Elektroskull photographer and darkwave/post punk/cold wave fan Patrik Lark (Darklark) brings us a best-of list with his personal favourites of 2018.

Albums

1. Whispering Sons – Image

2. Kill Shelter – Damage

3. Ash Code – Perspektive

4. Actors – It Will Come to You

5. Delphine Coma – Leaving the Scene

6. Traitrs – Butcher’s Coin

7. The KVB – Only Now Forever

8. Buzz Kull – New Kind of Cross

9. Rendez Vous – Superior State

10. Geometric Vision – Fire! Fire! Fire!

Top 20 songs (click YouTube button for the music video)

Whispering Sons – ”Alone”
Holygram – “A Faction”
Actors – “Slaves”
Agent Side Grinder – “Stripdown”
Ash Code – “Flesh and Words”
Kill Shelter – “In Decay”
Ist Ist – “Exist”
Delphine Coma – “Is This Forever”
Twin Tribes – “Shadows”
The KVB – ”Above Us”
Traitrs – “Daughters Lies in Empty Fields”
Geometric Vision – “Jelly Dream”
Rendez-Vous – “Double Zero”
Boy Harsher – “Face the Fire” 
The Coventry – “Natural Order”
INVSN – “Forever Rejected” 
NONN – “Clear”
Buzz Kull – “Ode to Hate” 
Lizard Pool – “Staircase Balcony” 
New Haunts – “Waves” 

Check out Patrik’s darkwave/post punk/cold wave Spotify playlist here!

Ett numera något decimerat Agent Side Grinder med nyrekryterade sångaren Emmanuel Åström i spetsen stod den 26 maj på Slaktkyrkans scen i Stockholm i Klubb Döds regi med supportakterna Isolated Youth och Hemgraven.

Jens Atterstrand och Jannice Faringer rapporterar från kvällen.

Trots att den tidigare kvintetten Agent Side Grinder numera har decimerats till en trio, efter Thobias Eidevald, Henrik Sunbrings och Kristoffer Grips avhopp, så kändes det ändå hemtamt när Stockholmsbandet intog Slaktkyrkans scen denna lördagkväll i slutet av maj. Förväntningarna var säkert höga hos många, framförallt över hur den nyrekryterade sångaren Emanuel Åström skulle lyckas axla ex-sångaren Kristoffers mantel men också såklart rent soundmässigt med tanke på den reducerade banduppsättningen.

Att ersätta den tidigare sångarens Kristoffer Grips oerhört starka scenspråk, originella framtoning och karisma, är måhända ett uppdrag för en högst modig person. Men med facit i hand så ger vi betyget med beröm godkänt till Emanuel som bjöd oss på en välljudande och fin sånginsats. När det kommer till scenspråket så var publikkontakten väldigt bra och vi är fullt övertygade om att Emanuel kommer att muta in sitt scenutrymme mer och mer och utveckla sin personliga stil framöver. Dessutom var han ju omgiven, på båda sidorna av de två trygga grundpelarna Peter Fristedt och Johan Lange.

De öppnade spelningen med nya låten “In From the Cold”, kanske med en liten smula nervositet men med det varma mottagandet från publiken så lossnade det snabbt och när de radade upp låtar som “Mag 7”, “This is Us” och “Giants Fall” så ökade jublet från publiken ännu mer. Scenografin var typiskt ASG-ig med kallt vitt ljus och det klassiska neonrörs X:et. Plus också för de kraftiga stålfjärdrarna som Lange spelade på.

Kanske var detta lite av ett genrep inför en på hemmaplan trogen publik men ett riktigt bra sådant och det kommer bli väldigt spännande att följa Agent Side Grinders äventyr även i fortsättningen.

Setlist

In From the Cold
Life in Advance
Mag 7
Inner Noises
Giants Fall
Doppelgänger
This is Us
Wolf Hour

Extranummer

Allisin Sane (No. 2)

Agent Side Grinder (Jens Atterstrand/Elektrophoto)

Agent Side Grinder (Jannice Faringer/Svartpunkt)

Hemgraven (Jens Atterstrand/Elektrophoto)

Isolated Youth (Jens Atterstrand/Elektrophoto)

Agent Side Grinder, som numera består av den nyrekryterade sångaren Emanuel Åström, Peter Fristedt och Johan Lange, presenterar videon till den nya singeln “Doppelganger” som finns ute nu i en begränsad 7″ vinylutgåva via Progress Productions.

