Bästa synthpop/futurepop/electropop

Det elektroniska året bjöd på en rad starka popalbum, från “Credo” av Sheffield-veteranerna i The Human League till nutida svenska duor som The Sound of Arrows samt Rebecca & Fiona. Här tänker jag dock hylla ett möte mellan en annan legendar och några yngre förmågor. Eftersom den inte recenserats, tar jag tillfället i akt att puffa för John Foxx and The Maths album “Interplay” – en sprakande skiva som det slår analoga gnistor om.

Futurepop vet jag inget om (läs: vill inte veta något om), så den genren väljer jag bort.

Bästa EBM/body/oldschool

Stockholmsduon The Pain Machinery hade ett produktivt år och släppte två skivor med kompromisslöst bodysväng, inspirerat av bland annat acid house och new beat. Så här kunde EBM låta under det sena 1980-talet, innan dagens stelbenta retroregler var satta. Remixskivan “Auto Surveillance” var mer i min smak än den egentliga fullängdaren ”Surveillance Culture”.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Pass.

Årets bästa singelsläpp

…är inte lätt att utse. Vissa av de singelspår jag lyssnat mest på kom ut redan 2010, som “Hello” av Martin Solveig feat. Dragonette, “Undesired Isolation” med Kaos! och Austras häxhousedänga “Beat and the Pulse”. Smakproven från Maison Vagues och Henric de la Cours bägge debutalbum, “Synthpop’s Alive” respektive “Dogs”, släpptes aldrig formellt som singlar. Jag väljer också helst något fräschare än The Human League (“Never Let Me Go”), Lustans Lakejer eller för den delen Ladytron (“Ace of Hz” eller “White Elephant”) och Yelle (“Que veux-tu”), trots att de alla släppte bra singlar. Tar jag något med Rebecca & Fiona blir jag väl lynchad av våra läsare. Säkert har jag glömt några låtar också. “Skeleton” av The Good Natured, kanske? Nej, i en jämn kamp så drar jag till med “Sets & Lights” av Xeno & Oaklander.

Årets största besvikelse

Årets bägge stora festivaler med synthinriktning, Arvikafestivalen och Stockholm Goes Alternative, ställde bägge in. Särskilt i SGA-fallet var en amatörmässig festivalledning och inkompetenta ekonomiska glädjekalkyler bidragande orsaker. Även Hultsfredsfestivalens konkurs året fore spelar in. Festivalsverige har fått dåligt rykte – kommer långväga artister våga låta sig bokas i framtiden? Samtidigt har pålitliga arrangörer som Tinitus tröttnat på den ekonomiska osäkerhet och den enorma arbetsbörda som en festival innebär. Bodyfest kämpar på, men under den överblickbara framtiden tycks det som om svenska synthare får åka till Tyskland för att besöka en större festival inom den egna nischen. Hårdrockare, ibland avundas jag er!

Bästa konsertupplevelse

Ett av årets märkligaste och bästa musikminne står en av landets minsta festivaler för. Halvhemliga Kalabalik på Tyrolen lockade något hundratal besökare till den småländska obygden. I en bedagad men magisk och helt oemotståndlig folkparksmiljö (dansbanan på Tyrolen heter “Joddelero”!) kunde vi se Ekobrottsmyndigheten härja, 64Revolt blippa, Position Parallèle ploppa och Jemek Jemowit stylta omkring i bjärt träningsoverall och pumps, medan han tvångsmatade en uppstoppad räv med Jägermeister. Missa inte 2012 års upplaga, då bland andra Henric de la Cour, Agent Side Grinder, Tobias Bernstrup och Petra Flurr kommer att uppträda.

Bästa klubbupplevelse

Club Ultrafoxx hittade ett tillfälligt hem på queera Högkvarteret på Södermalm i Stockholm. Det blev en minnesvärd kväll inte minst för att André Thelénius från Marina Siertis och jag själv – med bar överkropp – försökte hetsa massorna till synthallsång. Hur mycket jag än skulle vilja hävda att detta var kvällens höjdpunkt, så nödgas jag erkänna att Trans-X utgjorde huvudakt. Tyvärr har Högkvarteret nu lämnat sin stämningsfulla lokal med dess Twin Peaks-röda sammetsdraperier, och Ultrafoxx är åter en husvill klubb.

Bästa nykomling

Mirrors, Maison Vague och Marilyn and the Rogue är några av de debutanter som gjorde bra ifrån sig under året. Men vem ska man välja? Och vad är en nykomling? Rent formellt debuterade Henric de la Cour under året, trots sin gedigna karriär i Yvonne och Strip Music. Även filmauteur-räven David Lynch släppte sitt första egna album. När mp3-filer cirkulerar, och gränsen mellan demo och officiella släpp suddas ut, blir det också allt svårare att peka ut ett startdatum för artister. Svenska duon The Sound of Arrows EP-debuterade redan 2008, men först i år kom albumet, “Voyage” med de storslagna singlarna/videorna “Into the Clouds”, “M.A.G.I.C” och “Nova”. Jag bestämmer att de är nykomlingar. De är värda det!

