sin Facebooksida och verkar inte vara speciellt kända utanför USAs gränser. Det bör ändras på och“Berlin Sky” kan mycket väl bli albumet som ger förändringen i det avseendet.

“Berlin Sky” landar nästan sex år efter bandets senaste album – som med en smula ironi fick titeln “Overworked and Underplayed” (2006) och i sin tur åtta år efter bandet gjorde sin debut med “Further” under 2003.

Intuition påminner mig på flera sätt om landsmännen Iris – ett av mina favoritband när det kommer till synthpop. Precis som Iris-duon Reagan Jones och Matt Morris så kan Intuition konsten att producera synthpop som täcker en bred kanvas, både vad när det kommer till låttexter och musik. Jones (Iris) och Miles (Intuition) har liknande sångröster, vilka är så övertygande att man förmodligen skulle kunna läsa delar av en telefonkatalog till musiken och ändå få det att låta riktigt fantastiskt. Som lyssnare erhåller man smart och utsökt producerad synthpop kryddade med mindre gitarrinslag. Tänk “Wrath” (av Iris) och ni får ett hum om det hela. (fortsättning nedan)

“Alone” – albumets inledande spår tar lite tid på sig att sparka igång, men när man når fram till refrängen så är det en solklar vinnare. Titelspåret “Berlin Sky” är också en av mina favoriter. Dess sequencer-drivna 4/4-produktion, en berättelse om förlorad kärlek utsmyckad med ett melodiskt arrangemang i samma anda som Psyche gör låten till trevlig lyssning, oavsett om man befinner sig på en synthklubb i Florida eller avnjuter den hemma vid stereoanläggningen.

Från denna punkt och framåt så verkar albumet dock tappa gnistan stundtals. “Last Night” känns för sötsliskig och lämnar en känslomässigt opåverkad och “Time of Your Life” bygger upp lager på lager av ljud för att till slut falla platt. “My Darkest Hour” i sin tur är lite för melodramatisk för sitt eget bästa. “Enemy of Fear” och “All That We’ve Made” är dock två vinnare, där den förstnämda använder sig av synthbasar i förgrunden medan den senare verkligen är ett stämningsfyllt anthem. Efter detta följer min personliga favorit – “See Right Through Me” med sin underbara reverb-behandlade leadsynthslinga, obevekliga rytmer och några riktigt välskriva textrader. Det är också det spår på skivan med det mest klassiska soundet, vilket nog är anledningen till att jag gillar det så mycket som jag gör. Fans av äldre synthpop som Devo eller Psyche kanske inte känner sig hemma de tekniska trick som Intuition använder sig utav, jag hade själv lite problem att vänja mig vid sättet som autotune används i den första versen av “See Right Through Me” och det existerar några få partier där gitarrerna tar överhanden. Det bör också nämnas att albumet är ganska ogenerad pop, vilket en stor del av den nutida synthpopen inte är. Ta exempelvis “Don’t Cry”, som ju inte är synthpop av de episka proportionerna och på något sätt gör den till tidernas avslutningslåt. Låt inte detta avskräcka, dock.

Är “Berlin Sky” det nästa stora genombrottet i genren? Experimenterar bandet med en nyskapande och spännande ljudbild? Nej och varje nytt album behöver inte heller göra det, speciellt inte när det har fungerat bra tidigare. Intuition kan sin sak och gör det onekligen väldigt bra.

// Sebastian Kivi, Elektroskull – Synthportalen (fritt översatt av: Jens Atterstrand)

Tracklist

1. Alone
2. Berlin Sky
3. All That We’ve Made
4. My Darkest Hour
5. Truth
6. Last Night
7. Time of Your Life
8. Enemy of Fear
9. See Right Through Me
10. Don’t Cry