Jannice Faringer (Svartpunkt) och Jens Atterstrand (Elektrophoto) liverapporterar från den nionde upplagan av Bodyfest som presenterade: Roya, Underviewer, Leæther Strip, The Young Gods, S.P.O.C.K. och Diesel Dudes på Nalen i Stockholm den 6 oktober.

Det är en småkylig lördag i början av oktober som vi plockar fram lackdräkten ur garderoben, stryker den svarta skjortan och putsar kängorna. Vi poppar den kylda champagnen och skålar, det är äntligen dags för årets upplaga av Bodyfest! Detta återkommande evenemang hålls, i vanlig ordning, på Nalen i Stockholm och är för många inom den alternativa scenen en av årets stora höjdpunkter. Årets line up med Leæther Strip som kanske det största dragplåstret, S.P.O.C.K., Underviewer, The Young Gods, Roya och Diesel Dudes består ju inte enbart EBM-band, vilket är genren många förknippar med Bodyfest. Men Bodyfest vill locka fler med en bredare mix av artister berättar Thobias Wollhed, som är en av arrangörerna, i den intervju som vi gjorde inför festivalen. Vi pratade med några som enbart kommit för S.P.O.C.K.:s 30-års jubileum och andra som sett fram mot Claus Larsens och hans Leæther Strip på en lite större scen än senast han uppträdde i Sverige. Men oavsett favoritartist så är detta ett ypperligt tillfälle att mingla med både artisterna och den vackra svarta familjen.

Roya

Med andan i halsen slänger vi oss ur taxin på Regeringsgatan två låtar in på Royas set. Portarna slås upp redan halvfem och även om första akten går på vid halvsex så är det redan många som samlats framför Lilla scenen för att se Roya med support av Fredrik Djurfeldt (Analfabetism/Severe Illusion/Boar Alarm). En fin start och Roya som släppte sitt album Hive i våras (4 maj) har i allra högsta grad utvecklat ett sound som även fungerar utmärkt live med en dynamik som lockar en in ett ljuvligt skevt och stundom mörkt landskap.

Underviewer

Underviewer med Jean-Luc De Meyer och Patrick Codenys kliver näst upp på stora scenen och ger oss svårdefinierad och suggestiv musik som kan beskrivas som en sorts tidig förlaga till det som Front 242 sedan skulle komma att leverera på debutalbumet Geography från 1982. De flesta känner sannolikt till de här två herrarna som medlemmar i Front 242 men troligtvis har inte lika många sett dem live i denna konstellation. Vad beträffar denna belgiska akt så är det på sin plats med en kortare bakgrundshistoria. Innan dess att sångaren Jean-Luc De Meyer och Patrick Codenys gjorde Front 242-originalduon Daniel Bresanutti och Dirk Bergen sällskap 1982 så var de  aktiva som Underviewer som de bildades under slutet av sjuttiotalet.

Allra bäst var ”Was Soll Ich Tun” men nämnas bör också den charmiga varianten av Front 242-klassikern “Body to Body” som framfördes till publikens stora förtjusning.

Leæther Strip

I väntan på för oss den artist vi mest sett fram mot, Leæther Strip, fuktar vi våra strupar och kramas med både den svarta Stockholmsfamiljen och den inresta för att konstatera, precis som tidigare år, Bodyfest är en jävla gemytlig tillställning!

Claus äntrar scenen med en energi som gör oss i 40 plus-åldern smått avundsjuka, ”he’s still goning strong” for sure och att 50-åringen har roligt på scenen undgår nog ingen. Claus Larsen besitter en förmåga likt få att helt på egen hand få ett helt publikhav att hoppa i takt med hans musik. Dansken har stor rutin när han träffsäkert framför en kavalkad grundlagd av låtar från det senaste albumet World Molæster och toppad med klassiska hits som “Japanese Bodies”, “Strap Me Down” och “Evil Speaks”. När Claus Larsen sedan kastar av sig tröjan och levererar de avslutande låtarna i sitt läderharness når publikjublet inga gränser.

S.P.O.C.K.

Alexander Hofman, Johan Malmgren och Valdi Solemo i S.P.O.C.K. är i högform kvällen till ära då de firar 30 år som band iförda bandets klassiska vita stjärnfederation uniformer. TV-serien Star Trek har under alla år varit en av bandets största influenser både låt- och stilmässigt. S.P.O.C.K. framför ett stort urval av bandets låtskatt och publiken är snabbt med på noterna. Allra bäst är den underfundigt kantade “E-lectric” som får hela publiken att unisont sjunga med.

