Jens “Syntharjävel” Atterstrand (grundare, ägare, redaktör, skribent, ansvarig utgivare och fotograf som även ligger bakom DJ Elektroskull via Solar Driftwood, fotografaliaset Elektrophoto och tidigare även klubb- och arrangörsverksamheten Vicious Circle)
Trebarnspappa född 1974 och synthare ut i fingerspetsarna sedan tidig ålder då jag introducerades med Depeche Mode, Yazoo, Ultravox, New Order, Kraftwerk, Jean-Michel Jarre, Howard Jones, Cabaret Voltaire, Front 242, The Cassandra Complex, Skinny Puppy och mycket mer via en äldre bekant och en snäll Sonet-anställd moster. Jag äter musik ifrån alla elektroniska genrer till frukost, lunch och middag men har lite extra förkärlek till nordamerikansk electro-industrial, argsint harsh EBM och aggrotech, Depeche Mode och amerikansk och tysk 90- och 2000-tals synth- och futurepop. Brinner för den svenska synthscenen, konsertfotografering, sportfiske och Manchester United. Favoritbanden stavas Depeche Mode, Skinny Puppy, Front Line Assembly, Nitzer Ebb och Front 242 och jag önskar rätt ofta att jag blivit född tio år tidigare.
Niklas “Nikken” Hurtig (Co-redaktör, skribent och bloggare: “N’s Synthbetraktelser”)
En för alltid ung teknik- och musiknörd född mitt bland kärnkraftsolyckor och statsministermord som insåg det fina i synthmusik tack vare Arvikafestivalen och Das Boot. Jag har mycket att tacka värmlänningarna för detta. Efter ett halvdussin år lyssnandes på elektroskulls musikaliska fokus föredrar jag aggressiv industrial, nygammal italo-disco och berörande synthpop. Inmundigar även avarter som japansk TV-spelsmusik, Mörk Metal och svensk alternativ rock. Slukar Cold Meat Industry och Accession Records och är prydd med en Front Line Assembly-tatuering. Drömmer om en egen musikarriär men väljer att fokusera på att skriva OM musik just för tillfället.
Jannice Faringer (Co-redaktör, skribent och fotograf)
Älskar det svarta, hårda och det som står långt ifrån gängse norm och förutsägbarhet. Uppvuxen under det, ur ett musikaliskt perspektiv, blomstrande 80-talet då jag ägnade timmar åt att spela vinyl, skapa det perfekta ”blandkassettbandet” och finkamma skivbutikerna i City. Som 9-åring gjorde Eurythmics album ”Sweet Dreams (Are Made of This)” (1983) och även ”Touch” (1983) starka intryck på mig och sedermera upptäckte jag Kraftwerk, New Order och Depeche Mode (om jag inte missminner mig så var det ”Master and Servant” som på allvar förvandlade mig till ett 4-ever DM-fan) med flera.
Musiknörderiet har varit genomgående under mitt liv och mellan 2014-2017 drev jag tillsammans med en annan skribent musikbloggen ”What else is there?” på sidan av att jag hade företag inom foto och grafisk form. Men studiofotografering blev till slut för klaustrofobiskt och live/konsertfotografering (alias Svartpunkt) är den perfekta kombinationen av mina två största intressen.
När mitt svarta hjärta självt får välja blir det EBM, industri och en del postpunk. Men lyssnar på det mesta inom genren så länge det håller sångmässigt (som den röstfascist jag är). Det ska bli kul att få nörda här på Elektroskull ♥.
