Kent – 2017-03-19
Jag såg ett klipp av TV4:s Nyhetsmorgon där Fredrik Strage tyckte att Kents video “Då som nu för alltid” borde ha vunnit pris för årets video. Jag har en tid velat skriva ett blogginlägg om Kents sorti från den svenska musikscenen. Videon är helt fantastisk och är en kavalkad i Kent-referenser utan dess like. Varenda sekund har något med bandets 26 år på den musikaliska scenen att göra. Det får en att tänka att allt hela tiden varit så genomtänkt trots att det ibland förbigått lyssnarna (och tittarna) samt deras unika förmåga att ljuda toner som låter så Kent men ändå nyskapande.
Jag var lyckligt lottad och en av de 250.000 som såg Kent under deras sista turné under hösten. En bra spelning men jag har ju alltid en förmåga att gilla andra låtar av ett band än den stora massan. Mitt förslag till en alternativ setlist i kronologisk ordning för avskedsturnén är då:
Sundance Kid
Beredd på allt
Ruta 1
Rosor och Palmblad
Håll ditt huvud högt
Columbus
Vals för satan
Berlin
Silver
Varje gång du möter min blick
Falska profeter
Svarta Linjer
Pärlor
Klåparen
Ansgar och Evelyne
Ensamheten
Extra 1
Innan himlen faller ner
Dom som försvann
Extra 2
Det finns inga ord
Och då jag ändå är igång med listor kommer här några fler högst personliga.
Topp-3 album
“Röd” (2009)
“Vapen och Ammunition” (2002)
“Du & jag döden” (2005)
Bubblare: “Jag är inte rädd för mörkret” (2012)
Inte helt förvånande återkommer en stor del av de låtar jag skulle vela ha hört på avslutningsturnén på min topp-10-lista.
Topp-10 låtar
Varje gång du möter min blick
Det finns inga ord
Ruta 1
Vals för satan
Columbus
Klåparen
Sundance Kid
Beredd På Allt
Dom som försvann
Utan dina andetag
Bubblare: Kärleken Väntar
Sedan har jag som sagt en fascination för låtar som den stora massan inte håller med om är de bästa en grupp eller artist producerat. Jag nöjer mig dock med fem stycken då många av Kents låtar är ganska kända (Kanske även några av dessa).
Topp-5 okända låtar
Håll ditt huvud högt
Nålens öga
Silver
Rosor och Palmblad
Ingen kunde röra oss
Bubblare: På drift
/N
Det tredje syret – 2016-12-29
Så hände det äntligen att Jean Michel Jarre släppte Oxygene 3 (Eller Oxygene 14-20 som den egentligen borde heta) och det var ju en riktig julklapp i sig. Jag hade dock blivit ännu mer exalterad om det hade varit Equinoxe 9-16 (Eller Equinoxe 2) som jag spådde för några år sedan i just denna blogg. Men ett nytt kapitel i Oxygene-sagan får väl anses vara okej i sammanhanget. Albumet recenserades i (på?) denna webzine och gavs betyget 4/10. Jag tyckte det i ärlighetens namn var väl snålt.
Efter bottennappet med Téo & Téa som var fruktansvärd så har inte JMJs aktier stått som högst hos mig. Dubbelalbumet och utsvävningarna i Electronica del 1 och 2 var ett steg i rätt riktning där många spår fusionerar JMJs karakteristiska sound med den för stunden kollaborerande artisten. Ett intressant koncept som fungerade. När sedan bomben släpptes att ett nytt Oxygene-album skulle nå butikerna innan årets slut blev jag ovanligt upptrissad. Jag drog faktiskt också ut på att lyssna på albumet i sin helhet för att inte störa upplevelsen med morgonstress, barnskrik eller uppmärksamhetsivriga hundar.
Att göra en uppföljare till ett av de bästa albumen som gjorts är ingen enkel uppgift och Oxygene 3 startar försiktigt och nästan blygt. Men det är en blandning av 2010-tal och 70-tal som fungerar, även i en sån teknikintensiv genre som detta är. Blygsamheten blåses dock ut genom fönstret som en syrebomb då Oxygene 17 rullar igång. En helt fantastisk del i den nu 20 kapitel långa resan som Oxygene utgör. Tillsammans med del 19 och den fantastiska avslutande del 20 tycker jag att JMJ faktiskt har levererat en fullgod uppföljare. Personligen skulle jag snarare ge en åtta av tio i betyg om man nu ska fokusera på siffror. Equinoxe 2 innan 2018..?
/N
In Strict Confidence – Från fantastisk underground till eldsprakande liveshow – 2014-11-02
Tyska ISC grundades av den multimediala Dennis Ostermann vid åren kring Berlinmurens fall. Förutom att skriva och producera musik ägnar sig Dennis åt att regissera musikvideos, fota och måla. Med sina originella scenuttryck och genomsyrade musikaliska kvaliteter blev ISC en av samtidens mest fascinerande band och dess sound var en mer melodisk och episk variant av den då så populära Industrial-genren. Då gemene Industrial-band ägnade sig åt experimentell musik om djurplågeri, EBM-osande framtidsdystopier eller skitig elektronisk steampunkrock så handlade ISC’s texter om änglar och himlen, ackompanjerat av lika delar himmelska toner som mörk rumlande sång. De blandade mörka märkliga historier med vackra ballader, framfört på allt från förbannad tyska till melankolisk franska. Dennis utseende var som ett hopkok av Nero Bellums crust-kaos och Adrian Hates lugna crisp-yttre.
Under tio övernaturligt bra år från 1996 till 2006 släppte ISC sex fantastiska studioalbum där en tydlig röd utvecklingstråd kunde skönjas men där soundet ändå behöll sina grundläggande fundament. Efter hand tog melodiska element än mer plats i ljudkavalkaden medan kvinnliga röster var ett välkommet inslag bland Dennis mörka stämma.
När jag började lyssna på ISC under 2008 visste jag inte att de två år tidigare hade släppt sitt sista audiotypiska album “Exile Paradise”. Nu var den största utvecklingen av soundet i karriären i rullning och trots att resultatet som släpptes 2010 var ett bra album så märktes det att de hade lämnat sin historia bakom sig. “La Parade Monstrueuse” var som det låter, ett obskyrt monster som släppts lös. Soundet smetades ut och kördes genom en “how-to-make-industrial-poppy”-algoritm där resultatet innehåller allt det de tidigare gjort men med en paketering som snarare påminner om Pet Shop Boys kommersiella disco. Ytterliggare bandmedlemmar värvades för att kunna visas upp på scen – av idel kvinnligt kön – där eldsprutande gitarrer och stora bröst blev viktigare än att leverera en bra spelning. “Show” är ett bättre begrepp att beskriva ISC’s liveframträdanden med nu för tiden. Musikaliskt var det senaste albumet “Utopia” en katastrof. Det genomkommersiella elektrosoundet med mesiga gitarrer har helt tagit över och det verkar som att Dennis Ostermann valt samma mörka väg som Chris Pohl och Steve Naghavi. Det kommersiella lättsammare soundet genererar mer pengar och publik, medan de riktiga fansen sviks.
ISC var ett av de bästa och mest lovande av de europeiska Industrial-banden under det förra decenniet. Tyvärr så slarvades denna utnämning bort någonstans på vägen och kvar står en tysk man vid namn Dennis med en gammaldags pilotmössa på huvudet och sjunger om mörka skyar.