The Young Gods

En stillsam atmosfärisk inledning som sedan brakar ut i dissonant industrirockmangel när legendariska The Young Gods intar scenen som också ackompanjeras av kvällens snyggaste ljussättning. Bandets musik är måhända en avstickare i årets lineup men The Young Gods visar prov på stor musikalisk erfarenhet när de mycket samspelt framför ett urval av deras gedigna diskografi.

Diesel Dudes

Kvällen avslutas med svett, bröl, armhävningar, stagediving och allmänt stök när amerikanska Diesel Dudes dundrar upp på Lilla scenen och framför enligt egen genrebenämning: ”Underproduced sweaty, hyper roman electro punk for you to hear while your body is growing stronger”. Deras scenkostym som består av; svettiga torsos, sunkiga shorts, rånarluva, stickade mössor, lösnäsa och något som ser ut som ett bläckfiskhuvud i gummi, verkar gå hem hos publiken. Det bildas snabbt en moshpit och vi hörde i efterhand från några lycksaliga att de hade tillskansat sig en och annan blessyr där och då, alles in Ordnung!

Lite svettigare, lite lyckligare och lite mer berusade (i dubbel bemärkelse) hoppar vi cirka åtta timmar senare in i en taxi igen. Och det är svårt att låta bli att inte börja spekulera över nästa års artistuppställning när vi åker genom stadens och dess nattliga liv. Bodyfest är precis den injektion man behöver för att klara det annalkande höstrusket.

Tack alla inblandade för årets välarrangerade evenemang!

OBS! Fotogallerierna ovan kommer uppdateras med ytterligare ett stort antal livebilder från festivalen inom kort! Håll utkik..

Vår fotograf och skribent Patrik Lark i sällskap med Alexander Johanson och Thomas Hulteberg levererar en liverapport från Amphi Festival som i år arrangerades på Lanxess Arena utanför tyska Köln den 25-26 juli

Foto: Patrik Lark (OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten med resterande bilder!)

Huvudrapport: Thomas Hulteberg

Konsertrapporter: Patrik Lark, Thomas Hulteberg och Alexander Johansson

Blåst på konfekten

Den första Amphi festivalen gick av stapeln 2005 i Gelsenkirchens amfiteater och fick sitt namn efter platsen, redan året efter flyttades festivalen till Tanzbrunnen i Köln och huserade där mellan 2006 och 2014. Tyvärr behövde Tanzbrunnen renoveras i år och därför var festivalen flyttad till Lanxess Arena och det rådde ingen tvekan om att besökarna var besvikna. Jag hörde mig för bland besökarna som varit på festivalen tidigare och de flesta var mycket besvikna på Lanxess Arena, en besökare hävde arg ur sig att det inte gick att få någon stämning i en så opersonlig betongkoloss. Tyvärr var det inte bara den nya arenan som arbetade emot festivalen utan även en veckolång stormvarning som utfärdats av lokala myndigheter och det blåste stundtals rejäla vinda. Detta ledde till att två scener, alla matställen, merchandise och ölserveringar som låg utomhus hölls stängt under festivalens första dag, arrangörerna försökte desperat boka om banden till inomhusscenen men bland annat Neuroticfish uteblev helt och X-RX spelade ett förkortat set dagen efter. Andra dagen gav myndigheterna grönt ljus till utomhusaktiviteter och det lyfte stämningen avsevärt.

Rabia Sorda

En av festivalens absoluta höjdpunkter för mig personligen. Som långvarigt fan av Hocico så har jag stundtals haft svårt för medlemmarnas solo utflykter, men efter senaste albumet “Hotel Suicide” har jag blivit övertygad om Rabia Sordas storhet. Setlisten saknade tyvärr både atmosfäriska “Misery” och det senaste videospåret “Heart Eating Crows” när bandet hade valt att fokusera mer på kraft än stämning. Tyvärr drabbades spelningen också av diverse tekniska problem; Erks mikrofon slutade helt plötsligt att fungera och keyboardisten Fabians stativ lade av att fungera vilket i sin tur resulterade i ett sönderslaget keyboard. Rabia Sorda är ett fantastisk liveband och bevisar det när man levererar låtar som “I’m Tragedy”, “Die in Berlin” och “Indestructible”.

