Subscribe via: RSS

Minuit Machine – “Infrarouge”

Posted on 21 May 2019

Minuit Machine – “Infrarouge”

Format: (Album) Digital, CD, vinyl
Skivbolag: Synth Religion
Releasedatum: 13 maj 2019
Genre: Cold wave, minimal wave
Bandmedlemmar: Amandine Stioui, Hélène de Thoury
Land: Frankrike
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Känslostarkt, naket och melodistarkt

Den franska duon Minuit Machine, med Hélène de Thoury (från Phosphor, soloprojektet Hante. och skivbolagsetiketten Synth Religion) och sångerskan Amandine Stioui, har nu släppt den efterlängtade uppföljaren till Violet Rains som kom 2014.

Det nya albumet Infrarouge griper ordentligt tag redan i inledningen med de tre refrängstarka “Chaos”, “DRGS” och “Prey Hunter”. Den sistnämnda, tillsammans med mellantempo-balladen “Ballet”, är två goda exempel på Minuit Machines skicklighet när det kommer att till att skapa breda kontraster och kraftfull dynamik i sin musik. Som exempelvis i den mörka Prey Hunter”, där de näst intill viskande framförda verserna sakta bygger upp stämningen fram till den träffsäkra och smärtsamt vackra refrängen.

Minuit Machines låttexter sätter fingret på många av känslorna av nattsvart hopplöshet som de allra flesta av oss tvingas genomgå någon eller några gånger i våra liv. Känslor som inte alltid är så enkla att beskriva och som bland annat avhandlar personliga och existentiella kriser, ofta skapade av den stundtals vansinniga och kaotiska världen som vi lever i. Att undertecknad, och många med mig, ofta finner styrka i mörk och melankolisk musik under jobbiga stunder är förresten ett ganska bisarrt faktum i sig, som även det kan vara svårt att förklara.

Ljudbilden är välbekant, men samtidigt känns produktionerna snäppet mer välfyllda och genomtänkta än på duons tidigare material. Infrarouge kastar ett tjockt sjok av mollstämda harmonier och medryckande melodislingor över sin lyssnare. I tätt samspel med Amandines smärtfyllda, i sammanhanget väldigt passande och lätt franskt brutna stämma, så förvandlar den nattsvart melankoli till bitterljuv eufori.

Albumet kan nog vid en snabblyssning lätt upplevas som slätstruket. Liknande koncept upprepas på några ställen och Minuit Machines slutdestination kan verka väldigt tydligt utstakad redan från början. Men efter ett tag så har de flesta av låtarna funnit en egen plats och representerar var och en någonting väldigt personligt, naket och vackert. Skiftningarna i ljudbilden blir också tydligare med tiden och den varierar från att vara fullmatad och storslagen till att vara mer tillbakalutad och avskalad, som i en av mina personliga favoriter “Sacrifice”.

Att Minuit Machine är förbaskat duktiga på vad de gör råder det ingen tvekan om och några halvmesyrer, utfyllnadsspår eller bottennapp går inte att finna. Infrarouge är ett välkomponerat, känslostarkt, stämningsfullt och personligt, men samtidigt väldigt naket, ärligt och melodistarkt album från en av vår tids mest intressanta akter i genren.

Tracklist

01. Chaos (04:44)
02. DRGS (05:19)
03. Prey/Hunter (05:03)
04. Empty Shell (04:22)
05. Ballet (03:34)
06. 98″ (04:03)
07. Fear Of Missing Out (04:17)
08. Sacrifice (04:04)
09. I Am A Boy (Remastered) (04:14)
10. Forgive Me For My Sins (03:31)

(English version below)

Emotional, naked and melodic

French duo Minuit Machine, with Hélène de Thoury (from Phosphor, the solo project Hante. and the label Synth Religion) and vocalist Amandine Stioui, have now released the highly anticipated follow-up to Violet Rains that was released in 2014.

The new album Infrarouge instantly pulls you in with the three chorus strong tracks “Chaos”, “DRGS” and “Prey Hunter”. The latter, along with the mid-tempo ballad “Ballet”, are two good examples of Minuit Machine’s skills when it comes to creating wide contrasts and powerful dynamics in their music. One good example is the dark tale “Prey Hunter”, where the almost whispered verses slowly build up the mood until the accurate and painfully beautiful chorus.

Minuit Machine’s lyrics pinpoints many of the feelings of pitch black hopelessness that most of us are forced to go through sometime in our lives. Emotions that are not always so easy to describe and that deals with, among other things, personal and existential crises often created by the sometimes insane and chaotic world in which we live. The fact that yours truly, and many others with me, often find strength in dark and melancholic music during tough moments are, by the way, quite bizarre and that as well is quite difficult to explain.

The sound stage is familiar, but at the same time the production feels slightly thicker and more worked through compared to the duo’s earlier compositions. Infrarouge presents a thick coating of minor tuned harmonies and enticing melody loops to its listener. In close interaction with Amandine’s painful and, in this context quite fitting French-accented voice, it transforms the pitch black melancholy into bittersweet euphoria.

The album could easily be perceived as quite undistinguished and flat after a quick listen. Similar concepts are repeated and Minuit Machine’s final destination may seem clearly set from the beginning. But after a while, most of the tracks finds their own places and each one represents something very intimate, naked and beautiful. The changes in the sound build-up also become clearer with time and it varies from being fully loaded and grand to being more laid-back and stripped, like on one of my personal favourites “Sacrifice”.

The fact that Minuit Machine are damn skilled at what they do prevails and there are no half-measures or fillers to be found. Infrarouge is a well-composed, emotional, atmospheric and personal but at the same time very naked, honest and melodic, album from one of our time’s most interesting acts in the genre.

Share Button

Comments are closed.

Kalabalik

Klubb död

Neuf

Ginza

Poponaut.de

Radio Virus

Storming the Base

Our Flickr Photos - See all photos

Related sites