Jag säger som Bilbo gjorde: “Pity…”
/N
Röyksopp och de svenska sångerskorna – 2014-09-21
Det norska downtempo/electro-bandet Röyksopp är en fascinerande duo. Med endast ett fåtal album producerade sedan debuten för nästan femton år sedan, utan en utmanande eller enhetlig image och med majoriteten helinstrumentala spår har de trots det blivit en av de största elektroniska banden under 2000-talet. Ända sedan 2005 har de även samarbetat med en rad svenska sångerskor som Karin Dreijer, Lykke Li och såklart Robyn. Deras bidrag har givit Röyksopp en mer tilltalande framtoning samt en ökad internationell relevans, främst tack vare Robyns stjärnstatus inom den electropoppiga scenen. Precis som Daft Punk är den främsta nutida discopop-duon är Röyksopp där och nosar på toppen av den alternativa, något mer elektroniska sidan av det musikaliska spektrat.
På tal om Robyn så har hon allt sedan samarbetet med Röyksopp och sina tre delar i albumserien “Body Talk” som släpptes under 2010 fått en allt starkare roll inom denna typ av musik. Sakta men säkert har hon lämnat den mest kommersiella popen bakom sig och inriktat sig mer mot elektronisk musik. Det kan ha att göra med att hon sedan cirka 10 år tillbaka släpper all sin musik på det egna skivbolaget Konichiwa Records. Denna typ av lösningar ger artister en större kreativ frihet än om någon skivbolagshöjdare ständigt hänvisar det konstnärliga arbetet till försäljningssiffror och kommersiellt genomslag. Inte för att Robyn någonsin velat slå kommersiellt – titta bara på reklamfilmerna av Volvo PV som dagligen visas på TV – men skillnaden är att denna gång sker det helt på hennes villkor. En av framgångsfaktorerna är också att syskonen Dreijer bidragit med produktion till hennes verk “Who’s that Girl”.
En annan reflektion man kan ha på hennes albumserie “Body Talk” är hur influenserna från samarbetet med Kleerup verkar ha fått stort genomslag i soundet. Det är drivande rapp electrodisco i precis samma anda som Kleerups fantastiska självbetitlade album från 2008. Allt detta rekommenderas naturligtvis starkt och nedan kommer några exempel!
/N
Reflektioner – Kraftwerk, Live Dalhalla – 2014-08-04
Elektroskull-bekantingen Erik Uppenberg rapporterar från Kraftwerks livespelning på Dalhalla här. Eftersom även jag och min bror var där tänkte jag lite kort reflektera över det här. Det första man tänker när man närmar sig Dalhalla är att det verkligen ligger mitt i de djupa dalaskogarna ca 1 mil utanför det lilla samhället Rättvik vid Siljan. Det andra man slås av är hur massivt det gamla kalkbrottet faktiskt är och hur perfekt det passar för en arena för livemusik.
Komplett med ett litet område med restaurang, bar, merch-bås, VIP-lokal, toaletter osv känns det som ett litet festivalområde i sig. Scenen ligger på botten av det vattenfyllda brottet och läktarna sluttar nedåt från för-området mot scenen, som nästan helt omringas av vatten. Hela området är verkligen en fascinerande plats och passar perfekt för fascinerande och legendarisk musik. Strax innan skymningen klockan 22 startar Kraftwerk så smått spelningen med små blipp-bloppande ljud och folk strömmar ner till läktarna och lämnar uppdruckna ölflaskor och tomma hamburgerpapper efter sig.
In kommer fyra grånade tyskar och publiken kan inte sluta applådera, samtidigt som 3500 personer sätter på sig de vita 3D-glasägonen. Det måste ha sett lite smått märkligt ut. Ett par låtar in i spelningen mår man så bra man kan. 3D-animationerna leder uppmärksamheten bort ifrån de fyra robotliknande gubbarna som smårör vid sina synthar samtidigt som det fantastiska ljudet trollbinder pubilken. Helhetsintrycket med animationerna, det ambienta ljuset, det mäktiga ljudet och dess efterklang omringat av 60 meter stenvägg på alla sidor gör spelningen helt magisk. Mina favoriter för kvällen är den eviga klassikern “Radioactivity” och “Music Non Stop” som låter oförskämt bra live.
När sista tredjedelen återstår är det kolsvart och de mörka grantopparna omringar kalkbrottets yta och jag tänker: “Det här är en helt bisarr upplevelse”. Dels för att ett av världens största band har kommit till en arena mitt i skogen utanför lilla Rättvik, dels för att tusentals personer har letat sig hit från hela Sverige och dels för att jag inte förstår varför jag aldrig varit här förut.
Allt som allt ger jag spelningen ett starkt betyg och inser att det är bland det bättre jag någonsin upplevt. Det beror inte enbart på bra musik utan på allt som denna afton bjuder på.
P.S: Eriks artikel är uppdaterad med bilder! Se dem här!
/N
Musikens nya arena – 2014-07-02
En tanke som blivit allt mer aktuell med åren är hur artister ska kunna locka publik till sina livespelningar. I dagens mediaklimat kan det vara helt avgörande om en artist ska kunna leva på sin karriär men också på hur framgångsrik de/hen kommer bli. En artist som blir uppmärksammad som grym live kommer locka intresse även mellan spelningarna, vilket betyder mer spridning av dennes musik och i slutändan, ökad popularitet. Förr i tiden var det enda som avgjorde en artists framgång och popularitet hur många albumexemplar artisten hade sålt. Sedan Napster slog igenom på the internets har denna enskilda faktor spelat ut sin roll. Hur många exemplar motsvarar 1 miljon spelningar på Spotify..? Vilket kontrakt har artisten gällande betalning per spelning..? Alla dessa siffror är antingen mycket svåra att uppskatta eller affärshemligheter.
Nu för tiden är det mer relevant att mäta framgång i hur många människor som bemödar sig med att se artisten live, oavsett om det är gratisspelningar på nedlagda industritomter eller påkostade arenaevenemang. Oavsett vilket genererar detta “viral” uppmärksamhet som förhoppningsvis i slutändan kommer leda till att artisten faktiskt tjänar på det den håller på med, både finansiellt och genomslagsmässigt. Men hur lyder receptet för en framgångsrik livekarriär egentligen? Finns det vissa som lyckas bättre och vissa sämre med likartade förutsättningar. I mångt och mycket hänger populariteten på livescenen ihop med det faktiska material som artisten producerat. Om de har släppt en grym skiva kommer folk att vilja se de spela den live. Men i vissa fall går artisters “liverykte” utöver det material de har att framföra. Med konstnärliga uttryck, chockerande inslag eller helt enkelt ett jävla ös kan de få mer uppmärksamhet live än vad motsvarande artist som saknar dessa inslag får.
Att kunna framföra sin musik på ett intressant och medryckande vis blir mer och mer viktigt. Att bara lyssna på musiken precis som det låter på hemmastereon är föga upphetsande nu för tiden. Innan fildelningens tid var det en “grej” bara att komma ut och se ett band spela live på lokala krogen. Men kraven har höjts i samma takt som tillgängligheten av musik har ökat allt sedan internet blev en folkrörelse. Frågan varför vissa artsiter lyckas bättre med detta än andra är svår att svara på. Men jag ska med följande Youtube-klipp försöka ge er ett provsmak på vad som faktiskt fungerar riktigt bra!
PS: Fever Ray skulle då åsyfta på det konstnärliga, Gorgoroth på chockerande inslag, Covenant med ett jävla ös och Skinny Puppy med lite av varje!