Bästa skivbolag

En hedervärd kulturgärning utförs av tyska Anna Logue Records. Etiketten kämpar oförtrutet vidare för att sprida bortglömd minimalsynth och analog synthpop från det tidiga 1980-talet. Man letar även upp musik som aldrig gavs ut officiellt när det begav sig, och ger ut den som snyggt och tidstypiskt formgivna cd-skivor och vinylutgåvor. Då gäller det att passa på, för skivorna säljer ofta slut. Även aktiva artister i samma anda kan hitta ett hem på Anna Logue Records – exempelvis är Marsheaux och Twins Natalia just nu aktuella med en split-singel. Några andra skivbolag i samma anda är Minimal Wave Records och Wierd Records, som bland annat ger ut ovan nämnda Xeno & Oaklander.

Format: CD, Vinyl, Digital, Spotify
Skivbolag: Nettwerk Music Group (Playground Music)
Releasedatum: 13 september 2011

Genre: Electropop

9/10

Höstlikt förförande av Ladytron

Liverpools stolthet Ladytron är ett av mina favoritband vilket säkert gör mig fullständigt olämplig som recensent. Det är något visst med artister man upptäcker helt på egen hand, utan rekommendationer eller tips från andra. Jag minns än idag hur jag plockade upp debutalbumet 604 på skivavdelningen på Magna Plaza, Amsterdam, som så ofta på grund av skivomslaget, att bandet tagit sitt namn från en Roxy Music-låt kändes också mycket  betryggande.

Att själv upptäcka ett band och sprida till sina vänner gör att man känner en äganderätt och får en relation till bandet som inte är helt hälsosam. Men efter att ha vuxit upp med Bob Dylan-dyrkande farbröder som ständigt sågade Depeche Mode så kunde jag inte bry mig mindre.

För någon som inte känner till Ladytron så är det ett hmmm… postpostmodernistiskt indiesynthpopband. Om Daniel Miller skulle ha hittat på ett Silicon Teens för 2000-talet  skulle han inte ha kunnat göra det bättre: Bestående av Hong Kong-födde industridesignern Reuben Wu, slokmustachade engelsmannen och indiepopnerden Daniel Hunt, skotska modellen och musikstudenten Helen Marnie och bulgariska genetikforskaren Mira Aroyo är det ett platoniskt idealpopband för den tid vi lever i.

Ladytron var ett av de största namnen i electroclashvågen, men redan då avskärmade de sig från trenden; Reuben Wu: “Den enda riktigt bra låten på Fisherspooners album är the 15th och då föredrar jag ändå Wire’s original”. Ladytron fortsatte att utveckla sitt sound till något helt eget via den magnifika “Light & Magic” vars titelspår, samt singelhiten “Seventeen”, tillhör deras absolut höjdpunkter. “Witching Hour” – från vilket flera låtar var med i Lukas Moodysons “Mammut”-soundtrack, inklusive “Destroy Everything You Touch”, till förra albumet “Velocifero”. Vid sidan om den uppenbara referensen till tidiga Roxy Music hittar man Ladytrons influenser bland så vitt skilda klassiska band som My Bloody Valentine, Kraftwerk och Velvet Underground. Jag minns hur jag på en konsert med dem konstaterade att det är tur att dom är så snygga för kombinationen shoegazerpop och Kraftwerksynth är inte det roligaste att se alla gånger. De har hyllats av Brian Eno och har själva nämnt Depeche Mode som ett av sina favoritband.

“Gravity the Seducer” både fortsätter på den inslagna vägen och utvecklar bandets sound ytterligare. Det upplevs  synthigare än de senaste två albumen eller snarare mindre traditionellt gitarrpoppigt. Det är med andra ord vackert, elektroniskt, storslaget och intimt. Jag kommer ibland att tänka på Nico, inte för att Helens röst är lik men det är något med stämningsläge och tonfall, ganska ofta kommer jag att tänka på The Persuaders, Get Carter och andra sena 60-talsklassiker. Om “Whitching Hour” var ett perfekt soundtrack till Moodysons kommentar om globaliseringens baksidor, skulle detta melankoliska och tidlösa album ha kunnat ljudsätta “Never Let Me Go”, filmatiseringen av Ishiguros dystopiska retro-sci-fi.

