Subscribe via: RSS

Intervju & livefoto: Tobias Bernstrup

Posted on 02 December 2018

Intervju & livefoto: Tobias Bernstrup

Jens Atterstrand fick en pratstund med den svenske italodisco-ikonen och multikonstnären Tobias Bernstrup som i  skrivande stund är högaktuell med det nya albumet Technophobic. Till detta bjuder vi också på livebilder från hans konsert Debaser Strand i Stockholm den 15 september signerade Patrik Lark (Darklark).

 

 

 

Tre år har passerat sedan du senast var albumaktuell med Romanticism. Hur har livet sett ut sedan dess och hur har arbetet med det nya albumet tagit form?
– Förra plattan mixade jag ihop med Doruk Ozturkcan från She Past Away. Vi har samarbetat under flera år, men denna gång kände jag lust att prova göra hela produktionen själv då jag precis installerat mig i en ny studio och ville jobba in mig i den nya miljön. Tematiskt har nya albumet präglats av en ganska dyster samtid, något som lyser igenom i låtar som Utopia, Everything Is Wrong och Metropolis Of Tomorrow. Musikaliskt har jag försökt jobba mer enkelt. Klassisk synthpop i modern tappning med ingredienser av Minimal Wave, Italo och Dark Wave, fast med ett mera sammanhållet sound än i tidigare albumproduktioner.

Hèléne (från Hante. och Minuit Machine) medverkar på en av spåren du nämner – “Metropolis of Tomorrow” och om jag förstått det rätt har hon även skrivit texten. Hur kom det samarbetet till?
– Min partner (som för övrigt är min bästa kritiker) hade nyligen introducerat mig till Hantes musik och sagt att våra röster skulle låta fint ihop. Jag skickade över en demo på “Metropolis of Tomorrow” till Hélène som nappade på idén. Jag föreslog att hon gärna fick lägga till några textrader gärna på Franska utöver det jag sjöng. Detta blev sedan låtens två verser i den annars minimalistiska texten.

Italodiscon har ju alltid varit och är fortfarande en del av ditt sound, men på senare tid har du injicerat en hel del annat i din musik. Är det något speciellt som har inspirerat till den utvecklingen?
– Jag växte upp med italo disco, men lyssnade framför allt på punk och metal. Min musikaliska bana började som trummis. Bland annat i postpunk bandet Raftsmen (tillsammans med Andreas Catjar som numera spelar med Covenant). När jag började med elektronisk musik 1997 var min främsta inspiration just Italo Disco och Gary Numan. Mellan 2002-2008 bodde jag i New York och kom då i kontakt med minimal wave och cold wave musiken, främst genom DJs och artister som Martial Canterel, Xeno & Oaklander. Vi var ett gäng konstnärer och musiker som hängde och spelade på samma klubbar. Detta var en väldigt inspirerande tid som kom att påverka min musik i en mörkare riktning.

Hur ser din musikaliska skapandeprocess ut idag?
– Musikskapandet sker oftast parallellt med mitt arbete med bildkonst. Det kan handla om stämningar, ämnen eller rena textfraser. Jag gör vanligen ett låtskisserna först på någon trevlig synth med riktigt klaviatur. Jag sitter och jammar, provar olika ljud och melodier tills det känns bra. Sen spelar jag in, och förhoppningsvis har det blivit en text samtidigt. Annars kan det få ligga och vänta. När det blivit till ett femtontal låtskisser brukar jag börja känna vart jag är på väg och arbetet med ett album tar vid. De senaste åren har jag gjort en del remixar åt andra artister. Detta brukar också funka som ett sätt att prova nya ljud och arrangemang och korsbefrukta någon annans musik, vilket kan vara befriande. Min remix av Lebanon Hanovers “Babes of The 80’s” från 2016 var ett sådant projekt som blev väldigt lyckat. En ganska långsam monoton postpunklåt blev till en riktigt dansröjare som idag har över en miljon visningar på Youtube.

