Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Air"

Jarre och hans vänner

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Idag släpper den franska synthpionjären Jean-Michel Jarre sitt första nya album på åtta år med titeln “Electronica”.

Det är inget vanligt album, på det medverkar 15 toppartister som tillsammans med Jarre gör en resa genom den elektroniska musikens historia. Men först en lektion i hur man blir kungen av syntar – Jean Michel Jarre (67) vet nämligen en hel del om hur det går till.

av Glenn Folkvord

 

1976 släpper Jean-Michel Jarre “Oxygene” som sålt 15 miljoner exemplar och som fortfarande är Frankrikes största skivsuccé. Efter detta har ett antal utomhuskonserter i storstäder världen runt sett dagens ljus, ofta med några miljoner i publiken. Man ser till att uppdragsgivarna är NASA eller fursten av Monaco. Men ska man behålla platsen på tronen måste man ge ut en skiva där man samarbetar med en nästan absurd mängd elektronikastjärnor, kändis-DJs och synthpionjärer, vilket Jarre gör nu. På “Electronica” sitter Jarre sida vid sida med några av de största artisterna från den elektroniska musikens historiska och nutida scen.

Air, Laurie Anderson, Massive Attack, M83 och Moby är självklara partners för Jarre när han för första gången hämtar in artister som får vara mycket mer än bara gästmusiker. Konceptet på albumet, det första på åtta år, har varit att samarbeta med produktionen på ett sådant sätt att varje låt skulle kunna platsa på både ett Jarre-album och i vederbörande partners egna projekt.

“När man lyssnar på Tangerine Dream eller Moby, hör man direkt att det är Tangerine Dream eller Moby. Jag ville samarbeta med artister som har en distinkt egen stil, men framför allt som jag känner en gemenskap med och som jag delar musikaliskt DNA med, direkt eller indirekt. Det här är ingen Jean-Michel Jarre featuring-skiva, utan samarbetet har varit på riktigt och jag ville ha med artister som har influerat mig och betytt något för mig personligen”, säger Jarre om hur han valde ut artisterna. Det startade med mail och telefonsamtal runt om i världen för fem år sedan. Jarre komponerade musik som i ljudbild och teknik var anpassad efter varje artist, och när alla tackade ja, växte projektet till två skivor. “Bara för att jag inte har hunnit mixa klart alla låtar, blir det en uppföljare nästa år, med fler intressanta namn på gästlistan. Detta är mitt största skivprojekt någonsin”.

Tackade ja gjorde också trance-DJen Armin van Buuren och skräck-regissören John Carpenter, som är känd för sin elektroniska filmmusik i klassiker som “Halloween”, “The Thing” och “Flykten från New York”. Från “synthmusikens andra hemland”, som Jarre kallar Tyskland, hämtade han Tangerine Dream, som grundades av Edgar Froese på 60-talet. Samarbetet gav “Zero Gravity”, som blev Froeses sista inspelning innan han dog i januari. Från den yngre generationen ville Jarre ha med brittiska elektrotjejen Little Boots, dreampopparen Anthony Gonzalez i M83, electrohouseproducenten Boys Noize och en av Jarres absoluta favoriter, duon Fuck Buttons. Lite oväntat är det kanske att Jarre också tycker att den kinesiska konsertpianisten Lang Lang och The Who-gitarristen Pete Townshend hör hemma i detta syntetiska landskap. Townshend, förklarar Jarre, var en av de första inom brittisk rock att blanda syntar och sequencers på låtar som “Baba O’Riley”. The Who var också med och skapade rockoperan, där det visuella och konceptuella spelar en stor roll, precis som i Jarres egna konserter med fyrverkerier och laser. Lang Langs roll på skivan beskrivs som yin och yang, där det organiska möter det syntetiska, precis som titeln hintar om; älven och tåget.