Vid en fösta lyssning kan det vara svårt att plocka guldkornen, inledningen med “White Elephant” och “Mirage” såklart, men därefter slår det mig mest hur genomarbetad och jämn skivan är. I det avseendet kanske deras bästa album. Efter flera lyssningar är också den suggestiva “White Gold” en favorit, mina associationer går både till Simple Minds’ “Empires and Dance” och återigen sena 60-talsthrillers. “Aze of Hz” var första singeln och den står sig men känns konventionell. “Ritual” träffar en nerv och jag hör Depeche Mode i något ögonblick innan den växer ut till något eget. “Moon Palace”, liksom “Ambulances” är typiska sena Ladytron-låtar med singelpotential med sina envetna refränger med lite Siouxsie-vibbar i den förstnämda.

Avslutningen “90 Degrees” (innan instrumentalversion av “Aces of Hz”) påminner om så mycket att det blir löjligt att försöka rada upp referenser, men det är en mäktig och tröstande avslutning på ett storslaget album. Det är ljudet av hösten och det är lika vackert och melankoliskt som höstens färger, kylan och de mörka kvällarna.

// Thomas Pettersson, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist

1. White Elephant
2. Mirage
3. White Gold
4. Ace Of Hz
5. Ritual
6. Moon Palace
7. Altitude Blues
8. Ambulances
9. Melting Ice
10. Transparent Days
11. 90 Degrees
12. Aces High

Nya singelsläppet från Ladytron. Lyssna på alla tre singlarna från kommande albumet “Gravity The Seducer” nedan.. Enjoy!

Den brittiska electropopkvartetten Ladytron återvänder till hösten med bandets femte studioalbum “Gravity The Seducer”.

Utöver tidigare släppta “Ace Of Hz” så släppte man i dagarna ytterligare en singel – “White Elephant” – en låt som enligt bandet själva är väldigt representativ för soundet på den kommande fullängdaren.

(Lyssna på “White Elephant” och “Ace Of Hz” nedan)

Ladytron bildades i Liverpool under 1998 och består av Helen Marnie, Daniel Hunt, Reuben Wu och Mira Aroyo. Bandet debuterade redan året efter med EP’n “Miss Black And Her Friends” som släpptes via lilla Bambini Records. Man har släppt fyra album sedan tidigare: “604” (2001), “Light & Magic” (2002), Witching Hour” (2005) och “Velocifero” (2008). Utöver detta har man även släppt en lång rad singlar, EP’s. Utöver detta även livealbumet “Live At London Astoria 16.07.08” under 2009.

Bandet inleder sin sommarturné på svensk mark när man gästar festivalen Siesta! i Hässleholm den 2 juni.

“Gravity The Seducer” släpps den 13 september via Nettwerk Music Group.

Tracklist

1. White Elephant
2. Mirage
3. White Gold
4. Ace Of Hz
5. Ritual
6. Moon Palace
7. Altitude Blues
8. Ambulances
9. Melting Ice
10. Transparent Days
11. 90 Degrees
12. Aces High

Ladytron – White Elephant by nettwerkmusicgroup

Ladytron – Ace Of Hz [2010] by nettwerkmusicgroup

Officiella musikvideon till Ladytron‘s “Ace Of Hz”. Enjoy!

Ladytrons fans står inför en extra ömsint behandling under 2011 – tre gånger om! Den brittiska synthpopakten släpper en best-of-samling, en helt ny EP och sist men inte minst en helt ny fullängdare, som blir bandets femte i ordningen.

Best-of samlingen “Ladytron 00-10” innehåller – precis som titeln antyder – singlar från de sista fyra studioalbumen släppta under perioden 2000 och 2010. Bland dessa finns bandets sannolikt största hits “Runaway” samt “Destroy Everything You Touch”.

Samlingen kommer sedan följas upp med en ännu titellös EP med remixer från senaste singelsläppet “Ace Of Hz”. Ett av spåren finns för fri nedladdning här.

Nya studioalbumet blir Liverpoolkvartettens första sedan 2008 års “Velocifero” och sedan släppet har bandet turnerat flitigt över samtliga kontinenter. Mira Arroyo och Reuben Wu har även kört en del DJ-set på klubbar över hela världen. Man har även skrivit låtar åt andra artister, bland annat Christina Aguilera, vars senaste album “Bionic” innehöll låten “Birds Of Prey”, signerad Ladytrons låtskrivarduo.

“Ladytron 00-10” släpps den 14 mars via Nettwerk.

Tracklist:

1. ‘Destroy Everything You Touch’
2. ‘International Dateline’
3. ‘Discotraxx’
4. ‘Tomorrow’
5. ‘Soft Power’
6. ‘Fighting In Built Up Areas’
7. ‘Ghosts’
8. ‘Blue Jeans’
9. ‘Cracked LCD’
10. ‘Deep Blue’
11. ‘Seventeen’
12. ‘Light & Magic’
13. ‘Playgirl’
14. ‘Runaway’
15. ‘The Last One Standing’
16. ‘Little Black Angel’
17. ‘Ace Of Hz’