Apropå bildkonsten, det visuella uttrycket har länge gått hand i hand med din musik. Vad inspirerar till den sammansättningen och vad kan vi förvänta oss i samband med kommande konserter?
– När jag började väva in musiken som en del av mitt arbete som konstnär föll det sig också naturligt att det visuella blev en del av musiken. Många av mina tidigare arbeten såväl i min bildkonst som i musiken var starkt influerade av film och dataspel. Allt från Fritz Lang, John Carpenters filmer och musik, Jan Hammers soundtrack till Miami Vice över till HR Giger och Pierre Moliniers surrealistiska queersjälvporträtt. Bildspråket på förra plattan var starkt inspirerat av Caspar David Friedrichs målningar. Men jag har också samarbetat med ett bra team andra kreatörer. På både förra och nya skivan arbetade jag med den stylisten Christopher Insulander och fotokonstnären Julia Peirone samt Stilgurun Emma Veronica som alla är extremt begåvade.

Din musik uppmärksammades tidigt i exempelvis Sydamerika, Östeuropa och Ryssland, men i Sverige så är det först på senare år som du hamnat lite mer i ropet i vår alternativa bubbla. Hur ser du själv på den utvecklingen?
– Jag hade inte direkt några kontakter med synthscenen i Sverige till en början. Kanske främst för att jag bodde utomlands och detta var ju på tiden innan sociala medier hade börjat koppla ihop musikvärlden ordentligt. Jag gjorde visserligen ett par spelningar i Stockholm under denna tid på bl.a. Moderna Museet och Debaser men detta var uppträdanden som skedde lite mera i en konstkontext. När jag sen flyttade tillbaka till Sverige hade tiden hunnit ikapp och min musik börjat upptäckas i Sverige. Jag tror det var väl i samband med min spelning på Kalabalik Festivalen 2012 som folk på allvar började få upp ögonen för min musik och uppträdanden. Mitt genombrott i Sydamerika, framför allt i Mexico var en intressant historia. Mina skivor började plötsligt sälja väldigt bra i Mexico. Det var min Italienska låt Ventisette från 2003 som utan min vetskap hade blivit en kultlåt. När jag åkte dit första gången och spelade visade sig att fansen hade all min musik. Oftast i bootleg format; allt från CDs, 12” vinyler till merchandise. Då förstod jag att Italoscenen där var stor och på allvar. Det var också just i Mexico City som jag kom i kontakt med Pascal Languirand (Trans-X) som bosatt sig där grund av scenen. Sedan 80-talet har danskulturen med Hi-NRG och italomusiken varit väldigt stark och spreds via turnerande DJ-kollektiv sk. Soundssystem, bland dessa Polymarchs och Patrick Miller. Den senare har sedan lång tid också en permanent klubb i Mexico City. Men det är inte bara italo som är sort i Sydamerika. Även synth/goth/alternativscenen där är väldigt stark och flera av de svenska synthband har ju spelat där.

Hur skiljer sig den sydamerikanska scenen mot den europeiska i allmänhet och svenska i synnerhet?
– Den är mer av allt. Publiken är så extremt dedikerad och det finns ett stor bredd på den alternativa scenen som inkluderar, Synthpop, EBM, Techno, Postpunk, Goth, Indie, Phychobilly, Punk mm. Men jag vill jag ändå poängtera att scenen i Sverige är också väldigt engagerad men mindre.

Hur ser planerna ut för den närmsta tiden? Har du några fler spelningar inbokade och hur vill du rama in musiken från scenen?
– Nu efter de första spelningarna i Stockholm och Göteborg i samband med releasen av nya albumet följer flera spelningar i Europa bland annat i Berlin. Det blir ny kostym så klart!

Det låter strålande! Har du någon hälsning eller några avslutande ord till alla som läser detta?
– Kolla in albumet, det är nog mitt bästa hittills och hoppas vi ses på någon av kommande spelningar!

Missa inte Jens recension av nya albumet Technophobic här!

Foto: Darklark (Patrik Lark), Debaser Strand 20180915

Share Button

Comments are closed.