/N
Det magiska musikåret 1994 – 2014-05-10
Jag läste en krönika i Aftonbladet med titeln “1994 var ett helt magiskt musikår” och kom att tänka på att jag i flera års tid har tänkt samma sak. Därför har jag här min egna alternativa anledning till varför 1994 var ett magiskt musikår!
- Legendariska norska Black Metal-bandet Windir släppte sitt första material detta året.
- Industrial Metal fick sitt stora genombrott genom Front Line Assembly – “Millennium”, Nine Inch Nails – “The Downward Spiral” och Rammstein.
- Delerium definierade sitt nya sound med “Semantic Spaces” och Tiamat bytte stil från Death Metal till ett mer Gothrockigt sound med det fantastiska albumet “Wildhoney”
- In Flames, Covenant, Korn, Diary of Dreams, Gorgoroth, Velvet Acid Christ, Cradle of Filth och Marilyn Manson släppte sina första studioalbum och har i.o.m. det påverkat den alternativa musikscenen för all framtid.
Detta var alltså för 20 år sedan och mycket av det som skapades och började då har fortfarande relevans än idag!
/N
Låtar som börjar med “Aah” – 2014-04-26
Kort och gott en Youtube-spellista jag skapat på låtar som alla börjar med “Aah” (Den kör-aktiga tonen). Sammanfattningsvis är det en överrepresentation av Goa Trance, EBM/Industrial och Industrial Metal. Om detta har något med min generella musiksmak att göra eller att det är mest förekommande i dessa genrer låter jag vara osagt. Förbannat bra musik är det iaf. Enjoy och sprid!
Note to self: Skit i Flesh Field
/N
Female fronted Electro – 2014-04-24
Inspirationen till detta blogginlägg kommer från en grupp på last.fm med det katchiga namnet Female Fronted Electro. Det är alltså en användargrupp som inriktar sig på elektronisk musik där en tjej/kvinna/dam är artistens ansikte framåt. Det kan i sig vara allt från stora ensembler som Alica in Videoland och The Birthday Massacre med sina kvinnliga sångerskor till soloartister som Grimes. Det är snarare det senare än det förra som intresserar mig.
Även om det brukar vara sångaren/sångerskan som står för mycket av det kreativa arbetet i en grupp så är det ändå en kollektiv skapandeprocess med flera inblandade – i de vanligaste fallen i majoritet av det manliga könet. Då är det uppfriskande med dessa extremt begåvade soloartister samt fåmans(kvinno)grupper som skriver, framför och producerar all musik själv. Jag tänkte lite snabbt lista några som jag på ett eller annat sätt fascineras av, och som – såklart – skapar fantastisk musik!
Grimes – Oblivion
Planningtorock – The Breaks
iamamiwhoami – Hunting for Pearls
Unter Null – Sick Fuck
Med en drös andra 100% eller 50% kvinnliga grupper som Niki & The Dove, Rebecca & Fiona, Austra, The Knife, Client, Emmon, Crystal Castles med många flera. Det känns viktigt att dessa grupper bedöms på samma sätt som manligt dominerande grupper så det inte blir någon form av positivt olikabehandling. Men dessa få exempel visar att detta inte över huvud taget behöver förekomma.
PS: Jag har över 300 spelningar med Grimes den senaste tvåmånadersperioden. Det är mitt största musikaliska fynd på lång tid!
Note to self: Med avseende på aktuellt inlägg, kolla upp gruppen Flesh Field!
/N
Velvet Acid Christ top 10 – 2014-02-15
Jag är inne i en extrem VAC-period just nu och bara måste göra denna top 10 över de bästa låtarna i mitt tycke, utan inbördes ordning:
1. “The Figurehead” från singeln “Wound” från 2006 är en cover på en låt med samma namn av postpunkarna The Cure. En fantastisk cover med en mystiskt och melodiskt sound.
2. “There is no God” från hans hittils bäst säljande album “Fun With Knives” från 1999 öppnar med klassiska instrument som gitarr och piano men snart smäller VAC på med hela sin arsenal av karakteristiska mörka ljud som stegrar för varje sekund och sista tredjedelen är bland det bästa gruppen har producerat!
3. “Slut” är den ultimata industriballaden och förmodligen VAC:s mest kända låt. Med kvinnlig sång som framför den mest medryckande texten till ett stycke mycket finstämd elektronisk musik är detta en milstolpe inom synth-historien
4. “Dilaudid – Postponed” är en melankolisk långsamt låt om kärlek och förlusten av den samme. Även här med gästinhopp av en kvinnlig röst som bidrar till en rysande vacker refräng som inramar Bryans viskande verser och med bakgrundskören är detta en av VAC:s vackraste spår.
5. “Dial8” är den aggressivaste låten på “Twisted Thought Generator” som med VAC:s unika blandning av melodiska inslag är en perfekt kombination av de båda. Med ett drivande 4-4 beat är den en solklar klubbhit.
6. “Wound” är öppningsspåret på albumet “Lust for Blood” från 2006 och visade direkt att VAC inte hade tappat något av det unika musikskapande gruppen gjort sig ett namn på. Sången är karakteristiskt starkt distad beyond recognition men ändå på ett sätt så man hör vad Bryan vill förmedla med sin sång.
7. “Pretty Toy” är den självklara singeln från det annars mediokra albumet “Hexangel: Utopia – Dystopia” från 2003. Här är det 100% klassisk VAC med allt vad det innebär med sylvass text och pulserande driv.
8. “Repulsive” är gamla skolans VAC med ännu mer skruvade texter och förvridna ljud men ändå med en knivskarp känsla för medryckande takt och driv.
9. “Revolution 101” är en hård jävel med texter om anarki, fascism, mentalt efterblivna högerpolitiker och revolution (no shit) och lämnar ingen som helst plats för fina melodiska inslag.
10. “Blood” innehåller den elakaste text Bryan skrivit och den passar perfekt in i den röriga sörja som denna låt är.
Bubblare: “Evoked” visade återigen att VAC är att räkna med när han öppnade sin senaste fullängdare “Maldire” med denna käftsmäll.
/N
God Hjul – 20131219
Vill bara önska alla en god jul med lite julsynthskoj!
Först ut är de svenska bitpopparna 047 som släppte världens bästa julskiva 2001 kallad “Wheel du fira Hjul med mig?”
Och nästa är stockholms-EBM’arna Additive Nil som har skojat till det såhär:
Notera att båda har dubbelskojat till det med ordet “hjul” istället för “jul” även om 047 drar det längsta (julbockshalm)-strået denna gång!
/N
Trummor och slagverk – 20131214
Jag har alltid fascinerats av bombastiska trummor, tänk Tribaltrummor snarare än någon långhårig britt med skinnbrallor bakom ett trumset. Det är något jag gillar med de maffiga mullrande ljuden. Tyvärr så får dessa typer av slagverk alldeles för lite plats i den musikaliska världen, men jag tänkte lista några personliga favoriter frått vitt skilda genrer.
Vi börjar med den Techtrance’iga Fluke – “Zion”. Ni kanske känner igen den från grottscenen i Matrix Reloaded.
Nästa exempel är någonting helt annat. Den fantastiska “Winter’s Night” med den neoklassiska gruppen med det väldigt tyska namnet Die Verbannten Kinder Evas
Och tillbaka till Trancens värld med den relativt okända Subcentral-mixen av “The Promiseland” av Hypetraxx. Så okänd att jag fick lägga upp den på min egen kanal på youtube.