Stötta både bandet och Elektroskull på samma gång och Beställ här!

Svenska postpunk/industrial-akten Agent Side Grinder, som senast var albumaktuella med den Manifest-vinnande Alkimia (2015) släpper nya singeln “Doppelgänger” i en handnumrerad och begränsad 7″ vinylutgåva på Record store day den 21 april som kan förbokas här redan nu!

Tvåspårssingeln kommer även med b-sidan “In From the Cold” och de båda spåren är bandets första låtmaterial med den nyrekryterade Emanuel Åström som ersätter den tidigare sångaren Kristoffer Grip och släpps nästan exakt ett år efter det att tre av de tidigare bandmedlemmarna lämnat.

Agent Side Grinder består utöver den nya sångaren numera av Peter Fristedt och Johan Lange. Missa inte intervjun vi fick med Peter tidigare den här månaden som finns att läsa här!

“Doppelgänger” släpps den 21 april via Progress Productions.

Tracklist

A. Doppelgänger
B. In From the Cold

Vi är många som har längtat efter ny musik från den svenska postpunk/industri-akten Agent Side Grinder. Snart är väntan över då bandet nu är aktuella med nytt material. Dessutom har de en rad livespelningar inbokade under det kommande året, bland annat på Slaktkyrkan den 26 maj i Klubb Döds regi.

Jannice Faringer fick ett litet snack med Peter Fristedt om både det som varit och det som komma skall.

Om vi backar bandet till då allt började. Ni har ju varit med ett tag nu, vill du ge en kort recap?

– Jag och Johan Lange lärde känna varandra när jag drev ett litet skivbolag och skulle spela in en skiva med en grupp Johan var medlem i och vi pratade en hel del om synthar och sound. Vid den tidpunkten hade jag ett annat band och ville att Johan skulle komma med i det bandet men de andra medlemmarna ville inte det. Så småningom ringde jag Johan och berättade att jag vill starta ett nytt band och att jag hade hittat på namnet ”Agent Side Grinder”. Vi träffades regelbundet och experimenterade med trummaskiner, sequencers och synthar. Under 2006 spelade vi i Amsterdam och fick ett erbjudande efter spelningen om att släppa en vinyl sjua på skivbolaget Enfant Terrible. 2008 kom våran debutskiva och det blev lite av en hit både bland synthare, gother, punkare och hipsters etcetera. En skiva som var bred men ändå smal. Det har blivit lite av vårt sätt att jobba, att göra musik som är smal och svår men att hitta ett sound som gör den tillgänglig.

Namnet är ju intressant, vad betyder det egentligen? Var det bara du och Johan som spelade in debutplattan och var det först på Irish Recording Tape som de övriga medlemmarna kom in i bilden?

– Namnet var en gammal anteckning jag hade och har ingen egentlig betydelse annat än att det lät bra. När vi spelade in sjuan och första albumet hade Kristoffer Grip (sång) kommit med. Sedan var Johan i USA under drygt ett år och då kom Alexander Blomqvist (vår första basist) och Henrik Sunbring med som vikarier. När Johan kom tillbaka blev dom kvar och vi spelade in Irish Recording Tape.

På tal om medlemmar (och en fråga många undrar över) – Kristoffer hoppade (plötsligt) av, kan du berätta om vad som egentligen hände?

– Jag hade ingen aning att han gick i tankar på att lämna bandet, det kom som en chock. Till oss andra sa han att han ville fokusera på det han är utbildad till det vill säga konstnär. Henrik och Thobbe lämnade bandet då de inte såg någon framtid utan Kristoffer.

Vi är ju så nyfikna på den nya sångaren Emanuel Åström, som blev er nya sångare på ett lite annorlunda sätt, hur gick det till?