Thomas Hulteberg

DAF

Oldschool-EBM gör sig väldigt illa på stora scener. Närheten till publiken och känslan av samhörighet försvinner fullständigt när det är mer än tre meter mellan bandet och publiken. DAF’s monotona och stundtals minimala EBM drunknar bort i arenans tomhet. Bandet är taggat och spelar sig igenom 19 låtar från hela karriären, tydligen är detta deras avskedsturné vi får väl se hur det blir med den saken, de flesta band har svårt att hålla sig borta från rampljuset någon längre tid. Hade DAF spelat på en av de mindre scenerna hade jag säkert njutit mer av den fantastiska setlisten som innehöll bland annat “Der Mussolini”, “Ich Will”, “Muskeln”, “Alle Gegen Alle” och “Der Räuber und der prinze” som extranummer. Publiken är stor och visar bandet oändlig uppskattning.

Thomas Hulteberg

Combichrist

Jag förstår att många oldschool-fans blev besvikna på Combichrists spelning. Bara en av de tolv låtarna, “Blut Royale”, var hämtad från genombrottsalbumet “Everybody Hates You”. Fokus på det nyare och gitarrbaserade materialet har blivit normen för Combichrist både på förra årets We Love You-turnè och på årets festivalspelningar. Med en full sättning bestående av; bas, gitarr, trummor, keyboard och sång som genomfört ett hundratal spelningar tillsammans är Combichrist det bästa livebandet att se just nu. Andy LaPlegua har publiken i sin hand och dompterar oss som han vill och manar till allsång och röj. Om jag fick ändra en enda sak hade det varit att skippa låtarna från albumet “No Redemption” och slänga in en äldre låt istället. De starkaste låtarna den här kvällen var “Maggots at the Party”, “Never Surrender” och “Get Your Body Beat”.

Thomas Hulteberg

Agonoize

Det här var utan tvekan den bästa Agonoize-spelningen jag hittills sett. Trots lite strul med mikrofoner levererade bandet ett väldigt tight set i princip utan mellansnack och blodsorgier. Tidigare tillfällen när jag sett bandet har väldigt mycket energi och fokus placerats på ritualer och låtsasblod vilket verkligen inte tilltalar mig, det är nästan förolämpande att ett band med så många starka låtar som Agonoize skulle behöva sänka sig till “gwar”-nivåer för att chockera. Setlisten är en blandning av gammalt och nytt och levereras med pondus och inlevelse. “Staatsfeind”, “Nekropolis” och “Korprolalie” är fantastiska låtar som får hela publiken i Lanxess Arena att gunga, dansa och svettas. Hade Agonoize spelat den senaste singeln “Ich Spreche Deutsch” hade det här varit helt perfekt!

Thomas Hulteberg

S.P.O.C.K.

Tre herrar klädda i stilrena vita uniformer gör entré på stora scenen strax efter lunch och möts av ett hav av människor. Redan under första låten “Borg (Resistance is Futile)” står det klart att den enorma publiken inte har gått fel eller är där för att det saknas annat att göra; de är här för att njuta av dansant synthpop med Star Trek-tema. Känslan av att de flesta svenskar på festivalen tagit sig dit för att stötta “hemmalaget” är ganska påtaglig och det vajar ett antal skånska flaggor i publiken, men vad gör det när S.P.O.C.K. är bättre än någonsin, mer än 25 år in i karriären. Mr Android (Alexander Hofman) dansar, spexar, flörtar med publiken och bjuder in oss alla till S.P.O.C.K.n’ Roll familjen och när den sista tonen av “Never Trust A Klingon” tystnar har den antagligen största publiken i bandets historia fått uppleva en makalöst bra konsert.

Thomas Hulteberg

VNV Nation

Jag tror jag sett VNV Nation tio gånger vid det här laget och jag tycker alltid att de levererar. Det gjorde de även i Globenstort format. Det känns som om Ronan Harris arbetat mer med sin röst i samband med “Resonance” med Babelsbergs Symfoniorkester, ett klassiskt projekt han länge velat genomföra, och att detta arbete också stärkt hans röst som aldrig lät brölig på årets Amphi. VNV Nation var tillsammans med Front 242 ensamma om att ha videokonst och ljusshow för en så stor arena som Lanxess Arena stage. Det var snyggt, mäktigt och professionellt, men samtidigt en bit från den utlevelse jag erfarit på t ex Rotundan när de spelat vid Stockholms universitet, på Kolingsborg, DAS BOOT eller i Arvika. Hursomhelst, väl godkänt. Topparna var slutnumret “Nova (Shine a Light On Me”), med fint samspel från publiken, och “Standing”.