Slutligen för att binda ihop allt detta i något sorts aktuell kontext. Psyclon Nine‘s “Glamour through Debris” på senaste fullängdaren har lite smakprov på detta
Psyclon Nine‘s senaste album Order of the Shadow: Act I (Kommer det möjligtvis en Act: II inom en snar framtid…) har ett väldigt metalinfluerat sound. Detta är en logisk utveckling från de senaste två albumena. Recension kommer på elektroskull!
/N
Reflektion kolon Henric De La Cour – 20131005
Den Eskilstuna-födde Henric de a Cour släppte tidigare i höst uppföljaren till hans succédebut för två år sedan. Jag är verkligen imponerad av albumet “Mandrills”, som Elektroskull för övrigt recenserade här. Det låter mer personligt och udda än föregångaren och jag kan inte undgå att dra paralleller med utvecklingen för t.ex. Austra. Det är mindre poppigt och mer utsvävande. Sista stycket “Sound the Alarm” är bland det starkaste jag hört de senaste åren:
Lika personligt och medryckande som den tragiska “Afterlife” av Front Line Assembly:
eller kanske 30kft av Assemblage 23:
“Mandrills” är ett riktigt starkt album och jag kan endast skriva under på betyget 9/10. Det finns goda chanser att jag kommer minnas hösten 2013 som en jävligt bra höst ackompanjerat av ett jävligt bra album.
Notis: Visste du att de gamla ambient/elektrogudarna Tangerine Dream har varit med och skapat soundtracket till hypade GTA V!
/N
Personliknelser, ett morddrama och Skinny Puppy – 20130601
Efter ett långt uppehåll ska jag försöka vara lite mer aktiv på denna arena, men det är som känt ibland svårt att få tiden att räcka till. Detta skriver jag t.ex. under min sons första power-nap för morgonen efter mina 5 härliga timmar av sömn. Eventuella stavfel och syftningsfel får ni ha överseende med.
En tanke som jag burit under en längre tid är hur följande tre personer påminner om varandra till utseendet!
Det är alltså för de som inte redan listat ut det, i tur och ordning, Kevin Ogilvie från Skinny Puppy, Trent Reznor från Nine Inch Nails samt morddömde Damien Echols. Håller ni inte med må det så vara, men jag tycker de påminner om varandra! För er som inte känner till Damien Echols så är han en av huvudrollsinnehavaren i det morddrama som har kommit att kallas “The West Memphis Three”. 1993 försvann tre små pojkar från West Memphis, USA och de hittades senare mördade. Damien Echols, Jessie Misskelley Jr samt Jason Baldwin blev snabbt huvudmisstänkta i utredningen.
Damien har åter hamnat i offentligheten då han tillsammans med de två andra dömda blev frisläppt efter mer än 18 år i fängelse hösten 2011. Flera dokumentärer har behandlat deras öde och de flesta inklusive pojkarnas familjer tror inte de var de egentliga gärningsmännen. “De flesta” inkluderar då såklart inte domstolen som dömde de tre till fängelse 1994. För er som vill veta mer, eller som de sade i Starship Troopers: “Would you like to know more?”
På tal om Skinny Puppy så håller jag på för fullt att recensera deras senaste fullängdare “Weapon”. Kommer såklart att publiceras inom en snar framtid här på elektroskull.com!
/N
In Strict Confidence – Send a Sign – 20130319
Som en viskning från urtidens djupaste håla öppnar “Send a Sign”. Likt ett mullrande eko rullas det otydliga vrålet fram mot spöklika, viskande röster. Ljudet ökar i intensitet och märkliga disträa ryckningar ljuder i denna mörka symfoni.
Helt plötsligt bryter den vackra änglalika sången dystopin och en kvinnlig röst förtäljer en historia om hennes visioner i sin barndom. Hennes promenad genom skogen en vårdag utvecklar sig till en märklig uppenbarelse. Våldsamma vindar griper tag i henne och hon hör röster som talar till henne. Stillad av en osynlig kraft är hon paralyserad – något har valt ut henne av okänd anledning. Hennes visioner frammanade av övernaturliga krafter leder henne till att bevisa genom ett tecken att hon var manad. HAN måste ha skickat ett tecken till henne. Ett tecken som bevisar att hon var manad av Gud!
Hennes berättelse avbryts abrupt av Dennis mörka stämma som likt en supernova kastar ut sina aggressioner mot lyssnaren.
“The hunters sensing innocence
My trail of blood they’ve found
Leading to the fallen angel
I’m crying on the ground
My wings crushed into pieces
They spread across the land
And longing for the splinters
I painfully cut my hand
Like a scarlet lover
My blood kisses the snow
The hunters are crawling closer
My tears like rivers flow
A cold black rain is pouring
On my naked skin
The hunter’s lips have touched me
They’ve poisoned me with sin”
De änglalika rösterna nu i bakgrunden fortsätter envetet och bidrar till en perfekt avvägd motvikt till de snabba industriella tongångarna. En text om total hopplöshet omfamnar de vackra tonerna. Kontrasterna är nästan övertydliga. Jägarna som har fångat upp ett spår. Ett spår ledande rakt mot en döende ängel.
“Send a Sign” – Skicka ett tecken – upprepas som en uppmaning. Den melankoliska texten om änglar, vilka tappar sina vingar och sakta sjunker ner i mörker för att dö, är en fantastisk historia om det goda mot det onda, det ljusa mot det mörka – jakten mot det som är oskyldigt tar aldrig slut. Historien är som en kamp i ett gudomligt kungarike där jägarna lever på de härjade folken och människans sista räddning består i förtvivlade änglar.
“Reaching out for saviors
I drown in a dark embrace
They drink my blood of beauty
While claws caress my face
The realm of pain is rising
I hold my breath and pray
While falling into shadows
My senses fade away
Whispering lies of healing
To give me all I need
While left alone in darkness
Towards death I slowly bleed
Forever lost my kingdom
A tear is my last kiss
I know, a fallen angel
At home they never miss…”
Just send a sign
/N
Soundtrack – 20130314
Jag skrev i ett tidigare inlägg om The Knifes experiment med soundtrack, både till filmen “Hannah med H” och till operan “Tomorrow, in a year”. Det slog mig senare att den svenska electroguden Kleerup faktiskt gjort precis samma sak. Han släppte under förra året soundtracket till teateruppsättningen “Aniara” som spelades in 2010. “Aniara” är som bekant ett rymdepos av författaren Harry Martinsson.
Musiken är bitvis fantastiskt och visar vilket musikaliskt geni Andreas Kleerup är. Jag är förövrigt ganska hypad av hans tredje album som släpps inom en snar framtid. Men åter till The Knife. Några fler låtar har nu släppts som musikvideor. Man kan inte annat är beundra deras konstnärliga engagemang med deras återkommande samarbeten med konstnärer inom helt andra områden än den musikaliska. För en vecka sedan kom det senaste tillskottet från det kommande albumet: “A Tooth for an Eye”
Jag noterar efter att ha hört de två släppta låtarna att Karins röst i princip är orörd under mixningen. Under vissa spår på “Silent Shout” låg det upp emot elva lager av hennes röst samtidigt. Musikaliskt har den mörka framtoningen från nyss nämnda album helt suddats bort. Det låter dock lika innovativt som debutalbumet men har mer inslag av det experimentella operasoundtracket. Det kommer bli ett riktigt intressant albumsläpp. Sen om det går hem hos alla återstår att se. Det jag kan konstatera är att The Knife som vanligt gör precis som dom vill och det blir lika haussat varje gång! Slutsålda konserter efter 7 års uppehåll säger det mesta. Vi ska vara stolta över våra svenska band som verkligen utforskar sina artistiska sidor och vågar sig på mer osäkra kort än regelrätta albumuppföljare. Det visar på ett oberoende och en orädsla inför det icke-kommersiella!