– Vi började i princip direkt efter Kristoffers avhopp att leta efter en ny frontperson. Dock var det väldigt svårt och det kändes nästan hopplöst. En kväll satt jag och Johan på Bierhaus innan vi skulle gå och se Lebanon Hannover på Nalen. När vi gick upp mot Nalen så sprang vi på Emanuel (vi kände Emanuel då han hade arrangerat en ASG spelning i Uppsala). Emanuel frågade hur det gick om vi hade hittat någon sångare och så vidare. Då frågade Johan honom om han kan sjunga och Emanuel svarade då, ”ja, klart att jag kan sjunga”, ”jag kommer till er replokal i veckan”. Det var som i en film, vi tänkte inte alls på honom eftersom att vi inte visste att han var en duktig sångare. Han är en fantastiskt person och frontman.

Med tanke på den nya konstellationen hur har det påverkat er och soundet på det kommande albumet? Kommer det gemene ASG-fanet att känna igen sig?

– Absolut! Låtarna och soundet finns där och jag skulle snarare säga att det låter mer ASG än tidigare. Sedan upplever vi att vi kan jobba snabbare och effektivare nu när vi bara är 3 personer. Det blev ett rätt så stort projekt när vi var sex personer som skulle säga sitt i princip om allt, från ett trummslag till huruvida vi skulle ta en spelning eller ej.

Sedan starten har ni släppt via en handfull olika etiketter men precis som med senaste släppet Alkimia (2015) släpper ni även nu via Progress Productions, hur kommer det sig?

– Vi har alltid haft bra relationer med tidigare labels och med många bolag har det varit bestämt från början att det ska släppas bara en vinyl, ep etcetera. När vi började jobba med Torny Gottberg var det för att vi ville ligga på ett bolag och jobba långsiktigt. Vi har ett väldigt bra samarbete och bollar mycket idéer.

Avslutningsvis, nytt album och turné på gång under 2018 och ni spelar tillsammans med Hemgraven och Isolated Youth på Slaktkyrkan den 26 maj. Hur resten av planerna ut? Hur kommer förändringarna i bandet påverka live-setupen?

– Vi har en hel del spelningar bokade i höst så det kommer att bli ett kul år. Live har vi gjort lite omflyttningar angående vem som gör vad på scenen. Vi repar för fullt nu och tror att många kommer att gilla det vi gör nu. Det blir både nytt och gammalt.

Helgen den 12-13 augusti så arrangerades den första upplagan av den nya storsatsande festivalen Subkult.

Niklas Hurtig och Patrik Lark ger här varsin sammanfattning ur lite olika perspektiv.

Text: Niklas Hurtig och Patrik Lark
Foto: Patrik Lark, Jens Atterstrand och Krichan Wihlborg

Niklas Hurtig (festivalbesökaren)

I mitten av augusti anordnades den första av förhoppningsvis många inkarnationer av Subkultfestivalen i Folkets Park i Trollhättan. Med fokus på alternativ musik och stilar såsom synth, goth, alternativ pop och liknande var tanken att föra arvet från Arvikafestivalen vidare. Med organisationer som Rätten till sin identitet, SUB – Riksförbundet för subkulturer, Subvox m.fl. bakom festivalen så är intrycket att dessa verkligen brinner för allt det som festivalen står för och ämnar åstadkomma.

Trots att det var första upplagan av Subkultfestivalen fanns det en liten camping på andra sidan Göta Älv, ungefär 15 minuters promenad från Folkets Park. Där huserades ca 100 besökare från alla möjliga ställen i Sverige (och även världen) som höll festivalfanan högt med partytält, trasiga campingstolar, drickbart i mängder, härlig inställning och slumpmässig musik av alla sorts typer. Allt det som en festivalcamping ska innehålla med andra ord. Det var städat (rent generellt sagt, inte så mycket på marken kanske) och folk var väldigt trevliga och hjälpsamma trots promillehalten.

