Format: (Album) CD, 2CD box**, Digital, vinyl
Skivbolag: Out of Line
Releasedatum: 19 juli 2019
Genre: Dark electro, Harsh EBM
Bandmedlemmar: Erk Aicrag, Rasco Agroyam
Land: Mexiko
Recensent: Jens Atterstrand
(English version below)
Ett steg fram, två steg tillbaka
Ett nytt album från Hocico har sällan gjort mig besviken. Rent ljudmässigt är Artificial Extinction en rätt tydlig fortsättning på Ofensor (2015) med en lätt touch av de dubstep- och punkrockinfluenserna som duon har använt sig utav alltmer under senare tid. Albumet adderar inte något som helst revolutionerande nytt till Hocicos pantenterade formula, men samtidigt är allt sådär ypperligt genomproffsigt, genomtänkt och snyggt även den här gången. Med en stark slagkraft och svårslagen träffsäkerhet som efter några veckors lyssnande har fått mig att bli precis lika tagen som vanligt.
Hocico fortsätter att envist och målfokuserat att monotont sparka stenhårt i solar plexus-trakten med hjälp greppvänliga iskalla ledsynthar, avgrundsdjupa basgångar och låt-teman som kretsar kring den mänskliga rasens ondskefulla undermedvetna och rasens, till synes oundvikliga, undergång. “Dark Sunday”, “Shut Me Down!” och “Psychonaut” påminner förvisso mycket om låtar de gjort tidigare. Men acceptera inga imitationer, Hocico är utan tvivel fortfarande genrens stora dominant!
Mörka dystopiska mellanspel agerar tacksamma vilopauser inför det som komma skall. Den kalla, dissonanta och hotfulla men samtidigt väldigt vackra “El Ballet Mecanico” agerar snyggt intro till det fullmatade och mörka medryckande titelspåret.
Det jag uppskattar allra mest med Artificial Extinction är att Hocico i större utsträckning än på länge verkar ha hittat tillbaka till sina rötter. Mina absoluta favoriter är den spanskspråkiga “Palabras De Sangre” (Ord av blod) som, tillsammans med den avslutande mörka electro balladen “Quiet Zone (in dead silence)”, de tydligaste referenserna till det “klassiska” Hocico-soundet från tiden strax efter millennieskiftet. En tid när akten skapade vilt tumult på mörka dansgolv världen över med hits som “Forgotten Tears”.
Hocico har sedan länge representerat den absoluta toppen av genren och Artificial Extinction utgör ytterligare ett högklassigt tillskott till duons kvalitativa diskografi.
Tracklist
01. Dark Sunday (06:02)
02. El Ballet Mecanico (04:28)
03. Artificial Extinction (05:14)
04. Blinded Race (04:41)
05. Shut Me down! (05:44)
06. Psychonaut (05:51)
07. Damaged (05:24)
08. Breathing Under Your Feet (04:49)
09. Cross The Line (05:14)
10. Palabras de Sangre (06:42)
11. Quiet Zone (in dead silence) (04:43)
Bonus disc **
01. Damaged (Remixed by Hallucinator)
02. Artificial Extinction (Remixed by ErilaZ)
03. Cross the Line (Remixed by Tragedy of Mine)
04. Dark Sunday (Remixed by LUCKIID)
05. Cross The Line (Remixed by Zardonic)
06. Dark Sunday (Remixed by Poizon Party IV)
07. Shut Me Down! (Remixed by Kreign)
08. Shut Me Down! (Remixed by 89s†)
09. Palabras de Sangre (Remixed by Nohycit)
10. Artificial Extinction (Remixed by Static of Masses)
(English version below)
One step forward, two steps back
A new album from Hocico has rarely disappointed me and in terms of the sound. Artificial Extinction is a fairly obvious continuation of Ofensor (2015) with a light touch of the dubstep- and punk rock influences that the duo have used more of in recent years. The album does not add any revolutionary new to the pantented Hocico formula, but at the same time everything is so utterly professional, well thought out and neat even this time around. With a strong punch and hard hits, which after a few weeks listening has made me just as blown away as usual.
Hocico continues to stubbornly and goal-oriented monotonically kick you rock hard somewhere near the solar plexus area, with addictive cold synth hooks, deep bass-lines and themes that revolve around the human race’s vicious subconscious and the race’s, apparently inevitable, downfall. “Dark Sunday”, “Shut Me Down!” and “Psychonaut” certainly reminds a lot about some songs they have done before. But accept no imitations – Hocico is undoubtedly still the great dominators of the genre!
Dark dystopian interludes greatfully acts like breathers before what lies ahead. Like the cold, dissonant and horrifying, but at the same time very beautiful “El Ballet Mecanico”, which makes a nice intro to the bold, catchy and dark title track.
What I appreciate the most when it comes to Artificial Extinction is that Hocico seem to have found their way back to the roots to a greater extent than in a long time. My absolute favorites are the Spanish “Palabras De Sangre” (Word of Blood) and the concluding dark electro ballad “Quiet Zone (in dead silence)” which represent the album’s clearest references to the “classic” Hocico sound around the time just after the turn of the millennium. A time when the act created wild tumult on dark dance floors all over the world over with hits like “Forgotten Tears”.
Hocico has for a long time now represented the absolute top of the genre and Artificial Extinction makes another high-quality addition to the duo’s qualitative discography.
