Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Aftermath"

Cesium_137 – “Science and Sound”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album), CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Metropolis Records
Releasedatum: 26 juni 2012
Genre: Futurepop
Recensent: Jens Atterstrand

Firma Guzzardo och Glendening går pang på rödbetan

När det är dags för nytt material med Cesium_137 så vet man oftast vad man har att vänta sig. Ett hyperelektroniskt bombardemang med en ljudbild byggd på nästan överdrivet perfekta arrangemang, där det mesta allt som oftast avhandlas i ett rasande tempo.

Och den amerikanska duon, som numera består av Vince Guzzardo och Isaac Glendening (efter det att tredjemedlemmen Matt Cargill lämnade bandet till förmån för den amerikanska armén efter terroristattackerna 2001), lämnar nog inga fans speciellt besvikna på det nya albumet “Science and Sound” heller. Den nya fullängdaren följer upp “Identity” från 2009 och är duons sjätte i ordningen sedan man under 2001 gjorde sin officiella albumdebut med “Advanced/Decay”.

Cesium_137 fortsätter här med att köra sitt eget race utan pardon, något man också gör väldigt bra, förmodligen bland de bästa i genren och jämfört med tidigare material så är utvecklingskurvan ständigt på väg uppåt. “Science and Sound” låter med andra ord som man hade förväntat sig. Om möjligt är det lite tyngre än bandets tidigare material och tranceinfluenserna har fått ta några steg tillbaka i de flesta spår. (fortsättning nedan)

För er som inte känner till Cesium_137 sedan tidigare så deras sound enklast beskrivas som rak, kantig, refrängstark och hypermodern futurepop med snabba svepande sequencerpartier, snygga stråkarrangemang som ofta toppas med vobblande analoga basgångar och härligt skruvade synthar.

Inom dessa ramar så är “Science and Sound” i sin tur så varierat som det kan vara, även det kan bli lite för mycket av det goda över ett helt album. Lite tuffare spår, som den inledande “Aftermath” och den blytunga “Dead Letter” möter glada popinslag som “From Within”. Sånginsatsen är väl inte alltid lysande, men melodierna och arrangemangen är medryckande och flera av refrängerna sätter sig rätt så ordentligt.

Cesium_137 skall skall definitivt ha beröm för att man inte krånglar till det speciellt mycket i onödan. Tio spår. Inga långa intron, outron, mellanspel eller krusiduller – pang på rödbetan helt enkelt! Stundtals helt briljant, stundtals ganska trist om du frågar mig, men fans av exempelvis det tidiga Assemblage 23, Auxilary ControlGlis och så vidare bör absolut kolla in Cesium_137 om ni inte redan gjort det.

Tracklist

  1. Aftermath  5:23
  2. The Golden Age  5:20
  3. Time Stops For No One  4:34
  4. Dead Letter  5:02
  5. Peripheral  5:10
  6. From Within  5:04
  7. Run  4:35
  8. Logic Bomb  4:37
  9. In Memory  4:38
  10. Motion  5:00

Decoded Feedback – “Diskonnekt”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album), CD, Digital
Skivbolag: Dependent Records
Releasedatum: 8 juni 2012
Genre: Electro, industrial
Recensent: Jens Atterstrand

Danskt raseriutbrott lyckas inte väcka sömnig kanadensare

I skuggan av det absoluta toppskiktet av kanadensiska band, där pionjärer som Skinny Puppy, Front Line Assembly och Numb genom åren representerat det bästa från landets electro-industriella musikscen, debuterade under nittiotalet ytterligare ett band med kanadensisk anknytning, Decoded Feedback.

Bandet plockades upp av Brian Pereras Los Angeles-baserade Cleopatra Records, skivbolaget som bidrog starkt till att introducera europeiska band för den nordamerikanska publiken när det begav sig.

Decoded Feedback albumdebuterade under 1996 med “Overdosing” och har sedan dess levererat ytterligare sju fullängdare. Nu presenterar den Torontobaserade duon, som består av Yone Dudas och den italienfödde Marco Biagiotti, bandets nionde fullängdare  “Diskonnekt”, som följer upp den (på vissa håll) väldigt hyllade “Aftermath” från 2010.