Om man ska fokusera på själva festivalområdet för en stund så kan det sammanfattas i folktomma spelningar som varvades med smockfulla, men det hade vädret en stor del i. Extra mycket då det aldrig är speciellt gynnsamt att spela runt lunch och speciellt inte om det öser ner. Huvudscenen Aura var fullstor och låg mitt i området, medan den mer klubbinspirerade scenen Stella låg i en närliggande fastighet. Över huvud taget var det nära till allt men ändå inte ”för litet”. Den lilla DJ-scenen Helgon höll besökarna varma med pumpande musik mellan akterna. Trots det regniga vädret på dagarna var kvällsakterna välbesökta. Vakterna och arrangörerna var trevliga och det hela var bra organiserat trots lite förvirring om möjligheterna till matservering strax efter öppning på fredagen. Bra priser och inte för mycket kö någonstans indikerar att det var bra dimensionerat efter besökarantalet.

Rent generellt är det ett mycket högt betyg för denna premiär nästan helt fri från barnsjukdomar, vilket tyder på professionella eldsjälar bakom det hela. En bra organisation toppat med en riktigt bra line-up bidrog till detta. Förhoppningsvis avskräckte inte vädret varken artister eller besökare så pass att det inte ska bli en uppföljare nästa år, vilket verkligen behövs för att föra Arvika-andan vidare till nya generationer!

Bästa liveakter: Tiamat och Wulfband.

Foto: Jens Atterstrand

Patrik Lark (skribent och fotograf)

Lava Bangs inledde festivalen som första liveband redan kl. 12:30 på fredagen. Det var tyvärr få som hade lyckats ta sig till Trollhättans folkpark så tidigt, dessutom duggregnade det. Men det var betydligt bättre tryck uppe på stora Aura-scenen. Lava Bangs var ett riot grrl-band med bra energi som inte skämdes för sig, ösigt och melodiöst på en gång. Förde tankarna lite till tidiga Sahara Hotnights.

Asperger Synthdrome gick upp på den mindre inomhusscenen Stella, vilket var ett bra drag då scenljuset blev mycket snyggare därinne än ute på stora scenen så tidigt på dagen. Asperger Synthdrome spelar ingenting på scenen, det är de två goth-ikonerna Adora BatBrat och Victoria Lovelace som kör singback till nostalgisk synthpop. Att sången sladdar mer än lovligt vägs upp av tjejernas patenterade och unika visuella stil, i form at kläder och smink, som gjort dem kända internationellt. Musiken får man ta för vad den är.

Then Comes Silence blir bara bättre för var gång man ser dem. I begynnelsen gick det lite långsamt och de betonade det psykedeliska, men numera har de blivit ett indierockband med kraftfulla upptempolåtar vars riff och melodier håller högsta klass. De spelade säkert fyra till fem riktiga vassa låtar i den mörkare skalan, doftandes postpunk och gothrock. Det envisa duggregnet skrämde nog bort en del, men i publiken stod flera namnkunniga musiker och såg nöjda ut. Det är ett sådant band som andra musiker gärna upplever.

Me The Tiger från Falun var överraskande bra, klart tuffare live än på skiva. I botten låg någon form av synthpop men Tobias Anderssons gitarrpålägg drev upp ljudbilden till något rivigare och mäktigare, i trakterna av vad Machinista gör. Gabriella Åströms röst satte utan vidare alla starka melodier och man förstår att det här bandet även var inbokat på M’era Luna och Infest.

Agent Side Grinder visade varför de är ett av Sveriges absolut bästa band inom den mörkare scenen. Med sin unika blandning av Joy Division, Kraftwerk och Throbbing Gristle spred de en skön melankolisk stämning från den rökfyllda scenen. Kristoffer Grips djupa stämma och karismatiska scenpersonlighet fick oss alla att glömma det lätta duggregnet. Det skitiga och lite råa retrosoundet från tape-effekter och gamla analoga synthar vävdes elegant ihop till originella låtar som “Into the Wild” och “This Is Us”. Tempot var inte lika högt som hos Then Comes Silence, istället låg styrkan i bandets karaktär och närvaro på scen. Det är alltid lika kul att se Agent Side Grinder live.

The Operating Tracks spelade en kompromisslös belgisk EBM i samma skola som The Klinik. Tyvärr tvingades EBM-tjejen Rein ställa in sitt uppträdande vilket även kom att påverka The Operating Tracks, då Rein brukar dyka upp som gästartist under låten “Testify”. När hon inte kunde medverka plockades hela låten bort, vilket var synd då jag anser det vara deras allra bästa låt. Bortplockade var även de estetiska backdropfilmerna. Kvar blev bara två ganska stillastående keybordister som manglade Stella-scenens väggar och tak med riktigt hårdför body-synth mellan blixtrande lampor. Gott nog, men det var inte deras bästa framträdande.