/N
Jean Michel Jarre och världens bästa album (en liten historia) – 2013-02-25
1976 släppte den då relativt okände franske kompositören och musikskaparen Jean Michel Jarre ett album kallat “Oxygene”. Med spår endast döpta till albumnamnet plus ett löpnummer var det ett märkligt albumsläpp innehållandes helt instrumentala elektroniska verk.
Skivbolaget Disques Dreyfus var skeptisk till elektronisk musik men släppte albumet med en tryckning på 50.000 exemplar. Albumet hade senare kommit upp i över 15 miljoner sålda kopior. Efter världssuccén med “Oxygene” var frågan hur han skulle följa upp den med något som kunde slå lika stort.
Istället för att göra vad en karriärkonsult skulle ha gett råd om gjorde han tvärtemot. Istället för en synthpoppig kavalkad skapade han åtta lågmälda, euforiska, ambienta och elektroniska spår och släppte därigenom världens bästa album: “Equinoxe” från 1978.
Equinoxe är ett unikt album där inte ett parti känns onödig eller långtråkig. Ett album där varje sekund bidrar till helheten. Åtta individuella spår som tillsammans bildar en enhet. Att spåren är döpta precis som på “Oxygene” förstärker den effekten. När man lyssnar på “Equinoxe” lyssnar man på ett album och inte på enskilda låtar. Med en speltid under 40 minuter och sömlösa övergångar mellan spåren känns det som ett enda episkt verk.
Från den lugna och relativt korta introduktionslåten som bygger upp en förväntan och förbereder lyssnaren på vad som komma skall till det tempofyllda fjärdespåret är detta musikalisk perfektion rakt igenom.
Det melodiösa femtespåret är en fantastisk glad och allmänt härlig låt som övergår i den chip-inspirerade “Equinoxe 6”.
Det sjunde spåret slår an på en om möjligt än mer euforisk takt än det femte men med en underton av allvar. Den är som en resa genom livet där toppar och dalar samsas med vardagslivets bestyr. Avslutningen “Equinoxe 8” är en blandning av åskmuller, märklig tivolimusik och rymdaktiga svepande synthar. De sista minuterna känns det som man flyter genom ett vakuum av ljus och beskådar hela universums skönhet.
Under 80- och 90-talet släppte han ytterliggare sex studioalbum som alla på sitt sätt definierar JMJ som den fantastiska musiker han är. Jean Michel Jarre följde 1997 upp 1976 års “Oxygene” med albumet “Oxygene 7-13”. Över 20 år efter albumet som gjorde honom världskänd återgick han till sina rötter och byggde upp samma studio som han producerade originalet med. Resultatet blev ett fantastiskt album som låter som en helt naturlig uppföljare trots att det är ett par synthbandsgenerationer emellan.
Till mångas okännedom ska noteras att Jean Michel Jarre fortfarande ligger i topplistan över världens mest besökta livespelningar någonsin. Den sjätte september 1997 spelade han live på Moskvas 850-årsjubileum inför en publik på 3,5 miljoner människor.
Under 00-talet har han hållit en mer tillbakadragen produktionstakt med tre mediokra album och sedan 2007 har inget studiomaterial nått omvärlden. Han närmar sig pensionsåldern och den naturliga följdfundering blir då såklart när Jean Michel Jarre ska släppa Equinoxe 9-17?
/N
Den internationella EBM-dagen – 20130224
Jag skulle bara önska alla en trevlig EBM-dag denna fina söndag med en svensk klassiker:
Hur mår det svenska EBM-undret med band som Spark!, EkoBrottsMyndigheten och Kommando XY idag år 2013? Under 2000-talet har det verkligen varit ett rennäsanssens årtionde för den gamla skolans EBM.
Med tanke på det kommer här ytterliggare en svenska klassiker:
Tips: Mitt nästa inlägg kommer handla om ingen mindre än Jean Michel Jarre :)
/N
Den nya synthpopen – 20130220
Jag kom att tänka på ett avsnitt jag läste i “Den Svenska Synthen” där jag tror det var Page-medlemmen Eddie Bengtsson som berättade lite om hur synthen såg ut och var innan den blev svart och svår i slutet av 80-talet, början av 90-talet.
Med vita kläder och glad-poppig attityd spred dåtidens synthare ett helt annat budskap än all arbetarpunk och gubbrock. Ett modernt uttryck för framtiden avspeglat i musiken och stilen. Sen kom Depeche Mode’s Black Celebration och industrin och färgade allt svart. Vad är motsvarigheten till den “vita” syntharen idag?
Är det den elektropoppiga scenen med Emmon, Niki & The Dove, Austra..? Eller är det chip-synthen med finniga tonåringar så som Slagsmålsklubben..? Jag tror att den första är “för” poppig. Ändra några få detaljer och du har pop med elektroniska instrument. Förmodligen inget som gemene synthare kan relatera till. Chipsynthen är för nördig, om än populär, för att kunna lägga beslag på den titeln. Det handlar mer om att fuldansa, prata om Commodore 64-spel och dricka läsk än att lyssna till underfundiga texter om datorer, maskiner och människans roll i cybersamhället.
Jag tror att den subgenre inom synthen som närmast kan liknas vid den pre-svarta synthen är de få artister inom Italo-Disco/Laserdisco som fortfarande behandlar de ämnen synthpopen en gång utgick från i äkta neo-nostalgisk stil. Med melankolisk sång blandat med semi-euforiska tongångar är det en härlig kombination av rädslan för framtiden och faktumet att maskinerna alltid kommer finnas vid vår sida.
Tobias Bernstrup – Enemies of the Earth
Allt detta toppat med en äkta elektronisk poppighet skild från den aggressivitet många synthgenrer idag förmedlar. Den nya synthpopen har både rötter i det gamla men vågar gå sin egen väg mot det nya.
/N
Hur jag vart synthare del 2 – 20130217
Läs del 1 genom att (Ctrl-F: 20130126)
Våren 2009 – Beslutet att gå “fullt ut” med mitt beslut innebar inte bara en utbytt och försvartnad garderob och ringar och kedjor utan också piercingar. Under loppet av ett år tog jag fyra hål i öronen, varav två fortfarande är hål… Sommaren 2009 var det då dags för syntharnas stora högtid: Arvikafestivalen 2009. Det år då festivalen en gång för alla skulle ta farväl av synthen. Nästkommande festival skulle enligt arrangörerna fokusera mer på annan typ av elektronisk musik, men detta år skulle synthen tackas av med en brakfest. Depeche Mode, Nine Inch Nails, Aestethic Perfection, Welle:Erdball, Diary of Dreams m.fl. skulle markera slutet för denna musikaliska epok.
Festivalen var en riktigt trevlig tillställning för egen del med mycket häng med göteborgssynthar-campet! Depeche Mode slog publikrekord och livet var bra. Min musikaliska finslipning fortsatte och allt fler band inkluderades i min sfär av favoritband!
