Subscribe via: RSS

ESA (Electronic Substance Abuse) – “That Beast”

Posted on 10 April 2018

ESA (Electronic Substance Abuse) – “That Beast”

Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Negative Gain Productions
Releasedatum: 9 mars 2018
Genre: Rhythmic noise, industrial
Land: England
Bandmedlemmar: Jamie Blacker
Recensent: Lars-Åke Andersson

(English version below)

Snälla – släpp besten lös!

Drygt tolv år har nu passerat sedan Jamie Blacker alias ESA (Electronic Substance Abuse) släppte sitt kompromisslösa och blytunga debutalbum Devotion, Discipline and Denial. Resultatet av ett flitigt experimenterande med att mala ned olika slags musikstilar och kombinera ihop dem igen gav en skiva med dragningar åt mörk EBM och industri men framför allt brutalt bra rhythmic noise.

Flera plattor senare, däribland de kritikerrosade Themes of Carneval Empowerment Pt I–III i tre delar som kom ut under en flerårsperiod, har soundet mognat och blivit mer välproducerat. I takt med att ha nått en bredare publik tycker jag dessvärre att musiken blivit lidande. Det är inte samma experimenterande längre, mindre aggressivt och lite mer mainstream och framförallt ett steg bort från det jag tolkar som ren rhythmic noise. Men det kanske är en medveten strategi?

Nu är det så dags för det senaste alstret, That Beast, vars titel och skivomslag får full pott. Frågan är nu bara om innehållet är lika bra? Efter att ha sträcklyssnat på albumet en tre, fyra gånger och sedan hoppat till hans tidigare skivor så måste jag säga att albumet är något av en besvikelse. Det känns som en blek kopia av det som började för tolv år sedan. Visst har Jamie Blacker på det här albumet försökt att bygga vidare och utveckla sin musik ännu mer men det har renderat i en mer slätstruken musik som inte alls sticker ut längre. Det känns lite som glöden och passionen försvunnit.

Vill lyfta fram fyra spår som är värda att lyssna på. Först och främst ”I Have Clarity” som är känns som en välplacerad skrevspark och utgör det tyngsta spåret på skivan. Och stundtals låter det extremt mycket som Agrezzior med Johan Damm vid mikrofonen. Om man är förtjust i Dirk Da Davos senaste projekt Neon Electronics så ska man verkligen lyssna på ”Bad Blood Will Out”. I den bjuds man på en underbart släpig tunggungstechno. Är man däremot sugen på att motionera och släppa loss så kan man göra det till den mer dansgolvsvänliga och svängiga ”Like Meat (spoiled)” som känns lite extra kinky med tanke på titeln. Till sist bör man väl lyfta fram ”Look Down Below” som ett exempel på klassiskt spår typiskt för genren. Övriga spår, visst det låter som rhythmic noise men de griper inte tag om mig och stundtals känns det som de på tok för långa låtarna övergår i techno och det är nästan så de sista spåren blir någon slags The Prodigy-hybrid.

Jag gillar rhythmic noise. Det ska kännas att man lyssnar på rhythmic noise. I hela kroppen! Eller som min fru musiklärare brukar kalla musiken – ett rent jävla oljud! Då vet man att det är bra! Och det saknas på den här skivan. Oljudet. De spår jag lyfter fram från den här skivan kanske hamnar lite vid sidan om den genren. Med andra ord innebär det alltså att Jamie Blacker har lyckats fånga mitt intresse i alla fall. Men helt övertygad är jag inte.

Tracklist

01. I Have Clarity (08:03)
02. Look Down Below (06:59)
03. Carry The Noose (07:51)
04. Bad Blood Will Out (06:32)
05. That Beast (06:54)
06. Then Follow Me (10:00)
07. Like Meat (Spoiled) (06:25)
08. Passing Over (02:22)
09. I Know (07:25)
10. I Want It Now (07:28)
11. Take All Of This (03:21)

(English version below)

Please – release the beast!

Just over twelve years have passed since Jamie Blacker alias ESA (Electronic Substance Abuse) released its uncompromising and hardkicking debut album Devotion, Discipline and Denial. The result of a diligent experimentation of grinding different types of music styles and combining them together again gave a record towards dark EBM and industry, but above all brutally good rhythmic noise.

Several records later, including the critically acclaimed Themes of Carneval Empowerment Pt I – III in three parts that came out for a multi-year period, the sound has matured and become more well produced. While reaching a wider audience, I unfortunately feel that the music has suffered. It’s not the same experimentation anymore, less aggressive and a bit more mainstream and above all a step away from what I interpret as pure rythmic noise. But maybe that’s a deliberate strategy?

Now it’s time for the latest album, That Beast, whose title and record cover gets highest possible rating. The question is now only if the content is as good? After listening to the album three, four times and then going back for his earlier albums, I have to say that this one is a bit of a disappointment. It feels like a pale imitation of what started twelve years ago. Certainly Jamie Blacker on this album has tried to build and develop his music even more, but it has rendered in a more smooth music that does not stand out anymore. It feels a bit like the glow and passion have disappeared.

Want to highlight four tracks worth listening to. First and foremost, “I Have Clarity”, which feels like a well-placed kick in the groins and is the hardest track on the record. And sometimes it sounds very much like Agrezzior with Johan Damm at the microphone. If you are fond of Dirk Da Davo‘s latest project with Neon Electronics, you should really listen to “Bad Blood Will Out”. A great slow paced track with a groovy techno feeling. On the other hand, if you want to exercise and move your body, you can do that to the more dance-floor-friendly and swinging “Like Meat (spoiled)” which feels a little extra kinky in terms of the title. Finally, you should highlight “Look Down Below” as an example of a classic track typical of the genre rhythmic noise. Other tracks, though it sounds like rhythmic noise, doesn’t impress on me and sometimes it feels like the extremely long tracks moving over into techno and it’s almost like the last of the tracks turns into a kind of The Prodigy-hybrid.

I like rhythmic noise. Rhythmic noise should make you feel the music. In the entire body! Or as my wife music teacher usually calls the music – a real damn noise! Then you know it’s good! And it is missing on this album. The genuine noise. The tracks I highlight on this album may end up somewhat beyond the genre pure of rhythmic noise. In other words, it means that Jamie Blacker has managed to capture my interest anyway. But I’m not totally convinced.

Lars-Åke Andersson’s favourite track: “I Have Clarity”

Share Button

Comments are closed.