Covenant får med sina många år på nacken räknas som Sveriges allra största synthband, inte minst i ett internationellt perspektiv, där de ofta headlinar på stora festivaler. Denna kväll bestod trion av Andreas Catjar och Daniel Myer bakom Eskil Simonsson och de hyllades i Trollhättan med ett mycket uppskattat uppehåll i regnvädret. Kanske berodde det på Daniel Myers medverkan att många låtar tycktes sakna stråkar, pads och körer. I Haujob jobbar han mest med basgångar och rytmer och så tenderade det att låta denna kväll. Det gav Eskils sång lite dåligt understöd och det sedvanliga flytet i örhängen som “Call the Ships to Port” och “Bullit” ville inte riktigt uppstå. Däremot fungerade konceptet utmärkt när Daniel Myer klev fram och sjöng ledstämman på “Lightbringer” i en ny mer rytmisk version, som kanske var spelningens mest positiva överraskning. En ny låt från kommande albumet spelades också. Den lät väldigt lovande i verserna med sitt kraftfulla och lite råa sound, men det där lilla extra i refrängen verkade saknas. Vi får väl se hur den tar sig när den kommer ut. Kul var det i alla fall att se de tre så inspirerade på scenen. Eskil gjorde flertalet glädjeskutt mellan sina stilistiska poser, Daniel Myer gav järnet som vanligt och Andreas Catjar skruvade frenetiskt på sina synthar och sitt fastspända stränginstrument. Även om det inte var den bästa spelning Covenant har gjort så var det fullt tillräckligt för att sprida en härlig stämning från den snyggt upplysta Aura-scenen och avsluta första festivaldagen på bästa sätt.

Wulfband gjorde en bejublad spelning på den lite mindre inomhusscenen Stella. Det var exakt rätt band på rätt plats i rätt sammanhang. Deras kompromisslösa energi-body piskade upp en lätt kaotisk moshpit framför scenen. Man må säga vad man vill om plojband med masker och skoltyska, men det var riktigt tajt och medryckande och mycket svårt att värja sig emot live. Denna kväll nöjde sig inte de maskerade med att bara vara två på scen. Det ramlade in flera maskerade gästartister. Hela The Operating Tracks var också uppe på scen. Chockerande nog visade sig Carolina vara en mästare i att headbanga, med sitt jättelånga hår som en vinande piska, till “Attentat”. Får en synthare verkligen göra så, frågar man sig? För de body-synthare som hade hoppats på svett-dans till något hårt så var detta den självklara höjdpunkten på festivalen. Troligen en av Wulfbands bästa spelningar hittills.

Clan of Xymox fick äran att gå ut som sista band på Subkultfestivalen. Tyvärr hade delar av bandet fastnat i Finland så de blev bara tre man på den stora Aura-scenen. Det var lite synd för Ronny är ju inte känd för att leva rövare på scenen och de andra två var fast bakom vardera synthstativ. På Castle Party i Polen nyligen var de fem, med både basist och extra leadgitarrist. Intrycket blev en smula meditativt i jämförelsen med Wulfbands spelning alldeles innan. Men så har Clan of Xymox en utmärkt repertoar av gamla fina gothklassiker som de fyrade av till Aura-scenens mäktiga ljusbad. Lite synd att Clan of Xymox fokuserade på ganska lågmälda låtar, själv hade jag gärna hört mer av de lite äldre och tuffare upptempolåtarna. Hur som helst var det en pampig avslutning på Subkultfestivalens första år.

Elektroskull ber att få tacka eldsjälarna bakom arrangemanget för en fantastisk vistelse och redaktionen ser redan fram emot nästa års upplaga.

Foto: Patrik Lark

Foto: Krichan Wihlborg

Medan 2014 var mycket av de nya stjärnorna och heta debutanternas år så blev 2015 året där både gamla och nya hjältar återvände till scenen med comebackalbum i varierad kvalitet. Bland gamlingarna fann vi pionjärer som New Order, Duran Duran och A-ha medan storheter från vår tid som Beborn Beton och Camouflage i sin tur återvände med nytt material.