Alexander Johansson

Front 242

Front 242 spelade högst och fetast och hade den i särklass häftigaste videoshowen på hela Amphi. De var tillsammans med VNV Nation ensamma om att ha material och show att fylla ut hela Arena stage inuti Lanxess Arena och det var en upplevelse att äntligen få se dem på en riktigt stor scen med utmärkt ljud (som vi som satt högt på läktaren hade – nere på golvet var ljudet av mer av Friendskvalitet har jag förstått). Front 242 inledde med en blytung “Commando Mix” med helikopterstridsscener värdiga Apocalypse Now. Bakgrundsvideon till “U-Men” med brandgula japanska Akira Kurusawa-stridsscener var enormt imponerande. Två absoluta konstverk i egen rätt. “Take One” var den enda hitten de framförde och med den var spontandansen på läktaren ett faktum. Det var också helt rätt, modigt och konstnärligt förtjänstfullt att utelämna “Headhunter”, “No Shuffle”, “Quite Unusual” etc. På Amphi ställde sig de halvlåtsasengelskmuttrande belgiska farbröderna bredvid de tio år äldre gentlemännen i Kraftwerk och visade att de har mycket lite med pop att göra – Front 242 gör konst. Det förstod jag först på Amphi den 25:e juli 2015.

Alexander Johansson

X-RX

X-RX bjöd på Amphis bästa adrenalinkick helt i klass med vinhörnans plastglas med sekt. En injektion av hård och dark trance rätt in i halsvenen. Amphi brottas med hela synthscenens nostalgiproblem så det är ju alltid ljuv musik med hårt rockande band som försöker modernisera och förnya scenen (även om vi i o f s har hört åtskilligt i denna genre i ungefär ett decennium vid det här laget). Pascal “Cyrex” Beniesch och Jan “Sine-x” Teutloff gjorde sitt bästa för att growla och vara hårda och lyckades med den äran, trots att deras material inte är bättre än vad det är, de visade t o m upp en del charm, jag menar: “One, two, three, feel the beat. One, two, three, fuck me!” Det är sånt man får ur sig stridsropet Arvika till vid mer än ett tillfälle när man byter svett med andra sköna svartalfer från resten av världen på parketten.

Alexander Johansson

Henric de la Cour

Henric de la Cour såg inte lika nervös ut som när jag såg honom senast på Uppsala Konsert och Kongress då han var förband till Kite. Precis som då körde han en del playback men han gör det ytterst snyggt. Gitarristen Camilla Karlsson sjöng “Shark” starkare och bättre än någonsin. Inramningen på Amphis minsta scen, “Orbit stage”, med ett milt strilande regn och tåg och pendeltåg som for fram bakom Henric med band fungerade helt perfekt – smart, melodiös depprock har aldrig varit vackrare. Vi svenskar på plats känner ju till Henrics världsklass men stora delar av (den sannolikt mest tyska) omgivningen stod hänförda inför det blodiga hjärta (och anlete) Henric visade upp. Sound the alarm, mütterfickers! Nu vet ni.

Alexander Johansson

Patenbrigade: Wolff

Patenbrigade: Wolff gjorde om stora scenen till en gul- och orangesprakande byggarbetsplats – en nördarnas lekstuga där allt kunde hända och hände. Till låten “Der Brigadier trinkt Bier!” serverade man publiken öl genom att hälla den genom ett långt VVS-rör som sträckte sig över fotodiket och kravallstaketet. Man kan tycka att Patenbrigade: Wolff är tramsiga i sina bygghjälmar och fluoriserande västar, men lika gärna underhållande. Oavsett vilket så lät de bra. Det bjöd på snygga låtproduktioner även om inget var live. Besviken konstaterade jag dock att de varken spelade “Stalinallee” eller “Maurerradio”. Kanske var det det kortade programmet (pga föregående dags storm och inställda spelningar) som tvingade dem att stryka extranumren?

Patrik Lark

The Mission

The Missions spelning blev inte riktigt som det var tänkt. Wayne Hussey hade tappat mycket av sin röst i en förkylning och tvingades att kasta in några extra sångare som förstärkning. Dessa två såg mer än lovligt bortkomna ut på scenen. Dessvärre var också ljudet under all kritik, vilket får tillägnas ansvarig ljudtekniker då ljudet i Lanxess Arena i övrigt var mycket bra. Tråkigt, när ett av de mest legendariska gothic rock-banden står inför en verklig storpublik. Wayne Hussey var heller ingen furie på scenen, men spelning bar sig på det rika låtmaterial som han skrivit ihop under åren.