Bandet har turnerat flitigt och har ofta figurerat på de största festivalscenerna den senaste tiden – och jag undrar om just detta gjort att låtskrivandet blivit lidande någonstans på vägen. För det nya albumet berättar en mestadels riktigt sömnig historia. (fortsättning nedan)

De kraftfulla arrangemangen och den tjocka ljudbilden som hör till Decoded Feedback-soundet påminner i de flesta fall om vad man levererade nyligen, så även på “Diskonnekt”. Och även om jag inte såg den förra fullängdaren “Aftermath” som någon direkt milstolpe i deras diskografi, där jag själv är mest förtjust i de två albumen “Shockwave” (2003) och “Combustion” (2005) (som släpptes under bandets tid på tyska Out Of Line) så innehöll det förra albumet  i alla fall några spår med lite mer stuns i ljudbilden, där en del melodier och arrangemang greppade ganska bra tag.

Det mesta av just detta saknas tyvärr på “Diskonnekt” och det är inte många spår som får mig att rycka på ögonbrynen. Dagens Decoded Feedback bygger ofta upp snygga ljudmattor med dansanta rytmer och produktionen är överlag riktigt bra. Tyvärr hjälper detta föga till när låtmaterialet och melodierna i det stora hela är minst sagt vacklande.

Den inledande “Another Loss” passerar med en gäspning och efter en halvdassig flirt med gitarrkryddad darkelectro på “NightTerror” och ytterligare några misslyckade försök att greppa tag om lyssnaren, så är det först på det åttonde spåret, den snyggt arrangerade, melodiösa och ganska atmosfäriska “I’m the Night”, som jag kan ta till mig någon sorts positiv känsla av det Decoded Feedback här försöker förmedla.

Den lugna “The Devil You Know”, “Soultaker” med ett formidabelt gästspel i form av ett raseriutbrott av den danske Claus Larsen (från Leaether Strip) samt den instrumentala (Blade Runner-hyllningen) “Blade Runner Tribute” som avslutar albumet är annars de få positiva injektioner jag tar med mig från “Diskonnekt”. Betyget blir därefter inte mer än godkänt, då hälften av de tolv spåren passerar nästan obemärkt förbi som en vindpust.

Tracklist

  1. Another Loss  6:05
  2. NightTerror  5:58
  3. Heart of Stone  4:57
  4. Blood Red Moon  5:06
  5. Dark Odyssey  5:31
  6. Slaughter  5:09
  7. It’s You  4:58
  8. I’m The Night  5:46
  9. Mescaline  5:15
  10. Soultaker (feat. Claus Larsen)  4:58
  11. The Devil You Know  5:13
  12. Blade Runner Tribute  4:04

Decoded Feedback presenterar “Diskonnekt”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Den kanadensiska electro/industrial-duon Decoded Feedback återvänder med nya albumet “Diskonnekt” senare tidigt i sommar, ett album som följer upp 2010 års “Aftermath” och blir bandets åttonde i ordningen.

Albumet innehåller tolv nyskrivna spår och även ett gästspel av Claus Larsen från Leather Strip.

Decoded Feedback, som består av Marco Biagiotti och Yone Dudas, bildades under mitten av nittiotalet och efter den första självtitulerade demon plockades man upp av Cleopatra, där man albumdebuterade med “Overdosing” under 1996. Bandet signades sedan också av Talla 2XLCs klassiska skivbolag Zoth Ommog där man gjorde tre albumsläpp under nittiotalet.

“Diskonnekt” släpps den 8 juni via Dependent Records respektivede 12 juni via Metropolis Records.