Vince Clarke från Depeche Mode, Yazoo och Erasure var också ett givet namn, då Clarke står bakom “ljudet av 80-talet”, enligt Jarre“Vince Clarkes ljud är mycket precisa och skarpa, och han lyckas skapa en optimistisk, dynamisk beat som kopplar i hop 80-talets energi med det som yngre artister i dag gör. Sättet Vince Clarke kombinerar rytmer och melodier gjorde honom till en mycket viktig partner på skivan. Han och jag var två nördar som gjorde musik i hop, det var jätteroligt!”

“Electronica” är musik om musik. Inte direkt en karta över hur syntar, datorer och plugins har format en stor del av dagens musik, men ändå nerdyk i den utveckling som musiken har gått igenom de senaste 40 åren, från analoga ambientlandskap till arenatrance. Varje låt har dessutom ett eget tema eller koncept, och Air-samarbetet “Close Your Eyes” illustrerar detta tydligt; vissa ljud kommer från riktiga 60-tals-oscillatorer som användes av laboratoriemusiker i elektromusikens barndom, och på ett musikaliskt sätt går låten igenom manuellt klistrade tapeloops, 70-talets analoga modulsynthar, Fairlight-sampling, 80-talets digitala MIDI-teknik, och som avslutning ljud processad i en app på en iPad. Låten spelades in både i Airs egen studio och i Jarres privata studio, med upp till 90 spår i Ableton Live 9. Jarre har alltid blandat ny och gammal teknik och basen på “Close Your Eyes” kommer från en ARP 2600 som ursprungligen fick en delayeffekt från en Revox B77 bandspelare, men som senare i mixningen ersattes med plugins. “Nu för tiden är min favoritdelay Replica från Native Instruments, men när jag mixade låten var den inte utgiven än, så jag fick använda Waves H-Delay på ARP-basen”, upplyser Jean-Michel Jarre.

En annan gammal hårdvara som skapade många av trumljuden på Jarres andra album “Equinoxe” (1978) är 60-talstrummaskinen Keio Minipops 7, som Jarre inför den nya skivan samplade och körde genom gitarrphasern ElectroHarmonix Small Stone, som i Jarres projekt står sida vid sida med Abletons Max for Live effektplugins. För Airs vokala pålägg används Roland-vocodern Roland VP550. Jarre motiverar valet så här: “Den var en säljflopp, men jag gillar hårdvaror som inte säljer, för det betyder att de har något unikt. VP550 ger en av de bästa vokaleffekterna, inte bara för själva ljudkvalitén utan också för att man i maskinen kan manipulera det torra ljudet, vilket inte alltid är fallet med vocoders och ibland gör det svårt att höra vad man sjunger.”

“Electronica” spelades in med ungefär hälften syntar och hälften mjukvaror, och i bland bedömdes softsyntar vara ett bättre alternativ än den fysiska förlagan. Till exempel gillar Jarre Native Instruments Monark. “Den är en av de bästa, faktisk mer lik en Minimoog än en fysisk Minimoog Voyager. Man får djupare padljud, eftersom man ofta får för mycket i de högre mellanfrekvenserna och för lite i de lägre mellantonerna. Men nu får vi fram mer djup i ljudet.”, säger Jarre.

Albumet har tagit nästan 5 år att skapa, bland annat eftersom Jarre reste världen runt för att jobba med sina kollegor på plats. Han kunde ha gjort det enkelt för sig och skickat filer över nätet, men trots kärleken till teknik, tyckte han att det var viktigt med en personlig kontakt, speciellt eftersom projektet är någonting helt annat än remixjobb eller snabba vokalpålägg. “Givetvis skickade vi filer också, men den personliga kontakten var avgörande. Att se en person i ögonen, känna av reaktioner, skratta i hop och känna gemensam tvekan gjorde att riktiga relationer uppstod, vilket kan ge andra resultat än mer effektiva onlinemetoder”, tycker Jarre. Skivan är inspelad bland annat i Bristol, Paramount Studios i Los Angeles, i New York och i Jarres egen studio i Paris.