Den genomgående känslan under det gångna året är också att alternativ elektronisk musik i olika former har givits alltmer utrymme i mer kommersiell media och att den via diverse mutationer med rådande musiktrender lyfts fram en hel del både på större konsertscener och i radio och TV.

På vår lilla inhemska scen så har en lång rad etablerade och aktiva band presenterat nytt material varpå flera av dem också har uppmärksammats i utlandet och har belönats med platser på ett par ett par av de större etablerade festivalerna. Band som Kite, Machinista, Biomekanikk och Vanguard har alla gjort flera framgångsrika turer ner på kontinenten och flera av dem är nu inbokade till stora tyska festivaler som E-tropolis, Amphi och Wave Gotik Treffen nästa år tillsammans med en handfull andra mindre svenska akter.

Det udda och experimentella har också tagit ytterligare ett kliv framåt mycket tack vare eldsjälar som Kollaps Records (Stockholm), Klubb Död och festivalen Kalabalik på Tyrolen vars framgångsrecept jag hoppas få se blomma ut ännu mer framöver. Bar- och klubbscenen är för övrigt mer levande än någonsin i alla fall i storstäderna men samtidigt verkar tyvärr livescenen ha tagit ett par kliv tillbaka mycket på grund av den rådande lokalbristen och ekonomiska svårigheterna för våra små arrangörer.

Nedan följer mina personliga favoriter från året som har gått utan inbördes ordning (klicka på titlarna för att komma till respektive recension). Utöver detta bjuder jag även på drygt två dussin låtar som inte nödvändigtvis är årets bästa, men som av olika anledningar har fastnat på mina personliga spellistor.

Album

IAMX – “Metanoia”

“Genialisk IAMX åter i helelektronisk kostym”

Agent Side Grinder – “Alkimia”

“Få i den här genren lyckas med bedriften att presentera elektronisk musik så full av känslor och liv”

Destin Fragile – “Halfway to Nowhere”

“En historisk synthpoppärla i sitt sammanhang”

Mind.in.a.Box – “Memories”

“Förmodligen den bästa sedan “Dreamweb””

Camouflage – “Greyscale”

“Gråskaligt blir fullskaligt”

Beborn Beton – “A Worthy Compensation”

“Ett av årets absolut bästa album i en till synes odödlig genre”

Dead When I Found Her – “All the Way Down”

“Perfekt utförd förvaltning av det nostalgiska arvet”

Susanne Sundfør – “Ten Love Songs”

“Tio älskvärda niopoängare”

Kite – “VI”

“Genom kosmisk främmandegöring har de skapat ett elektroniskt rymdlandskap som man vill återbesöka om och om igen”

Konkurrensen om plats 10 var så hård att jag blev tvungen att inkludera några bubblare även den här gången…

Bubblare

Hocico – “Ofensor”
Neuroticfish – “A Sign of Life”
Machinista – “Garmonbozia”
X-Marks the Pedwalk – “The House of Rain”
Johan Baeckström – “Like Before”
Black Nail Cabaret – “Harry Me, Marry Me, Bite Me”
Celldöd – “Pulsdisco”
Hearts of Black Science – “Signal”
Conjure One – “Holoscenic”
kFactor – “Ghastly Monolith”

Årets debutant

Delaykliniken – “Suddenly”

Låtar

IAMX – “Happiness”
Ingen annan gör det som Chris Corner.

Delaykliniken – “No Matter”
Starka albumdebutanter levererar en av årets starkaste poprefränger.

Retrogramme – “She Gives Me Nightmares”
Medryckande, dansant och härligt experimentell electro från USA.

Cardinal Noire – “MKIV: Eternal”
Finsk mörk och kraftfull electro-industrial som skickar kalla Vancouver-vibbar längs ryggraden.

Beyond Obsession – “Song For the Dead”
Vemodig mörk och refrängstark synthpop från genrens förlovade land Tyskland.

Jean-Michel Jarre & Vince Clarke – “Automatic, Pt 2”
När två trollkonstnärer möts skapas magi.