Aktiva skribenter för tillfället
Patrik “Darklark” Lark (skribent och fotograf)
Född och uppvuxen i Eskilstuna. Fann synthen 1983 i form av Depeche Mode, Yazoo och Jean Michel Jarre. Under den senare delen av 80-talet började synthpopintresset mer övergå till industri och EBM. Nitzer Ebb, Front 242, Skinny Puppy och Borghesia spelades flitigt. Parallellt uppstod också en acceptans för gitarrer och vägen låg plötsligt öppen för postpunk och gothic rock som The Cure, Imperiet och Sisters of Mercy. Men mörkt och melankoliskt skulle det vara, det blev allt tydligare. Under 90-talet mattades intresset för industri och goth högst betänkligt. Grunge och brittpop trängde sig på, främst Nirvana, Smashing Pumpkins och Radiohead. Egna bandet Unease (med Tommy Falk) är en blandning av denna dark indie-period och det tidigare synthintresset. Men efter millennieskiftet och flytten till Stockholm hände något, allt kom tillbaka med dubbel kraft. Dock inte så mycket synthpopen, utan främst industri och goth med alla dess subgenrer. Idag brinner jag för dessa scener i sin helhet, inte bara musiken utan även allt runt omkring. Försöker dokumentera klubbar och livespelningar främst i bild men också i text med förhoppning om att bidra till en mer livskraftig scen. Jag formligen knarkar Spotify och har, så vitt jag vet, den mest följda Industrilistan där (1900 följare i skrivande stund). Årets höjdpunkt är den årliga pilgrimagefärden till Wave Gotik Treffen i Leipzig.
Alexander “A27” Johansson (skribent)
Farfar förvarade min första LP-skiva Vienna med Ultravox i Hökarängen eftersom jag inte hade någon skivspelare som elvaåring. Jag blev oåterkalleligt ortodox synthare 1985 under ett hårt badmintonläger då vi bara spelade Shake the Disease-maxisingeln och Something to do (metalmix) kom att, sannolikt rent Pavlovskt, ta en alltför stor del av min totala hjärnkapacitet i anspråk för all framtid. Jag lyssnar på synth och klassisk musik och är ingen allätare. Depeche Mode, Cure, Mesh, VNV Nation, Moskwa TV, Michael Nyman och nyutgiven synth är min vanligaste musikaliska diet. Jag har medfinansierat Lustans Lakejer via produktionsbolaget Män av skugga. När jag inte lyssnar på synth dricker jag espresso eller vin, spelar tennis, dagdrömmer, jagar sonen och estetiska kickar.
Stefan Last (skribent)
Född och uppvuxen i Lidköping med ”d” (eller ”Lisch” som staden ibland benämns bland lokalbefolkningen) och gamlingen här på Elektroskull (född ’68). Trots att mitt musikintresse väcktes i mitten av 70-talet (Sparks var mitt första favoritband, och de spelas fortfarande flitigt) så missade jag den första synthvågen i slutet av samma årtionde. Det var först runt 1980-81 då jag för första gången hörde ”The Robots” med Kraftwerk som jag föll pladask, och det fanns ingen återvändo. I rask takt följde Depeche Mode, Ultravox, The Human League, Blancmange och många fler. Sedan kom italo discon som än idag är mitt sommarsoundtrack. Inte mycket går upp mot en roadtrip en fin sommardag med lite go’ italo på bilstereon. Efter ett stentrist 90-tal, med undantag för några få ljusglimtar, är det idag i mitt tycke roligare än på länge att vara musikfantast. Enda smolket i bägaren är väl att mycket släpps enbart digitalt idag. Inte kul för oss inbitna skivsamlare. Till favoritartisterna idag hör bl.a. Iamamiwhoami, Vile Electrodes, Metroland, Battery Operated Orchestra, Parralox, Chvrches, Jonteknik och många fler, då och då uppblandat med lite synthwave eller spacesynth. Den nyfikne kan kolla in min CD-samling på Discogs: https://www.discogs.com/user/stefanlast/collection. När jag inte nördar ner mig i musik blir det mycket film och TV-serier, gärna science fiction, action och thrillers, eller en kombination av alltsammans. Bland favvofilmerna finns lågoddsare som Alien- och Star Wars-filmerna, men också Usual Suspects, The Big Lebowski, Snatch och det mesta från Pixar. Några favoritserier från de senaste åren är Person Of Interest, Blacklist, Gotham, Arrow, Burn Notice m.fl.