Jean-Michel Jarre studerade under Karlheinz Stockhausen, Pierre Schaeffer och Pierre Henry men kom tidigt på tanken att skapa en bro mellan modern experimentmusik och pop. I förlängningen har det influerat hur Jarre tycker man ska lyssna på musik. 2004 spelade han in “Aero” i 5.1 surroundljud från grunden. Till den nya skivan har vissa låtar mixats i 3D-ljud, en ny teknik som Jarre har medverkat till utvecklingen av tillsammans med ett franskt företag. Tekniken kallas Audio 3D och simulerar surround i vanliga hörlurar eller stereohögtalare. “Att lyssna i 3D är naturligt och 3D-ljud kommer att bli nästa stora grej, då man inte behöver vare sig utrustning eller appar för att spela upp det”, tror Jarre.

“Electronica” är ett tvådelat projekt som följs upp 2016 med ytterligare ett album. På den medverkar också ett antal välkända namn som David Lynch, Yello, Hans Zimmer, Portishead, Sebastian Tellier, Gary Numan, The Orb och en rad andra från den internationella elektroniska musikscenen. Är man kungen av syntar så nöjer man sig inte med mindre. Det gör inte Jean-Michel Jarre.

Syntar och annan utrustning på “Electronia” (i urval)

Eminent 310
Moog Taurus
Roland VP550
ARP 2600
Oscillatorer från fransk public service radio
Fairlight
EMS VCS3
Revox B77 med magnetband och klistertejp
Memorymoog
Rhodes elektrisk piano
Sequential Circuits Prophet 5 ??
ElectroHarmonix Small Stone
Elka Synthex
Keio (Korg) Minipops 7
Elektron Analog 4
Theremin
Moog 55
Roland Jupiter 8
Arp Omni 1
Arp Pro DGX
Serge
Nord Lead A1
GRP A4
EMS Synthi A
Moog Modular
GRP
Blofeld
Emulator 2
Mellotron

 

Några mjukvaror och plugins

Massive
Razor
Native Instruments Monark
Waves H-Delay
Ableton Live 9
Animoog
Cytomic Glue
Convolution Reverb Pro
EQ Eight
Lexicon Native Plate Reverb
Olika IRCAM plugins från Flux
U-He Diva
D16 Toraverb
Omnisphere
Native Instruments Komplete Kontrol 61
iZotope Ozone 6
Matrisequencer (touch screen)

 

Delaykliniken – “Air”

Tags: , , , , ,


Delaykliniken presenterar den officiella musikvideon till “Air” som finns ute nu via Progress Productions.

Syndrome x/209 – “Gemini”

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) Digital, Spotify
Skivbolag: Osignerat
Releasedatum: 11 maj 2012
Genre: Harsh-EBM
Recensent: Joakim Holfve

Fullgod harsh-EBM utan överraskningar

Syndrome x/209 är soloprojektet från Project Rotten-keyboardisten Kettil Sundberg och “Gemini” är den andra officiella fullängdaren efter debuten med “Feline Daemon” från 2009.

“Gemini” uppfyller alla kriterier när det gäller harsh-ebm. Den som letar efter snabba beats, distade vokaler och tungt tryck blir inte besviken. Plattan går i gång med ett lugnt intro innan det brakar loss i “Air”. Dock kommer den första delen av albumet av sig något, när ingen av låtarna riktigt imponerar. Det är först via “Left Behind” som saker och ting börjar lyfta. I nyss nämda spår samt de två låtarna “Skyshot” och “Smiley Face” (där Kettil samarbetar med Project Rotten-kollegan Fredrik Croona) levererar “Gemini” sin absoluta peak och här visar frontmannen att han är en av Sveriges för närvarande skarpaste musiker och låtskrivare inom genren.

“Left Behind” visar i sin tur på skönt sound där framför allt det musikaliska imponerar. Den genomgående synthslingan som får ta plats lyfter hela låten. De tidigare nämda “Skyshot” och “Smiley Face” i sig står inte ut överdrivet mycket jämfört med de första spåren men här fallar bitarna på plats och i stället för att kännas en smula anonyma sätter de sig fast. “Smiley Face” har även en tyngd som jag annars saknar överlag på “Gemini” och den dova basgången lyfter hela låten!