Patrik Lark

Das Ich

Das Ich står för en mäktig musik som är teatralisk, satanisk och består till lika delar av industri, goth och svart kabaré. Senast jag såg dem var på Bodyfest 2013 och då var sångaren Stefan Ackermann inte i något vidare skick efter sin hjärnblödning. Nu var det roligare att se honom då han fått tillbaka en hel del av sin agressivitet och intensitet på scenen. Till den här spelningen hade de stärkt upp med en extra keybordspelare som kändes mal placé i sin hårdrocksutstyrsel, komplett med Motörhead-väst. Roligare var det att Marianne Iser from Schneewittchen kom in som gästartist och sjung duett med Stefan Ackermann på några låtar. Hennes opera-inspirerade röst passade förvånansvärt väl in i Das Ichs dramatiska musik. Under starka låtar som “Gottes Tod” och “Destillat” blev det bra tryck i den stora Lanxess Arena.

Patrik Lark

2004 släppte den svenska synthpopduon Diskodiktator sitt senaste album – “The World According To Diskodiktator” som fick bandet nominerade till “Årets nykomling” på 2005 års Swedish Alternative Music Awards – men sedan dess har duon, som består av Johan Billing (tidigare S.P.O.C.K) och Magnus Johansson (TopGun), pendlat mellan ytterligheter utan att göra något större väsen av sig. 2011 och 2012 släppte man coveralbumen “Five Year Mission” respektive “Degraded Faces” men under hösten 2013 började planer på något nytt ta form.

Från början var det meningen att det skulle bli ett nytt coveralbum men under resans gång återupptäckte man glädjen i att berätta något eget och på den vägen gick det; under årets sista månader skrev man närmare 30 låtar som sedan kokades ner till hälften som det slipades vidare på.

“Vi har aldrig arbetat så tidigare” säger Johan Billing som är huvudsaklig låtskrivare. “Tidigare har det mest handlat om att skriva en låt efter frukost, spela in och mixa den efter lunch och sen släppa den digitalt lagom till kvällsmaten. Nu lät vi i stället låtarna ligga och vila mellan varven och samtliga titlar på albumet har arbetats om och skruvats till i flera omgångar.”

Någonstans på vägen upptäckte man också att det var dags att ta bladet från tungan och börja sjunga på svenska. Johan fortsätter förklara: “När man skriver texter på ett annat språk blir det lätt lite fånigt och det är lätt att gömma sig bakom en fasad av ‘det är inte på riktigt’ och jag ville komma bort från det där. På svenska blev det mycket personligare och samtidigt mycket lättare att nyansera innehållet på ett helt annat sätt.”

Innehållet på albumet “Malmö C” kan vid en första anblick te sig skrämmande, inte minst den första singeln “Inte så svårt” fick en handfull människor att reagera negativt. “Vi hade långa diskussioner med folk som feltolkade texten och ville få den att handla om främlingsfientlighet men när man för tusende gången förklarat att den inte alls handlade om det och de vägrade ge med sig ger man lätt upp” säger Johan. “Jag ser det hellre som att vi håller upp en spegel mot samhället och väljer man att tolka budskapet på ett främlingsfientligt sätt tycker jag det säger mer om den som tolkar det så än om oss…”

Albumet är inspelat i hemstaden Malmö och den röda tråden är den samma; i samtliga låtar finns mer eller mindre tydliga kopplingar till Sveriges tredje största stad och om hur det är att bo där. Till sin hjälp har man använt en imponerande samling gamla klassiska analoga synthesizers men också modern musikteknik. Magnus Johansson: “Både Johan och jag har ett speciellt förhållande till gamla synthar och speciellt sådana från Korg men här har vi använt oss av det bästa från båda världar; både gammalt och nytt samsas och kompletterar varandra. Den som lyssnar noga kommer säkert känna igen en hel del klassiska synthar.”

Mastringen av albumet har gjorts av Brian Hazard (Color Theory) i USA och för att få till den optimala CD-upplevelsen lät man Alexander Hofman (S.P.O.C.K) sätta ihop låtordningen på skivan. Dessutom blandade man också tidigt i projektet in Gordon Schumway (AutoAuto) som mixkonsult. “Vi ville göra det här på riktigt och vis av erfarenheten vet vi att man lätt blir hemmablind om man försöker sköta allt själv. Att låta någon annan lyssna med färska öron och kommentera under resans gång har tvingat oss att lyfta produktionen flera steg” avslutar Johan.