DRP – “Family”
Japansk EBM från 1990 gör undergroundsuccé 2015.

Biomekkanik – “Melancholy Friend”
Proffsigt låtbygge levereras iklädd kristallklar produktionskostym.

Dead When I Found Her – “Downpour”
Melodiöst med mycket atmosfär från en av genrens just nu intressantaste akter.

Hocico – “Heart Attack”
Blytung comeback från mästarna i genren.

Hearts of Black Science – “Protector”
Fullmatad skimrande electrorock för de stora arenorna flirtar med såväl New Order som Depeche Mode.

Susanne Sundför – “Delirius (Richard X Remix)”
Brittiske producenten Richard Philips adderar tung basgång och dansant beat på norskans hit från succéalbumet.

Black Nail Cabaret – “The Critical Cult of Dora”
Mörk mystik från ungerska duon levererad i sambatakt.

Celldöd – “Stålull”
The Pain Machinery-bekantingen Anders Karlsson skruvar fram 7 minuter dansant örongodis.

Agent Side Grinder – “Hexagon”
Härligt electro-industriell utflykt från det mer lättillgängliga succéalbumet “Alkimia”.

Conjure One – “Ghost (feat. Kristy Thirsk)”
Sjönsjungande Kristy Thirsk briljerar på forne Front Line Assembly-bekante Rhys Fulbers senaste album med sidoprojektet.

X-Marks the Pedwalk – “Amplified Dichotomy”
Makarna Schmechta fortsätter utforska ny intressant mark inom modern electro och futurepop.

Tenek – “Sunlight”
Pet Shop Boys möter Mesh i snyggt programmerad modern blipblop-pop.

Mind.in.a.Box – “Unforgiving World”
Arpeggios och vocoders i kraftfull symbios. Stefan Poiss och Markus Hadwiger fortsätter imponera.

Kite – “Nocturne”
Nicklas Stenemo plockar upp vocodern och levererar årets vackraste och mest ödesmättade synthballad.

Youth Code – “Anagnorisis”
Kanada-doftande brutal electro-industrial från scenens kaxigaste duo producerad och mixad av den forne Front Line Assembly-bekantingen Rhys Fulber.

La Santé – “Meskalina”
Skruvad body från Polen i sann DAF-anda.

Minuit Machine – “Battles”
Nattsvart melankolisk synth noir från Parisduon. Hade Robert Smith fötts som kvinna så hade han sannolikt låtit som sångerskan Amandine Stioui.

kFactor – “Faithful  Children”
Brasilianaren Lauro Guedes Junior är arvtagaren till ett sound som föddes i Belgien och Sheffield och vidareutvecklades i Vancouver.

The Operating Tracks feat. Rein – “Testify”
Rein gästspelar med nykomlingarna The Operating Tracks och river om ordentligt i en alltför mansdominerad scen.

Progress Productions följde upp förra årets tioårsjubileum med ytterligare en utsåld helkväll i egen regi på Sticky Fingers i Göteborg lördagen den 21 november.

På scen: Agent Side Grinder, SPARK!, Necro Facility, Saft, Cryo, Red Cell, Children Within, 8kHz Mono och Delaykliniken.

Foto: Jens Atterstrand

Agent Side Grinder

SPARK!

Necro Facility

Saft

Cryo

Red Cell

Children Within

8kHz Mono

Delaykliniken

Klubb Död presenterade en mörk kvartett av band på Göta Källare torsdagen den 19 november.

Jens Atterstrand var givetvis på plats och levererar härmed ett fotogalleri från kvällen.

Luminance, som efter en handfull singelsläpp och EP:s nu är redo att till hösten presentera bandets debutalbum, släpper 3-spårs EP:n “Wait”.

Bland de tre nya smakproven från den belgiska akten finner vi även ett gästspel av Kristoffer Grip från Agent Side Grinder på det andra spåret “Testamente”. (Provlyssna och köp hela den nya EP:n nedan).

Luminance bildades 2012 och levererar ett postpunkigt sound som hämtar influenser från såväl new- och cold wave. Debutalbumet är planerat för släpp under hösten via Die Blinden Records.