Krister Mörtsell, Född 1972 sambo och tvåbarnspappa, bor utanför Umeå. Skulle nog inte kalla mig synthare, men lyssnar en hel del på synth, (men även kängpunk, grindcore, black metal, hardcore, electronica och kanske mest av allt drone och ambient). Gillat Depeche mode och New order sen jag var 12, sen har jag spretat åt alla håll som finns, senare delen av 90-talet bestod till stor del av cold meat-katalogen, indierock och the Cure. Jag brukar säga att jag har väldigt bred smak inom väldigt smala genrer. Jobbar som förskollärare. Det mesta av min fritid handlar om musik. Spelar själv (just nu med mitt psykedlesika spacerockband Ufo Över Lappland, samt mitt drone/ambient soloprojekt Permafrost AC, har även spelat hardcore, punk, metal, akustisk pop och gjort noise), driver ett kassettbolag/distro/blogg som heter Do you dream of noise? Distrot har jag haft sen 1999, kassettbolaget tog fart i år och jag har hittills släppt 6 kassetter, mest dark ambient och drone, lyssnar på musik, samlar skivor, arrangerar spelningar. Kommer mest att skriva om lite smalare grejer, dark ambient, noise, minimalistisk electronica etc. Favoritband (om jag håller mig till elektroniska genrer Plastikman, Lustmord, Brian Eno (ambienta skivorna), Fever Ray, Mago sen tillkommer det band och artister hela tiden som jag upptäcker, både nytt och gammalt.
Anders Nord (skribent och fotograf)
Krichan Wihlborg (fotograf)
Lars-Åke Andersson (skribent)
Tidigare medarbetare (ej aktiva för tillfället)
Carolina Lindahl (skribent)
Jag kom i kontakt med synth för första gången när jag var 13, och en äldre vän visade musikvideon till Life is Life av Laibach. Sedan dröjde det något år innan jag hörde synth igen. Då var det min tysklärare som tog med skivor av Kraftwerk, Laibach och Einstürzende Neubauten till sina lektioner. Kort därefter började jag upptäcka synth på egen hand. And One, Depeche Mode, Nitzer Ebb och Apoptygma Berzerk blev snabbt (och är fortfarande) mina favoriter. När jag var 16 år lånade jag min storasysters ID-kort och gick på mitt första Tech Noir på Kolingsborg. Samma år var jag på min första Arvikafestival, och därifrån har det bara fortsatt. Jag lyssnar främst på tralligare synth och EBM, men de senaste åren har jag även börjat uppskatta lite råare old school-EBM som Front 242 och The Klinik. Sedan några månader tillbaka spelar jag i bandet The Operating Tracks tillsammans med Calle Nilsson. Vår musik är influerad av just den här hårda, äldre bodymusiken. När jag inte springer på synthspelningar ägnar jag min tid åt att plugga, stoppa upp djur och skriva noveller.
Lasse Johanson (skribent)
Född och uppvuxen lite utanför Stockholm. Började lyssna på synth när grannen skaffade Upstairs at Eric’s. Lyssnade länge på synthpop, men började även lyssna på Die Krupps, Front 242 och Nitzer Ebb i mitten av 80-talet. Allt sedan dess så har jag lyssnat på all typ av synth. I början av 90-talet så började jag göra musik ihop med kompisar, idag så är jag med i två grupper, Green Control och Apnea. Jag försöker även leka DJ så ofta jag får chansen på någon av de alla klubbar som huserar i Stockholm. Kock är mitt yrke, men musiken tar nog mest tid av min vakna tid, lyssna på nytt, återvända till gamla goda favoriter och att skapa min egna musik. Mina favoritartister är Yazoo, And One, Mesh, Nitzer Ebb och Front 242. Egentligen så kan listan göras hur lång som helst, då många av det som jag lyssnade på under första halvan av 80-talet är sådant jag fortfarande lyssnar mycket på, som Howard Jones, OMD, Thompson Twins.
