Subscribe via: RSS

Tag Archive | "12345678"

Kraftwerk: Rörelser, maskiner och utbytbara människor

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Av Erik Uppenberg

Samtidigt som Kraftwerk gjorde ett efterlängtat Stockholmsbesök med fyra 3D-konserter på Cirkus, så öppnade Moderna Museet en utställning där Kraftwerk utgör en viktig del. ”Dansmaskiner – Från Léger till Kraftwerk” jämför kvartettens verk med den tidiga modernismens fascination för rörelsen, kroppen och maskiner.

 

Inför Kraftwerks besök har en del röster hävdat att det inte är det riktiga Kraftwerk vi ser, eftersom Ralf Hütter är den enda kvarvarande originalmedlemmen. Det har också påståtts att de numera är föredettingar och en ointressant nostalgiakt, för att de återvänder till Cirkus efter tio år utan att ha lyckats klämma ur sig en enda ny låt.

Jag har svårt att förstå dessa invändningar.

För det första: Kraftwerks musik- och bildvärld har gått från popavantgarde till en tidlös del av världens kulturarv. Att klaga på att Kraftwerk ”bara” kommer hit med gammalt material är ungefär lika relevant som att hävda att, säg, Marcel Duchamp är ointressant för att konstverken är gamla och han själv är död.

För det andra: När Kraftwerk uppträder är det knappast en vanlig popkonsert publiken får sig till livs, snarare en konstinstallation med rörliga bilder och fyra i stort sett orörliga människor. På vilket sätt denna i sig mäktiga upplevelse skulle bli bättre av att Florian Schneider, som hatar att turnera och som länge plågats av scenskräck, tvingas upp på scenen år efter år har jag svårt att förstå.

Men visst, på sätt och vis får Ralf Hütter skylla sig själv om publiken reagerar så. När 1970-talets Kraftwerk släppte sina klassiska skivor arbetade de in bilden av en kvartett av jämlikar, en antites gentemot det klassiska rockbandet med dess tydliga frontman. För fansen blev Ralf, Florian, Karl Bartos och Wolfgang Flür ett heligt fyrtal, ett elektroniskt Beatles. De nuvarande medlemmarna har aldrig uppnått denna ikonstatus, trots att Henning Schmitz faktiskt arbetat med Kraftwerk ända sedan 1978.

Men bakom kulisserna har Hütter alltid varit ledaren, konceptutvecklaren, med Schneider som den mer tekniskt inriktade parhästen. Att de övriga medlemmarna var utbytbara, och stundom kände sig rätt illa behandlade, är något som framkommit först i efterhand.

Är Kraftwerk en sekt? Tydligen får man inte lämna den själv hur som helst, att få sparken går däremot bra. Jag kan bara spekulera i vilka sekretessavtal Fritz Hilpert och de övriga medlemmar som kommit och gått har fått skriva på för att tillåtas arbeta i Kling Klang-studion.

Ralf Hütters empatilösa sätt att bemöta sina exkolleger, och i intervjuer låtsas som om de inte har existerat, är för mig som fan ett betydligt mer störande faktum än att de saknas i den nuvarande sättningen.

Hursomhelst, under tre kvällar ställde Kraftwerk ut sin konst i jätteformat på Cirkus i Stockholm, och fram till den 27 april finns en miniversion att beskåda på Moderna Museet.

Orkesterns bidrag till utställningen består nämligen i den timslånga videoinstallationen ”12345678”, baserad på 3D-animationerna från de senaste årens konserter. De åtta låtarna representerar var sitt album i orkesterns katalog. Från ”Autobahn” (1974) till ”Tour de France Soundtracks” (2003) – de Kraftwerk-album som Ralf Hütter anser utgör Kraftwerks kanon. De tre, fyra första skivorna hoppas i vanlig ordning över.

På ”Dansmaskiner” ställs denna installation vid sidan av tavlor, filmer, fotografier och mobiler från 1910- till 1930-talen av konstnärer som Fernand Léger, Duchamp och Francis Picabia.

– Modernisterna vurmade för idén att maskiner var den egentliga konsten, och ingenjörerna de riktiga konstnärerna, berättar utställningens curator Jo Widoff på pressvisningen.

Picabia och Duchamp gör om maskinen till något med nästan kroppsliga kvaliteter, säger hon vidare.

Och där ligger förstås en del av kopplingen till Kraftwerk. Modernisterna inspirerades av industrin, och organisation, struktur och rytm var viktiga beståndsdelar i deras konst. Precis som modernisterna sökte Kraftwerk efter ett nytt konstnärligt språk, i ett hemland som försökte bygga en modern tysk identitet i ruinerna efter nazismen och andra världskriget. Kraftwerk fann vad de sökte i kommunikation och infrastruktur, i Ruhrområdets industrier och i ett närmast bitterljuvt förhållande till teknisk utveckling.

En annan likhet är att Kraftwerk upprepar modernisternas strävan att skapa ”Gesamtkunstwerk”, helhetskonst där bild, ljud och rörelse kombineras. Även om Kraftwerk satt sitt tyngsta avtryck som musiker, så är det väldigt svårt att tänka sig deras låtar utan kopplingen till robotarna, filmsnuttarna, den enkla, starka färgskalan och pixeltypografin.

Medan Kraftwerk blickade framåt i sin musik, så såg de förvånansvärt ofta bakåt i sitt bildspråk. Visst byggde de ofta på datorgrafik som säkert uppfattades som modern på 1970-talet, men de kompletterade detta med journalfilmer, nostalgiskt tillbakablickande bilder och klassiskt uppställda studiofoton – framtiden som mänskligheten hoppades att den skulle te sig på 1950-talet. Ibland känns det nästan som Jan Stenmarks bilder i rörlig form. Färger och typografi är hämtade från sovjetrysk 1920-talskonstruktivism, och så vidare.

På utställningen finns det verk som har mer tydlig koppling till Kraftwerks värld än andra, exempelvis Alexander CaldersThe White Frame” (1934), en mobil skulptur i svart, vitt och rött. Gösta Adrian-Nilssons lilla tavla ”Flygteknikens triumf” (1923) skulle kunnat vara ett collage av Kraftwerk-texter på franska.

Den svenske filmaren Viking Eggerlings abstrakta filmanimation ”Diagonalsymfonin” (1924) hade kunnat vara backdrop till mången Kraftwerk-komposition, liksom hans förlorade verk ”Horisontal-vertikal orkester”. Även om filmen tyvärr inte finns bevarad, får vi i alla fall se konceptskisser över hur den var tänkt att se ut.

Anmärkning: Utställningen visas från 22 januari till 27 april, med guidade turer 28 januari, 4 och 11 februari. Det hålls också föredrag, Debussy-konsert och sportlovsworkshops i anslutning till utställningen. Mer information på www.modernamuseet.se.