Nästa steg i min resa skedde under sommaren 2010 när jag och ett gäng polare var på tågluffning i Europa. Eurotour 2010 med grabbarna från Falun var det roligaste jag gjort hittills. 17 länder avverkades på 3 månader och öl hävdes i rekordmängd. Jag tog ett par avstickare under resan och reste ensam till de tyska synthfestivalerna Blackfield och Amphi. Amphifestival i Köln är relativt nystartad men bjuder alltid på grymma band och perfekt läge på Tanzbrunnen i centrala Köln på östra sidan Rhen-floden. En varm juliförmiddag hoppade jag ensam av Deutsche Bahns ICE-tåg på centralstationen – jag hade bara en viss aning om vart festivalen och parken låg. Jag gick mot första bästa supermarket med min tunga hitchhiker-ryggsäck med komplett campingutrustning! Tanken var att ta sig en matbit, inhandla förnödenheter så som alkohol och “checka in” på campingområdet i Rhenparken ett stenkast från Tanzbrunnen. Någonstans bland gatorna fick jag syn på ett stort gäng svartklädda och svarthåriga glada personer.
När jag kom närmare såg jag att en av killarna hade en Kent-t-shirt på sig. Jag insåg naturligtvis direkt att jag stött på ett gäng svenskar. Jag ropade entusiastiskt ut “Svenskar?” och fick glada svar tillbaka. Vi slog följe och gick i grupp mot supermarketen för den livsnödvändiga provianten. Jag blev sedan inbjuden till det ena parets hotellrum för en välbehövlig dusch. Det vankades förkula i ett av hotellrummen och med hotellrumskylskåpskylda öl var livet helt plötsligt en fest! Dagarna som följde var grymma med mycket ölhävande, sliriga nätter och fantastiskt umgänge. Och det var så det gick till när jag lärde känna många av de mest aktiva stockholmssyntharna, bl.a. de i synthorganisationen Electronic Force.
Band som Front Line Assembly, Skinny Puppy och Project Pitchfork fulländade denna festival!
Vintern 2010 flyttade jag till Stockholm när jag fick jobb som IT-konsult. Det följde sig naturligt att jag blev mer aktiv bland mina nybekanta i hufvudstaden. Under en förfest med en “bekant med fördelar” våren 2011 träffade jag ingen mindre än Elektroskulls grundare och huvudskribent Jens Atterstrand. En vänlig relation uppkom och det dröjde inte länge innan jag fick förfrågan om att recensera för Elektroskulls räkning. Detta var en möjlighet att ytterliggare befästa min position som en “riktig” synthare, men såklart också för att nå ut med mina musikaliska kunskaper i skrift. Och jag tycker faktiskt om att pedagogiskt förklara och jämföra musik med andra liknande verk. Jag har nu sedan vintern 2011 mer eller mindre regelbundet recenserat vitt skilda musikalbum, allt från überelektronisk Aggrotech till i princip akustisk världsmusik. Jag har även intervjuat en av mina favoritartister: Velvet Acid Christ så på något sätt känner jag att jag nått dit jag velat nå.
Jag har inga planera på att trappa ner eller lämna “scenen” men jag har samtidigt inget mer att “bevisa”.
/N
Rock i Synth – 20130209
Detta inlägg kommer filosofera över fenomenet med elgitarrer och “tillrockning” av synthmusik. Ni vet de två ärkefiendera som när domedagen är framme kommer stå för den slutgiltiga bataljen: Hårdrockare mot synthare!
För länge sedan läste jag ett irriterat blogginlägg, eller om det var en insändare/artikel i någon tidning. Ämnet var synthband som “rockade” till det på sina livespelningar. Författaren syftade främst på Ladytrons spelning på Arvikafestivalen 2006. De använde ju gitarrer och elbasar på scen! Anledningen kan vara att de har dessa instrument även i sina studioproduktioner men kan också vara för att liva upp spelningen. Författaren i fråga var hur som helst väldigt upprörd.
“Synth ska vara synth och inte ha inslag av det där jävla hårdrocksskiten”. Ungefär. Jag har dock aldrig förstått problematiken. Så vitt jag har förstått det så har t.ex. Depeche Mode sedan väldigt lång tid tillbaka använt sig av gitarrer i sina alster. DM som är husgudarna inom synthen. Nu kanske kritiken mest inriktade sig på att de lät mer rockiga på scen än på skiva. Och frågan som ställdes var: “Varför då? Synth kan också svänga live…”
Det är fascinerande att agget mot gitarrer och (hård)rock fortfarande är så starkt. Värt att minnas är att hårdrocken inte alls hade något problem att anamma synthar och synthmusikaliska influenser i sina verk. Tänk bara Europe!
Black Metal som startade som ett renodlat sound utan elektroniska instrument utvecklades snabbt till att använda synthar i stor utsträckning. Detta föll inte alla svartrockare i smaken och snart myntades begreppet “True Black Metal”. Där “True” skulle stå för Black Metal helt utan influenser av synth och användandet av dessa.
Jag läste någonstans att Aggrotech var en genre som uppstod när musiker inblandade i Black Metal-scenen ville skapa något utan gitarrer (främst p.g.a. att de inte kunde spela elgitarr så bra). Genrerna Harsh EBM/Aggrotech var en elektronifiering av det aggressiva Black Metal-soundet. Gitarrerna slopades helt och fokus lades på högt tempo och skrikig sång. Denna genre gav upphov till band som Psyclon Nine, Hocico, Grendel m.fl.
Psyclon Nine startade i början av 2000-talet som ett renodlat elektroniskt band. De släppte två album innan de på “Crwn Thy Frnicatr” från 2006 infogade mer inslag av elgitarrer. På efterföljande album “We The Fallen” fortsatte denna utveckling.
Det amerikanska Harsh EBM/Aggrotech-bandet Dawn of Ashes som efter albumet “The Crypt Injection” sålde ut hela sin studio och sadlade om till att bli ett Death Metal-band är nog det tydligaste exemplet på en återgång till genrens egentliga rötter. Cirkeln är sluten.
Dock så finns det band inom denna genre som har en officiell ståndpunkt att aldrig inkorporera gitarrer i sin musik. Bl.a. en av medlemmarna i Die Sektor som sade att han rent ut sagt hatar gitarrer.
För oss som glider runt i Industrial-svängen vet ju naturligtvis att band som både Front Line Assembly och Skinny Puppy började använda sig av gitarrer i början av 90-talet. För att inte tala om Die Krupps som byggde hela sitt sound kring gitarrer. Detta gav upphov till en helt ny genre: Industrial Rock/Metal. Band som Nine Inch Nails och KMFDM stod för det rockiga i Industrial medan Ministry och Front Line Assembly (Främst på albumet “Millennium”) stod för Metal-inslaget. Grovt kategoriserat!
Parallellt med detta började band som Rammstein och Marilyn Manson spela sina varianter av denna genre. “Neue Deutsche Härte” är ett begrepp som många sammankopplar med Rammstein. Band som OOMPH! och Eisbrecher följde efter och Marilyn Manson stod för den amerikanska varianten!
Svenska multiartisten och producenten Peter Tägtgren släppte 1997 det självbetitlade debutalbum med soloprojektet Pain. Pain är en finslipning av begreppet Industrial Metal och den perfekta fusionen av synth och rock är fortfarande albumet “Rebirth” (Spotify: Pain – Rebirth) från 1999. Pains ljudbild är dock helt separerad från den övriga utvecklingen inom denna genre. Peter själv har nog aldrig hört talas om Die Krupps eller Skinny Puppy. Han är hårdrockare in i själen som valde att blanda soundet från sitt andra projekt – Death Metal-legendarerna Hypocrisy – med elektroniska element.