Den senare delen av albumet faller sedan tillbaka en smula igen men håller fortfarande bra klass. “Fade Away” är den som ger mest där de samplade kvinnoviskningarna samt det lite överraskande tonslingorna ger en skön ljudbild. “Red” är den mest experimentella låten där det vokala helt har fått stå tillbaka och Syndrome x/209 gör det bra. Dock saknas det något, jag vet inte om man ska kalla det tyngd men det känns ibland som att något har fallit bort från “Red” och känslan blir lite densamma som i “Air” och “Eden”.

Just “Air” finns även remixad av Preemptive Strike 0.1 innan man låter ett outro avslutar albumet. Remixen är av den grövre skolan och mycket har skalats bort och lagts till. Ett munkhummande som påminner mig om introt till E-Types gamla “Explorer” finns representerar liksom trevligt distade synthslingor som gör sig riktigt bra.

Till syvende och sist är “Gemini” ett fullgott album i genren. Jag får känslan av att Kettil kan bättre än så här och även om det är svårt att poängtera just vad det är som fattas jämfört med hans andra band Project Rotten, som är snäppet bättre, så är det svårt att bli något annat än nöjd över “Gemini”. Kunnandet finns där, likaså det musikaliska (vilka tar sig uttryck i det löjligt bra outrot) – det gäller bara att finslipa det ytterligare.

Tracklist

  1. Intro (Scream)  1:16
  2. Air  4:38
  3. Eden  5:19
  4. Left Behind  4:38
  5. Skyshot  3:33
  6. Smiley Face (feat. Project Rotten & Fredrik Croona)  4:30
  7. The Lie  5:51
  8. Fade Away  6:07
  9. Red  5:24
  10. Air (Preemptive Strike 0.1 Remix)  4:03
  11. Outro (Silent)  4:18

Foto: Rostam Zandi

Digitalism – “I Love You, Dude”

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD, Digital
Skivbolag: V2 Music
Releasedatum: 21 juni 2011

Genre: Electronic

5/10

Helheten starkare än de enskilda beståndsdelarna

Digitalism’s hyllade debut “Idealism” släpptes så sent som 2007, vilket är nyligen då det känns som om man man hört det överallt, i alla tider och sammanhang. Ändå fastnade jag aldrig riktigt för dem. Det var alldeles för mycket lounge eller house och alldeles för lite av den speciella nerv som kännetecknar bra synthmusik. Jag störde mig också på att de var ännu ett franskt (fast tyskt) band som tycktes ha lyssnat och inspirerats mer av kitchig sjuttiotalsrock, disco och LA än synthens anfäder, dekadens och Berlin.

När jag nu lyssnar igenom deras nya album, förvånande nog kallat “I Love You, Dude”, kan jag titeln till trots konstatera att det knappast är något revolutionerande som hänt. Man har behållit sin identitet och den som gillade Digitalism då gör det säkert nu.

För den som inte är så bekant med Digitalism är den självklara referensen Daft Punk och ett antal andra franska electro- och houseartister. Soundet är varmare och mjukare än jag minns “Idealism”. Första spårets synthstråkar över klassisk discobas och klatchiga trummor ger ändå en billig känsla, som om man använt de förinställda ljuden på ett billigt keyboard. Det låter Daft Punk från “Human After All” eller senare, tyvärr, då Daft Punk var mycket bättre på sina två första album. Därefter fortsätter det i ett par ganska ointressanta spår, bland annat via singelsläppet “2 Hearts”, av vanlig popmusik men med ett liknande sound, kompetent men ointressant sång och då och då diverse avbrott för långa solon, alltid utan någon som helst nerv.