“Malmö C” släpps i tre versioner; en på CD och två digitala utgåvor. Den ena digitala versionen med titeln “Malmö C förklarad” innehåller kommentarer från bandmedlemmarna där de förklarar respektive spår, inte olikt det som både Pet Shop Boys och Erasure gjort på sina senaste släpp. Magnus förklarar varför: “Det var ett enkelt sätt att ge mer djup åt låtarna. Förr i tiden hade man kanske skrivit det i en booklet men nu kändes det naturligt att spela in kommentarerna i stället. Det var dessutom förbaskat roligt att tvingas tänka till lite om vad låtarna betyder för oss.”

“Malmö C” släpps den 26 maj på CD (digitalt den 2 juni) via Electronic Fantastic Sound. (“Malmö C förklarad” släpps digitalt den 31 maj)

OBS! Håll utkik efter den kommande tävlingen här på Elektroskull med ett antal exemplar av albumet i potten!

Tracklist

01. Inte så svårt
02. Möt min blick
03. Triangeln stannar här
04. Fyra åtta fyra två
05. Du vet så mycket mer
06. Personlig stil
07. Sorgenfri
08. Segla säkert
09. Det skulle bli helt klart
10. Lågan som brinner
11. Malmö C
12. När tiden står still

Artister: Neotek, Project Rotten, Spetsnaz, S.P.O.C.K., Aesthetic Perfection, Kopfer Kat
Datum: fredag 15 april 2o11
Scen: M/S Victoria, Starlight Palace (Das Boot) Stockholm – Tallinn

Foto: Jens Atterstrand

OBS! Missa inte fotoalbumet under rapporten!

Neotek inledde den andra kvällen inför en – om möjligt – ännu mindre publik än Autodafeh fått inleda inför under den första. Trots detta gjorde danskarna en bra insats och liveshowen med inslag av kvinnlig uniformerad fägring lyfte showen ordentligt. Project Rotten följde upp med en rätt ordinär men överlag stark insats med samma liveshow och tema som i Stockholm nyligen. Spetsnaz bjöd på spännande nytt material från kommande skivsläpp, men är tyvärr alldeles för stela och trista live för att fånga min uppmärksamhet. Jag vet inte vad det är med oldschool-EBM band och liveshower men de flesta svenska akter verkar tyvärr lida lite av samma sjukdom där sångarna lunkar av och an på scenen stirrandes i golvet när man framför sina låtar.

Efter detta var det så dags för svenska S.P.O.C.K. Alexander Hofman höll låda på scenen i vanlig ordning och oavsett vad man tycker om deras musik – med material som inte alltid är både roligt och bra utan ofta bara just roligt – så levererar man fortfarande underhållning på allra högsta nivå. Alexander har en underbar kommunikation och kontakt med publiken och glädjen han fortfarande ger oss efter alla dessa år är oerhört roligt att se. Tyvärr drabbades även S.P.O.C.K. av de bestående tekniska problemen på årets Das Boot. Mikrofonera krånglade, men rutinerad som Alexander är så löste han det galant i farten.

Aesthetic Perfection fick sedan vänta bra länge på att få sparka igång sin spelning och som fotograf var utvecklingen under den sista kvarten väldigt intressant, med en fullkomligt vansinnig Daniel Graves oavbrutet skrikandes “get this fucking sound together!” från logen. Det mest fascinerande ar att när man väl sparkade igång sitt set så syntes inte mycket av denna ilska. Sångaren lyser upp i sitt klassiska galna leende och innan den första låten har ekat ut så är allt som det skall igen. Svenska band har mycket att lära av detta. Via fantastisk energi, glädje och underbar kommunikation med sin publik så sopar man mattan med resten av lineupen så det heter duga. Extranumret “Spit It Out” förblir mitt starkaste minne från årets Das Boot.

ElektroSkull – Synthportalen passar på att tacka arrangörerna, alla band, DJ’s och andra inblandade för en väldigt bra upplaga 2011. På återseende!

Neotek

Neotek

Neotek

Project Rotten

Project Rotten

Spetsnaz

S.P.O.C.K.

S.P.O.C.K.

Aesthetic Perfection

Aesthetic Perfection

Aesthetic Perfection

Aesthetic Perfection

Aesthetic Perfection