Peter är för övrigt en människa att imponeras över. Han kan spela varenda instrument inom Metal och bemästrar nästan alla sångtekniker. Förutom detta producerar, mastrar och mixar han Metal-produktioner åt sina egna projekt samt åt andra stora band. Sen att han är dalmas gör ju inte saken sämre liksom…
Kontentan av det hela är att Synth och Rock/Metal har många gränsöverskridningar och inspirationer av varandra. Så varför inte begrava stridsyxan och bara njuta av musiken oavsett om det är Synth med gitarrer eller Rock/Metal med synthar.
/N
Hur jag vart synthare del 1 – 20130126
Det började i tidig ålder med band som Pet Shop Boys. Det var inte nödvändigtvis p.g.a. att jag tyckte om det då utan mer för att min morsa sa: “Dom här tycker jag är bra, dom kanske du gillar?”. Jag har fortfarande en hatkärlek till det bandet…
På 90-talet var det ju såklart den elektroniska popmusiken som fyllde radioutrymmet. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Pop kommer aldrig vara så bra som den var under detta decennium. Allt från ballader och R’n’b till rock n’ roll innehöll stora doser elektroniska ljud. Såhär fortsatte min musikaliska smakresa. Utan någon egentlig topp och utan mål. Det var först i mellanstadiet och högstadiet som den utvecklades till något jag fortfarande har spår av idag. Det var band som Antiloop, Scooter, Darude och samlingsplattor med Trance som ljöd ur mina högtalare.
Under gymnasiet fortsatte resan mot Trancens myriader av sub-genrer, bl.a. Psytrance och Goa Trance. Band som Infected Mushroom, Man With No Name, Juno Reactor och svenska Miranda samsades med åtskilliga album av typen Goa Trance vol. 4. Samtidigt utforskade jag åtskilliga andra genrer som Ambient, Downtempo, Neo-classical, Techno (Riktigt Techno that is. Tips: Svenska skivbolaget Drumcode) och en hel del annan obskyr elektronisk musik. Men jag kände hela tiden att det inte räckte. Visst jag fick tag i fantastiskt bra elektronisk musik. Musik som fortfarande ligger kvar i min samling och som jag är stolt över att ha.
Men att hängiva sig till musiken innebär någonstans också att man även förändrar allt det andra hos sin personlighet. Har ni någonsin sett en människa med en personlighet som genomsyras av t.ex. IDM . Hur skulle det se ut: Blanda kaffet med tjack och aldrig kamma håret…
På samma sätt kände jag att jag aldrig passade in på ett dansgolv dansandes till musik framförd av en DJ med T-shirt och jeans. Delvis för att jag inte gillar att dansa och delvis för att det kändes dumt helt enkelt. Hemma i rummet funkade musiken naturligtvis och jag pumpade gärna mer än mindre. Jag tackar mina föräldrar för tålamodet. Men att göra det till min livsstil var aldrig ett alternativ. På den tiden lyssnade jag inte heller på Metal i alla dess former även om jag umgicks med folk som rörde sig i de kretsarna. Metal är ju annars en livsstil som folk över hela världen hänger hela sin existens till.
Genom hela lumpen sade jag konsekvent att jag inte lyssnade på “musik med gitarrer” eller “gitarrmusik”. Jag hade någonstans fortfarande synen på “gitarrmusik” som wailande långhåriga engelsmän i tights – det är för övrigt en gåta för mig att det kan locka några lyssnare över huvud taget. Men någonting hände ändå under de 10 månader jag låg i kronans tjänst 2005-2006. Jag umgicks med en lumparpolare från Helsingborg som var synthare in i benmärgen. Han introducerade mig, ofrivilligt, för synthsamlingen: The Synthetic Music Collection innehållandes det mesta inom modern (nåja, år 2004) synthpop och futurepop.
Jag var ovan med den manliga sången till att börja med och tyckte det lät konstigt. Men någonstans fattade jag ändå tycke för musiken. Band som Blutengel, Covenant, Apoptygma Berzerk, The Dust of Basement och många fler etsade sig fast i mitt minne. Även om detta lilla steg inte syntes vara mycket för världen var det ändå det första mot en framtid jag aldrig kunde backa mig ur ifrån.
Det som förändrade inte bara min musiksmak utan också hela min livsstil är utan att tveka: Arvikafestivalen i nådens år 2007. Före denna tillställning hade jag aldrig varit på en festival, jag hade ingen utvecklad musiksmak och jag var fortfarande oskuld. Många goda ting fördes alltså med denna festival.
Jag såg Front Line Assembly, Pain och Apoptygma Berzerk som på sitt sätt betydde mycket för hur min musiksmak utvecklades framöver. Den tunga elektroniska atmosfären med distade gitarrer som bredde ut sig under FLA:s spelning var helt fantastisk. Och att se alla dessa människor i Andromeda-tältet älska sådan tung musik jag aldrig hade hört förut var fascinerande. Under den tid som följde efter svepte jag internet på artister och grupper och sög i mig så mycket ny musik att jag fick lov att organisera det hela. Mest via betygssystemet i Winamp på min dator och via sidan last.fm. Jag lade även konsekvent upp bilder på alla nya artister jag börjat lyssna på genom åren på min bilddagbok (Dagens dayviews.com). Den uppdateras fortfarande, fem år senare – om än i mer beskedlig hastighet – och ni kan se den här
Det andra stora ögonblicket som för alltid förändrade mig är: Das Boot-kryssningen i december 2008.
Där på fartyget, vinglandes i korridorerna med svartklädda synthare i drivor, kände jag mig mer hemma än någonsin tidigare. Plötsligt föll alla pusselbitar på plats. Den mörka, aggressiva, dystopiska, melankoliska och industriella musiken ackompanjerade de svartklädda, alternativa, festglada syntharna perfekt. Utan att veta om det då togs i mitt undermedvetna ett beslut. Jag skulle bli synthare!
Fortsättning följer…
/N
VAC-liknelse och en neofolkig besvikelse – 2013-01-17
Har ni tänkt på att sången i Velvet Acid Christs “Evoked”
påminner om sången i Megaman-bitpop/hiphop-remixen MEGAMAN 2 by Duane & BrandO
fast lite mer ondskefull! Betydligt mer ondskefull…
En annan sak jag tänkt en del på är vad som hände med neofolk-gruppen Rome. Efter det fantastiska trippelalbumet “Die Æsthetik Der Herrschaftsfreiheit” – som du kan läsa min recension av här – från 2011 släppte de tidigare i höst albumet “Hell Money”, som tyvärr ramlade mellan stolarna recensionsmässigt. Jag vart dock besviken då de nästan helt lämnat det neofolkiga och industriella efter sig. Albumet var i princip ett lättsamt folk-album med vissa experimentella inslag. Du kan lyssna på albumet på Spotify här. Jag kan dock säga att jag inte gett albumet nog med lyssningar för att ge en rättvis bedömning. De har i dagarna släppt en officiell video för spåret “This Silver Coil”:
Låten är mer av en sorgsen folkballad och faller inte mig i smaken direkt. Det är lite synd då Jérome Reuter är en så skicklig musiker. Men vem är jag att peka med hela handen hur han ska låta…
Här kommer iaf ett exempel på hur Rome kan låta när de låter som bäst :)
“Der Wolfsmantel” från albumet “Confessions d’un voleur d’ames” från 2007. Med industriella slagverk, mörk röst, melankoliska inslag och svepande stråkar är detta ett fantastiskt exempel!
