Format: (Album) CD, CD+DVD, Vinyl, Kassett, Book Edition***, Digital
Skivbolag: 100% Records
Releasedatum: 1 september 2017
Genre: Synthpop, electropop
Bandmedlemmar: McCluskey/Humphreys/Cooper/Holmes
Land: England
Recensent: Stefan Last
(English version below)
OMD i sitt esse
Eftersom jag var lite sen ombord på OMD-tåget så har jag alltid sett bandet från en något annorlunda synvinkel jämfört med de som följt dem från start. Jag har inte den relation till det tidigare materialet som deras mest trogna följare har, då jag först på allvar lade märke till dem med singeln ”Tesla Girls” och albumet ”Junk Culture” från 1984. Under åren som följde genomgick bandet ett antal ändringar i sättningen innan OMD slutligen lades ner 1996. Tio år senare kom dock nyheten att den klassiska sättningen med Andy McCluskey, Paul Humphreys, Martin Cooper och Malcolm Holmes återförenats för livespelningar och 2010 kom albumet ”History Of Modern”, ett album som återväckte mitt intresse för bandet. Tre år senare släpptes ”English Electric” som av många, inklusive undertecknad, ansågs vara deras bästa album någonsin, något som kanske kan vara svårt att leva upp till nu när det är dags för studioalbum nummer tretton.
Liksom på föregångaren blandas på ”The Punishment Of Luxury” påtagliga Kraftwerk-influenser med klassiska OMD-melodier, och Paul Humphreys avsevärda produktionsskills är återigen på absolut toppnivå. Det inledande titelspåret är nog så nära den perfekta Kraftwerk/OMD-hybriden man kan komma. Efterföljande ”Isotype” var den första singeln som släpptes från albumet och bygger vidare på OMDs ultramelodiösa låtskrivande, något som återkommer genom stora delar av albumet. Några tydliga exempel på detta är balladen ”As We Open, So We Close”, popdängan ”One More Time” och avslutande ”The View From Here” när den kommer igång ungefär halvvägs in i låten.
Det poppigt melodiösa blandas dock upp med en hel del mer experimentella partier i låtar som ”Precision & Decay” där McCluskeys elbas får spela en framträdande roll, det vocoderkryddade electronumret ”Art Eats Art” och den av handeldvapen ackompanjerade ”La Mitrailleuse”.
Det blir aldrig tråkigt och enformigt och även i de mest experimentella stunderna kan man alltid lita på att där också finns melodier och spännande arrangemang att vila öronen på. ”The Punishment Of Luxury” har lyckats nå fjärde plats på albumlistan hemma i Storbritannien och därmed blivit OMDs mest framgångsrika album sedan ”Sugar Tax” tog sig ända upp till tredjeplatsen 1991. Det är kul att se att den här typen av musik fortfarande kan göra bra ifrån sig på listorna. Och vad gäller det där med att leva upp till högt ställda förväntningar så kan jag glädjande nog konstatera att OMD klarar det galant.
Tracklist (CD & Vinyl)
01. The Punishment Of Luxury (03:27)
02. Isotype (06:10)
03. Robot Man (02:59)
04. What Have We Done (03:47)
05. Precision & Decay (01:43)
06. As We Open, So We Close (03:03)
07. Art Eats Art (03:20)
08. Kiss Kiss Kiss Bang Bang Bang (02:59)
09. One More Time (03:06)
10. La Mitrailleuse (02:04)
11. Ghost Star (6:18)
12. The View From Here (3:04)
Bonus CD (Deluxe book edition) ***
01. Isotype [V1.1 15-02-16] (02:38)
02. Delta (The Punishment Of Luxury) [15-06-10] (03:52)
03. Robot Man [27-01-15] (03:23)
04. Precision & Decay [30-03-16] (03:31)
05. Bomber (One M ore Time) [16-10-15] (03:07)
06. A Fallen Angel (What Have We Done) [V1.4 07-11-16] (02:19)
07. Art Eats Art [V1.3 23-02-16] (01:17)
08. Broken (As We Open, So We Close) [04-10-16] (03:58)
09. Isotype [V1.7 23-02-16] (03:02)
10. Kiss Kiss Kiss Bang Bang Bang [25-02-15] (04:09)
11. The View From Here [V1.3 23-01-15] (4:27)
(English version below)
OMD at the top of their game
As I was quite late to get on board the OMD train I’ve always had a slightly different view of the band compared to those who followed them from the start. I don’t have the same relation to their earlier material as their most loyal fans as I didn’t really notice them until the ”Tesla Girls” single and the ”Junk Culture” album in 1984. In the years that followed the band went through quite a few lineup changes before OMD called it a day in 1996. About ten years later news reached us that the classic lineup of Andy McCluskey, Paul Humphreys, Martin Cooper and Malcolm Holmes were reuniting for some live shows, and in 2010 ”History Of Modern” arrived, an album that reignited my interest in the band. Three years later the ”English Electric” was released and was considered by many, myself included, to be their finest album to date, something that could be difficult to live up to when it now comes to their thirteenth studio album.
Like its predecessor, ”The Punishment Of Luxury” mixes strong Kraftwerk influences with classic OMD melodies, and the indisputable production skills of Paul Humphreys are once again top notch. The opening title track is a s close to the perfect Kraftwerk/OMD hybrid as you could ever get. ”Isotype” the follows which was the first single to be released from the album. It continues to build on OMD‘s ultra-melodic song-writing, something that remains noticable throughout large parts of the album. Some clear examples of this is ”As We Open, So We Close”, the poptastic ”One More Time” and album closer ”The View From Here” when it kicks into gear about half-way through.
However, the pop melodies are interspersed with more experimental parts in songs like ”Precision & Decay” where McCluskey‘s bass guitar plays a prominent role, the vocoder infused electro number ”Art Eats Art” and the firearm-accompanied ”La Mitrailleuse”.
Things never get boring or dull and even in their most experimental moments you can always trust that there will also be melodies and exciting arrangements to lean on. ”The Punishment Of Luxury” has managed to reach the number four spot on the UK albums chart and is thereby OMD‘s biggest success since ”Sugar Tax” went to number three back in 1991. It’s great to see that this type of music can still make an impression on the charts. And as far as living up to expectations goes, I am glad to see that OMD have done so with honors.