Femte låten får mig att rygga tillbaka redan genom sin titel; “Forrest Gump”, en av historiens mest överskattade filmer och återigen kommer jag att tänka på franska housartister som i sitt kulturellt protektionistiska hemland älskar allt som är smaklöst, over the top-känslosamt och klichéamerikanskt. Låten är dock inte dålig även om den är tämligen ointressant musikaliskt och räddas något förvånande av just texten och gästspelande Julian Casablancas (från The Strokes) hyfsade sång. “Reeperbahn” är Digitalisms tamare version av Daft Punks “Robot Rock”; gitarrliknande ljud, lite mer ös men det svänger inte alls lika mycket. “Antibiotics” är en repetitiv technolåt med ganska sköna trummor, lite vocoders och andra inklippta röster långt bak i ljudbilden. Den är helt okej och funkar säkert bra på ett modernt dansgolv, som utfyllnad mellan två mer distinkta danslåtar. (fortsättning nedan)

Albumet avslutas som det börjar: Inte dåligt, inte heller speciellt bra. Man väntar hela tiden på att de ska komma igång ordentligt men så sker aldrig. Låtar ändrar karaktär flera gånger, sång kommer och går men engagemanget hos mig och nerven i musiken är frånvarande. Albumets styrka är dock dess helhet, summan är större än de enskilda beståndsdelarna. Jag kommer på mig själv med att uppskatta albumet som bakgrundsmusik men är aldrig sugen på att sätta på en särskild låt, med ett undantag:

Den sista låten heter av någon anledning Encore men som encore borde man ha valt den tredje låten från slutet; “Just Gazin'”, är alldeles för bra för att klämmas in mellan menlösa instrumentalstycken i ingenmansland. Här är den omedelbara referensen istället Air och det är en betydligt bättre Air-låt än vad fransmännen(!) själva har åstadkommit på ganska länge. Ultramjuk elektronisk singer-songwriter house kan vi kalla det, eller bara en jävligt skön lugn låt helt enkelt. Det är först med “Just Gazin’” som jag egentligen förstår albumet, inte minst dess titel; “I Love You, Dude”. Den borde ha varit en värdig avslutning och framförallt borde den ha släppts på singel lagom till min semester.

// Thomas Pettersson, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist

  1. Stratosphere
  2. 2 Hearts
  3. Circles
  4. Blitz
  5. Forrest Gump (feat. Julian Casablancas)
  6. ReeperBahn
  7. Antibiotics
  8. Just Gazin’
  9. Miami Showdown
  10. Encore

Lyssna på Spotify!

Erasure aptitretar med singelsläpp – lyssna här!

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Som vi rapporterat tidigare så är Erasure snart redo att skeppa det nya studioalbumet “Tomorrow’s World”, som släpps i början av oktober månad.

Men innan det är dags för albumet att landa i butikerna så aptitretar den brittiska synthpopduon med singeln “When I Start To (Break It All Down)” redan i slutet av september.

Titelspåret remixas av bland annat duon Steve Smart/Westfunk samt den mångfacetterade låtskrivaren, producenten och mixaren Kris Menace (aka Christophe Hoeffel), som förutom sitt eget material även är känd för sitt arbete med Felix Da Housecat. Kris är också känd för produktions och remixarbeten åt en mängd andra artister, exempelvis Moby, Air, Röyksopp och Depeche Mode.

Utöver detta inkluderas även den exklusiva b-sidan – med samma titel som det kommande albumet – “Tomorrow’s World”.

(Lyssna på “When I Start To (Break It All Down)” nedan!)

“When I Start To (Break It All Down)” släpps den 26 september via Mute Records.

Tracklist

  1. When I Start To (Break It All Down) (Single Mix)
  2. Tomorrow’s World
  3. When I Start To (Break It All Down) (Steve Smart and Westfunk Remix Main Room Mix)
  4. When I Start To (Break It All Down) (Kris Menace Remix)
  5. When I Start To (Break It All Down) (Little Loud Remix)

Erasure – When I Start To (Break It All Down) by Mute UK