Aktuell musik: Tobias Bernstrup – “Sing My body Electric”. Jag såg Tobias live på festivalen Kalabalik på Tyrolen i somras. Spelningen var fantastisk och jag diggade musiken ordentligt. I efterhand har jag tänkt på om det mest berodde på promillenivån i blodet men efter att ha kommit över albumet och lyssnat igenom det några gånger kan jag konstatera att det inte var så. Albumet är riktigt bra och är en pärla inom Laserdisco/Italo-disco! Rekommenderas starkt.
Elektroskull har även recenserat albumet när det begav sig, såklart :) Den kan du läsa här
/N
Nästa publicering på elektroskull.com 2013-01-13
Jag har nu börjat lyssna på det album som min nästa recension ska avhandla. Och det är inga mindre än mina favoriter Front Line Assemblys spelsoundtrack “Airmech” som släpptes som album i november.
Det är intressant när en grupp helt sido-steppar allt vad ett vanligt albumsläpp brukar innefatta. 12 nya studioproducerade låtar på skiva och sen ut på turné med det nya materialet i samlingen. Det är nog föga troligt att FLA kommer ge sig ut på en turné efter detta. Mer om “Airmech” i min recension som kommer när den är klar…
Apropås annorlunda albumsläpp så förs mina tankar direkt till snart-aktuella The Knife. De är ju som känt lite egna av sig och har gjort detta inte bara en utan två gånger. Först år 2003 när dom släppte soundtracket till den urusla filmen “Hannah med H”. Filmen sög, soundtracket var fantastiskt.
“Världens bästa filmsoundtrack till världens sämsta film”. Jag minns inte om det är jag som har sagt detta eller någon annan men det finns en viss sanning i det :)
Ovanstående var The Knife – “New Years’ Eve” från albumet och filmen “Hannah med H”. Jag vet inte hur många som känner till detta album. Kanske har jag lyckats vara lite utbildande i detta inlägg t.o.m.
2010 släppte dom sedan ett album för soundtracket till operan (!!) “Tomorrow, In A Year”. Även detta innehåll några fantastiska spår med ett mer experimentellt sound än tidigare.
Jag anser att det är modigt att riskera imagen och anseendet genom att göra något helt oväntat. Utan risker kan inte ett musikprojekt utvecklas. I fallet med FLA så har grundaren, sångaren och ständige medlemmen Bill Leeb sagt att gruppen aldrig kommer bli kommersiella och att offra soundet för att få ett större genomslag. För Bill Leeb har flertalet andra musikprojekt där dessa mål kan uppnås och behöver inte använda sig av varumärket FLA i det hänseendet.
Just att tydligt avgränsa sina musikaliska och kommersiella ambitioner i olika gruppnamn är bra i mitt tycke. Fansen vet då vad som väntas när ett visst varumärke/gruppnamn släpper nytt material, även om medlemmarna har flertalet andra projekt vid sidan av. I fallet The Knife har de på något märkligt vis bevarat den musikaliska integriteten samtidigt som de har lyckats med den kommersiella satsningen, kanske delvis genom att de släppt sina alster på det egna skivbolaget Rabid Records.
Nu ska jag inte nämna The Knife mer på ett tag förrän det är dags för recension av deras nästa album. Vi får se om jag lyckas…
/N
Likheter – Moby och Kent- 2013-01-11
Har ni tänkt på att dessa två låtar påminner väldigt mycket om varandra i början:
Det var alltså Moby – “Extreme Ways” och Kent – “Kärleken Väntar”.
Båda grupper/akter haräven förflyttat sig i det elektroniska spektrumet, fast åt olika håll. Moby startade som en Techno/House-akt men rör sig nu i betydligt mer kommersiella arenor medan Kent på senare år allt mer anammat elektroniska instrument och ljud i sin musik.
Jag har tidigare skrivit på min facebook-sida att det är lite ironiskt att det härligaste elektroniska ljudet jag hört i år (Läs 2012) är från en Kent-låt, mer specifikt:
Kent – “Beredd på allt”. Ett helt underbart basljud som verkligen etsar sig fast på trumhinnan.
Men nu skulle inte detta inlägg handla om en alternativ rock-grupp från Eskilstuna. Det det egentligen skulle handla om är min kärlek till en viss öppningslåt på ett fantastiskt album.
Nu blev det inte riktigt så då jag både har legat i feber samt att min kära Windows 7-maskin bestämde sig för att uppdatera systemet och starta om vilket ledde till förlust av en osparad notepad med ovanstående innehåll.
Jag får således spara det till ett senare tillfälle.
Så jag får passa på att önska en riktigt trevlig och synthig helg till alla!
/N
Nordvargr – 2013-01-07
Sitter och läser ur “Den Svenska Synthen” och fastnar för ett parti där Henrik Nordvargr från bl.a. Poupée Fabrikk blir intervjuad.
Han säger: “Både jag och alla jag känner har undrat var ilskan kommer ifrån. Även om jag är 2.05 lång och kapabel att slå ihjäl det mesta, så har jag alltid varit en väldigt lugn och trevlig person.”
Detta tycker jag sammanfattar den hårdare delen av synthscenen på ett bra sätt. Framtoningen och musiken är aggressiv och ilsken, men personerna bakom har hjärtan av guld. Visst är det en trevlig tanke att tänka ibland!
/N
Reflektion – DYM 2013-01-05
Jens Atterstrand recenserade häromdagen kanadensiska DYM‘s nya album här.
“The Technocratic Deception” fick 10 av 10 i betyg och referenserna mot tidigare nordamerikanska industriella storheter som Skinny Puppy och Front Line Assembly duggade tätt. Jag vart naturligtvis intresserad och en personlig hype hann byggas upp.
Personligen fann jag albumet snarare ligga närmare Die Sektor och Unter Null än nyss nämnda husgudar. Med en distad sång som angränsar till Aggrotech föll mig detta inte i smaken på samma sätt som jag hade hoppats.
Om jag ska sammanfatta albumet lite kort så skulle jag nog skriva ungefär såhär:
Tonerna och idéerna finns där men de försvinner in i den musikaliska mängd bestående av aggrotechig sång, dusbsteppiga ljud och standard 4-4 beat. Detta med ett tempo som påminner om allt annat än just mörk, dystopisk industrial vilket jag hade hoppats att albumet skulle ljuda som. Ovanstående till trots ger jag betyget 7 av 10!
Aktuell pepp: Jag hade helt missat att tyska Darkwave’arna Diorama kommer med nytt album inom snart framtid. Detta ser jag såklart väldigt mycket fram emot. Diorama är i mitt tycke det band med de i särklass djupaste och intressantaste texterna around. Kombinerat med fantastiska melodier finns inte mycket att inte tycka om (och peppa inför) …
Semi-aktuell pepp: The Knife, The Knife, The Knife. Jag behöver inte säga mer… Eller jo förresten: “Shaking the Habitual” …
/N
Starten – Den skriftliga utposten 2013-01-04
Då får jag önska mina läsare välkommen till ett nytt år och starten för denna weblogg, eller som det mera kända ordet: blogg. (Om man startar en logg över synth, blir det då en synthlogg eller slogg..?)
Hur som helst. Jag kommer skriva om helt skilda saker med den minsta gemensamma nämnaren synth. Det kan vara rent generella allmänna saker eller specifika personliga saker. Oavsett så hoppas jag ni kan finna denna slogg värd att läsa och fundera över.
Allt väl!
—
Aktuell läsning: Den svenska synthen (Såklart). Är titeln en homage till den gamla kända “Den svenska synden” mån tro…
Aktuell musik: Tyska och numera (tyvärr) nedlagda electro/synthpop-gruppen The Dust of Basement som har gjort några av de vackraste och stämningsfulla spår jag hört…
/N