Thomas Hulteberg (skribent)
Född i Trelleborg 1981 och upptäckte Metallica som första kärlek. Den alternativa scenen i hemstaden var så spretig att man på samma fester på 90-talet kunde höra Cat Rapes Dog, Slayer, Depeche Mode och De Lyckliga kompisarna, blandat om vartannat i en underbar salig röra. Fattade tycke för S.P.O.C.K. och SPK från synthvärlden, men avskrev Depeche Mode som ett dåligt popband. Började hänga ute i Malmö under slutet av 90-talet på anrika Vogon Variety och upptäckte Ministry som andra stora kärlek. Lyssnade friskt på industri och metal fram till 2005 när “Everybody Hates You” totalt golvade mig. Med Combichrist som tredje stora kärlek var det bara en tidsfråga innan: jag klippte av mig håret, snörde kängorna hela vägen upp med vita snören och blev ett Electrohead. Började sedan forska mig bakåt i synthvärlden och lyssnade igenom det mesta som släppts sedan 1970. Blev engagerad i klubb Vanguardia som DJ och alltiallo 2010 och anlitad som DJ på Neostalgia 2011. Lyckligt gift sedan 2012, bor i radhus och jobbar med mjölk. Vill utöka och exponera klubb Vanguardia till den största klubben i Skåne. Lyssnar helst på: Combichrist, Aesthetic Perfection, Phosgore, Feindflug, Fabrik C och S.P.O.C.K.
Erik Uppenberg (skribent)
Född 1971, synthare från 1984 då jag upptäckte Alphaville och Ultravox. Under sent 80-tal var det Sigue Sigue Sputnik, Laibach, Front 242 och Nitzer Ebb som gällde, men senare har jag glidit mer åt synthpop och elektropop. Mina stora hjältar är Pet Shop Boys, vars låtmaterial och stilkänsla håller en skyhög nivå som de flesta andra artister bara kan drömma om. Andra favoriter är Ultravox, Suicide, Giorgio Moroder, The Human League och Goldfrapp, samt genrer som belgisk New Beat, italodisco och Hi-NRG. Har dock svårt för aggrotech och den mesta futurepopen. Dessa genrer är mig lika främmande som soul och r’n’b. Britpopens 90-tal var en musikalisk ökenvandring för mig. Men efter 2001 förändrades tidsandan. Electroclashvågen innebar en nytändning för mitt musikintresse, och under 00-talet så drev jag klubbarna Good Cop & Dummkopf (för electroclash och elektropop) samt Fancy (italodisco och traditionell synthpop). Mitt yrke är tidningsdesigner, och jag är utbildad journalist. Det enda jag skriver nuförtiden är dock recensioner för Elektroskull – exklusivt så det förslår!
Nicko Smith (skribent)
Född i Stockholm, uppvuxen i Norrland och bor numera i Helsingfors. Frilansjournalist och allsysslare. Synthmusiken har alltid varit en slags vitaminboost för mig, sen jag fann den (eller var den som fann mig?) för ca tjugo år sen. De första banden inom synthgenre som tog mig med storm var Front Line Assembly, Covenant och Laibach. Det var som att kliva in i nån sci-roman som var fullproppad med intryck och känslor som jag inte hade upplevt av någon annan musikstil tidigare. Den gamla hårdrockaren dog sakta bort inom mig och jag hittade en musikstil som gav mig full tank med energi. Synthen var här för att stanna och efter två decennium av så gott som dagligt lyssnande på musikstilen, så kan jag inte annat än lyfta på hatten och tacka band följande band för storslagna minnen: Alphaville, Das Ich, Project Pitchfork, Seven Trees, Laibach, DAF, Neuroactive, Neuroticfish, VNV Nation, A Spell Inside, Tactical Sekt, Ashbury Heights, Front 242, Deine Lakaien, Apoptygma Berzerk, Cat Rapes Dog, Mesh, S.c.u.d, Wolfsheim, Malaise, Tolchock, Funker Vogt, Colony 5 osv. Har pysslat med fanzines som Flashburned Zine, Geigermeeter m.m på 90-talet, där jag kanske inte skulle vinna nåt nobelpris för allt som har med journalistik att göra, men jag kände att jag bara var tvungen att skriva om nåt som påverkade mig så mycket som synthmusiken gjorde då.
Joakim Holfve
Anders Eklund
Katti Cernak
Thobias Wollhed
Maria Molinder
Johan Lundgren