Tracklist

  1. Another Loss
  2. NghtTerror
  3. Heart of Stone
  4. Blood Red Moon
  5. Dark Odyssey
  6. Slaughter
  7. It’s You
  8. I’m The Night
  9. Mescaline
  10. Soultaker (feat. Claus Larsen)
  11. The Devil You Know
  12. Blade Runner Tribute

Joakim Holfve sammanfattar 2011

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Bästa synthpop/futurepop/electropop

Depeche Modes nya remixsamling “Remixes 2: 81-11”. Kanske ett konstigt eller tråkigt val, men efter att ha under flera år hört Depeche Mode misshandla sina låtar med gitarrer och annat nonsens drogs det akustiska täcket undan i och med “Remixes 2: 81-11″. Roland M. Dills version av “I Want It All”, The Stargates “Personal Jesus” och förstås Vince Clarkes version av “Behind The Wheel” fick mig att rysa av välbehag.

Bästa EBM/body/oldschool

Trots att jag har rätt usel koll på genren var det omöjligt att missa Haujobbs “New World March”, som med en fantastisk stämning, ljudbild och produktion fick även mig att stampa med kängan.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Förra årets trend med massläpp inom genren har fortsatt. Ömsom vin, ömsom vatten har runnit under bron. Albumet som står ut absolut mest är Statik Skys “They Look To The Sky”. Trots en för mig lite för självgod framtoning satte man hela genren på plats och ett sällan skådat röj med spår som “Good For You” och “My First Time”. Även svårbedömda Fractureds “Beneath the Ashes” förtjänar att nämnas efter att på ett minst sagt otroligt sätt lyckats mixa synth, industrial, rock och en släng dubstep till något som inte bara var lyssningsbart utan riktigt bra.

Årets största besvikelse

Många medelmåttiga plattor har släppts under 2011 men den som gjort mig mest besviken är nästan Amduscias “Death, Thou Shalt Die”. Plattan var långt från dålig men jag hade hoppats på något av en grande finale där Polo hade skrikit ut all sin ångest och saknad efter sin döde bror Edgar. Tyvärr blev det inte riktigt så utan halva plattan kändes mest tom.

Övrigt att nämna är väl i princip hela Sveriges klubblandskap och kanske framför allt lokalproblemet i Stockholm. Det ligger utanför arrangörernas händer förstås men det känns som att det har varit ett ovanligt trist klubbår synthmässigt.

Bästa konsertupplevelse

En varm kväll i slutet på maj blev jag övertalad att hänga på till Nalen Klubb och se ett band jag tidigare inte hört talas om. Det blev en av de mest intensiva liveupplevelserna jag upplevt. Från start röjde danskkanadensiska Memmaker sönder hela dansgolvet och bjöd på en närmast magisk kväll.

Även Combichrists stenhårda konsert i Göteborg i februari var något utöver det vanliga. Tråkigt att de sedan ställde in i Stockholm efter att bussen gått sönder. Jag väntar fortfarande på den utlovade extra-konserten…

Foto: Jens Atterstrand

Bästa klubbupplevelse

Som sagt så har 2011 som klubbår varit riktigt medelmåttigt. Club Pneumatique Electronique var ett trevligt tillskott till Stockholmsscenen med innovativa bokningar. Annars är det nog osynthiga med desto untzigare Monday Bar samt Aftermath som har hållit ställningarna i Stockholm. Göteborg har slagit Stockholm på fingrarna när det kommer till synthklubbar men den allra bästa klubbupplevelsen återfinns, förstås, i Berlin. Alter Ego är allt man någonsin drömt om och ett lysande exempel på hur en klubb ska hållas.

Bästa nykomling

Genom att inte bara ha följt mall 1A gjorde texasbaserade Sin D.N.A något bättre och vassare än sina konkurrenter, när de med “Afterlife” dundrade in på darkelectroscenen. Trots att mycket känns igen från genren sätter man sin egen prägel på sina medryckande beats där framför allt bryggorna står i en egen klass.

Bästa skivbolag

Svårt. Tycker inget har riktigt stuckit ut utan alltför många verkar se för mycket mellan fingrarna när det kommer till medelmåttiga produktioner – eller pressa på artisterna att leverera snabbare. Skärpning till nästa år, tack!